Man får kasta sig mellan högt och lågt ibland. Även om vardagen för min del gärna kunde få bestå av klassad bordeaux, en och annan bourgogne premier cru (eller bättre), vintagechampagne och portvin från deklarerade årgångar mellan 1920 och 1970 ... så finns det trots allt en vardag. När man känner för ett okomplicerat rött som inte ruinerar men som berikar framför ett avsnitt av favorit-TV-serien (Mad Men säsong 4 har äntligen kommit hem!). Ett vin som man kan korka upp, ta ett glas eller två och korka igen och dricka resten i morgon.
Kalla mig snobb, men jag köper sällan viner i 80-kronorsklassen. Runt hundringen börjar de som jag betecknar som trotjänare här hemma. Guigals Côtes-du-Rhône är en sådan. Georg Breuers Riesling Sauvage en vit motsvarighet. När jag idag hämtade ut mitt 12-pack Larrivet Haut-Brion Blanc 2007 från Gottsunda så passade jag på att ta en titt på det vi kallar "bruksviner" här hemma (ärligt talat är det i princip bara sådana man för på SB i Gottsunda; jag hoppas att nya lokaler kommer att innebära större utbud...)
Hursomhelst; av någon anledning fastnade jag för den här flaskan på hyllan. Etiketten såg klassiskt stram ut, smakbeskrivningen intressant, södra Italien ett område att hålla koll på enligt Korkdragaren, Negro Amaro en druva som jag behöver bekanta mig med... och generellt - mycket generaliserat! - tycker jag att italienare hör till de som lyckas hyfsat även i de billigare prissegmenten. Syran finns alltid där, typ...
2007 Candido Cappello di Prete (prästens hatt, om min italienska funkar...) har en lite säregen doft av läder, katrinplommon, sura körsbär, lite volatilt och en touch brett/funk men inte i störande koncentrationer. I munnen känns det utvecklat, moget med smak av svart körsbärsmarmelad, farinsocker, läder. Eftersmaken är mycket lång, syran trevligt hög men munkänslan mjuk och behaglig. Jag kommer på mig själv att associera till Chateau Musar; antagligen den där lite orena/volatila tonen...
Hustrun gör tveklöst tummen upp, och blir mycket förvånad över den modesta prislappen. 79 kr/flaskan - det här kan bli torsdagsvinet ett tag framöver...!
3 kommentarer:
Ahh, du stötte just på en de få guld-ådrar som finns i ordinarie: traditionella doningar från Apulien. Copertino (alltid fullmoget vid försäljning) hör till samma kategori, också värt att pröva.
Intressant resonemang om att man ratar en hel priskategori. Det för tanken till den klassiska SB-frågan: vad får det kosta? Svenskar köper ju ofta prislappen istället för vinet, vi håller oss i vår ekonomiska komfortzon istället för att gå på förutsättningslös upptäcksfärd. Det finns massor av goda billiga (familjeproducerade) viner ute i Europa, problemet är att SB:s strukturer inte tillåter oss att ta del av dem...
Det är väl inte för intet som Cappello är med i boken "1001 wines you must try before you die" (årg 2001). Kanske inget vin att dö för, men väl så trevligt.
@ F&V: Tack för tipset; knepet är kanske helt enkelt att hålla sig till mindra (familje-) producenter för att slippa utslätat mainstream-plonk?
Jag var kanske lite kategorisk i min post (allowed to prove a point...), men jag tror att SB:s sätt att sortera vinerna efter prislapp (60-79 kr, 80-99, 100+...) styr mycket. Och det faktum att jag knappt läser vinspalter, bloggar eller recensioner om viner under hundralappen längre gör säkert sitt till. Nå; det här var en kul upplevelse på alla sätt och lockar till fler förutsättningslösa utflykter i de lägre prissegmenten. Man riskerar ju inte så mycket!
@ V&V: Se där, det hade jag ingen aning om... Då var min lilla upptäckt i själva verket en kändis! Skoj!
Skicka en kommentar