1934 chateau mazéris, 1996 duval-leroy m.m. hos vinmannen

Det börjar bli en sommartradition att någon gång i juli samlas och lite opretentiöst sänka några flaskor gott - och ofta gammalt - vin med goda vänner. Den här gången är det Vinmannen som bjuder hem Direktören, Pokermannen och mig till sin nya lya i centrala Gävle. Jag tar tåget ned från stugan och eftersom jag lovat att hjälpa till med maten finnar jag mig småstressat jaga runt på ICA Söder någon timma innan samling. Att improvisera fram tre rätter på ingen tid alls är en utmaning, men en rolig sådan!

Jag kastar mig över köket och förses snart med en välrörd Americano för att svalka och lugna. Sedan sker lite simultana blindprovningar medan jag lagar mat för brinnande livet. Fokus är därefter, och första vinet hamnar i Rhône när det i själva verket är...

 

...en äkta italienare! Och betydligt yngre än jag gissade. Gott, strävt och när man vet vad det är ganska uppenbart... Nästa vin är inte alls min likör! Fruktigt, hallonbåtar och varken syra eller strävhet... Är det en Gamay?

Jodå, och inte vilken som helst. En Morgon 2011 från Lapierre. Kostar runt tvåhundringen på SB. Helt bortkastat på mig och överhuvudtaget svårt att ta på allvar. Trams.

Till min förrätt - en surf and turf på pilgrimsmussla, havskräftstjärt, rosmarin och prosciutto - serveras mina två medhavda champagner. Det står omedelbart klart att det ena faller oss bättre på läppen än det andra. Det har mer mognad, struktur, komplexitet, finess... Jag avslöjar att vinerna är av samma årgång och ungefär samma prisklass vilket inte gör det så mycket enklare.

 1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne har mognat med grace och levererar nu en mogen, stilfull champagne långt över sin prislapp. Köpt för en dryg trehundring för ca fem år sedan. 1996 Bruno Paillard är dock en besvikelse med alldeles för honungsdominerad smak och spretiga syror. Trist.

Till en vitvinspocherad torskfilé med gräslökssås och blomkålspuré ("en studie i vitt") kommer ett ensamt vitt i glasen. Svårplacerat. Chardonnay och fat parat med elegans och återhållen finess leder mig mot Bourgogne. Pokermannen detekterar fetman i Sémillon och vill mot Bordeaux. Honung, bivax, fetma...Vi har båda lite rätt men mest fel...

2007 Palladius är något så ovanligt som ett riktigt snyggt, välbalanserat och strukturerat vitt sydafrikanskt vin med tydliga europeiska vibbar. Druvsammansättningen är något oklar och varierar med årgångarna. Tydligen är gården planterad med uppemot sju druvsorter... Hatten av!

Så blir det rött. Det första vinet är en fröjd! Efter två timmar i karaff levereras här ett vin med tydlig tegelkant men röd kärna och en stor - mycket stor! - doft... Mogen, torkad frukt, kryddor, tobak, tryffel... komplex och vital! I munnen är det sammetslent, med torkad frukt, murket trä, mörka bär, svamp och tryffel. Jag har provat en hel del gammal bordeaux och det här är gammalt. Äldre än 70-tal, är min gissning. Jag törs inte sträcka mig längre för det känns just så vitalt.

Vinet är 1934 Chateau Mazeris, Canon Fronsac. Det förefaller vara samma slott som fortfarande existerar; om det skett några förändringar av odlingsmarker på 78 år har jag inte forskat i, men det är väl inte osannolikt. Aktuella årgångar ser ut att kunna gå på mellan 10-20 €.

Det här är alltså ett enkelt vin i grunden. Det har aldrig hört till de stora. Varför det har legat orört så länge är och förblir en gåta, men tydligen har det åtminstone en tid förvarats på en restaurang i Holland, innan det letade sig till Vinmannen. Och hur det kan leverera på en så förförande komplex och intensiv nivå idag är inget mindre än ett mysterium. Kanske kan mängden svavel vara en orsak, spekulerar Vinmannen, men frågan förblir hängande...

Pokermannen får - bokstavligt! - gåshud av vinet och skickar upp det högt på sin topplista. Jag får fortfarande mer ståpäls av en 20-25 årig Latour men visst är det makalöst gott!

Dessbättre gäller det också för nästa vin, som dock tyvärr kommer i skymundan av Mazeris. En 1953 Vosne-Romanee 1er cru Les Suchots av okänd producent. Också den mogen, elegant, ren och alldeles lysande...! Vinmannen kan säkert själv med sitt fotografiska smakminne ge en bättre beskrivning av vinet...

Samma öde går också kvällens ungdom till mötes. För att matcha maten - Tournedos Rossini - med lite kraftigare juice plockas det fram en 2000 Clos de l'Oratoire. Naturligtvis också det ett gott, matvänligt vin med bra fruktighet, struktur och begynnande mognad. Förtjänar sin egen plats i rampljuset men får stå tillbaka för ålderdomen denna kväll.

Kvällen avslutas med ostar, crêpes suzette och cigarr på Vinmannens väl tilltagna takterass med utsikt över Gävles takåsar...

Ännu en skön kväll med härliga vinnörderier och ett par riktigt stora upplevleser!