skeboöl, haut-bages-liberal -05 vs -98 och graham's -83



En kort not om en synnerligen trevlig eftermiddag och kväll, delvis i en trädgård och senare inomhus i ett vackert gammalt hus i södra Stockholm bland före detta kollegor...

Det måste vara årets varmaste dag, tänker jag när jag stretar fram från tunnelbanestationen. Försenad, såklart. Tack till trafikkaoset som varje gång jag försöker ta mig till huvudstaden påminner mig om (ytterligare) ett gott skäl att lämna förra jobbet.

Mina närmaste kollegor och medarbetare var dock inte ett bidragande skäl - tvärtom. En lika skön som skärpt skara får man leta efter! Så att tacka ja till O:s inbjudan var självklart och återseendet kärt.

När jag kommer in i trädgården finner jag ett okänt ansikte runt bordet. Så okänt kanske det inte var, egentligen - att det här är den tredje brodern i skaran framstår utan minsta tvekan av fysionomi, röst, rörelsemönster... Tredje brodern har inget med offentlig sektor att göra. Han brygger öl. Gott öl dessutom. Skebo bruksbryggeri har fått en del goda omnämnanden som jag fångat upp utan att vara särskilt intresserad, egentligen.



Ska det vara öl så får det gärna ha lite stuns. Gjutarns bästa sitter som en smäck till sill och potäter...!

Efter flykt inomhus från en regnskur fortsätter kalaset. Så småningom med en champagne och skål för absent friends.



Henriot -02 är fortfarande ett mycket trevligt vin, men jag börjar längta efter lite mer komplexitet i det. Lås på resten av flaskorna...

Bryggarbrorsan sticker emellan med ett öl till efterrätten. Eller snarare barley wine, som han säger. Alkoholen ligger nog på runt 10% på det här drickat, som ännu inte lanserats. Spännande är det i alla fall, med uttalat fruktiga toner av aprikos. Passar utmärkt till kladdkaka med vispgrädde!

Senare på kvällen kör jag en repris på min Pauillacvertikal jag gjorde när jag hade delar av samma gäng på middag här hemma för ett par år sedan. Då var det Batailley -01 vs -82, där -82:an lekte hem det hela. Det är jämnare den här gången.

Haut-Bages-Liberal 2005 börjar bli drickbart; ganska tät frukt, tanninrikt och en lätt smörkolaton som för mig talar om att det bör vänta ett tag till. Samma vin fast som 1998 har en helt annan doftrikedom med djup och fines, men är lite tunt bredvid muskelstinna lillebror. Flest röster till det äldre vinet i alla fall. Kul!

Kvällens vin alla kategorier blev i stället Graham's 1983, som verkligen överpresterade den här kvällen. Fantastiskt rik, stor doft med fikon, fikonkärnor, lakrits. Fokuserad. Bra längd och tryck. Otroligt gott vin och en värdig avslutning på en återseendets kväll!

1934 chateau mazéris, 1996 duval-leroy m.m. hos vinmannen

Det börjar bli en sommartradition att någon gång i juli samlas och lite opretentiöst sänka några flaskor gott - och ofta gammalt - vin med goda vänner. Den här gången är det Vinmannen som bjuder hem Direktören, Pokermannen och mig till sin nya lya i centrala Gävle. Jag tar tåget ned från stugan och eftersom jag lovat att hjälpa till med maten finnar jag mig småstressat jaga runt på ICA Söder någon timma innan samling. Att improvisera fram tre rätter på ingen tid alls är en utmaning, men en rolig sådan!

Jag kastar mig över köket och förses snart med en välrörd Americano för att svalka och lugna. Sedan sker lite simultana blindprovningar medan jag lagar mat för brinnande livet. Fokus är därefter, och första vinet hamnar i Rhône när det i själva verket är...

 

...en äkta italienare! Och betydligt yngre än jag gissade. Gott, strävt och när man vet vad det är ganska uppenbart... Nästa vin är inte alls min likör! Fruktigt, hallonbåtar och varken syra eller strävhet... Är det en Gamay?

Jodå, och inte vilken som helst. En Morgon 2011 från Lapierre. Kostar runt tvåhundringen på SB. Helt bortkastat på mig och överhuvudtaget svårt att ta på allvar. Trams.

Till min förrätt - en surf and turf på pilgrimsmussla, havskräftstjärt, rosmarin och prosciutto - serveras mina två medhavda champagner. Det står omedelbart klart att det ena faller oss bättre på läppen än det andra. Det har mer mognad, struktur, komplexitet, finess... Jag avslöjar att vinerna är av samma årgång och ungefär samma prisklass vilket inte gör det så mycket enklare.

 1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne har mognat med grace och levererar nu en mogen, stilfull champagne långt över sin prislapp. Köpt för en dryg trehundring för ca fem år sedan. 1996 Bruno Paillard är dock en besvikelse med alldeles för honungsdominerad smak och spretiga syror. Trist.

Till en vitvinspocherad torskfilé med gräslökssås och blomkålspuré ("en studie i vitt") kommer ett ensamt vitt i glasen. Svårplacerat. Chardonnay och fat parat med elegans och återhållen finess leder mig mot Bourgogne. Pokermannen detekterar fetman i Sémillon och vill mot Bordeaux. Honung, bivax, fetma...Vi har båda lite rätt men mest fel...

2007 Palladius är något så ovanligt som ett riktigt snyggt, välbalanserat och strukturerat vitt sydafrikanskt vin med tydliga europeiska vibbar. Druvsammansättningen är något oklar och varierar med årgångarna. Tydligen är gården planterad med uppemot sju druvsorter... Hatten av!

Så blir det rött. Det första vinet är en fröjd! Efter två timmar i karaff levereras här ett vin med tydlig tegelkant men röd kärna och en stor - mycket stor! - doft... Mogen, torkad frukt, kryddor, tobak, tryffel... komplex och vital! I munnen är det sammetslent, med torkad frukt, murket trä, mörka bär, svamp och tryffel. Jag har provat en hel del gammal bordeaux och det här är gammalt. Äldre än 70-tal, är min gissning. Jag törs inte sträcka mig längre för det känns just så vitalt.

Vinet är 1934 Chateau Mazeris, Canon Fronsac. Det förefaller vara samma slott som fortfarande existerar; om det skett några förändringar av odlingsmarker på 78 år har jag inte forskat i, men det är väl inte osannolikt. Aktuella årgångar ser ut att kunna gå på mellan 10-20 €.

Det här är alltså ett enkelt vin i grunden. Det har aldrig hört till de stora. Varför det har legat orört så länge är och förblir en gåta, men tydligen har det åtminstone en tid förvarats på en restaurang i Holland, innan det letade sig till Vinmannen. Och hur det kan leverera på en så förförande komplex och intensiv nivå idag är inget mindre än ett mysterium. Kanske kan mängden svavel vara en orsak, spekulerar Vinmannen, men frågan förblir hängande...

Pokermannen får - bokstavligt! - gåshud av vinet och skickar upp det högt på sin topplista. Jag får fortfarande mer ståpäls av en 20-25 årig Latour men visst är det makalöst gott!

Dessbättre gäller det också för nästa vin, som dock tyvärr kommer i skymundan av Mazeris. En 1953 Vosne-Romanee 1er cru Les Suchots av okänd producent. Också den mogen, elegant, ren och alldeles lysande...! Vinmannen kan säkert själv med sitt fotografiska smakminne ge en bättre beskrivning av vinet...

Samma öde går också kvällens ungdom till mötes. För att matcha maten - Tournedos Rossini - med lite kraftigare juice plockas det fram en 2000 Clos de l'Oratoire. Naturligtvis också det ett gott, matvänligt vin med bra fruktighet, struktur och begynnande mognad. Förtjänar sin egen plats i rampljuset men får stå tillbaka för ålderdomen denna kväll.

Kvällen avslutas med ostar, crêpes suzette och cigarr på Vinmannens väl tilltagna takterass med utsikt över Gävles takåsar...

Ännu en skön kväll med härliga vinnörderier och ett par riktigt stora upplevleser!

2010 de loach russian river valley pinot noir

Semester igen! Den här gången hela två veckor - får se hur det går... Upp till stugan igen på vad som faktiskt blev en solig dag med lite strandhäng. Hustrun och jag går på kantarellutflykt i myggskogen och skördar en korg på våra vanliga ställen. Till kvällen blir det kyckling- och kantarellpasta!

Något inte alltför tungt, rött... Utbudet i stugan han sina begränsningar, men en amerikansk pinot kanske kan funka? Ett chansköp från SB som ren test.

Doften har en del tydliga pionotmarkörer som kryddighet och mogna jordgubbar, men också en del mörka körsbär som nästan drar mot kirsch. Smaken är kryddig med ett nästan pepprigt avslut; medelfylligt till fylligt; bra längd. Munkänslan är dock inte slank, klar, ren, frisk utan dras med inslag av störande jolmighet.

Visst är det ett kompetent vin. Hustrun gillar och konstaterar samtidigt att det inte är "min stil". Och däri ligger väl invändningen. Det är inte oävet på något sätt.

Jag är inte emot. Jag är bara inte för...

2001 trimbach cfe

Till årets första hemfiskade gädda - faktiskt den första överhuvudtaget från sjöarna runt torpet i Åmot! - känns det läge att slå på lite extra. Gäddan bakas i ugn till 58 grader på en vitvinsbädd med gul lök och morötter och serveras med en mild pepparrotsbechamel och smörslungad färskpotatis med persilja. Även om gädda egentligen inte är en favoritfisk att äta så blev det faktiskt riktigt gott!

Och vinet skämdes inte för sig. Det är nästan tre år sedan jag provade den här årgången - eller åtminstone bloggade om den. Fortfarande är det ett underbart rieslingtypiskt vin med en doft som börja få alltmer mognadstoner och där skiffertonerna numera spelar i förgrunden. Tropiska frukttoner av mango och ananaspastill backar upp tillsammans med limefräscha syrlighetsstick. Smakmässigt speglar det doftintrycket väldigt väl. Eftersmaken är lång, balanserad och fokuserad, med ett limesyrligt avslut.

Ett mycket gott vin, och fantastiskt matvin! Köpt för ca 300 kr för fem år sedan.

2 x zinfandel i väntan på vinmannens bourgogne-bonanza

Det är semestertider och vi tillbringar lediga stunder i Åmot. Vädret är väl som i landet i övrigt, men när IT-mannen och två barn kommer upp och hälsar på har vi en skön eftermiddag ute i skogen vid en sjö. Gäddorna lyser med sin frånvaro men småabborrar är fortfarande roligt om man är åtta år. Och kaffe runt en liten lägereld när solen skiner är livskvalitet.

På kvällen grillas det på enklaste sätt. Köttbitar och korvar serveras med rödlöksmarmelad och kryddiga potatisar. Zinfandelläge, påstår IT-mannen och fiskar fram en 2010 Girard Old Vine Zinfandel, Napa Valley.

Mnja. Det här var lite too much även för IT-mannen och hustrun. Blåbärspaj med vaniljsås är det enda jag kan tänka på. Som flytande efterrätt godkänt, men som vin betraktat... tveksamt. "Man behöver inte ösa på för fullt med allt!" konstaterar IT-mannen vilket sammanfattar det hela. Höghöjdsklimat och gamla vinstockar hjälper inte - det här är en stil jag inte gillar. Sötfruktigt, syrafattigt, nyanslöst. Jag kan dricka det och jag kan hitta förlåtande drag i det (t ex klarade det av den alltför grillkryddiga potatisen (färdigköpt) riktigt bra), men det blir aldrig höga betyg i min bok.

Som referens öppnar IT-mannen sin standard-Zin: Seghesio Sonoma County. Och det är en remarkabel skillnad. Plötsligt finns det både syra, stringens och fler nyanser av mörka bär och lite örtighet. Alla tre är vi rörande överens om att det är det bättre vinet. I slaget Napa vs Sonoma går alltså Sonoma hem med en solklar seger!


Efter den här urladdningen av unga, fruktdrivna amerikaner känns det skönt att ha en bourgognemiddag bokad nästa vecka. Det är Vinmannen - såklart - som i samarbete med restaurang Matildas i Gävle ställer upp ett inspirerande åttapack bourgogner från 50, 70, och 80-tal. Och Krug rosé på det, jomantackar.... Sista tåg mot Stockholm/Uppsala går 23.00, och det kan finnas platser kvar runt bordet för den intresserade. Notera att dagen är ändrad till tisdag 24 juli, inet annat. Ping Finare Vinare, Frankofilen och alla andra burgundy-lovers out there...!

latour-97 och yquem-97 i järvsö

Det börjar bli en tradition. När sommaren kommer och vi flyttar upp till stugan i Åmot så är vi ju plötsligt halvvägs till Järvsö. Och där finns Järvsömannen och fantastiska spa/pensionat/hotell Järvsöbaden, men också den omskrivna Träteatern på Stenegård där Folkteatern Gävleborg under legendariska Peter Oskarson haft en del framgångar.

Så vad passar bättre än att inleda semestern med en tur till Järvsö för att se Peter Pan och äta middag med Järvsömannen? Inte mycket! Föreställningen är värd en rad i sig: spännande, livlig, engagerande och lite läskg, med genomgående goda skådespelarpresentationer - inte minst från barnen! Helnöjd återvände familjen till Järvsöbaden där alltså Järvsömannen och - av en lycklig tillfällighet - även Gävleläkaren väntade med middag.

Vinerna serveras blint och champagne inleder aftonen. Och inte vilken som helst. Stor doft, tydlig pinotdominans; röda äpplen, svamp, nötter... maffig smak, bra syra, tydlig mognad utan att vara gammalt. Jag gissar på Bollinger GA -95 eller -96 (sannolikt -96 med tanke på syran). Facit: Paul Bara Comtesse de Marie 1996 Blanc de Noir (100% PN). Hoppsan! Av ett vin som produceras i 5000 bt/år har alltså en låda hittat till Järvsö... stort. Efter att ha legat till sig i deras källare ett antal år är det nu dags att sätta upp det här vinet på listan. Hur många restauranger i Sverige jobbar så överhuvudtaget nuförtiden?! För 700 kr/flaskan på restaurang är det inget annat än ett klockrent klipp!

Gravlaxtoasten utgör en inte alldeles enkel vinmatchning, men det känns som om fylligheten och kraften i vinet faktiskt gör att det fungerar riktigt bra!

Hjortfilé med kantareller, enbärssky, smörvända morötter och ugnsstekt, råriven potatis hade å andra sidan inga som helst problem att paras med vin. Otroligt vinvänlig mat, och de två röda vinerna som stått upphällda i glasen sedan vi satte oss till bords skulle naturligtvis visa sig passa utmärkt båda två.

Glas 1 - Wow! Jösses; det här var stort - och mitt i prick i mitt njutningscentrum! Om inte det här är Pauillac så är inget det, konstaterar jag ganska snart. Särskilt när hustrun lägger til att "det  här är ett sån't där vin som du gillar..." finns inga tvivel kvar längre. Hennes Pauillac-detektor är minst lika välutvecklad som min. Hursomhelst är det bra; riktigt bra!

Viss mognad, med ofantligt stor, fokuserad doft som möter näsan 15 cm ovan glaset - en tydlig 1er cru markör...Smaken har tydlig ceder, blyerts och cassis men är tämligen mjuk och behaglig. Ingen större strävhet men ändå quite a mouthfull.  Shit - det kan vara något riktigt bra på gång här...

Glas 2 - Också bordeaux, väl...? Men lite ... murrigare? Och ett lätt inslag av björnklister. Tät, intensiv, fruktig med mörka bär. Det känns inte som typisk Left Bank Claret. Men det är skjuts i grejerna. Och hög kvalitet. Kan det vara Pomerol? Gävleläkaren leder in oss på Nya Världen och Napa Cab; en tämligen vit fläck på min karta. Facit: Dominus 1998. Jag har inte hittat aktuell druvsammansättning i årgången, men tydligen ska planteringen ha proportionerna 87% CS, 8% PV och 5% CF. Tämligen cabernetdominerat, alltså. Och jag som drack -97:an nyligen!

 Men...  vad var det då i Glas 1? Järvsömannen ger oss ett par ledtrådar: det är gamla världen och årgången är 1997. 1997!? Jamen, då finns det knappt utrymme för tvekan! Det är inte Lafite som jag ju faktiskt prövade just 1997:an av för ett par veckor sedan (hur ofta kan man säga det?) och för att vara Latour skulle jag ha önskat lite mer tanniner av, men årgången är ju svagare, så.. Jag fegar ur och gissningen blir Mouton-Rothschild 1997.

Facit: Chateau Latour 1997. Jösses! Järvsömannen har lagt beslag på sista flaskan från listan och vilket vin det här ändå är, trots svagt år! Att prova Lafite och Latour mot varandra hade såklart varit intressant, men frågan är om inte Latour hade gått hem som vinnare trots allt?

Till dessert kommer ett glas med en mörkt gyllengul färg och åter en otroligt stor doft. Tropisk frukt, ananas, mango, björnklister, aprikos, mandelmassa, honung... Tydlig botrytis. Rikt, medelsött och ändå fylligt, balanserat. Otroligt bra, helt enkelt. Det kan egentligen bara vara dÝquem. Min gissning blir en ca 10-15-årig d'Yquem, men inte 2001 eller 2003. Facit: 1997 Chateau d'Yquem.

Ett vin som ännu inte kvalat in på listan men som vi får ynnesten att avsluta vår middag med i all fall. Otroligt gott och i en helt egen klass. Hustrun är lyrisk och det är inte utan att man närmast får en tår i ögonvrån... d'Yquem och Latour på sama middag - det här skulle jag kunna vänja mig vid!

En mycket trevlig kväll i Järvsö som jag hoppas ska leda till fler!

midsommarhelgens viner

Även om midsommar av naturliga skäl inte förknippas i första hand med vin så är ju öl och snaps till sillen inte mycket att skriva hem om... Snaps dricks max tre gånger per år hos Konjären: julbord, påsk och midsommar.

Men det är också en tid för grillning. Och gäster som inte delar mitt intresse för vin... Lite fördomsfullt tänker jag lättgillat, inte alltför elegant eller moget, hyfsat smakrikt ... Chateauneuf-du-Pape!

Midsommaraftonens helgrillade entrecôte möts därför av 2009 La Ferme Du Mont (80% Gr, 10% Sy, 10% Mo i 2007 års tappning - hittar inte data för 2009 men känns som fortsatt hög andel grenache.) om precis som på sortimentsprovningen hos Aeterno levererade riktigt bra. Faktiskt spelade det till och med en del på elegans där i det rödfruktiga, mineraliga, friska anslaget! Uppskattades av alla runt bordet.

Midsommardagens mer mixade griullspett med spretiga smaker fick mötas av en annan Chateauneuf-du-Pape där jag väntade mig lite mer pondus och tyngd. Och så blev det också. Annan druvsammasättning här med grenache (55%), mourvèdre (35%) och syrah (10%). Xavier brukar få goda omnämnanden och jag minns 2007:an som riktigt bra. Men det här... Jämfört med den tidigare kändes det här bara just tungt, obalanserat, massivt och kompakt på ett trist sätt. "Sötflabbigt" löd det samlade omdömet. Synd.

Till ostarna plockade jag därför fram en Sociando-Mallet 2001, och plötsligt var vi hemma igen. Även bland de mindre vana vindrickarna var det här ett tydligt lyft och ett mycket bättre vin på alla sätt. De begynnande mognadstonerna gör det här till ett riktigt komplext vin utan att vara stort. Medelfylligt och friskt. Kanongott just nu och till några utvalda hårdostar förstås ett alldeles utmärkt komplement.

Med risk för att verka enkelspårigt tröttsam kommer det alltid att finnas en varm plats i mitt hjärta för god, klassisk bordeaux med lagom mognad...!

1950-talet revisited - stor provning av mogna viner hos Gefle Vinkällare

Gefle Vinkällare – systerföretaget till Aeterno – tuffar vidare med provningar av ett slag få i landet matchar. Eller vad sägs om sex femtiotalsviner för strax under sexhundringen? I trevligt sällskap där många vid det här laget är mer eller mindre bekanta för varandra och med förträffligt kunnig och alldeles lagom nyanserad ledning av oförtröttlige Vinmannen. Hur bra som helst och ett skönt söndagsnöje att avrunda helgen med. Tåg upp kl 17.00. Tåg hem kl 21.00. Och ett besök i en annan värld däremellan.

Innan den här lovsången går för långt ska det påpekas att vinerna är av medelmåttigt ursprung. Och prestationen är varierande. Men är man det minsta vinnördig så pirrar det en del när man får chans att jämföra en Nuit-St-George 1959 med en Chateauneuf-du-Pape 1959 buteljerade av samma negociant… Jag antar att andra får samma kick av att diskutera drivlinan på den tyska Tiger-stridsvagnen eller skruvdobbens betydelse för försvarsspelets utveckling i svensk fotboll på 1970-talet. Nörderier, helt enkelt.

Vinmannen serverar vinerna öppet i ISO-glas. Då det är viner med viss ålder och mognad rycker han korken, dekanterar och skickar karaffen runt bordet. På så vis får man chans till ett omedelbart intryck av varje flaska, mer eller mindre direkt ur butelj, och sedan chans att följa det under ett par timmar i glaset. Och där kommer det att hända grejer, visar det sig.

Slagordningen blir äldst först. Så i glas nummer 1 hamnar 1953 Franc Pourret St Emilion Grand Cru Classé. Färgen är rödbrun; mycket mognadstonad. Doften också den tydligt mogen, med fikon, läder, svamp, murket trä… Munkänslan är slank, lätt, elegant. Lite vekt, på det hela taget.

Glas 2: 1955 Villegeorge Haut Médoc Grand Cru Exceptionel (sic!). Fråga inte var det där “Grand” kom från. Vinet är en Cru Bourgeois Exceptionell under tiden fram till 2003 I alla fall… Inledningsvis större doft än glas 1; mer koncentrerad, mer frukt. Även smakmässigt är det skillnad; smakrikt vin med bra syra, färska svarta vinbär (!) och hyfsad längd.

Glas 3: 1955 Domaine de L’Eglise, Pomerol. Inledningsvis mycket trist doft av unken källare, sur yllefilt m.m. Smakmässigt vattnigt, trist, kort. Jag är övertygad om att vinet är korkdefekt, och flera med mig. Trist.

Glas 4: 1957 Grand Puy Lacoste 5eme cru Pauillac. Doftar björnklister och smakar salubrin. Surt, på mer sätt än ett…

Glas 5: 1959 Nuits-St-Georges Côte de Nuits Negociant Douat Fréres. Markerad tegelkant med dragning åt orange, men tämligen mörkt i sig; inte minst för att vara en pinot… Karaffen är i det närmaste ogenomtränglig, vilket får oss att diskutera inblandningar av diverse olika tillsatsviner under den här tiden.

Doften är fantastiskt mångfacetterad! Torkade jordgubbar, julkryddor, knäck, nyöppnade valnötter… Vinmannen störs något av en olorosokaraktär; samma som jag plockar upp som valnöt, tror jag. Smakmässigt är det slankt, rent, balanserat och gott – men doften är det största på det här vinet!

Glas 6: 1959 Chateauneuf-du-Pape Negociant Douat Fréres. Även här markerad tegelkant. Doften är vital utan att dominera men här är det i stället i munnen det händer. Koncentration, kraft och elegans, bra grepp med såväl örter som rödfruktighet. Mums! Kvällens bästa smak!

Här börjar vi återvända till vinerna i början, och se - det har hänt en del. Framför allt visar sig St Emilion -53:an allt spänstigare, med en doft som drar tankarna till vintage port: lakrits, choklad... Spännande! Fortfarande slankt, dock.

Glas 7: 1961 Lalande de Pomerol, de Luze & Fils. Som kompensation för defekta viner öppnas en 1960-talare. Vinmannen ber om ursäkt för att han inte har något mer 1950-talsvin hemma för tillfället och att han måste bryta temat för kvällen... Tja, om man obesvärat plockar fram en bordeaux-61:a ur hyllan kan man inte klaga som gäst. Vi är hos en kille med resurser... Svårplacerad doft. Någon säger hav och tång, och det är inte helt fel. En annan hittar grön paprika. En del (över)mognadstoner av svamp och murket trä. I munnen tämligen slankt; inget vin det sjunger om.

Efter ett par timmar har dock det "korkdefekta" vinet i glas 3, Domaine de L'Eglise, defibrillerats och återkallats till livet från gravkryptor och unkna, dunkla källarvalv...! Helt fantastiskt; jag skulle ha ätit en hatt på att det var korkat! Däremot är det långt från ett vin på topp; "naturlig död" proklamerar Vinmannen. Å andra sidan hittar han och några andra en aning kork i glas 7... Det där med TCA - särskilt i riktigt mogna, naturligt källarunkna, viner - är ingen lätt match...

Kvällens vin för mig är svårt att välja. Det blir dött lopp: bourgognen för doften och chateauneuf-du-papen för smaken...

Gott, trevligt och lärorikt som vanligt!

konjärmiddag hos direktören

En äkta konjärmiddag - det var ett tag sedan! Direktören har fyllt 40, blivit pappa, villaägare och är föräldraledig. Även om jag i hans fall inte tvivlar på att pappaansvaret tas på fullaste allvar så hittar han tid åt att dra ihop kamraterna på en stilfull sittning på klassiskt manér. Så en lördagskväll i juni, när sommaren faktiskt börjar göra sig påmind, samlas Redaktören, Vinmannen, Pokermannen, Raketingenjören, Tågmästaren (fd Servitören), Whiskymannen, prospect IT-mannen och undertecknad hemma hos Direktören.

Champagne ur magnumbutelj inleder kvällen. Bollinger NV - psycho-Bolly i våra kretsar - levererar som vanligt bra i den fylligare skolan. Direktören har uppenbarligen känt ett behov att visa att gammalt krut inte förgås så lätt, och matlagningen är spänstig, angelägen och inspirerad. Uppläggningen av anklevermoussefyllda mango-canelloni med sesamolja är både vacker och överraskande. Kul och gott!

Nästa rätt är också både snygg, god och begåvad. Rökt lax fylld med bl a löjrom om jag minns rätt, västerbottenostsoppa m.m. Ett vitt vin kommer blint i glasen och gissningsleken börjar vid den vinnördiga änden av bordet, medan Redaktören och IT-mannen avhandlar amerikanska presidentvalet vid den andra änden...

Svårplacerat, men visst är det chardonnay med fat...? Tropisk frukt och rostade fat, men också mineralitet, flintrök (?). Bra längd och koncentration. Ett seriöst vin. Som väl är från Bourgogne? Typ en premier cru från typ Puligny-Montrachet om jag ska avtvingas en gissning....?

Nähä.

Vita viner är svårt. Även när jag provat det förr, visar det sig. El Rocallis 2007 är ett seriöst vin. Ett riktigt gott vin i kväll som lurar mig rejält.

Så blir det kött i form av grillad entrecôte, tryffelpotatispuré m.m. och lite raspad färsk tryffel över - jomantackar! Och så tre röda i glasen. Hmm... Glas 2 och 3 har vissa likheter, och ändå inte. 3:an är en italienare med sura körsbär som framträdande egenskap, men även animaliska toner, plommon m.m. Det ändrar karaktär lite med luft och är svårplacerat. Sangiovese - eller kan det trots allt vara en nebbiolo? Det borde man väl inte behöva tveka på, men så känns det i det här fallet. Vi landar i Piemonte.

Nähä.

Castel Giocondo Brunello di Montalcino 2007. Så ung!?

Glas 2 då? Doften är blommigare och kryddigare. Känns inte helt omogen; jämfört med glas 3 är det här äldre. Finns det ett örtigt drag där? Kan det dra åt Rhône...? Definitivt europeiskt, i alla fall. Fasen... vad svårt det här var då!? En Chateauneuf-du-Pape med viss mognad?

Nähä.

Castello Banffi Brunello di Montalcino 2007. Damn.


Det första glaset sticker ut. Efter en stund tämligen rejält, desutom. Kvalitetsmässigt verkar det ligga ett snäpp eller två över de andra. Det är dessutom från Bordeaux. Hmm... äntligen lite av mammas gata! Vänstra stranden. Pauillac. Blyerts, ceder, plommon, cassis; mognadstoner av läder och tobak. Inte alltför massivt. Viss mognad. Och det är riktigt bra! Efter en halvtimme i glaset står doften som en koncentrerad kvast ur mynningen. Brukar indikera bra grejer... Kanske en bättre 2 cru från ett bra år, som Pichon-Lalande 1989?

Nähä.

 

En 1 cru från ett tveksamt år...! Chateau Lafite-Rothschild 1997 är tveklöst kvällens vin. Inköpt av Vinmannen och Direktören på SB för Mycket Länge Sedan (10+ år?) och legat i deras källare sedan dess. Vinet betingar, trots årgången, tämligen saftiga summor på marknaden och är egentligen oköpbart idag. Häftigt... stort tack!

Vi får oss en likaledes häftig dessert till livs. Hemvevad nötglass med nötkrokant och chokladfondant serveras med ett sött vitt som inte direkt ledde tankarna till sauternes. Pokermannen tog mig dock stadigt i hand och ledde mig dit, fast till ett varmt år. Aprikos, ananaspastill, honung.... men lite tungfotat. Tveklöst av kvalitet, ändå.

Lafaurie-Peyraguey 2003; ett slott som borde fundera på att byta namn på sitt slott om de vill sikta in sig på icka franko-nativiserade som mig. Rieussec, Suduiraut och Guiraud är i alla fall uttalbart. Gott utan att imponera.

Så till kvällens huvudnummer; konjärernas själva raison d'etre...: konjak! Enligt statuterna skall en konjärmiddag bestå av en god middag (jag hävdade trerätters, men blev nedröstad av Grundarna) som följs av en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet.

Det första som dök upp i glasen fick mig dock att hissa varningsflagg. Rå, lite spritig, gränsande till oren, druvig doft. Viss fruktighet kvar i smaken, men också inslag av rancio. Inte ungt, men är det verkligen konjak? I så fall single vineyard, single vintage, typ...

Och det är det, men armagnac. Domaine de Larroude 1983 är en av de spritsorter Aeterno tagit in, men den här visar inte sig från sin bästa sida. De årgångar jag hann testa på sortimentsprovningen häromsistens var bättre.

För att inte bära våld på statuterna - Direktören vet bättre än så! - kommer naturligtvis en äkta konjak på bordet. Michel Couprie Trés Vieille Réserve är en tämligen okänd producent. Och även om det här är mer min stil med doft av bränt socker och vanilj och varm, lite söt men ändå hyfsat balanserad smak. Invändningen blir brist på personlighet, men en trevlig bekantskap likväl!

Kvällen avslutas stilenligt med cigarrökning på terrassen till småtimmarna. Och konjärerna, som legat lite för fäfot en tid, ser ut att kunna samlas igen redan till hösten! Kul!

Tack Direktören för en synnerligen trevlig kväll!

2002 latour carnet

En Haut-Médoc, 4 cru, från ibland lite underskattade årgången 2002. Tio år under korken borde kunna innebära att man prickar en bra fas nu...

Mycket fin doft med tydliga frukttoner av cassis och mörka körsbär (!) parat med begynnande mognadstoner av söt tobak och läder. Fin struktur, bra längd, hyfsad kropp. Smaken har samma behagliga mix av ungt och gammalt. Eftersmaken är inte helt typisk och dras med en känsla av jordgubbsyoghurt som inte är otrevlig i mitt tycke men lite annorlunda. Inget stort vin, men en vansinnigt trevligt middagsdryck som inte pockar på att stå i rampljuset men som kompletterar och fyller ut vilken klassisk kötträtt som helst.

Utan att vara Beatles-fan skulle man kunna hugga till med att det är ett George Harrison-vin, helt enkelt!

bra där, edenbergs!

För en liten familjetillställning gästades i veckan tämligen nyöppnade restaurang Edenbergs i Uppsalas svar på NK: Rådhuset. Hustrun har varit där redan med lite blandade intryck som kanske gjort att jag skruvat ned förväntningarna. Vilket i stället låter mig bli positivt överraskad - och sånt är ju alltid roligare än motsatsen!

 

Edenbergs har fokus på svenska råvaror och varianter på traditionella rätter. Man visar också lite lekfullhet med brödpresentation i personlig papperspåse och utdragslådan i bordet laddad med läsglasögon, loggbok m.m. Kul med någon som har lite tanke även kring matsalsdelen!

Inga förrätter den här gången, utan rakt på varmrätten. Långkok på gris blir det för mig, och en rejäl bit unggrissida med salvia serveras i mustig, smakrik lät klibbig sås serveras tillsammans med friterad färskpotatis och primörer. Gott, snyggt, roligt och för i sammanhanget tämligen oblodiga pengar (175 kr).

Vinlistan har, som vi brukar säga, utvecklingspotential. Men plus för hela sju olika röda på glas. Själv skulle jag dock ha varierat något mer: varför två Tempranillo och - framför allt! - två Pinotage? Kanske någon trevlig Côtes-du-Rhône av rustikt slag? Min Cookoothama Pinot Noir är god och lättdrucken med röda bär och liten kryddighet utan att göra några djupare intryck.

Jag avstår sötsaker och går på ost och portvin i stället. Goda ostar, snyggt upplagt och trevliga tillbehör. Men rackarns små för 125 kr...

Nå, som helhet ett positivt besök. En restaurang som känns som att man försöker göra sitt jobb bra i stället för att låtsas vara ännu bättre än man är...