Jag kastar mig över köket och förses snart med en välrörd Americano för att svalka och lugna. Sedan sker lite simultana blindprovningar medan jag lagar mat för brinnande livet. Fokus är därefter, och första vinet hamnar i Rhône när det i själva verket är...
...en äkta italienare! Och betydligt yngre än jag gissade. Gott, strävt och när man vet vad det är ganska uppenbart... Nästa vin är inte alls min likör! Fruktigt, hallonbåtar och varken syra eller strävhet... Är det en Gamay?
Jodå, och inte vilken som helst. En Morgon 2011 från Lapierre. Kostar runt tvåhundringen på SB. Helt bortkastat på mig och överhuvudtaget svårt att ta på allvar. Trams.
Till min förrätt - en surf and turf på pilgrimsmussla, havskräftstjärt, rosmarin och prosciutto - serveras mina två medhavda champagner. Det står omedelbart klart att det ena faller oss bättre på läppen än det andra. Det har mer mognad, struktur, komplexitet, finess... Jag avslöjar att vinerna är av samma årgång och ungefär samma prisklass vilket inte gör det så mycket enklare.
Till en vitvinspocherad torskfilé med gräslökssås och blomkålspuré ("en studie i vitt") kommer ett ensamt vitt i glasen. Svårplacerat. Chardonnay och fat parat med elegans och återhållen finess leder mig mot Bourgogne. Pokermannen detekterar fetman i Sémillon och vill mot Bordeaux. Honung, bivax, fetma...Vi har båda lite rätt men mest fel...
2007 Palladius är något så ovanligt som ett riktigt snyggt, välbalanserat och strukturerat vitt sydafrikanskt vin med tydliga europeiska vibbar. Druvsammansättningen är något oklar och varierar med årgångarna. Tydligen är gården planterad med uppemot sju druvsorter... Hatten av!
Så blir det rött. Det första vinet är en fröjd! Efter två timmar i karaff levereras här ett vin med tydlig tegelkant men röd kärna och en stor - mycket stor! - doft... Mogen, torkad frukt, kryddor, tobak, tryffel... komplex och vital! I munnen är det sammetslent, med torkad frukt, murket trä, mörka bär, svamp och tryffel. Jag har provat en hel del gammal bordeaux och det här är gammalt. Äldre än 70-tal, är min gissning. Jag törs inte sträcka mig längre för det känns just så vitalt.
Vinet är 1934 Chateau Mazeris, Canon Fronsac. Det förefaller vara samma slott som fortfarande existerar; om det skett några förändringar av odlingsmarker på 78 år har jag inte forskat i, men det är väl inte osannolikt. Aktuella årgångar ser ut att kunna gå på mellan 10-20 €.
Det här är alltså ett enkelt vin i grunden. Det har aldrig hört till de stora. Varför det har legat orört så länge är och förblir en gåta, men tydligen har det åtminstone en tid förvarats på en restaurang i Holland, innan det letade sig till Vinmannen. Och hur det kan leverera på en så förförande komplex och intensiv nivå idag är inget mindre än ett mysterium. Kanske kan mängden svavel vara en orsak, spekulerar Vinmannen, men frågan förblir hängande...
Pokermannen får - bokstavligt! - gåshud av vinet och skickar upp det högt på sin topplista. Jag får fortfarande mer ståpäls av en 20-25 årig Latour men visst är det makalöst gott!
Dessbättre gäller det också för nästa vin, som dock tyvärr kommer i skymundan av Mazeris. En 1953 Vosne-Romanee 1er cru Les Suchots av okänd producent. Också den mogen, elegant, ren och alldeles lysande...! Vinmannen kan säkert själv med sitt fotografiska smakminne ge en bättre beskrivning av vinet...
Samma öde går också kvällens ungdom till mötes. För att matcha maten - Tournedos Rossini - med lite kraftigare juice plockas det fram en 2000 Clos de l'Oratoire. Naturligtvis också det ett gott, matvänligt vin med bra fruktighet, struktur och begynnande mognad. Förtjänar sin egen plats i rampljuset men får stå tillbaka för ålderdomen denna kväll.
Kvällen avslutas med ostar, crêpes suzette och cigarr på Vinmannens väl tilltagna takterass med utsikt över Gävles takåsar...
Ännu en skön kväll med härliga vinnörderier och ett par riktigt stora upplevleser!
5 kommentarer:
Du är inte ensam om att gå fel med 2007 Barolo till Rhône. Provade en 2007 Cogno Ravera som precis släpptes, och den tar man inte fel på.
Fantastiskt med Mazeris! Gissningsvis jobbade man med betydligt längre maceration på den tiden och garvsyran är ju ett effektivt konserveringsmedel. Jfr barolo, vi testade en Borgogno 37a i höstas som var ungdomlig. Svavelteorin håller nog inte eftersom röda viner aldrig fått så höga doser som exempelvis tysk restsöt riesling eller sauternes. Den normalhöga svaveldosen borde ha gjort sitt inom ungefär tio år, sedan måste vinet ändå klara sig själv.
2011 Lapierre var en besvikelse (svavlade versionen) Inte alls så levande, lekfull och mångfasetterad som 2010, 2009 och 2008 (osvavlade).
Surt att jag inte kunde komma loss till den träffen. Ni verkar ha haft än mer tur än veckan innan.
Frågan om svavel var bara en liten del av en större filosofisk diskussion vi hade runt bordet rörande så att säga onaturligt ungdomliga gamla viner. Vi kan nog alla vara överens om att ett extremt bra lagringsförhållande har absolut störst betydelse för den välbevarade flaskan. Tillsammans med vissa ursprungliga kvalitéer hos vinet naturligtvis.
Men jag tycker ändå att du avfärdar frågan lite fort. Vart hittar du något belägg för att ”röda viner ALDRIG fått så höga doser svavel? Varför skulle man inte gjort det av slarv, försumbarhet eller olyckshändelse?
Våran filosofiska diskussion handlade först och främst om de fall då man stöter på Onaturligt ungdomliga åldringar. Av de ca 40 röda viner av årgång 1934 från just bordeaux som jag provat så framstår detta vin som onaturligt ungdomligt. Att jämföra med tex en klart mer mogen Chateau Latour 1934 som jag provat vid fyra tillfällen från olika källor och pokermannen som provat sagda vin minst en gång så framstår iden om att Mazeris skulle överlevt pga högre doser garvsyra som mindre trolig
Vad gäller historiska referenser så är det mycket få som rör frågan om hur och på vilket sett man noggrant begränsade mängden svavel. Däremot så svämmar det över av referenser kring hur vanligt det var med svavelstinkande vin. Så varför inte?
Vad är trendigt idag? 15-40 mg fritt SO2. Och vi uppfattar det först som stinkande i närheten av 100mg. Vid senaste undersökningen i USA nån gång på 90talet så var det ett par producenter som hade 150mg.. Så varför inte 1934?
Jag säger inte att det här skulle vara speciellt betydelse fullt, men jag lyfter gärna frågan eftersom jag försöker hålla ett öppet sinne för vissa märkliga företeelser..
Mvh// Vinmannen
Hej!
Går det att nå dig via e-post i vinfrågor? Maila mig gärna på jonas@stockholmgo.com
Tack och allt gott!
Vänliga hälsningar,
Jonas
Skicka en kommentar