Chateau Poujeaux är en stabil trotjänare bland oss som uppskattar klassisk bordeaux; gärna med lite stalliga inslag. Jag har nyligen provat 1998 ett par gånger, och tidigare noteringar innefattar 1961, 1995 och 2002. Då många bättre 2005:or är ouppnåeliga prismässigt känns det trevligt att kunna komma över ett favoritvin till rimlig prislapp. Att Vinmannen varit lyrisk minskar inte intresset...

Det här blir första provsmakningen. Och visst känns det igen. Inte så att jag påstår att jag tar det blint nästa gång, men just den klassiska, lätt gödselmättade doften är det inte så många viner som hhåller sig med idag... Till skillnad från 1998 är det här ett högoktanigt, potent vin med kraft, frukt och färg - utan att tappa balansen. Framför allt doften är stor och visar förutom Bruntes spillning även upp frisk fruktighet med tydlig cassis samt en del kryddigt trä/fat. Smakmässigt är det ungt, strävt och välmatat men med markerad syra som dröjer sig kvar länge. Fat och cassis dominerar i detta prematura stadium, och jag väntar mig en spännande utveckling över de närmaste 5-10-15 åren. Helt klart ett vin med potential!

Det är i yngsta laget för mig, men helt drickbart redan nu. Till fet, okomplicerad mat passar det utmärkt. Sommarens grillvin...?

pichon-lalande 1975, quarles harris 1970 m.m.

Traditionsenlig annandagsmiddag med kalkon, många gäster och ett battle mellan bourgogne och bordeaux... Äntligen är beredskapsveckan avslutad och julmusten och lättölen kunde bytas mot lite mer potenta saker!

Först ut, till en fantastisk ankleverterrine med lite ankrillete på rostat surdegsbröd och med syltade kantareller: Henriot Millésimé 2002.

Husets 1996:a har ju under en tid fått tjänstgöra som husets bättre champagne; ett tydligt steg upp från de flesta NV-cuvéer. Jag vet inte om det släppts någon årgångscuvée från Henriot mellan dessa - i så fall har jag missat det - men det känns stabilt att växla från hajpade 1996 till likaledes väl ansedda 2002... Så; hur smakar det?

Jo, det här vinet har en bit kvar upp till sex år äldre storebror, men det känns som om byggstenarna är på plats och att det har en del oförlöst potential. Karaktären domineras av rostad mandel, gula äpplen, honung och ett drag av vita blommor! Mycket gott, och med framtiden för sig, som sagt.

Till kalkonen blir det alltså en showdown mellan Frankrikes två mest pretigetyngda (?) regioner. Någon verklig match blir det dock aldrig. Bourgognen - en Gevrey-Chambertin 1995 från Louis Philibert var alldeles för snipig, syrlig, slank och tunn för att ha något att sätta emot. Visserligen vaknade den till lite mot slutet och visade upp lite animaliska toner, men som helhet en besvikelse.

Pichon-Lalande 1975 har jag provat minst två gånger förut - lite ovanligt med så gamla viner. Det har dock varit positiva upplevelser, och den här flaskan gjorde mig inte alls besviken. Vital, frisk, medelfyllig, naturligtvis uttorkande men fortfarande fullt levande... Otroligt fin smak och munkänsla; sammetslena toner av tobak, läder och även här ett animaliskt inslag. Numret större än konkurrenten i alla avseenden. 1975 är en av de äldre årgångar i bordeaux jag har provat en hel del av nu, och jag har klart övervägande positiva intryck. Otroligt kul!

Desserten blir portionsäppelpaj med kanelmos i filodeg, vaniljglas och Ch de Malle -98 som fortfarande är stabil som husets sauternes. 

Till ostarna skickades portvinskaraffen fram till brorsan som luktade, smakade och nickade gillande...

"Det bör vara en -66:a eller -70:a..." konstaterade han ganska snabbt, efter att ha irrat något i icke deklarerade årgångar. Att det hade ca 40 års mognad var han dock klockren på. Hur han visste? Enkelt:

"Om jag gillar det är det ca 40 år..."

Quarles Harris 1970 var en positiv överaskning. Pris-prestandakvalitetsmätaren slog verkligen i botten på den här budget-porten! Vid öppnandet dominerades doft och smak fullständigt av slatlakrits på ett nästan löjligt sätt, men efter någon timme i karaff hade det lugnat ned sig och kunde serveras riktigt balanserat. Fortfarande med lakritstoner, men nu också med plommon och torkade fikon. Oväntat fruktigt, framför allt; bra längd och balans därtill. Komplexitet och koncentration saknas för riktigt höga betyg, men en bra, mogen vintage port är många gånger bra nog!

God fortsättning!

biztro och dryck

Dags för Direktören och undertecknad att ses över en bit mat; något som sker på ungefär årlig basis. Villa Anna kändes lite för pretentiöst; jag var ganska trött och seg och föredrog därför något snäppet enklare. Stationen och Jay Fu hade dock fullt, och var kan man överhuvudtaget få ett vettigt vin till maten i den här sta'n?

Man blir förbannad.

Och till slut hamnar man på Biztron. Och kvalar direkt in i kategorin "besvärliga gäster".

"Vilken årgång är den här chablisen?"

"Vilket är 'husets bästa vita'?"

"Har ni inte möjligen något vin som inte finns på listan; kanske någon gammal bordeaux eller så....?"

Till slut tar vi varsin cocktail americano (räkor, avocado - minus koriander!) till förrätt och fortsätter med New York Steak (rare). Till den första får vi en sancerre på glas som är trevlig och korrekt, och till den senare en alldeles för varm Tahbilk Eric Purbrick 2002 Shirax. Hur svårt är det här med vin och temperatur? Varför måste vinerna stå framme i den säkert 24 grader varma serveringslokalen...!? En stund i ishink rättar dock till det hela, och vi får ett vin med struktur, fruktighet, viss komplexitet och hyfsad balans i glaset. Inte oävet!

Efter dessert går vi mot stationen, där den nyöppnade vinbaren Dryck (?) huserar. Avechyllan ser inbjudande ut, och jag inleder med en Chateau du Breuil Calvados Chocolate Blend.

Den är mycket god, inte jättekomplex men ändå en trevlig digestif. Huruvida den medföljande chokladen gör så mycket till eller inte låter jag vara osagt, men go'dricka är det allt.

Dessvärre går detsamma inte att säga om den efteföljande Pierre Ferrand 1er cru. Alltför ung i stilen hade den inte mycket som tilltalar ett par cognacsrävar som Direktören och mig. Den känns nästan grappalik med lite russinsötma och snudd på oren i den inledande smaken, men rätar upp sig och ger i eftersmaken en behaglig mandelmassaton. På det hela taget dock en cognac som alltså är alldeles för ung i sitt nuvarande uttryck och som borde ha stannat på fat. Avoid.

Däremot är Dryck ett ställe att återbesöka. Den här staden behöver unga, ambitiösa små ställen med kvalitetsfokus, vilket jag upplever att stället har. Meny och vinlista byts dagligen efter tillgång.

Korkdragaren rekommenderar vid ett tillfälle ett vin på temat "stabila husviner under hundralappen". Tommasi är ju en välrenommerad firma, och ett vin i ripassostil kan vara värt att prova. Fast jag blir inte klok på vad som skiljer appassimenton från deras ripasso, som också fins på SB men för hundringen mer...? Italienarna är hursomhelst i min bok erkänt duktiga på att få till det bra även i de lägre prissegmenten, bara de inte börjar kladda till det för mycket.

Första gången provar jag vinet alldeles för varmt. Få viner mår bra av rumstemperatur; särskilt när den som hemma hos oss ofta ligger upp emot 24 grader (vi 23 börjar hustrun frysa och vid 22 skulle hon sannolikt bära jacka inomhus...). Jag tycker att det blir ganska jolmigt i munnen, men noterar att det har en del syra därbakom.

Dagen efter har jag inte beredskap längre och kan unna mig ett glas. Jag följer glasets temperatur ur kylskåpet, och konstaterar att det redan upp emot 19-20 grader börjar få lite sötaktiga toner som jag inte gillar. Men mellan 16-18 är det fräscht, lättdrucket - men med karaktär och framför allt syra nog att stå emot en del fet mat. Sura körsbär, lakrits, någon rödbärighet, örter... en ganska klassisk italiensk doft- och smakpalett!

Inte helt oävet och en klar kandidat till husets pizzavin, men jag kommer att plocka det ur källaren svalka samtidigt som jag ringer pizzerian - då bör det kunna bli en bra matchning...!

1996 henriot vs 2002 leclerc-briant

Snarare en tweet än ett inlägg... En projektavslutning hos min förre arbetsgivare fick mig att ta fram två flaskor årgångschampagne till min fd projektgrupp. Vinerna är valda med tanken att de har ungefär samma druvsammansättning (50% CH, 50% PN) , men där ålder och en massa andra aspekter får visa hur olika vin kan bli med samma utgångspunkt. Tema: same, same but different...

Leclerc-briant 2002: Tredje gången jag provar (minst); första gången våren 2008 var jag smått lyrisk; betydligt mer tveksam i somras då jag beskrev den som endimensionell med citrus- och honungsaromer. Tyvärr stod sig intrycket den här kvällen; vinet har inte utvecklats bra och det här var sista flaskan. Om det var i en tråkig fas lär jag inte få veta...

Henriot 1996: Vinst varje gång! Bloggad första gången för drygt tre år sedan, och jag är lika entusiastisk varje gång! Gordon Ramsay hade det som husets bubbel på Maze för ett par år sedan också. Nötter och äpplen dominerar, och viss champinjonton hittas nu också men inte störande utan bara läckert spelande i bakgrunden. Två nummer mer komplext än L-B 2002; kvällens oomtvistade bästa vin!

karlstads bästa sushi och en riktigt skön pommard 2007

Hej vad tiden går... en beredskapsvecka och en veckas kurs i Karlstad och bloggen går på total sparlåga. Nå, ett par korta notiser ska väl orkas med innan arbetsveckan pockar på.

Kursen i Karlstad inbjöd inte till så mycket mat- och vinexkursioner. Den enda restaurang som tilldrog sig mitt intresse visade sig vara stängd för annat än företagsbokningar i november-december. Kanske lika bra det - kan någon överhuvudtaget förstå eller ens förklara deras fullständigt tramsigt prissatta bordeauxer!? Jag menar; Grand-poy-Lacoste (sic!) 2006 för 3500 kr? Eller Phélen-Segur (sic!) 2006 för 3800 kr... Har de tagit sitt inköpspris och tryckt på x10-tangenten på miniräknaren? Trams!

Nå; en kväll tog sig gruppen för att lämna den sorgligt trista hotellrestaurangen på Scandic (som bl a serverade djupfryst sparris till min kollega...) och gick ut på byn. Ett tips ledde oss till Happy Kitchen, som - sitt olyckliga namn till trots - visade sig vara en av de mer genomtänkta och seriösa sushirestaurangerna jag besökt. Deras "svarta" meny såg så här trevlig ut när den kom på bordet:

Friterade maki-rullar, löjrom, guldpenslad tonfisk, hummer, havskräfta, hälleflundra och gravad älg (!) blandades på tallriken. Mycket gott! Och till det en kanna ljummen saké, naturligtvis, som med sina oxiderade svamp/nöt/äppletoner påminde inte så lite om sherry... Gott det med!

En utekväll på sta'n hanns med. Harrys visade sig lite otippat ha ett hyfsat stabilt konjaksutbud. En Grönstedts National hade också den sherryliknande aromer i doften, med torkad frukt, fikonkärnor, rostad mandel och en del rancio, men också lite väl eldig. I smaken kom eldigheten igen. Inte typiskt Grönstedts-söt, vilket räknas till plussidan. Jag noterar att smaken känns mer madeira än sherry, och tror att det det är den torkade frukten och rancion som gör det.

Avslutningskvällen bjuds vi på "finmiddag" på det andra Scandic som Karlstad ståtar med. Deras Café Artist ska ha ett mer seriöst kök och menyn låter ju inte helt fel; carpaccio på hjort följt av grillade (?) anklår... Huvudrätten är dock dessvärre en besvikelse; överbakat, lite torrt och trådigt kött sällskapar med an stabbig klick mos, lite savojkål (?) och några småduttar syrlig bärsås av vilka det skulle behövts betydligt mer för att stå emot.

När jag hör menyn tänker jag instinktivt "pinot noir", men det visar sig att det enda pinotvinet de har naturligtvis är ... chilenskt. Jag kollar flaskan, och det skall ha odlats på hög höjd, står det. Samtidigt hotar etiketten med våldsamma 14,5% alkohol. Det borde naturligtvis ha räckt som varningssignal, men jag ber dem lägga flaskan i kylen en halvtimme så kanske det ordnar sig.

Det gör det inte. Jag blir nästan förbannad; varför odla en druva som uppenbarligen inte presterar i närheten av sin topp under förutsättningarna? En viss hallonartad frukt är det enda försonande draget för den här syltburken, men irritationen kvarstår. Jag vägrar lägga producentens namn på minnet; jag undviker härmed chilensk pinot punkt.

Fortfarande lätt irriterad över uselt vin kommer jag upp till stugan i det inre av Gästrikland. På en julmarknad hittar jag lite otippat filmen Sideways för en tjuga, och pinotvibbarna känns plötsligt bättre. Kvällen får därmed avslutas med ett vin som återupprättar druvans skamfilade stolthet.

En generisk Pommard, relativt ung, från ett medelgott år och en stor producent - borde kanske inte slå i topp på skalan? Om det är tilfället där i mörkret i stugan, med saffransdoften från lussekattsbaket fortfarande tydlig och brasans stillsamma knäppande i vedspisen, eller min pinotbesvikelse i Karlstad som gör det - men det här är spot on! Doften är ren, fokuserad med tydligt fruktiga hallon/jordgubbsdrag och en del kryddighet och lite citrus... Jag kommer på mig själv med att tänka på nejlikespäckade apelsiner - kanske julen är på ingång trots allt?! I smaken får rödfruktigheten sällskap av kryddor och pomeransskal - förvånansvärt moget. Efterhand kommer en del söta körsbärstoner i såväl doft som smak. Inga köttiga eller läderartade aromer någonstans; det här är i den lite lättare skolan, åtminstone doftmässigt. Bra syra och viss, välgörande strävhet.

Ett helt otroligt gott vin, såväl till maten som till lördagsmyset i soffan efteråt. Ibland stöter man på termen "lättgillat" eller "lättdrucket". Ofta används den nedvärderande om viner som egentligen är slätstrukna och menlösa och vad man normalt avser är "svårt att ogilla", vilket är något helt annat. Det här är i min mening ett lättgillat vin; fullt av karaktär, ganska syrligt men ändå lite insmickrande. Hustrun ber om påfyllning då och då. Ett gott tecken...

2001 batailley (och, jo, graillot c-h 2009 också...)

Vi kommer upp till stugan på fredag kväll, men tack vare Allhelgonahelgen har tidig hemgång från respektive jobb gjort en hyfsad avfärdstid möjlig, och vi hinner äta middag på plats. Eftersom vinerna som ligger på lager däruppe hamnar i en naturlig vinkällare med ca 10 graders temp vintertid så tog jag med en flaska bilvarm crozes-hermitage från senaste släppet. Årets Graillot börjar bli en tradition i stil med årets glögg...

Och precis som med glögg blir det snart övermäktigt. Första klunken eller två kan vara god, men det är och förblir inte riktigt min stil. Jag ger mig inte in på att jämföra årgångar med varandra; andra kan det betydligt bättre än jag beträffande monsieur Graillot. Jag behöver bara då och då påminna mig om att även Syrah mår bra av en smula mognad... Resterande buteljer läggs på hög.

Den andra kvällen har en av husets gamla trotjänare kommit upp i drickvänlig temperatur. Jag är väl medveten om att jag framstår som enkelspårig, men jag har inte den här bloggen för att bedriva konsumentupplysning utan för att skriva om vin jag dricker och gillar...



Chateau Batailley 2001 har en fantastisk, mörkfruktig doft med en del tobak och ceder. Om en doftkänsla kan beskrivas som "fyllig men stram" så är det den här... I munnen samsas plommon/cassis med korint - tämligen fruktigt, alltså, trots mognad. Bra längd och textur, balanserat och ett riktigt fint vin, helt enkelt. Det känns som att det här vinet blivit bättre och bättre sedan jag köpte en låda för fyra år sedan. Synd bara att den är på upphällningen nu...

Jag läser en tidig not där jag beskrivit det i termer av "blygt", "glest" och "kort" och tvivlade på dess utvecklingspotential. Det visar sig att det var just potential det hade och att det nog bara var knutet i sin ungdom. Så bra det kan bli!

stationens brasserie - belgrave 2007

Den dominerande krogkungen i Uppsala, Lasse Svensson, fick möjligheten att etablera sig i den överblivna gamla centralstationen när Uppsala begåvades med ett resecentrum. Man har tagit i från fotknölarna och landat ett koncept med inte mindre än tre inspirationsstäder; ett café i Rom, en Londonsk pub och ett Parisiskt brasserie med lite historisk touch. Idén är bra och konsekvent genomförd till den nivå att jag hinner bli orolig att vinet faktiskt skall serveras i de vidöppna, slipade glasen som står på bordet. Som väl är finns dock andra glas att tillgå...

IT-mannen och jag tar bussen ned på stan och hamnar lite oplanerat alltså på Stationen. Det visar sig vara fullsatt, men den hjälpsamme hovmästaren tror att det skall finnas lediga platser inom en halvtimme. Med varsitt glas Pol Roger och ett par ostron tröstar vi oss i Rom innan vi promenerar över till Paris... Ostronen var fantastiskt goda, uppläggningen snygg och det kändes som ett snyggt, roligt och synnerligen prisvärt alternativ på snacksmenyn.

När vi får besked att vårt bord står klart och att man väntar oss tar vi oss alltså över till Parisdelen. Där visar det sig att det här med att "vara väntad" är något relativt. Ingen tilltalar oss på fem minuter vid "vänta-här-skylten", trots att flera i personalen springer förbi. Att man var underbemannad eller inte väntat sig så många gäster en tisdag kan jag ha all förståelse för, men inte att man inte bevärdigar oss ett enkelt "välkommen - ett ögonblick så är jag snart tillbaka!"...

Menyn och vinlista är traditionell, med tonvikt på franskt. Jag kan leva med det. Vinlistan har också fransk prägel, men italienarna är nog minst lika många. Tyvärr är listan - som på många halvambitiösa ställen - utan större djup. Det äldsta franska vinet är från 2005. Vi provar i stället att fråga efter en italienare - Gajas Sito Moresco var dock slut. Tillbaks till fransoserna; de enda bordeauxerna var Belgrave och le Pez; båda 2007... Föga inspirerande. Kunde man inte åtminstone ha olika årgångar!? Det blev en Belgrave till slut. Och Tournedos Rossini - bara en så'n sak!

Köttet var perfekt stekt inuti; möjligen lite bränt på ytan... Gratängen var god men lite mesig, och tryffelskyn hade för lite tryffel i sig. Men köttet i sig var mycket gott och som helhet får ändå rätten väl godkänt.

Vinet serverades klanderfritt karafferad och allt och i vinvänliga Spiegelauglas. Skönt att inte designhysterin tillåtits gå ut över smaken... Det är - naturligtvis - för ungt. Och av tvivelaktig årgång. Ganska söt, fruktig doft med tydliga inslag av smörkola inledningsvis men där plommontonerna blir mer framträdande efterhand. Smaken är fruktig, ung och med viss strävhet. Som IT-mannen välfunnet sammanfattade det: "Det funkade bra till maten, men det var ganska tråkigt i sig..."

Ett trevligt besök dit jag kan gå med min mamma och hon kommer att känna sig bekväm. Det dyker inte upp pulver, emulsioner, puréer och andra texturexperiment på tallrikarna utan klassiskt finkäk. Uppsala har fått ett nytt tillskott i segmentet "bra utan att vilja bli bäst-segmentet", där redan La Fleur och Peppar Peppar huserar. Frågan är hur många krogar på den nivån som behövs i den här staden...

1998 chasse spleen - konjärens 500:e post

För några veckor sedan konstaterade jag att jag skrivit närmare 500 poster på den här bloggen. Jag lekte med tanken att låta den 500:e posten bli något särskilt spektakulärt; kanske en Latour eller något annat som verkligen skulle kännas spektakulärt. Samtidigt...

Hur mycket de där magiska ögonblicken med närmast överjordiska förnimmelser av vinös perfektion än betyder för mig - och jo, jag är lyckligt lottad och har haft några stycken! - så känner jag vid de tillfällena att jag är gäst i en annan verklighet. En verklighet som aldrig kan bli min helt och hållen.

Som prisutvecklingen ser ut så är jag som ändå gynnad som har möjlighet att njuta stora viner emellanåt och aldrig behöver hemfalla åt dåligt vin. Uppskattar jag det inte så dricker jag det inte. Men de magiska vinerna - first growths bordeaux och grand crus bourgognes och en del annat närmast ouppnåeligt - kommer aldrig att vara min vardag. Och det känns inte ens sorgligt. Visst är det skönt att inte kunna få allt man vill ha...?

Då är kvällens vin mycket mer typiskt och symptomatiskt för konjären. En cabernetdominerad bordeaux från vänstra (inte högra...!) stranden, cru bourgeois exceptionell på sin tid; 13 års mognad av ett gott men inte lysande år. Svårt att överhuvudtaget hitta någon bättre måltidsdryck...

Hängmörad ryggbiff utsätts för den inte alldeles enkla matchningen av butternut-pumpacreme och smördegsinbakad getost med färska örter. Det visar sig fungera riktigt bra, och vinet gör sitt jobb därtill.

Såhär på senkvällen, efter fyra timmar i karaff, är det fortfarande fullt vitalt och närmast parfymerat i doften. Massor av frukt men inbäddat och inte påträngande eller sött. Svarta vinbär, björnbär, plommon - det är det mörka gardet som paraderar förbi. Såklart lite mognadstoner samt cederträ och en aning stallighet. I munnen är det medelfylligt, tämligen mjukt och behagligt utan någon större tanninsträvhet; till en smörig béarnaise hade det nog inte skadat med mer oumph. Mörk frukt, lite läder, cederträ... ingen blyerts och inte heller några florala/vegetabiliska drag. Bara schysst, välbehandlad och vällagrad mognande cab....

Jag skulle gissa att av mina femhundra poster har nog åtminstone hundratalet låtit ungefär som ovan. Och om allt vill sig väl så hoppas jag få nöjet att upprepa mig några hundra gånger till på samma tema...!

À votre santé!

laphroaig cairdeas, ileach edition

Jag har redan ett par gånger på den här bloggen kommenterat att det var en flaska Glenmorangie som fick mig intresserad av bättre drycker... Maltwhisky följdes av cognac som följdes av vin. Idag för whiskyintresset en tämligen slumrande tillvaro, men då och då dyker det upp något som förtjänar en not.

Laphroaig fick mig tidigt på kroken. Inte minst genom sin för tiden geniala marknadsföring om "Friends of Laphroaig" som blev stilbildande. I mitten på 1990-talet var det fräckt och nyskapande; på den tiden kunde man inta lajka på fejjan utan man var tvungen att skicka in en kupong i ett frankerat kuvert, och så småningom kom det ett diplom på posten. Första eller andra julen kom det en videofilm som skickades ut till alla medlemmar - stort! Så bygger man brand loyalty!

Idag har maltwhiskyn blivit en djungel. Alla dessa olika fatlagringar och finishar hit och dit. Och gamla hederliga Ardbeg som gör så många olika varianter på sin whisky nuförtiden att man behöver produktblad till flaskorna för att hänga med. Och då har vi inte ens närmat oss Mackmyra...

Laphroaig har naturligtvis inte varit immuna, men inte fullt så nervösa som en del andra producenter. Deras Quarter Cask har funnits en god tid, och är ett bra komplement till 10-åringen, cask strength och de lite mer åldrade varianterna. Cairdeas är dock en relativt ny version som görs årligen och där "årgångarna" tillåts variera. Årets upplaga bär titeln Ileach edition, vilket anspelar på att den blandats av en infödd master blender (John Campbell).

Enligt uppgift är det särskilt utvalda fat, små och stora, som mixats till det färdiga resultatet. Åtminstone en del av faten kommer från Maker's Mark. Ingen åldersangivelse; 50,5 % ABV.

Doften bär på omisskännliga Laphroaigdrag, med en tämligen massiv attack av tjära, jod, havssalt.... men ändå lite lättare, friskare och mer balanserat än 10-åringen. I munnen förstärks doftintrycken, men kompletteras med saltlakrits och inledningsvis också friska, nästan citrusaktiga toner. Mot slutet kommer en sötma hämtad från gräddkolatoner (en styggelse i vin - kan vara gott i whisky!).

Hustrun bad för ovanlighets skull om en fredagswhisky, och jag rekommenderade henne den här. Hon som när vi träffades var en tänligen flitig whiskykonsument har helt tacklat av och det går nog månader mellan hennes försök på skotskt destillat. Många gånger upplever hon dem alldeles för starka och kraftfulla idag. Det här gillades dock, och jag tror hon faller för precis samma saker som jag: utan att ha övergett laphroaigs unika husstil har man lyckats skapa en whisky med avsvevärt mer balans och finess än den vanliga 10-åriga. Det här är ingen ruffig lägereldswhisky; den platsar i finare after dinner salonger... Mycket gott, och välförtjänt denna fredag kväll!

2008 babylon's peak, shiraz/mourvédre/grenache

Min förra chef och jag hade en beef som varade i de drygt åtta år vi jobbade ihop. Han föredrog viner från nya världen; jag från den gamla. Undantag fanns på båda håll: sydfransk rosé stod högt i kurs på hans lista och jag... nej, jag hade nog inga undantag, förresten. Att det finns drickbar och till och med god cabernet sauvignon från både Australien och USA gör inte att jag föredrar det framför en left bank claret...

Så vid avtackningen för några veckor sedan, när jag fått höra hur förträfflig jag var på alla sätt och vis (ett skäl så gott som något att byta jobb emellanåt!), närmade sig chefen i sitt tal mina "luckor i bildningen"... Han fann det besvärande att jag fortfarande visade sån brist på insikt i ett väsentligt område, och räckte över ett par buteljer sydafrikanskt rött för min förkovran och vidare studier. Trevligt!

Först ut är en Rhône-variant på de hederliga GSM-druvorna. Jag provar vinet helt osett utan att forska och läsa på om ursprung, prisläge eller annat. Etiketten andas på något sätt i alla fall inte budgetvin, och känner jag min förra chef rätt så har han knappast skickat på mig något skräp.

En 2008 från södra hemisfären är ju ett halvår äldre än kusinerna från norr, så det är en 3,5-årig juice som hamnar i glaset. Färgen är klar, mörkröd utan blåstick och mer genomskinlig än jag väntat mig. Skönt - kanske slipper jag ett överextraherat, varmodlat syltmonster utan ryggrad? Fördomarna mot allt utanför Terra Cognita är hårt grundade.

Doften då? Hur tydlig kommer den ständigt närvarande sydafrikanska brandröken med prickiga-korv-toner att vara i den här då? *sniff* Hmm.... *sniff, sniff* Frisk doft av röda bär och frukter, en del örter och kryddor och något jag i ett franskt vin skulle ha identifierat som garrigue... ingen rök!? Märkligt. Smakmässigt följer det samma mönster. Det är ett tämligen fylligt vin, med en viss rondör (sötma) som gör det aningen tungt, men friskheten och en kvardröjande eldighet (14,5% alkohol) bär upp det hela snyggt. Fortfarande ingen rök, men lite charkuterier finns det där bland de syrliga frukt- och bärtonerna. Örter och kryddor är fortfarande där.

Det är ett gott vin! Riktigt gott, till och med. Inte helt i min stil, men jag kan ändå förstå att många kommer att gilla det här, och jag skulle inte alls bli besviken om det serverades till en mustig höstgryta på nästa kursgårdsmiddag. Publikt, men långt från menlöst. Enligt baksidestexten gäller konceptet lågt skördeuttag - handskörd - ekfat även i Sydafrika...

Nu återstår att gissa pris. Om jag jämför med t ex Guigals Côtes-du-Rhône som jag drack tidigare i veckan så har det här vinet en högre viskositet och en kryddig sötma på slutet som inte är helt tilltalande. Men koncentrationen och längden är bättre här. Kan det ligga i 150-kr klassen?

Åjo - ganska nära! Gott och en liten ögonöppnare. Befriande fritt från sydafrikansk rökighet! På baksidesetiketten står också att det har karaktär av fynbos; sydafrikas svar på garrigue, gissar jag... Tack, chefen!

1998 croizet-bages, pauillac

Till en - om jag får säga det själv - perfekt älgstek är ju mognande bordeaux ofrånkomligt. "Mognande" är för mig beteckningen på ett vin som tydligt lämnat sitt primära stadium adominerat av frukt och fat och där t ex smörkola kan utgöra ett störande inslag (vem häller kolasås på sin stek!?), men inte nått fasen "moget" är vin där frukten börjar torka ut, färgen bleknat tydligt och fikon och tobakstoner dominerar. Det här vinet befinner sig alltså däremellen, och det är oftast där jag finner de viner som passar bäst till mat...

Själva steken, färsk från ICA, rullades i hackad vit- och schalottenlök, rosmarin och ett urval andra torkade örter och salt och svartpeppar, varefter den bryntes hastigt i olja och smör runt om. In med den i ugn i 100 grader i tre timmar. Vid halva tiden klickades några tunna hyvlor smör på.

Serverad med halstrade svartrötter och långsamt sjuden sås på steksky, viltfond, rött vin m.m.; uppmjukad med generösa mängder grädde och en klick svartvinbärsgelé på slutet... Ännu en seger för det bruna köket!

Sonen - åtta år idag! - var sin vana trogen skeptisk mot min köttvurm, men bad självmant om backning. Smältande mört; inte en seg sena eller fettknöl så långt ögat nådde...

Och så; mognande bordeaux från favoritkommunen - vad kan gå fel?

Inte mycket...! Det här är precis var jag vill ha det. Croizet-Bages 1998 är en 5e cru som i likhet med många -98:or av lite enklare snitt nått en mycket trevlig drickfas. Jag hittar lite olika uppgifter om andelen CS i vingårdarna - allt från låga 37% till mer normala 60-70%. Någon som vet? Det förefaller som att man ökat CS på senare år...

Fantastiskt trevlig doft; fortfarande fruktig men med inslag av murket trä, läder och cederträ. Inte så mycket blyerts som jag kanske väntat mig finna i en pauillac. Ganska slankt i munnen. Det har fått ett par timmar i karaff vilket nog gjort den gott - faktiskt var provsmakningsklunken vid öppnandet lite väl sträv och bråkig. Sista glaset är dock mjukt och behagligt men med ett tydligt efterbett och lämnar en bra strävhet på tungan. Att det ingick symbios med maten behöver kanske inte påpekas.

Protein, fett och mognande pauillac - my desert island choice!

Jag kan dock inte låta bli att reflektera över att jag verkar vara tämligen ensam om att regelbundet blogga om mognare viner... Så unikt kan det väl inte vara att gilla den här mognadsfasen? Korkdragaren gör hyfsat täta utflykter till det förra millenniet, Vintresserad också, och F&V hinner ju med så mycket att det slinker med någon 80-talsbordeuax i bara farten, liksom. Och om Vinmannen bara orkade skriva så skulle en normal arbetsvecka för honom räcka för ett halvårs poster med vin från anno dazumal. Men i övrigt...? Och då pratar vi om viner som inte är unika eller särskilt dyra. Bordeauxer från mellanår på 90-talet är jättegoda nu och kostar ofta mindre än sina kusiner från aktuella årgångar.

Är jag fel ute, eller bloggas det litet om moget vin?

2007 candido cappello di prete

Man får kasta sig mellan högt och lågt ibland. Även om vardagen för min del gärna kunde få bestå av klassad bordeaux, en och annan bourgogne premier cru (eller bättre), vintagechampagne och portvin från deklarerade årgångar mellan 1920 och 1970 ... så finns det trots allt en vardag. När man känner för ett okomplicerat rött som inte ruinerar men som berikar framför ett avsnitt av favorit-TV-serien (Mad Men säsong 4 har äntligen kommit hem!). Ett vin som man kan korka upp, ta ett glas eller två och korka igen och dricka resten i morgon.

Kalla mig snobb, men jag köper sällan viner i 80-kronorsklassen. Runt hundringen börjar de som jag betecknar som trotjänare här hemma. Guigals Côtes-du-Rhône är en sådan. Georg Breuers Riesling Sauvage en vit motsvarighet. När jag idag hämtade ut mitt 12-pack Larrivet Haut-Brion Blanc 2007 från Gottsunda så passade jag på att ta en titt på det vi kallar "bruksviner" här hemma (ärligt talat är det i princip bara sådana man för på SB i Gottsunda; jag hoppas att nya lokaler kommer att innebära större utbud...)

Hursomhelst; av någon anledning fastnade jag för den här flaskan på hyllan. Etiketten såg klassiskt stram ut, smakbeskrivningen intressant, södra Italien ett område att hålla koll på enligt Korkdragaren, Negro Amaro en druva som jag behöver bekanta mig med... och generellt - mycket generaliserat! - tycker jag att italienare hör till de som lyckas hyfsat även i de billigare prissegmenten. Syran finns alltid där, typ...

2007 Candido Cappello di Prete (prästens hatt, om min italienska funkar...) har en lite säregen doft av läder, katrinplommon, sura körsbär, lite volatilt och en touch brett/funk men inte i störande koncentrationer. I munnen känns det utvecklat, moget med smak av svart körsbärsmarmelad, farinsocker, läder. Eftersmaken är mycket lång, syran trevligt hög men munkänslan mjuk och behaglig. Jag kommer på mig själv att associera till Chateau Musar; antagligen den där lite orena/volatila tonen...

Hustrun gör tveklöst tummen upp, och blir mycket förvånad över den modesta prislappen. 79 kr/flaskan - det här kan bli torsdagsvinet ett tag framöver...!

2007 larrivet haut brion

Det här vinet kom lite i skymundan i söndagens post. Oförtjänt, konstateras det när jag avslutar flaskan på måndagskvällen. Det här är ju faktiskt riktigt, riktigt bra. Undrar om det fortfarande finns på SB, tänker jag och gör en sökning. Jodå; det finns inte bara kvar utan dessutom med sänkt pris! För 259 kr (har kostat 329 kr...!) är det ett klipp. Till och med Vinmannen får erkänna att det är ett rätt hyggligt pris. Vinet snittar 91 p på CellarTracker.

I några butiker finns det på hyllan, och enligt min kontakt på SB fanns det 36 flaskor kvar i depån i förmiddags... Efter vårt samtal var det nere i 24. Årgång 2008 finns för övrigt att beställa för 439 kr, om någon skulle föredra den.

Now that you know - what are you going to do about it...?

1998 leoville-barton, 2002 moët m.m.

IT-mannen och strålskyddsexperten släntrar nedför kullen igen, till barns och vuxnas glädje. Vi börjar få rutin på knytkalasen, och han lovar att ta med en välkyld skumpa och hon en efterrätt. Allt blir så mycket lättare med favoritgäster par excellence.

Skumpan visar sig vara en återbekantskap; årets valborgschampagne fast med ny etikett. Jag misstänker utlandsköp, sannolikt på flygplats. Standard-Moët har ju inte imponerat på länge, men det här är ett helt annat vin. Moët & Chandon Grand Vintage 2002 har både en djup, bredd och komplexitet som den vanliga cuvéen saknar. Doft och smak domineras av ganska tunga aromer av bröd, toast och nötter med en citruston och grapebeska som spelar attraktivt i bakgrunden.

Riktigt gott, utan att nå de absoluta höjderna hos en prestigecuvée. Men prisvärdet är odiskutabelt.

Till rödbetor med chévrecrème så borde man kanske servera något sauvignon blanc-orienterat. Larrivet-Haut-Brion 2007 provades i våras med godkänt resultat men med önskan om mer mognad. Kan ett halvår ha gjort någon skillnad?

Kanske, för det här känns som ett ganska harmoniskt vin jämfört med i april. Doften har fortfarande tydliga nässel-/svartvinbärsbladsaromer; sauvignon blanc dominerar. Där finns också ett fruktigt, nästan litchieaktigt drag (white peaches säger deras egen sajt; jag äter tyvärr vita persikor alldeles för sällan...) och fatkryddiga toner. I munnen är det tydligt rikt, nästan fett, och med en uttalad fatighet som växer fram efterhand. Eftersmaken är lång och avslutet kryddigt; nästan pepprigt! Gott och attraktivt. Det här vinet kan åldras vidare med gott behag, men hur skall jag kunna låta bli det!

Nästa vin är ett återbesök från Vin-Robinson i somras; den här gången får det dock ståta i ensamt majestät och slipper konkurrens från andra deuxiemes cru... Tillbehör i form av älgfärsbiffar och trattkantarellasagne är säkra kort därtill.

Chateau Leoville Barton 1998 är ett alldeles strålande vin, med stor, otroligt fin, ren och fokuserad doft. Mognad och frukt balanserar alldeles utmärkt; det här vinet måste vara bra nära sin topp just nu. Urspunget är urtydligt; det är left bank för hela slanten! Smaken bjuder båda röda bär och blå frukter, men också mognadsinslag av läder och tobak. En lättare stallighet spelar också i bakgrunden, men tar inte över på något sätt. Bra balans, struktur, syra och längd med en kryddig finish. Ett nummer upp från t ex Pojeaux 1998. Det tål dock att upprepas att 1998 är ett mycket trevligt år att dricka just nu...


Till strålskyddsexpertens kanongoda äppelpaj tar vi på vinst och förlust fram den öppnade flaskan med Vin Santo från kvällen innan.  Fattoria di Ostina Vin Santo del Chianti Riserva 2001 är ett inköp från sommarens Italienutflykt. Till vår förvåning visade sig vinet inte alls vara särskilt sött.

Doften är rik och komplex, med madeiralika nyanseer av bränt socker, karamelliserade nötter och torkad frukt. Det finns också en frisk syrlighet i doften, som av bokna äpplen som ändå behållit sin friskhet. Typ. Munkänslan är också den frisk och torr (på sin höjd halvtorr), med bra komplexitet och inslag av torkade äpplen. Gott, men på ett lite oväntat sätt.

Som vanligt en jättetrevlig kväll som tar slut för snabbt!





2008 bandol domaine la suffrene

Ett vin från Vinmannens samlingar... Jag får det helt opresenterat, och har inte gjort några andra efterforskningar än läst baksidesetiketten (ovanligt nog endast på engelska!). Handskördade druvor av mourvèdre, grenache, cinsault och carignan har lagrats på foudres i 18 månader och inget klarningsmedel har använts. Dekantering rekommenderas.

Vi rycker upp det till kvällens ryggbiffar med rostade rotsaker och en getostkräm. Borde inte en sydfransos trivas i sådant sällskap?

Och visst gör den det! Trots dekantering tycker jag att den inledningsvis är lite sluten, men det händer snabbt saker i glaset. En doft som spelar mellan örtighet, björnbär, lakritsrot (stensöta!), körsbär och något lite aceton- eller kontaktlimsliknande inslag - riktigt trevligt sniffvin!

Munkänslan är lika positiv; det här är seriöst gott i en "bra fredagsvinsklass". Frukter, örter och lakritsinslaget samsas väl och efterbettet är långt och skönt. Ingen störande sötma utan bra struktur och syra som bär upp det hela föredömligt. Längden är påtaglig. 14,5% alkohol märks inte alls. Södra Frankrike levererar bra vin som vanligt...

Hustrun är lika positiv som jag; "Hälsa Vinmannen att det här gillar jag!" Om det här kostar en hundring i butik är det ett givet köp. För 200 kanske man önskar mer finess. Frågan är dock vart mognad för det här vinet - visst borde det tåla ett par år på rygg...?

en smått galen kväll med vinmannen, korkdragaren, pokermannen m fl

Det går inte att säga nej. Pokermannen ringer på torsdagen; söndag kväll hos Korkdragaren, the usual suspects plus... Vi tillbringar helgen i stugan och jag är osäker på om vi ska hinna hem i tid. Söndag morgon börjar Vinmannen lobba. Ska du dit? Kom igen!

Vi hämtar upp Vinmannen på väg genom Gävle och lämnar av honom hos Korkdragaren. Jag studsar hemma, tar en dusch och rycker en flaska vin. Förstående hustru skjutsar mig och jag är inte mer än någon timme efter. Vid min ankomst har dock fyra viner redan provats... Åååkej, ikväll blir en sådan där kväll!

Vi har galet roligt, och lär oss ett och annat om såväl personliga smakpreferenser som fördomar. Men några noggranna anteckningar hann jag överhuvudtaget inte med, och inte heller finns bilder på alla flaskor. Följande noteringar är således tämligen översiktliga nedslag...

Först ut kommer ett vitt vin som jag inte hinner notera något om, men minns jag rätt var det en australisk Semillon från 1999? Gott var det i alla fall; lite fetma och ändå friskt.

Nästa vita är en spansk udda fågel; El Rocallís Can Ràfols dels Caus 2007 görs på Incrocio Manzoni, en korsning på riesling och Pinot Blanc. Dessutom fatlagrat. Ni hör ju... inget man satte blint, precis. Men gott även där. Tyvärr görs ganska få flaskor.

Det stod inte på förrän första röda vinet var i glaset. Mitt första intryck av doften var "Cab", men jag ändrade mig snabbt. Så mycket i näsan stämde inte med min bild av vad Cabernet Sauvignon skall lukta att jag irrade iväg åt alla håll...

d'Arenberg Coppermine Road 1997 visade sig vara Aussie-Cab av mycket trevligt snitt, som dessutom växte märkbart under kvällen.

Totalt var det tre röda i första flighten. I andra glaset var något helt annat; kryddigt trä, längd och finess, inte så kraftigt och inte heller så rödbärigt. Bourgogne, Premier Cru, viss mognad?

Nå, en Charmes-Chambertin 2005 Grand Cru från Patrice Rion visade sig både av starkare ursprung och dessutom yngre än jag gissat. Mycket gott och ytterligare ett vin som utvecklades under kvällen (eller när vi fått se etiketten!?).

Det tredje var tvivelsutan fin, klassisk bordeaux från vänstra stranden och med viss mognad. Inget toppslott, men antagligen en klassad 4-5:e cru. Inte Pauillac eller Margaux; kanske St Julien? Eller oklassat, hintar Vinmannen, som ju hade med sig Poujeaux sist. Chasse-Spleen far genom huvudet men då har Vinmannen avtäckt buteljen och visat just det slottet och årgång 1998. Ytterligare ett exempel på att 98-orna är jättegoda nu utan att vara stora...

Härifrån är det lite fria kriget över karaffer och glas. Ytterligare en bordeaux i nästa glas, betydligt yngre. Faten har inte integrerats ännu, och den sötaktiga frukten och toffeetonerna är störande för mig. Det är tätt men har bra struktur och är trots invändningarna gott.

Chateau Larrivet Haut-Brion 2005 är ett vin att spara i minst fem år. Som kuriosa kan nämnas att flaskan levererats i en låda Larrivet-Haut-Brion Blanc - hur är kollen i källaren på sagda slott!?

Därnäst ett vin som sätter lite myror i huvudet på oss. Visst är det bordeaux igen... eller? Doft och smak stämmer inte riktigt överens först i min sinnevärld. Jag tror jag uttryckte det som att "näsan säger vänstra stranden, men munnen säger högra..." och drog därför slutsatsen att det kunde vara från Pomerol. Kanske tio år gammalt?

 Och inte vilken pomerol som helst; Chateau la Conseillante 2003 var inte bara ett av kvällens viner, det var också en knäpp på näsan på uppfattningen om värmeskadade 03:or. Friskt, gott, mjukt och behagligt med inte en tillstymmelse till stuvad frukt. Stort!

Pokermannen tar fram nästa butelj, och för en gångs skull är jag hyfsat säker på min sak när jag hävdar Italien som ursprung. Saftigt, kryddigt med nypon, körsbär och en del torkade blomtoner... nebbiolo? En bra Langhe? Det visar sig vara Prunotto Barolo 2004; inte massivt på något sätt, men gott och med några bra år framför sig. Jag drack 1999 av samma vin nyligen (fortfarande obloggat, men minst ett nummer större än 2004:an). Lagra.

Fler obskyriteter väntade. Korkdragaren har för vana att vidga referensramarna på oss, och åtminstone för mig är Sagrantino di Montefalco inte vardagsdricka. Här i Arnaldo-Caprais tappning; Collepiano 2001. Doften har en del mintiga inslag, och smaken känns yngre än väntat med betonad syra. Gott och spännande!

Nästa vin var mitt och jag överraskade med att ta fram något ungt, alkoholstarkt och relativt sötfruktigt! Efter lite letande hittade gruppen fram till Chateauneuf-du-Pape. Årgången var den blogghajpade 2007, men Cuvée du Vaticans Réserve Sixtine är inget syltigt starkvin utan har tillräcklig syra och struktur för att bära upp det hela snyggt. Sötfruktig, lakrits, struktur, sura körsbär, stringens står noterat. Ingen favorit ikväll men mer än godkänt; kan bara bli bättre.

Ytterligare ett vin från korkdragaren, och ännu en resa till läktarplats. Att det var amarone i glaset kunde ingen av oss överhuvudtaget tänka sig, och Vinmannen var beredd att byta yrkesbana när avtäckningen skedde...

Masis Seregho Alighieri Vaio Armaron 2001 uppvisade få eller inga amaroneliknande drag. Det var gott; inte särskilt massivt... Ingen torkad frukt. Chanslösa! Jag vet inte ens vad vi gissade på. Kul!

Ännu roligare var egentligen den karaff som kom på bordet tidigare under kvällen, och som vi alla gillade och kände igen som god pinot av hyfsad kvalitet utan att nå de högre topparna. Pinot är alltid svårbedömt prismässigt, men 100-200 kr?

Det är några tappade hakor på bordet när korkdragaren ställer en box på bordet. Att göra så bra pinot och sedan tappa den på box borde vara kriminellt! Jag hittar den inte på SB och skrev aldrig upp namnet, men jag lovar att äta upp min stolthet och fördom och rekommendera den första boxen på den här bloggen någonsin så fort jag får klarhet...

Vinmannen vill inte vara sämre, och mot slutet av kvällen kommer ett nytt vin fram.

En Montepulciano d'Abruzzo som levererar långt över sin prisnivå; i kategorin stabilt pizzavin kvalar det här in direkt. Som ni märker börjar det här bli svårt att överhuvudtaget hålla någon som helst form av kvalitet i omdömena, men inte på grund av berusning (tack och lov för spottkoppar!) utan mer på att intensiteten och tempot börjar ta ut sin rätt...

Kvällens sista röda är i alla fall en trevlig bekantskap från Coteaux du Languedoc...

Den avslutande sauternen förtjänar dock i alla fall två rader; ett mycket bra vin med tydlig sötma, viss viskositet, klara hjortrontoner, fat, aprikos och saffran. Fantastiskt gott vin som vi nog trodde var äldre...

Och som oftast efter en så här trevlig kväll är man både klokare och mer förvirrad än när man började. Vin är ett outtömligt ämne, men forskning i grupp en av de trevligaste sysslor man kan ägna sig åt!

2004 la chablisienne chablis 1er cru vaulorent

Det var ett tag sedan vi gjorde ett nedslag i chablis. Svägerskan pratade dock i eftermiddags om chablisvinet hon fick på Skebo herrgård häromsistens, och när hustrun sedan föreslog torskrygg till middag snubblade nästan den här flaskan fram av sig själv.

La Chablisienne behöver antagligen ingen närmare presentation; stort kooperativ med långa anor som gör allt från petit chablis till grand cru. Vaulorent är en vingård inom 1er cru-läget Fourchame, direkt gränsande till Grand Cru-gården Les Preuses.

Vinet serveras lite för kallt, men öppnar upp efterhand och hittar snart formen. Musselskal, citrus, honung, bivaxljus och gula äpplen trängs i doften, och smaken speglar doftspektrat bra med ganska bred smak (fattoner?), bivax, mineralitet, bra syra och längd.

Ett riktigt gott vin som försvarar väl sin 1er cru-status och sin prislapp; det finns kvar på hyllorna här och där...

2009 bodegas las tirajanas

Precis när Vinmannen tycker att jag hittat stilen med idel ädel fransk chateau-adel så dunkar vi till med en av vinrummets obskyriteter... Bodegas Las Tiranajas Tinto Barrica 2009 är ett inköp från flygplatsen på Gran Canaria i vintras. Något slags förvriden semesterlogik slog till och tyckte att det vore festligt att plocka fram en butelj av lokalt rött någon gång för att förlänga semesterkänslan... Men, nej. Det här är inte festligt. Det får vara prestige och barrique och fan och hans moster - det är styggt hur som helst. Faten ligger liksom bredvid alltihopa i munnen, och om syran inte är artificiellt justerad så vete tusan. Den har inget med vinet i övrigt att göra i alla fall. Någon frukt känns inte särskilt närvarande. Spretigt är bara förnamnet.

Hustrun fäller avgörandet: "Ska vi inte dricka ett gott vin i stället...?"

Det blir ett återseende av Paitins Langhe 2006 i stället; bra balans mellan frukt, fat och syra - och allt känns naturligt...

laroze -59, las cases -94 m.m. - returmatch för järvsömannen

Efter Vinmannens och mitt genomtrevliga besök i Järvsö i somras har det känts som vår tur att bjuda igen. Och varför vänta onödigt länge på något så trevligt? Vi hittar ett datum då Järvsömannen passerar Uppsala och Vinmannen ger mig i uppdrag att "round up a couple of the usual suspects". Bland de mer inbitna finvinsdrinkarna finns Pokermannen och Korkdragaren, som båda ansluter.

Fem är ganska lagom antal; lätt att hålla ett samtal igång där alla kan delta. Och det gör att man kan öppna några fler flaskor än om vi bara var tre... Det blindas ibland och serveras öppet ibland. I vanlig ordning är mina noteringar lite mindre detaljerade när jag står värd och snurrar fram och tillbaka mellan kök och kamraterna till bords, som dock beredvilligt hjälper till med allt som åläggs dem. Jag trivs hur som helst i den rollen och klagar inte!

Först ut en aperitif i form av Bollinger Grand Année 2002; mitt första smakprov på det sexpack jag tog hem från England tidigare.

Frisk, citrustonad på ett icke hustypiskt sätt, vilket skvallrar om den ungdomliga karaktären. Efterhand kommer toner av oxiderade äpplen fram, och i munnen var det tydligt att vinet har en oförlöst potential utan att vara knutet; bara ungt... Ytterligare dimensioner väntar om hörnet!

En middag med besvikelser över flera viner skulle i vilket annat sammanhang som helst kännas misslyckad, men tillsammans med vinnördar kan även underpresterande flaskor bli ett intressant samtalsämne. För korkdefekter finns dock ingen förmildrande omständighet.

 Gosset Celebris 1988 visar sig dessvärre defekt. Inte mycket eller urtydligt, men såpass att det ändå bedöms inte leva upp till sin potential. Synd, för det finns tillräcklig struktur kvar för att avslöja att det här vinet kunde varit en av kvällens vinnare...

Jag rycker fram en ersättare till första rättens pancettalindade havskräftstjärt och halstrade pilgrimsmussla med hemslagen limemajonnäs; Francois Bedels Cuvée Robert Winer 1996. Det här vinet har jag varit nyfiken på sedan jag snubblade på det på Passagen för något år sedan; biodynamiskt ut i fingerspetsarna, med hög andel Pinot Meunier (88%) och ett toppår - vad månde bliva? Tyvärr inget stort... Vinet spelar i ett ganska tungt doft-/smakspektra med honung, bokna äpplen, lite svamp och nötter, men känns lite skevt på något sätt. Kanske en vanesak, men det här blir inte min huslikör.

Över till vitt! En halstrad gösfile serveras på enklaste sätt med smörfrästa kantareller, knaperstekt pancetta och en citronsmörsås. Två i sig extremt olika vit viner i glasen... spännande! Först ett vin som andas riesling från första sniffen till sista; lätta petroleumtoner paras med aprikos och ger ett ganska utvecklat intryck. "Vita blommor" hörs också i diskussionen runt bordet.

 Georg Breuer Berg Schlossberg 2004 visade sig yngre än jag gissat. Fantastiskt fint och gott vin!

I glaset bredvid finns något som först skickar mig ryggande tillbaka i stolen. Hua! Hårdrostade kaffebönor, krutrök och svavel - VAD är detta!? Vinet öppnar upp sig hyfsat med luft och smaken är inte lika rälig; till och med god efterhand när kryddiga fat och en del smöriga toner letar sig fram. Jag hugger till med Meursault mer på känsla än förnuft.

Meursault Les Tessons Pierre Morey 2004 är en spännande bekantskap, men jag kan inte säga att jag blir klok på det. Är det faten som ger den här karaktären? Enligt producentens hemsida är det ett vin de garde, och kanske kan en del av den spretiga karaktären integreras med tiden. Hade jag en flaska skulle jag låta den ligga 3-4 år minst...

Så; rött! Inte mindre än fyra glas står på bordet och vinerna serveras till confiterade anklår med jordärtskockspuré och smörvända bondbönor. I första glaset ett av mina bidrag, som faktiskt visar sig vara en positiv överraskning! Ett tydligt moget (övermoget?) vin, med doft av hamprep och en del syrliga röda bär i smaken. Gissningarna är spridda, men jag som vet vad det är tycker mig finna en del ursprungstypisk körsbärsbitterhet.

Villa La Pagliala Chianti Classico 1986 följde med hem från Florens i somras; ett spontaninköp för dryga 40€ från en vinbutik i staden. En tokchansning; ståendes på en hylla högt uppe i en varm butik - hur länge hade det stått där? Nå, med facit i hand kanske jag skulle ha vågat mig på den Biondi-Santi 1961 som låg bredvid... Det här var gammalt men gott!

Nästa vin är svårplacerat, åtminstone åldersmässigt. Att det är en bordeaux från högra stranden är vi ganska snart överens om. Men ålder? Jag tycker att det känns ganska fruktigt och fräscht trots tydlig mognad, och gissar på en bättre 80-talsårgång. Fruktig, mogen, cassis och ganska mjuk..

Det visar sig vara Chateau Laroze GCC 1959! Hoppla! Pokermannen och Järvsömannen ligger betydligt närmare i sina försök till åldersbestämning och jag är helt bortkollrad. Det är inte långt ifrån att en känd vinskribent skulle ha beskrivit det som "ungt, fräscht och fruktigt"...

I tredje glaset ett vin som jag gillar instinktivt, men jag har inte gjort några noteringar alls... Det visar sig vara ett vin jag provat nyligen:

Chateau Poujeaux 1998 är definitionen av drickvänlig bordaux för mig, och jag borde kanske ha tagit det här blint. Jag inbillar mig att det var ett lite mindre stalligt exemplar än det jag fick senast...

Fjärde vinet är ett seriöst, lite modernt vin. Strävt, fint men också lite gröna inslag...? Det är vänstra stranden, och det är inte Pauillac och inte Margaux... Då brukar det vara St Julien.

Chateau Léoville-las-Cases 1994 demonstrerar tesen om stort vin från mindre stort år... Gott, bra struktur och längd men något saknas för de riktiga höjderna. Korkdragaren är lite besviken på flaskan - tidigare exemplar har presterat bättre. Jag bygger vidare på mina erfarenheter från det här slottet som tillhör mina absoluta favoriter!

Pokermannen skickar in ett mellanvin, som kanske skulle mått bra av lite luft. Så här långt komna i middagen är vi tämligen frispråkiga lite till mans, och kvällens skönaste sågning levereras stilsäkert av Korkdragaren: "Det kan vara en Bruno Clair från en svag årgång; gröna toner och stjälkig - kan det vara Gamay...?"

Det visar sig i stället vara en Jadot Gevrey-Chambertin Clos St Jacques 2001, och alla är överens om att vinet tar sig under kvällen och blir riktigt bra!

Till Vinmannens Grand Dessert Surprise á la Tropique (eller så...) kommer två söta viner på bordet. Det första är ytterligare en besvikelse. Det är inte trasigt på något sätt, bara stumt, platt och ... tråkigt.

Chateau Guiraud 1997 borde kunna leverera riktigt bra, men gör det inte. Omdömet är unisont, och det är tveksamt om luft eller ålder skulle ha kunnat göra något åt den här buteljen. Botrytiskaraktären är i det närmaste obefintlig. Trist.

Desto roligare med en positiv överraskning i glaset bredvid. Hur ofta dricker ni Tasmanskt därhemma?

Tamar Ridge Kayena Vineyards Botrytis Riesling 2007 gör oss samtliga övertygade om att det är tyskt godis i glaset, bland annat på grund av mineraliteten. Frukten och sötman är på plats och balansen likaså. Otroligt gott och en riktig skräll runt bordet!

Sist ut det obligatoriska portvinet.

Offley Boa Vista Vintage Port 1970 är inte stort, men jag gillar den lite brända stilen med intorkad sötma och lite ruffighet. Jag har druckit elegantare portviner, men det här var helt okej. Andra är mer skeptiska och tycker att den är lite stum.

Inget har lämnats åt slumpen denna kväll, och Pokermannen halar fram det mest exklusiva kaffe jag någonsin druckit. Soltorkade bönor, rostade i Stockholm. Till ett kilopris som i det närmaste överträffar Löfbergs lila med en faktor hundra...

Don Pachi Naturalgeisha från Johan&Nyström har klart fruktiga toner, är mycket mjukt och gott, men lämnar ändå ett litet frågetecken efter sig... Jag menar, dryga 3000 kr kilot!? Tack ändå för smakprovet!

En kvällspromenad, en cigarr och en konjak så är kvällen fulländad, och dagen efter återstår endast resterna av en mycket trevlig kväll. De rester som bevaras i minnet försvinner tack och lov inte i disk och tvätt - det här var en kväll att minnas länge! Tack, vänner!

PS Korkdragaren delar med sig av sina intryck här...