konjärmiddag hos direktören

En äkta konjärmiddag - det var ett tag sedan! Direktören har fyllt 40, blivit pappa, villaägare och är föräldraledig. Även om jag i hans fall inte tvivlar på att pappaansvaret tas på fullaste allvar så hittar han tid åt att dra ihop kamraterna på en stilfull sittning på klassiskt manér. Så en lördagskväll i juni, när sommaren faktiskt börjar göra sig påmind, samlas Redaktören, Vinmannen, Pokermannen, Raketingenjören, Tågmästaren (fd Servitören), Whiskymannen, prospect IT-mannen och undertecknad hemma hos Direktören.

Champagne ur magnumbutelj inleder kvällen. Bollinger NV - psycho-Bolly i våra kretsar - levererar som vanligt bra i den fylligare skolan. Direktören har uppenbarligen känt ett behov att visa att gammalt krut inte förgås så lätt, och matlagningen är spänstig, angelägen och inspirerad. Uppläggningen av anklevermoussefyllda mango-canelloni med sesamolja är både vacker och överraskande. Kul och gott!

Nästa rätt är också både snygg, god och begåvad. Rökt lax fylld med bl a löjrom om jag minns rätt, västerbottenostsoppa m.m. Ett vitt vin kommer blint i glasen och gissningsleken börjar vid den vinnördiga änden av bordet, medan Redaktören och IT-mannen avhandlar amerikanska presidentvalet vid den andra änden...

Svårplacerat, men visst är det chardonnay med fat...? Tropisk frukt och rostade fat, men också mineralitet, flintrök (?). Bra längd och koncentration. Ett seriöst vin. Som väl är från Bourgogne? Typ en premier cru från typ Puligny-Montrachet om jag ska avtvingas en gissning....?

Nähä.

Vita viner är svårt. Även när jag provat det förr, visar det sig. El Rocallis 2007 är ett seriöst vin. Ett riktigt gott vin i kväll som lurar mig rejält.

Så blir det kött i form av grillad entrecôte, tryffelpotatispuré m.m. och lite raspad färsk tryffel över - jomantackar! Och så tre röda i glasen. Hmm... Glas 2 och 3 har vissa likheter, och ändå inte. 3:an är en italienare med sura körsbär som framträdande egenskap, men även animaliska toner, plommon m.m. Det ändrar karaktär lite med luft och är svårplacerat. Sangiovese - eller kan det trots allt vara en nebbiolo? Det borde man väl inte behöva tveka på, men så känns det i det här fallet. Vi landar i Piemonte.

Nähä.

Castel Giocondo Brunello di Montalcino 2007. Så ung!?

Glas 2 då? Doften är blommigare och kryddigare. Känns inte helt omogen; jämfört med glas 3 är det här äldre. Finns det ett örtigt drag där? Kan det dra åt Rhône...? Definitivt europeiskt, i alla fall. Fasen... vad svårt det här var då!? En Chateauneuf-du-Pape med viss mognad?

Nähä.

Castello Banffi Brunello di Montalcino 2007. Damn.


Det första glaset sticker ut. Efter en stund tämligen rejält, desutom. Kvalitetsmässigt verkar det ligga ett snäpp eller två över de andra. Det är dessutom från Bordeaux. Hmm... äntligen lite av mammas gata! Vänstra stranden. Pauillac. Blyerts, ceder, plommon, cassis; mognadstoner av läder och tobak. Inte alltför massivt. Viss mognad. Och det är riktigt bra! Efter en halvtimme i glaset står doften som en koncentrerad kvast ur mynningen. Brukar indikera bra grejer... Kanske en bättre 2 cru från ett bra år, som Pichon-Lalande 1989?

Nähä.

 

En 1 cru från ett tveksamt år...! Chateau Lafite-Rothschild 1997 är tveklöst kvällens vin. Inköpt av Vinmannen och Direktören på SB för Mycket Länge Sedan (10+ år?) och legat i deras källare sedan dess. Vinet betingar, trots årgången, tämligen saftiga summor på marknaden och är egentligen oköpbart idag. Häftigt... stort tack!

Vi får oss en likaledes häftig dessert till livs. Hemvevad nötglass med nötkrokant och chokladfondant serveras med ett sött vitt som inte direkt ledde tankarna till sauternes. Pokermannen tog mig dock stadigt i hand och ledde mig dit, fast till ett varmt år. Aprikos, ananaspastill, honung.... men lite tungfotat. Tveklöst av kvalitet, ändå.

Lafaurie-Peyraguey 2003; ett slott som borde fundera på att byta namn på sitt slott om de vill sikta in sig på icka franko-nativiserade som mig. Rieussec, Suduiraut och Guiraud är i alla fall uttalbart. Gott utan att imponera.

Så till kvällens huvudnummer; konjärernas själva raison d'etre...: konjak! Enligt statuterna skall en konjärmiddag bestå av en god middag (jag hävdade trerätters, men blev nedröstad av Grundarna) som följs av en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet.

Det första som dök upp i glasen fick mig dock att hissa varningsflagg. Rå, lite spritig, gränsande till oren, druvig doft. Viss fruktighet kvar i smaken, men också inslag av rancio. Inte ungt, men är det verkligen konjak? I så fall single vineyard, single vintage, typ...

Och det är det, men armagnac. Domaine de Larroude 1983 är en av de spritsorter Aeterno tagit in, men den här visar inte sig från sin bästa sida. De årgångar jag hann testa på sortimentsprovningen häromsistens var bättre.

För att inte bära våld på statuterna - Direktören vet bättre än så! - kommer naturligtvis en äkta konjak på bordet. Michel Couprie Trés Vieille Réserve är en tämligen okänd producent. Och även om det här är mer min stil med doft av bränt socker och vanilj och varm, lite söt men ändå hyfsat balanserad smak. Invändningen blir brist på personlighet, men en trevlig bekantskap likväl!

Kvällen avslutas stilenligt med cigarrökning på terrassen till småtimmarna. Och konjärerna, som legat lite för fäfot en tid, ser ut att kunna samlas igen redan till hösten! Kul!

Tack Direktören för en synnerligen trevlig kväll!