2008 tignanello m.m. i florens

På kvalificerad vuxensemester med hustrun i Florens; på fyra dagar (och tre nätter) försöker vi minnas vår underbara förlovningsresa för exakt tio år sedan. En del saker förändras, men kan vara bra ändå, är kontentan. Den restaurang, 4 Leoni, där vi i sällskap av IT-mannen med (blivande?) hustru åt vår förlovningsmiddag den gången levde inte upp till förväntningarna. Undantaget deras vinlista. En Tignanello 2008 för 70 € var billigare än de flesta affärer förmådde och oemotståndligt i sammanhanget.

Bra vin, men naturligtvis alldeles för ungt. De italienska surtonerna gör dock smörkolan och bebisfettet lättare att bära än i en jämförbar bordeaux eller ännu hellre amerikanare/australiensare.

Efter tips från Zvampen sökte vi oss till Alle Murate för en anständig fine dining experience utan att behöva lägga en månadslön på trestjärnan Enoteca Pinchiorri. Kocken ska arbeta utifrån toscansk tradition men med andra foten i modern cuisine, förespeglas det, och det visar sig stämma hyfsat. Att lokalen är prydd med fresker och vi sitter under vitkalkade valv gör inte saken sämre.

Mottagandet är artigt och engagerat, jämfört med de etablissemang vi dittills hunnit med (inkl vårt vackra men inte så serviceinriktade hotell…). Italienarna har en del att jobba på beträffande servicemindness. En handväskpall dyker dock omedelbart upp, noterar hustrun nöjt!

Direkt när vi slår oss ned kommer varsitt glas prosecco (ganska druvig, fruktig, aromatisk – inget champagnealternativ) på bordet, följt av menyn. Dock ingen vinlista. Den får jag be om särskilt, och visar sig sedan bestå av ett stort urval inhemska viner och en mindre andel rejält överprissatta bordeauxer. Well… when in Rome och allt det där.

Vi bestämmer oss för den fria avsmakningsmenyn och ber sommelieren förse oss med lämpliga viner därefter. Hur fel kan det bli?

Vi ger köket vissa anvisningar rörande hustruns matanomalier och lutar oss sedan tillbaka. Först ut kommer i glaset en Franciacorta Rosé (okänd producent), och på tallriken en lasagne på aubergine i stället för pasta. Rosén har god doft med inslag av både jordgubbar och jordighet. Smaken är dock i kortaste laget. Rätten är förvisso god men lite tråkig…

Vårt tredje vin är på druvan Kerner; en ny bekantskap för mig. Vinet är från Stiftskellerei Neustift, 2010, och har en aromatisk, gewürz- eller muscatliknande doft. Smaken känns druvig och fruktig och skulle mått bra av högra syra. Mer intressant än riktigt gott, men inte oävet på något sätt. Att det är ett klostervin på en lite udda druva från allra nordligaste Italien ger viss bonuspoäng för originalitet...

Till det en Seabass med dragonpotatispuré. Fortfarande habilt, men inget lyft.

Vinet får stanna kvar till nästa rätt, som i all sin enkelhet är kvällens självklara höjdpunkt. En färskosttortellini med tomatröra hade lika självklara som underbara smaker och en fantastisk textur; fjärran från allt vad köpepasta heter. Skönt att kunna säga att den bästa pastan jag någonsin ätit faktiskt är i Italien!



Dags för varmrätt. Sommelieren undrar – vänd mot hustrun – om hon vill byta till rött. Jag fruktar att jag ska få sitta med gewürz i näsan hela kvällen och skyndar mig att flika in att ”ja det vill vi!”. När hon kommer med det röda ber sommelieren – närmast demonstrativt – hustrun att smaka av det. Såklart. Det är ju faktiskt hon som ska avgöra vad hon vill dricka, inte hennes vinnörd till make. 1-0 till sommelieren.

Hustrun ger dock klartecken till Principe Corsini Don Tommaso Chianti Classico 2006 från Fattoria La Corte. Vinet har en inblandning på 15-20% Merlot i Sangiovesen, och jag tänker mig att det bidrar till den lite fylligare, fruktigare tonen. Och så ges det uppenbarligen en del nya fat... Körsbärstonerna är på plats, dock, men det känns trots fem års ålder ganska ungt. Inget stort vin men njutbart!

Här får vi plötsligt olika serveringar. Hustrun drar nitlotten med en kalvfilé i grov senapssås som effektivt dödar alla andra smaker och lämnar blott en känsla av svensk julskinka efter sig. Märkligt.

Jag får lamm i tre variationer, av vilka det friterade lammracket var bäst. Ganska gott, men ... jaha? Förväntningarna som höjts efter pastan är tillbaka på samma nivå igen.

Efterrätterna – återigen två olika – lyfter dock en del igen. Förutom presentationen av min cheesecake (vem målar grafiska mönster med chokladsås på tallrikarna nuförtiden!?) var den riktigt god, och hustruns vaniljbavarois fick två tummar upp.

Här övergavs vintemat för min del och jag fick en kastanjehonungsgrappa (?) från Nonino. Riktigt god och fri från de finkelaromer som jag normalt finner ganska avtändande i just grappa, marc och liknande.

En Delamain Pale & Dry och en god kopp espresso avrundade det hela på ett bra sätt!

Sammanfattningsvis så var det ett intressant och trevligt besök, men ganska ojämnt i kvaliteten och med en alltför låg högsta-nivå. Maten motsvarade inte inramningen och servicen, som försökte ge fine-diningkänsla (och lyckades, oftast!). Tekniskt var det inte särskilt drivet, och även om man inte behöver kolsyresnö, pulver, infusioner, puréer, ballonger och annat för att göra god mat så blev helhetsintrycket ändå lite ”jaså?”.

Är det så att vi i Sverige har kommit så långt i gastronomin att utomlands ibland blir lite… tråkigt?

3 x raveneau och mycket annat gott i järvsö

En alldeles vanlig torsdag i bästa högsommartid kliver Vinmannen och jag på ett tåg som skall föra oss till det vackraste av Hälsingland... Järvsömannen lockar med chablis av bästa sort, och naturligtvis umgänge och allmänna vinnörderier. Utflykten gick bra att kombinera med familjesemestern, så... Ett tillfälle man inte borde missa, således!

Sommaren visar sig från sin allra bästa sida när vi anländer, och likaså gör vår första anhalt Järvsöbaden. Järvsömannen brukar konsulteras när det anrika hotellet behöver råd kring vinlistan, och det har lett till att källaren är välfylld med godsaker - och dessutom till i sammanhanget humana priser. Som man själv beskriver det så gör "vår specialvinlista ... ofta vinälskare glatt överraskade". Ett understatement!

Ägarinnan i tredje generationen Gunborg hedrar oss med sin närvaro till den inledande aperitifen i underbar trädgårdsmiljö.

Vinmannen är inte missnöjd med utsikten att få sig lite löjrom och Comtes -96 till livs...

Järvsömannen inleder temat, och bjöd på en ren chardonnay-champagne. En 1996 Taittinger Comtes de Champagne var alldeles lysande. Ljus och samtidigt intensiv i färgen; doften djup och komplex med efterhand en lite bourgognelik ton och nötbrynt smör. I munnen är det stort och fylligt samtidigt som det har fokus och elegans - en tematik som återkommer under kvällen... Frisk syra och bra längd. Någonstans finns en närmast svamplik eller möjligen jordig - kanske metallisk? - karaktär som är svårfångad men i mitt tycke positiv. Efterhand framträder också en angenäm beska av röd grape.

Storartat vin i underbar miljö!

Oerhört fin champagne, med bra fokus och fantastisk elegans. En underbar sommarchampagne, helt enkelt, och pratas det "bersåvin" i sommarens vinspalter så har jag mitt val här, tack så mycket...!

En promenad senare befinner vi oss i Järvsömannens vinkällare, där vi först får en förevisning av lokaler och inventarier. För enkelhetens och diskretionens skull konstaterar vi bara att även Vinmannen - som varit där tidigare och inte är så lätt imponerad längre - är nästan tagen. Jag är stum.

Till kvällens sittning har Järvsömannen valt ut tre chabliser av den lille men närmast kultförklarade producenten Raveneau. Det verkar som om det mesta av hans produktion går direkt till restauranger. Vinerna är klassiska och byggda för att kunna åldras. Såväl etikett som lackningen skvallrar om den traditionella approachen...

Vinmannen öppnar chablis...

Under kvällen pratar vi mycket om skillnaden mellan att dissikera vin och att njuta vin... Vi är alla tre herrar som låter känslorna vägleda oss mer än intellektet emellanåt. För egen del tror jag att det kan vara en av de saker jag uppskattar så mycket med vin; att få tillåta sig att vara känslostyrd och gå på magkänsla, stämning, hjärta och sinnelag i stället för att analysera, strukturera och diminuera... Det är ju inte alltid det funkar annars, liksom.

Med detta sagt så nöjer vi oss med att konstatera att Raveneau har mindre än 10 ha mark, en del i Grand Cru och resten i 1er cru-lägen. Handskörd, jäsning på ståltank och därefter lagring på gamla ekfat (7-8 år) i 12-18 månader. Ja, jag tror det räcker så för att ni ska ha bilden ganska klar...

Flaskparad!

Årgångarna vi provar är 1997, 1999 och 2000 av Raveneaus största 1er cru-läge Montée de Tonnerre. Vinerna är alltså i det närmaste jämngamla, och åren ska vara goda, möjligen med plus för 1997 och 2000.

Finn ett fel...

Direkt vid serveringen börjar vi ana oråd. Ett glas är betydligt mörkare än de andra. Och en enda sniff övertygar oss om det tragiska: 1999 är oxiderad. Ännu ett offer för premox-eländet för vit bourgogne, alltså... Kvällen ägnas därför åt matchen mellan 1997 och 2000.

Vinerna är väldigt lika varandra, kan vi konstatera. Tre års extra mognad har inte gjort jättemycket, men visst finns det skillnader.

1997 Montée de Tonnerre har ett nästan parfymerat inslag av blomdoft i den annars honungsdominerade doften. Smaken är frisk, ren och påminner något om bra mjöd... Kanske är det kryddigheten i eftersmaken - där sandelträ bland annat dyker upp - som leder tankarna till Jarl Sigurds Kronmjöd?

2000 Montée de Tonnerre har ett något större inslag av citrus i doft och smak, och känns något snäpp fräschare och samtidigt fylligare och rikare. Syran är dock inte högre än i 1997. För mig saknar det en dimension som 1997 har, och det äldre vinet blir min vinnare.

Båda (de friska) vinerna uppvisar dock en fantastisk renhet, precision och fokus. De är inga kraftpaket, men ändå så packade med kraft och elegans på samma gång... De är fantastiska att smaka på, och förmedlar en svårbeskriven känsla av vinmakarens ambition, frukten och marken. Löjligt gott!

Middag!

Samtalet fortsätter under intagande av skaldjur och vi avhandlar det mesta om vin, men också Bach, mat-/restaurangupplevelser och mycket annat får sin stund i rampljuset. På något sätt är det i dessa samtal som goda viner visar sin bästa sida. Goda viner föder goda samtal.

Dessert(vin)!

Till solmogna jordgubbar våndas vi en stund, men landar i en 1995 Hugel Riesling SGN. Tung, söt men ändå elegant doft med inslag av skiffer och aprikos. Smaken är stor men något kort. Eftersmaken koncentreras på något mysko sätt till främre delen av gommen. Hög syra, bra balans och aprikostonad smak. Vinet är gott, men gör sig inte helt rätt till jordgubbarna, och vi är lite rådvilla kring när man egentligen skall använda det. En sauternes hade gjort jobbet bättre...

Avec...

En otroligt elegant cognac Hine 1955 buteljerad av the Wine Society blev kvällens första cognac, och vilket destillat sedan! Visserligen något eldig i doften, men mogen ranciodominerad, nötig, elegant och otroligt god i smaken! Den följdes av ett glas av en av mina all-time favoriter; A E Dor no 8.... Stor doft av kola och nötter, med mäktig, smörkolatonad smak med inslag av rancio och bränt socker.

De båda destillatens helt olika karaktärer för tillbaka samtalet på champagne. Om Hine -55 är en Comtes så är A E Dor no 8 en Krug eller Bollinger RD...!

Eftersnack...

Det är två nöjda herrar som strosar mot Järvsöbaden i den ljumma sommarnatten, med varsin cigarr i handen. Vinmannen har ett försvarligt förråd och jag får en Hoyo de Monterrey 1999 i handen. Kryddig, inte alltför kraftig, inget motstånd i draget. En perfekt avslutning på en i många avseenden perfekt kväll.

Tack Järvsömannen och Järvsöbaden för värdskap och gästfrihet!

1998 ch poujeaux

Av en händelse har jag samlat på mig lite blandade Bordeaux-98:or av mindre men goda slott. 1998 är en årgång som lätt förbises, trots att den kan vara fantastiskt trevlig just nu.

Så är åtminstone fallet med kvällens Poujeaux -98. Doften är inledningsvis lite funkig med stalliga aromer, och hustrun drar öronen åt sig. Jag skiner dock som en sol; ett seriöst bra sniffvin som bara blir bättre att dofta på under kvällen. Svarta vinbär, läder, tobak... Mognad som inte gått överstyr! Munkänslan är slank. "Blaskig!" tycker hustrun; hård som vanligt i sina omdömen mot mina älskade bordeauxer... Smaken har gott om frukt kryddat med ceder, tobak och lite mocka. Otroligt gott, och riktigt bra längd! Även hustrun tycker att vinet tar sig ordentligt under kvällen.

Summarum: ett otroligt gott vin att dricka just nu, och som jag gissar står på sin peak nu. Oväntat hög kvalitet, trots att Poujeaux är ett stabilt slott. Ikväll serverades vinet till hårdostar och två avsnitt Mad Men, vilket passade utmärkt!

PS Vinmannen har börjat blogga igen, och råkade också notera Poujeaux -98 idag. Jag kan inte hyperlänka från min Telefon, men googla rätt på honom ni som vill!

PPS Här finns Vinmannen!

vin-robinsson hos konjären

Dagen efter den hedonistiska utflykten till Krusenberg återsamlades den tappra skaran, sugen på mer gammalt vin och gott vin. ”En hederlig Vin-Robinson!” utbrast Vinmannen förtjust när jag förklarade det löst planerade upplägget för honom. Alla tar med några goda flaskor och så dricker vi ett urval… Termen Vin-Robinson kommer av utslagningsmomentet; det gäller att välja de flaskor som verkade mest intressanta. Även vi har begränsningar i möjligt mängdintag…

Självklart skulle serveringen ske så mycket blint som möjligt. I det här sällskapet känns det bara som en leksam krydda i provningen; några hävdelsebehov eller tävlingstendenser finns inte. Alla har gissat fel tillräckligt många gånger för att inse blindprovandets nästintill omöjliga konst. Någon gång träffar man hyfsat nära och får rättmätig uppmärksamhet som belöning; oftare trampas mer eller mindre snett.

För den som vill ha mer precisa smaknoteringar hänvisas till Korkdragaren som med sedvanlig precision prickar in doft- och smakintryck. Jag är som bekant mer ute efter själva känslan, liksom...

Redan kl 16 började gästerna anlända, och vi inledde precis som dagen innan stilenligt med skumpa. Och inte vilken skumpa som helst. Kocken ställde en noggrant folierad flaska på bordet och gissningarna började. Mörkt gyllengul till färgen och med minimal mousse. Ingen tvekan om att det var ett moget vin. Äppelmustig och med tydliga honungstoner. Klart fler dimensioner än gårdagens Leclerc Briant. Korkdragaren slår ganska snart fast att det är ett stort hus och ett bra år. Vi rör oss lite mellan 88-89-90 och olika producenter innan täckelset faller och avslöjar 1990 La Grand Dame! Man tackar…!




Till snittar med ank- och gåsleverpaté serveras ytterligare ett moget vin; den här gången från Vinmannen. Aprikos, skiffer, citron; visköst, halvsött, ganska låg syra…. Och mycket gott! Gammal tysk Riesling känns tämligen uppenbart för gissarna (jag hade sett vinet innan) men det är svårt att åldersbestämma så gammal juice. Det visar sig vara 1976 Scloss Lieser Lieserer Süssenberg Riesling Beerenausleese av Freiherr von Schorlemer.



Korkdragaren presenterar några vita mellanspelsviner av ”utbildande karaktär”, som han säger. Jag är lite upptagen i köket och hinner ägna mest uppmärksamhet åt det första, som jag också gillar riktigt bra. Peter Lehmann 2002 Reserve har otroligt mycket petroleum i doften och frisk, limetonad smak. Ett fynd för sitt pris och i sin stil!



Så kommer hälleflundra med kantarellrisotto på bordet. Det går inte att ta fel på Pokermannens och Korkdragarens spända miner – det här är något särskilt, anas det. När flaskan öppnats och smakats av och konstaterats vara korrekt spricker Pokermannen upp i ett otvetydigt leende. Här blir det tydligen åka av! Och jösses, vad det bar iväg… Med Järvsömannens fantastiska vita bourgogneprovning i mars i relativt färskt minne måste jag ändå säga att det här var något alldeles extra. Jag kan inte bedöma absoluta kvaliteter och poängsätta i skalor utan går på magkänslan, och den sjöng minst lika högt här som vid Drouhins 1990 Le Montrachet i våras. Doften är djup, bred, stor och fantastiskt komplex. Smaken både frisk och fyllig med såväl citrus som mineraltoner. Dessutom ohotad längd och balans. Närt det står ”stort” och ”wow!” i noteringarna vet man att det är bra… Det visar sig till slut vara 2001 Puligny-Montrachet Dom d'Auvenay; madame Bize-Leroys egen domän och en raritet i det närmaste omöjlig att få tag på...



Tre mogna bourgogner väntar till kalvlever Anglais. Tyvärr visar sig mitt exemplar från auktionen i våras vara defekt. Tydlig kork. Synd på en Corton-Pougets 1970 från Dom de la Juvinière, men det var ett chansköp.

En 1990 Morey St Denis från Dom des Lambrays var frisk, fruktig (körsbär), en smula syrlig och med bra struktur. Fullt vitalt men inte störst på plan.



Ronden går i stället till 1969 Echezaux GC, maison Leroy, med en mer homogen känsla och sina tydliga mognadstoner av bland annat läder. Ett större vin.



Till hel, grillad entrecote blev det en ny line-up röda. Ganska snart ringade vi in två bordeauxer, men den tredje var något annat. I första glaset hade Vinmannen skänkt i en 1998 Leoville-Barton som kombinerade fruktighet, strävhet och elegans på ett mycket bra sätt. I andra glaset visade det sig vara en 1998 Pichon-Lalande som kocken bidrog med. Det kändes tydligt mognare än sin kusin från St Julien, men hade lagrats tämligen varmt. Storartat vin, mogen doft med en del funk som först ledde oss mot Gruaud-Larose. Kvällens röda!? I tredje glaset fannsKorkdragarens sötfruktig och samtidigt eleganta merlotbaserade italienare; 2007 Miani från Enzo Pontoni. Strävt, strukturerat, tanninrikt men lite väl sött för mig... Lite tid på det där bara, så...!



Hade inte d'Auvenays fantastiska Puligny-Montrachet flyttat gränserna för vad vitt vin kan vara sä hade nästa flaska lekt hem titeln som kvällens vita. 1989 Chateau de Fargues, ett annat auktionsfynd, var precis så bra som jag hoppats med stor, djup, intensiv, Yquemlik doft och fantastiskt fin, balanserad smak med toner av honung och mandelmassa. "Bästa sedan Yquem -97!" står det i blocket, och det säger en del. Otroligt gott!



Som om detta inte var nog avrundades även denna kväll med portvin. Gårdagens lite svagare kort ersattes i kväll med 1970 Taylor's. Flaskan hade börjat läcka något upptäckte jag sama dag, så det var inget att orda om utan bara att öppna... Vinet var dock i fin form med stor doft och smak av nötter och fikon. Mycket mer balanserad och komplex än 1963 Offley.



Två fantastiska dagar med massor av stort vin och underhållande samtal... Det här gör vi om nästa sommar, väl!?

2009 Callejo Tempranillo

En kort post ikväll, i väntan på att uppkopplingarna mot det världsomspännande datanätverket blir som de ska igen... Blogga via iPhone funkar men är lite meckigt.

Kvällens vin förtjänar ett omnämnande, dock. En gåva från Vinmannen och en producent de tidigare fört i sitt sortiment. Det här vinet finns dock inte till salu någonstans just nu. Tempranillo hör inte till stapelvaran hemma. Alltför mycket menlös rioja på 90-talet kan ha satt sina spår... Därför är det kul att bli positivt överraskad av en druva som jag nästan skrivit av.

Callejo är en modern producent. Det är manuell skörd, temperaturkontrollerad jäsning, 10 dagars skalkontakt avslutat med 6 mån i franska barriquer... Vinet blir på så vis svårplacerat, och jag upplever det som om det kunde ha varit tillverkat egentligen varsomhelst. Varken särskilt ursprungs- eller druvtypiskt, om man frågar mig.

Nu måste man ju inte leta vingårdslägen och kommuner varenda gång man poppar en schysst flaska rött till grillen. Bäriga, blåbärstonade drag samsas i doften med tydlig vaniljdrag. Doften är stor och mättad men det finns en fräschör som gör att det inte kantrar. Munkänslan är fyllig och påtagligt sträv. Doftintrycken återfinns i smaken tillsammans med en liten hetta som dröjer sig kvar länge. Ett seriöst vinbygge i den moderna stilen, men långt ifrån någon syltbomb.

Positivt! Gott! Såväl hustru som inte särskilt vinvane svägerskan gör tummen upp. Inte mitt nya House Wine men ett bra vin för tillfället!

(bild kommer...)

1961 rieussec, 1975 cos d'estournel m.m. på krusenbergs herrgård

Krusenbergs herrgård ligger naturskönt i en lummig parkmiljö några kilometer från där Uppsala tätort slutar. Bor man som jag i de södra delarna av stan är det nästan samma avstånd som till centrum. Länge var det Pharmacias egen konferensanläggning, men sedan några år är det i regi av Sjönära möten och öppet för allmänhetens bokningar. Att det inte bara tar emot konferenser utan även reguljära restauranggäster har dock länge varit en för mig väl förborgad hemlighet. Liksom att det här finns en fantastisk vinlista; utan motstycke i Uppsala törs jag hävda.

På Pharmacia fanns tydligen ett stort vinintresse. Man köpte in vin av bra kvalitet och lagrade själva. Vinkällaren har visserligen tunnats ut och en del godsaker omfördelats till andra ställen i koncernen, men en del udda flaskor finns kvar. Eller fanns kvar, kanske jag ska säga... Prisfilosofin är genuint sympatisk. Gissningsvis har inte priserna reviderats nämnvärt på länge, eller hur förklarar man annars att en Cos d'Estournel 1975 listas för 880 kr. Jag tvivlar på att den skulle säljas för det på auktion i Sverige...

När så oväntat en ledig helg dyker upp och hustru och son redan är inbokade på aktiviteter på annat håll drar jag i stora larmklockan - dags för en exkursion! The usual suspects hörsammar snabbt kallelsen, och Vinmannen, Pokermannen, Kocken och Korkdragaren mellanlandar snabbt hos undertecknad och kommer i stämning med ett glas 2002 Leclerc Briant Brut Divine. Etiketten är ful som stryk och vinet lite väl endimensionellt med honung och citrus som mest framträdande noter.

Vi anländer Krusenberg kl 19 och får fina platser i ett hörnrum. En lätt kvällsbris svalkar behagligt genom det öppna fönstret och Mälarens vatten skymtar genom trädkronorna i parken. Stilfullt!

Ammis

Vi hoppar över mer champagne och lyckas efter viss vånda landa i fyra röda viner, serverade i två omgångar. Domaine de Chevalier 1990 får således möta Arrowood 1992, i flight 1. Alla viner dekanterades innan servering.

En ammis i form av ankterrin med syrade grönsaker var nog snyggare än vad den var god, men köket hade en stigande utvecklingskurva under kvällen...!

Griskind

Alla går på den confiterade griskinden till förrätt. Den serveras med kronärtskocka, getost, pinjenötter m.m. och visar sig överraskande vinvänlig. Jag hade själv föredragit att få den serverad lite varmare (i alla fall själva kinden), men vet inte om det var medvetet eller slarv att den var rumstempererad... Helt okej i alla fall.

Vinnare...

Domaine de Chevalier 1990 (1295 kr) har tydlig mognadskant i glaset. Doften är skön, lagom murrig och med tydlig mognad. Läder, blod, järn, mineral är i fokus. Frukten är åt plommonhållet. I munnen är det fräscht och mer fruktigt än doften avslöjar. Bra längd och syra. Gott! (65% CS, Mt 30%, CF 5%)

... och förlorare av flight 1

Arrowood 1992 (880 kr) togs med som utomeuropeiskt referensvin, men det står tidigt klart att det får dyngpisk av Chevalier. Färgen är yngre; mer homogent sammetsröd. Inledningsvis är doften ganska blyg med inslag av grön paprika och mynta. Smaken är mer svartvinbärsfruktig, men vinet upplevs som två snäpp enklare än Chevalier, som har mer längd och komplexitet. Efterhand tar den gröna paprikan över mer och mer och det är ingens favorit runt bordet.

Kvällens huvudmatch står mellan Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 och Cos d'Estournel 1975. Jag har druckit förvånansvärt många 75:or av hög klass; Mouton-Rothschild, Pichon-Lalande (x2), Montrose, så förväntningarna finns där.

Dessvärre är fyllhöjden inte den bästa på Branaire. Någonstans mellan top-shoulder och high-shoulder behöver inte innebära problem men en varningsklocka är det.

Suddig bild, men som framgår är ullagen inte den bästa i Branaire...

Det är sista flaskan och vi bestämmer oss för att chansa. Året är ju stort och 30 år är ju 30 år och så vidare...

Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 (895 kr) döms direkt ut av Vinmannen som korkdefekt. Övriga runt bordet är inte lika övertygade. Något mysko är det, men det är absolut inget uppenbart fel. Något slags smygkork? Vi resonerar en stund men behåller i alla fall vinet för att följa utvecklingen under kvällen. Det finns ändå en del frukt i såväl doft som smak, något mer tydligt korkade viner ju brukar tappa. Smaken känns mogen, slank och uppfriskande. Kan den verkligen vara trasig? Hur det än är med den saken så är det knappast ett vin i toppform. At this age, expect bottle variation...

Cos d'Estournel 1975 (880 kr) kan boka in förstaplatsen på listan "årets restaurangklipp" redan nu. Det här var en fullständigt vital flaska med sötaktig, torkad frukt i doften och en behaglig, mjuk men ändå hyfsat tanninrik och strukturerad känsla. Broadbent gav den på nåder tre stjärnor (Allowing for tannins ***), men så tanninsträv upplevde vi den inte. Stort vin, utan att vara magiskt på något sätt. Men tar man in pris-prestanda-rarity i diskussionen och konstaterar att vi dricker riktigt fin 36-årig bordeaux på en restaurang i Sverige för under tusenlappen så blir det ganska häftigt...


Kalven med ostronskivling, primörer, färskpotatis och tryffelsmörsås var riktigt fin och ett steg upp från förrätten.

Så långt komna är det dags för dessert. Det visar sig då att de inte bara har låga priser, utan dessutom rear ut en del vin de vill bli av med... Hur ofta ser man Noble One 1999 prissänkt från redan rimliga 430 kr till 300 kr?! Aktuell årgång (2006) kostar 199 kr på SB som jämförelse...

De Bortoli Noble One 1999 (300 kr) är ett riktigt fint exemplar av botrytiserat vin med bra sötma och syra. Inte ett under av komplexitet, men mycket njutbart. På sätt och vis hade det förtjänat att få spela förstafiolen till efterrätten, men vi hade ju parallellprovat oss igenom middagen så långt, så varför sluta med det nu. Och det fanns ju en Rieussec 1961 på listan...

Chateau Rieussec 1961 (1665 kr) var - naturligtvis - numret större i allt. En stor, fyllig, balanserad, harmonisk doft och smak av bland annat hjortron gjorde det här till kvällens vin. Riktigt fin, mogen sauternes är fantastiskt gott och det här var mitt bästa exemplar på länge. Sötman var något nedtonad jämfört med noble One, men inte så intorkad som jag stött på en del andra gånger. Femtioårig sauternes, alltså. På en herrgård jag åker förbi dagligen på väg till jobbet. Och delat på fem blir det en helt anständig summa per person... Ja, jösses.

Kökets bästa prestation kom till desserten. Ibland är det enkla det bästa, och variationen på temat äpplesmulpaj var klockren. Needless to say var det lysande till vinerna.

Rieussec är det högra, om någon undrade...

Hemma igen samlades gänget över en Offley Vintage Port 1963 (som dock underpresterade och var ganska bränd och eldig utan så mycket frukt och elegans...) och goda ostar. Besöket utvärderades, och förutom några anmärkningar på vinhanteringen (att dekantera och presentera är en konst, och när publiken består delvis av tränade och/eller professionella är det inte lätt att få högsta betyg) och några mindre invändningar kring maten så är vi rörande överens om att det var ett fantastiskt trevligt besök med en inspirerande miljö och en vinlista som kommer att locka dit oss fler gånger så länge det finns något kvar!

nv alexandre bonnet rosé

Det har sagts förr i denna blogg - halvflaskor med champagne skall inte underskattas som evening treat för två. Halvflaskor rosé gör det ju teoretiskt snäppet ännu vardagslyxigare; rosébubbel har helt enkelt en extra air av flärd...

Så till kvällens avsnitt av Mad Men (bra serie - vi startade tredje säsongen i afton!) blev det en Alexandre Bonnet NV Rosé. Överraskande bra. Ren, frisk ändå fyllig doft av solmogna jordgubbar, vildhallon och ett brödigt inslag. Bra munkänsla med syra och stringens samtidigt som frukten breder ut sig ordentligt.

Det är ingen stor champagne, men ett mer än anständigt vardagsbubbel med bra karaktär och struktur. Gott!

1978 chateau leoville las cases

Chateau Léoville-las-Cases är nog den super-second jag provat flest årgångar av, och det är ett vin jag verkligen, verkligen gillar... Naturligtvis utanför min price-range för att nå någon slags regelbundenhet, men tillräckligt vanligt för att jag haft förmånen att korsa dess väg några gånger.

Under midsommarhelgens firande med goda vänner i stugan vill jag avrunda midsommardagen med något speciellt. Barnen ser en film och är underhållna en god stund, och vi tar fram ett par ostar och en las-Cases 1978 från auktionen för några veckor sedan. Min förhoppning är att få bjuda några vänner på insikter om mogna viner och en chans att förklara lite av min vurm för... tja, hela vingrejen, liksom.

Det funkar hyfsat, men är ingen succé. Och jag får erkänna att det är nog en av de svagare las-Cases jag provat. Doeften är korrekt och egentligen det mest tilltalande med vinet; ganska stor, tydligt mogen med inslag av läder och tobak, jord, svamp. "Kinakrog!?" förslår hustrun, och visst finns där något av den lite söta, mättade doften där. Eller är det soja...?

I munnen kommer det fram ett lätt stick av röda vinbär som för mig signalerar ett vin i utförsbacke. Det har börjat sin bana mot att torka ut, men har fortfarande en bit kvar. Vinmannen har provat vinet fyra gånger, och håller med om att det börjat vara väl moget, men att det också varit viss flaskvariation.

Vinet var inte helt klart, och jag funderar på hur mycket de senaste veckornas transporter kan ha påverkat helheten? Jag låter min andra flaska vila till sig i vinrummet här hemma i tryggt förvar till höstens viltstekar..

1990 chateau beychevelle

Hustrun verkar lite avunsjuk på mina köttorgier och beställer en stadig biff, bea och ett bra rödvin till kvällen. Med risk för att det ska kännas tjatigt hittar jag några fina, välmarmorerade amerikanska (!) ryggbiffar i ICA-disken. Och vad ska man ta till när regnet faller? Varför inte... ja, varför inte ta ett ryck bland de senaste auktionsfynden?

Chateu Beychevelle är ett blott 4e cru-slott i St Julien. Värd bättre, kan tyckas, och prissätts nog som sådan också. Uppgifterna om druvplantering varierar, men ligger i häradet 60% CS, 30% Mt, 7% CF och 3 % PV. Typ. Senare årgångar verkar ha gått mer mot nästan 50-50 CS-MT med en hint CF.

Flaskan är i utmärkt kondition. Den får en halvtimmes luftning i karaff och är fullständigt drickfärdig vid första sniffen. "Tjena Brunte!" utbrister hustrun när näsan närmar sig Riedelkupan. Sedan smakar hon och konstaterar snabbt: "Väldigt, väldigt bra!". Van vid att mina unkna bordeauxer inte alltid faller henne på läppen blir jag positivt överraskad.

Doften har ett tydligt stalligt inslag, men inte lika funkig som en del Gruaud-Larose jag provat. Trä, ceder, tobak, multna löv, läder, svarta vinbär och en lagom murrig jordighet och mognad... komplex, skolboksmässig och inbjudande doft för en frankofil nörd som undertecknad!

I munnen är det överraskande slankt och med bra längd och syra utan att vara överväldigande. Tanninerna är inte särskilt bråkiga. Jag noterar "fokuserad" i blocket som ett försök att fånga den där känslan när allt är på plats. Tobak, mörk frukt och stall i kristall... Mognaden är exemplarisk; jag har svårt att tro att det kan bli mycket bättre än så här. På minussidan kan möjligen noteras att det är i slankaste laget. Lite mer oumph hade man väl kunnat vänta sig av en 1990?

Vi struntar i alla diskussioner om prisvärde i kväll. Självklart skulle jag hellre betala 200 kr för att få dricka sådant här vin, men det tycks inte gå. Då får man någon gång ibland ge efter för suget... Rasande gott, och i bästa sällskap med maten!

grill, bled vs grill, sthlm

Jag får lite hastigt bege mig till Slovenien på uppdrag åt en statlig myndighet. Det låter kanske glamoröst och spännande, men myndigheten sysslar inte med underrättelsetjänst och det är ingen superskurk som ska stoppas. Ett EU-projekt där myndigheten är en huvudaktör behövde närvaro på plats och något hade klickat i planeringen.

Att få fyra dagars avbrott från vardagen, en hotellvistelse i undersköna Bled och som motprestation hålla en 30-minuterspresentation och coacha deltagarna i en övning kändes som en fair deal, och jag var inte så svårövertalad...

Sista kvällen är det avslutningsmiddag. Maten dittills har varit bulkmat av buffékaraktär; verkligen inget att skriva hem om. Det lokala vinet kommer i literflaskor med kapsyl och serveras vid ca 10 grader. Etiketten ståtar med "Cabernet Sauvignon" och med den bästa vilja i världen går det att hitta gemensamma nämnare med druvan ifråga...

Så det är med viss förväntan jag kliver in på det fyrstjärniga Best Western-hotellets egen restaurang, med linnedukar, snygga glas och vad som förefaller vara en ambition... Förrättsrisotton ger mig dock onda aningar. Kombinationen ingefära-svamp-rökt ankbröst låter i alla fall spännande, men in kommer en blek anrättning av ingefärsdoftande skolmatsalsris, nödtorftigt bunden med någon slags ost som varken var parmesan eller ens parmesanliknande. Och av svamp och ankbröst: inte ett spår.

Fel...

Nå, men hur fel kan man gå med en köttbit, sparris, hollandaise och någon slags pasta med färskost? Väldigt, väldigt fel, skulle det visa sig. Att servera sparris så träig i rotändan att den knastrade och sprack upp i långa spetsiga trådar i munnen borde vara nog för vilken kosk som helst med självaktning att begära förtida pension. Som att äta en glasfiberpinne.

Och köttet var en sorglig biffliknande historia, helt genomstekt och segt bortom beskrivning. Och min förhoppning om att det kanske skulle serveras bättre vin grusades snabbt. Kom igen; Italien är inte många mil bort och ändå dessa könlösa bulkviner!?

När jag landade på Arlanda haffade jag en taxi och kastade mig iväg till ledningsgruppens sommaravslutning. Passande nog skulle den intas på restaurang Grill på Drottninggatan; två Grill dagarna efter varandra alltså!

Jag börjar med grillad sparris med tryffelhollandaise. Sparrisen är grillad till perfektion (förkokad?) med en fast men inte hård kärna som ger lagom al dente-känsla. Såsen är god men nästan lite för citrusfrisk vilket skymmer tryffeln. Gott hursomhelst!

Rätt!

En entrécôte från Hälsingestintan blir huvudrättsvalet; hängmörad förstås. Medium rare, och med klassiska tillbehör. Skillnaden mot kvällen innan är - naturligtvis - total. Köttet är perfekt stekt och lättuggat utan att bli menlöst smältande. Lysande!

Och missförstå mig rätt här; jag inser naturligtvis att det är skillnad i råvaror, förutsättningar etc. Men att inte göra det bästa av de förutsättningar man har är slarv och okunskap! Här finns en utvecklingspotential i Slovenien...

Vin, då? Jo, jag fick nöjet att välja vin till sällskapet, och då de flesta gick på ganska tunga kötträtter fick det bli ung, sträv bordeaux.

2008 Ch de Reignac var nästan onödigt sträv vid entrén, och jag bad sommelieren lufta den med lite dubbelkaraffering, vilket hon gärna gjorde. Därefter visade den sig från sin bästa sida; naturligtvis fortfarande ung och sträv men med bra fruktighet, längd och balans. Inga sötkladdiga tendenser eller smörkolatoner som jag är (över)känslig för. Bra, ung bordeaux, helt enkelt - inte det sämsta till en köttbit!

Vinet går att beställa för 169 kr, vilket känns helt rimligt...

lilla vinauktionen

- Varför är det så många som handlar på vinauktion? undrar Vinmannen retoriskt. Vi sitter ganska långt bak i salen i Auktionsverkets lokaler ute i Frihamnen, och väntar medan rader av singelflaskor Mouton-Rotschild 1983 passerar revy.

- Tjaa... börjar jag trevande, men avbryts.

- Och från så svaga årgångar?! Många av de här vinerna går ju att köpa billigare på annat håll!

- Nu är väl inte 1983 så tokigt...

- Nej, men det går alltid en del skräp på tok för dyrt här!

Jag svär lite senare över ett missat klipp när jag får motbud "i slaget", som auktionsförrättaren hävdar. Aldrig; flera tiondelar efter! är jag beredd att ropa. Jag slår ut med armarna i förvåning och ser mig omkring efter en domare att vädja till.

Det finns en del att tänka på här. Vinmannen har visserligen fördelen av att arbeta med vin, ha tid och möjlighet att följa prisutvecklingen, kunskap om olika vinförsäljare i Europa och en egen importfirma i ryggen... En del av intresset för auktionerna går säkert att tillmäta lättjan. Det är förhållandevis enkelt att handla på Auktionsverket, och du får med dig flaskorna direkt hem. Ingen långsam väntan på något distributionsföretag. Och inte lika omständligt som Vinmannens affärer.

Framme vid bourgognen rycker jag plötsligt till mig en okänd Côte-de-Beaune 1970 som ser ut att gå alldeles för billigt. Ha!

Och när vi närmar oss portvinet är jag färdig med en teori.

- Det handlar nog helt enkelt om det här... säger jag och visar ut mot lokalen. Atmosfären, spänningen... jakten! Det kanske går att göra bättre affärer någon annanstans, men tillfredsställelsen av att ha snutit en pava anständig bordeaux för några hundralappar under inropspris får man inte på köpet då. Och spänningen när man har det ledande budet och auktionsförrättaren alldeles för långsamt räknar till tre är svår att värdera i kronor...

- Du har förstås rätt; jag har själv gjort samma reflektion... svarar Vinmannen och rycker på axlarna.

Det finns inte så mycket att tillägga. Trots allt sitter vi ju där själva. Sedan släpper vi frågan och kastar oss in i ett hejdlöst roligt portvinsrally där vi tävlar om att dra snabbast på Fonsecor och Taylor om vartannat. Någon flaska trillar in i korgen vartefter...

Två sauternes, tre röd bordeaux, en röd bourgogne och två portvin blir facit efter fem timmars kvalificerad underhållning. Visserligen kostade eftermiddagen några tusen, men jag har också åtta sköna tillfällen att se fram emot under det kommande året eller två. Och nästa vecka kommer ju skatteåterbäringen!

[Disclaimer: ovanstående är inte en ordagrann återgivning av ett verkligt samtal utan en med konstnärlig frihet tolkad situation och försök att förmedla en känsla...!]

2005 gigondas domaine santa duc

Jag var tvungen att gå tillbaka rätt långt i mina noteringar för att hitta när jag senast drack det här vinet. Årgång 2004 passerade ett par gånger under 2008 och 2009, men 2005:an har visst inte smakats - eller åtminstone inte bloggats. Jag hittar en notering från oktober 2007 att jag bytte en defekt Ch Belgrave -95 mot två Santa Duc Gigondas på SB - kan jag verkligen ha glömt dem sedan dess? Nåväl, det är väl poängen med en egen vinkällare; att kunna komma hem glad i hågen, fri från helgens beredskapstjänst och med skäl att fira lite - och hitta ett spännande vin att korka upp till snabbfixade lammracks och latmans-färdigrostade-rot/grönsaker från saluhallen...!?

Vissa viner och producenter har man en särskild kärlek till. Domaine Santa Duc hör till dem. Storyn har jag skrivit om tidigare här, men i korthet går det ut på att jag köpte det i England för första gången, då min blivande hustru arbetade där under en period. Trots att vi var skilda åt för det mesta hade vi båda två en väldigt bra tillvaro det dryga året; resorna med RyanAir var billiga och de helger vi sågs tog vi igen allt vi missade däremellan... Så, med den x-factorn väl synlig provas ett vin som alltså legat i vinrummet sedan hösten 2007.

Doften är förvånansvärt murrig och "dov" - men absolut ren! Det är väl här den relativa mognaden avslöjar sig, tänker jag. Efterhand stiger fruktaromerna fram; mörka, sura körsbär samsas med blåa bär (björnbär?). Förvånansvärt syrlig doft! F&V gjorde nyligen kopplingen mellan Grenache och Toscana, och jag förstår vad de far efter... Under alltihopa finns en resonansbotten av "torra" kryddor, trä och läder.

Smaken är syrlig, balanserad och lång. Bra struktur och eftergreppet på tungan - ja i hela munhålan! - är riktigt fint. Frukten är inte lika framträdande i smak som i doft, och drar mer åt röda än blåa bär. Mognadsaromerna gör sig påmina, men kliver inte riktigt fram utan vinkar lite försiktigt från kulissen: "Hallå, vi är här... vi är på gång!"

Det är ett gott vin, men samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att ha stött på det i en mellanfas. Det är inte ungt och fruktigt, inte heller riktigt moget och finessrikt. Struktur har det dock så att det räcker, vilket torde innebära att nästa flaska får vänta ett par år...

2004 chateau bouscassé

Tredje kvällen i rad då middagen äts ute på terrassen - och då är vi inte ens i mitten av maj. Vilken vår! Terrassviner till vardagens inte alltför heta men goda chili - då ropas det inte efter finstämd bourgogne eller nyansrik, mognande bordeuax. Något rustikt, men gott, alltså. Hur står det till med Bouscassé 2004 - det var ett tag sedan sist...?

Jovars! Det känns fortfarande ungt, även om primärfrukten satt sig och doften känns mer komplex och sammansatt än för drygt två år sedan. Mognadstoner av läder och tobak samsas nu med ett lätt eldigt/volatilt drag som känns igen från den Bouscassé VV 2001 som Korkdragaren bjöd på häromsistens. Samtidigt är mörka frukter (mest plommon?) närvarande i allra högsta grad. En intressant, samtidigt tung och frisk, doft!

I munnen är det omedelbart tydligt att det är seriöst bygge. Tanninstrukturen är extremt påtaglig för ett hundrakronorsvin. Smaken rör sig kring en svårdefinierad plommon/svartvinbärskärna i mitten, insvept i en tobakspung i läder... Syran och tanninerna river och sliter ordentligt och gör det här till ett fortfarande ganska vresigt vin. Det är gott och intressant, men jag förstår att det är lite acquired taste över det. Hustrun är lite avvaktande inledningsvis, men lite senare under kvällen kommer ett spontant "Vinet tar sig, förresten!"

Sammanfattningsvis kan man säga att det är ett vin som levererar riktigt bra, men som samtidigt inte känns helt balanserat. Det känns som om mognaden hunnit mycket längre med frukten än med tanninerna, om ni fattar... Jag kommer på mig själv med att likna vinet vid en gammal anarkist (eller annan, stridbar politisk uppfattning of your choice); det har behållit ungdomens lite endimensionella, arga syn på tillvaron trots att kroppen har mognat...

Och precis som att människor som inte utvecklat sin syn på tillvaron och sina värderingar sedan 18-årsdagen kan bli ganska ointressanta så finns det en varningsflagg här. Om det fortsätter så här kommer jag om ett par år att sitta med några flaskor sursträvt vin där all komplexitet och alla nyanser i doften förloras i den brutala munkänslan. Jag får nog bara lukta på resterande flaskor...