grill, bled vs grill, sthlm

Jag får lite hastigt bege mig till Slovenien på uppdrag åt en statlig myndighet. Det låter kanske glamoröst och spännande, men myndigheten sysslar inte med underrättelsetjänst och det är ingen superskurk som ska stoppas. Ett EU-projekt där myndigheten är en huvudaktör behövde närvaro på plats och något hade klickat i planeringen.

Att få fyra dagars avbrott från vardagen, en hotellvistelse i undersköna Bled och som motprestation hålla en 30-minuterspresentation och coacha deltagarna i en övning kändes som en fair deal, och jag var inte så svårövertalad...

Sista kvällen är det avslutningsmiddag. Maten dittills har varit bulkmat av buffékaraktär; verkligen inget att skriva hem om. Det lokala vinet kommer i literflaskor med kapsyl och serveras vid ca 10 grader. Etiketten ståtar med "Cabernet Sauvignon" och med den bästa vilja i världen går det att hitta gemensamma nämnare med druvan ifråga...

Så det är med viss förväntan jag kliver in på det fyrstjärniga Best Western-hotellets egen restaurang, med linnedukar, snygga glas och vad som förefaller vara en ambition... Förrättsrisotton ger mig dock onda aningar. Kombinationen ingefära-svamp-rökt ankbröst låter i alla fall spännande, men in kommer en blek anrättning av ingefärsdoftande skolmatsalsris, nödtorftigt bunden med någon slags ost som varken var parmesan eller ens parmesanliknande. Och av svamp och ankbröst: inte ett spår.

Fel...

Nå, men hur fel kan man gå med en köttbit, sparris, hollandaise och någon slags pasta med färskost? Väldigt, väldigt fel, skulle det visa sig. Att servera sparris så träig i rotändan att den knastrade och sprack upp i långa spetsiga trådar i munnen borde vara nog för vilken kosk som helst med självaktning att begära förtida pension. Som att äta en glasfiberpinne.

Och köttet var en sorglig biffliknande historia, helt genomstekt och segt bortom beskrivning. Och min förhoppning om att det kanske skulle serveras bättre vin grusades snabbt. Kom igen; Italien är inte många mil bort och ändå dessa könlösa bulkviner!?

När jag landade på Arlanda haffade jag en taxi och kastade mig iväg till ledningsgruppens sommaravslutning. Passande nog skulle den intas på restaurang Grill på Drottninggatan; två Grill dagarna efter varandra alltså!

Jag börjar med grillad sparris med tryffelhollandaise. Sparrisen är grillad till perfektion (förkokad?) med en fast men inte hård kärna som ger lagom al dente-känsla. Såsen är god men nästan lite för citrusfrisk vilket skymmer tryffeln. Gott hursomhelst!

Rätt!

En entrécôte från Hälsingestintan blir huvudrättsvalet; hängmörad förstås. Medium rare, och med klassiska tillbehör. Skillnaden mot kvällen innan är - naturligtvis - total. Köttet är perfekt stekt och lättuggat utan att bli menlöst smältande. Lysande!

Och missförstå mig rätt här; jag inser naturligtvis att det är skillnad i råvaror, förutsättningar etc. Men att inte göra det bästa av de förutsättningar man har är slarv och okunskap! Här finns en utvecklingspotential i Slovenien...

Vin, då? Jo, jag fick nöjet att välja vin till sällskapet, och då de flesta gick på ganska tunga kötträtter fick det bli ung, sträv bordeaux.

2008 Ch de Reignac var nästan onödigt sträv vid entrén, och jag bad sommelieren lufta den med lite dubbelkaraffering, vilket hon gärna gjorde. Därefter visade den sig från sin bästa sida; naturligtvis fortfarande ung och sträv men med bra fruktighet, längd och balans. Inga sötkladdiga tendenser eller smörkolatoner som jag är (över)känslig för. Bra, ung bordeaux, helt enkelt - inte det sämsta till en köttbit!

Vinet går att beställa för 169 kr, vilket känns helt rimligt...