1950-talet revisited - stor provning av mogna viner hos Gefle Vinkällare

Gefle Vinkällare – systerföretaget till Aeterno – tuffar vidare med provningar av ett slag få i landet matchar. Eller vad sägs om sex femtiotalsviner för strax under sexhundringen? I trevligt sällskap där många vid det här laget är mer eller mindre bekanta för varandra och med förträffligt kunnig och alldeles lagom nyanserad ledning av oförtröttlige Vinmannen. Hur bra som helst och ett skönt söndagsnöje att avrunda helgen med. Tåg upp kl 17.00. Tåg hem kl 21.00. Och ett besök i en annan värld däremellan.

Innan den här lovsången går för långt ska det påpekas att vinerna är av medelmåttigt ursprung. Och prestationen är varierande. Men är man det minsta vinnördig så pirrar det en del när man får chans att jämföra en Nuit-St-George 1959 med en Chateauneuf-du-Pape 1959 buteljerade av samma negociant… Jag antar att andra får samma kick av att diskutera drivlinan på den tyska Tiger-stridsvagnen eller skruvdobbens betydelse för försvarsspelets utveckling i svensk fotboll på 1970-talet. Nörderier, helt enkelt.

Vinmannen serverar vinerna öppet i ISO-glas. Då det är viner med viss ålder och mognad rycker han korken, dekanterar och skickar karaffen runt bordet. På så vis får man chans till ett omedelbart intryck av varje flaska, mer eller mindre direkt ur butelj, och sedan chans att följa det under ett par timmar i glaset. Och där kommer det att hända grejer, visar det sig.

Slagordningen blir äldst först. Så i glas nummer 1 hamnar 1953 Franc Pourret St Emilion Grand Cru Classé. Färgen är rödbrun; mycket mognadstonad. Doften också den tydligt mogen, med fikon, läder, svamp, murket trä… Munkänslan är slank, lätt, elegant. Lite vekt, på det hela taget.

Glas 2: 1955 Villegeorge Haut Médoc Grand Cru Exceptionel (sic!). Fråga inte var det där “Grand” kom från. Vinet är en Cru Bourgeois Exceptionell under tiden fram till 2003 I alla fall… Inledningsvis större doft än glas 1; mer koncentrerad, mer frukt. Även smakmässigt är det skillnad; smakrikt vin med bra syra, färska svarta vinbär (!) och hyfsad längd.

Glas 3: 1955 Domaine de L’Eglise, Pomerol. Inledningsvis mycket trist doft av unken källare, sur yllefilt m.m. Smakmässigt vattnigt, trist, kort. Jag är övertygad om att vinet är korkdefekt, och flera med mig. Trist.

Glas 4: 1957 Grand Puy Lacoste 5eme cru Pauillac. Doftar björnklister och smakar salubrin. Surt, på mer sätt än ett…

Glas 5: 1959 Nuits-St-Georges Côte de Nuits Negociant Douat Fréres. Markerad tegelkant med dragning åt orange, men tämligen mörkt i sig; inte minst för att vara en pinot… Karaffen är i det närmaste ogenomtränglig, vilket får oss att diskutera inblandningar av diverse olika tillsatsviner under den här tiden.

Doften är fantastiskt mångfacetterad! Torkade jordgubbar, julkryddor, knäck, nyöppnade valnötter… Vinmannen störs något av en olorosokaraktär; samma som jag plockar upp som valnöt, tror jag. Smakmässigt är det slankt, rent, balanserat och gott – men doften är det största på det här vinet!

Glas 6: 1959 Chateauneuf-du-Pape Negociant Douat Fréres. Även här markerad tegelkant. Doften är vital utan att dominera men här är det i stället i munnen det händer. Koncentration, kraft och elegans, bra grepp med såväl örter som rödfruktighet. Mums! Kvällens bästa smak!

Här börjar vi återvända till vinerna i början, och se - det har hänt en del. Framför allt visar sig St Emilion -53:an allt spänstigare, med en doft som drar tankarna till vintage port: lakrits, choklad... Spännande! Fortfarande slankt, dock.

Glas 7: 1961 Lalande de Pomerol, de Luze & Fils. Som kompensation för defekta viner öppnas en 1960-talare. Vinmannen ber om ursäkt för att han inte har något mer 1950-talsvin hemma för tillfället och att han måste bryta temat för kvällen... Tja, om man obesvärat plockar fram en bordeaux-61:a ur hyllan kan man inte klaga som gäst. Vi är hos en kille med resurser... Svårplacerad doft. Någon säger hav och tång, och det är inte helt fel. En annan hittar grön paprika. En del (över)mognadstoner av svamp och murket trä. I munnen tämligen slankt; inget vin det sjunger om.

Efter ett par timmar har dock det "korkdefekta" vinet i glas 3, Domaine de L'Eglise, defibrillerats och återkallats till livet från gravkryptor och unkna, dunkla källarvalv...! Helt fantastiskt; jag skulle ha ätit en hatt på att det var korkat! Däremot är det långt från ett vin på topp; "naturlig död" proklamerar Vinmannen. Å andra sidan hittar han och några andra en aning kork i glas 7... Det där med TCA - särskilt i riktigt mogna, naturligt källarunkna, viner - är ingen lätt match...

Kvällens vin för mig är svårt att välja. Det blir dött lopp: bourgognen för doften och chateauneuf-du-papen för smaken...

Gott, trevligt och lärorikt som vanligt!