1990 chateau beychevelle

Hustrun verkar lite avunsjuk på mina köttorgier och beställer en stadig biff, bea och ett bra rödvin till kvällen. Med risk för att det ska kännas tjatigt hittar jag några fina, välmarmorerade amerikanska (!) ryggbiffar i ICA-disken. Och vad ska man ta till när regnet faller? Varför inte... ja, varför inte ta ett ryck bland de senaste auktionsfynden?

Chateu Beychevelle är ett blott 4e cru-slott i St Julien. Värd bättre, kan tyckas, och prissätts nog som sådan också. Uppgifterna om druvplantering varierar, men ligger i häradet 60% CS, 30% Mt, 7% CF och 3 % PV. Typ. Senare årgångar verkar ha gått mer mot nästan 50-50 CS-MT med en hint CF.

Flaskan är i utmärkt kondition. Den får en halvtimmes luftning i karaff och är fullständigt drickfärdig vid första sniffen. "Tjena Brunte!" utbrister hustrun när näsan närmar sig Riedelkupan. Sedan smakar hon och konstaterar snabbt: "Väldigt, väldigt bra!". Van vid att mina unkna bordeauxer inte alltid faller henne på läppen blir jag positivt överraskad.

Doften har ett tydligt stalligt inslag, men inte lika funkig som en del Gruaud-Larose jag provat. Trä, ceder, tobak, multna löv, läder, svarta vinbär och en lagom murrig jordighet och mognad... komplex, skolboksmässig och inbjudande doft för en frankofil nörd som undertecknad!

I munnen är det överraskande slankt och med bra längd och syra utan att vara överväldigande. Tanninerna är inte särskilt bråkiga. Jag noterar "fokuserad" i blocket som ett försök att fånga den där känslan när allt är på plats. Tobak, mörk frukt och stall i kristall... Mognaden är exemplarisk; jag har svårt att tro att det kan bli mycket bättre än så här. På minussidan kan möjligen noteras att det är i slankaste laget. Lite mer oumph hade man väl kunnat vänta sig av en 1990?

Vi struntar i alla diskussioner om prisvärde i kväll. Självklart skulle jag hellre betala 200 kr för att få dricka sådant här vin, men det tycks inte gå. Då får man någon gång ibland ge efter för suget... Rasande gott, och i bästa sällskap med maten!