onsdag, september 21, 2011

en smått galen kväll med vinmannen, korkdragaren, pokermannen m fl

Det går inte att säga nej. Pokermannen ringer på torsdagen; söndag kväll hos Korkdragaren, the usual suspects plus... Vi tillbringar helgen i stugan och jag är osäker på om vi ska hinna hem i tid. Söndag morgon börjar Vinmannen lobba. Ska du dit? Kom igen!

Vi hämtar upp Vinmannen på väg genom Gävle och lämnar av honom hos Korkdragaren. Jag studsar hemma, tar en dusch och rycker en flaska vin. Förstående hustru skjutsar mig och jag är inte mer än någon timme efter. Vid min ankomst har dock fyra viner redan provats... Åååkej, ikväll blir en sådan där kväll!

Vi har galet roligt, och lär oss ett och annat om såväl personliga smakpreferenser som fördomar. Men några noggranna anteckningar hann jag överhuvudtaget inte med, och inte heller finns bilder på alla flaskor. Följande noteringar är således tämligen översiktliga nedslag...

Först ut kommer ett vitt vin som jag inte hinner notera något om, men minns jag rätt var det en australisk Semillon från 1999? Gott var det i alla fall; lite fetma och ändå friskt.

Nästa vita är en spansk udda fågel; El Rocallís Can Ràfols dels Caus 2007 görs på Incrocio Manzoni, en korsning på riesling och Pinot Blanc. Dessutom fatlagrat. Ni hör ju... inget man satte blint, precis. Men gott även där. Tyvärr görs ganska få flaskor.

Det stod inte på förrän första röda vinet var i glaset. Mitt första intryck av doften var "Cab", men jag ändrade mig snabbt. Så mycket i näsan stämde inte med min bild av vad Cabernet Sauvignon skall lukta att jag irrade iväg åt alla håll...

d'Arenberg Coppermine Road 1997 visade sig vara Aussie-Cab av mycket trevligt snitt, som dessutom växte märkbart under kvällen.

Totalt var det tre röda i första flighten. I andra glaset var något helt annat; kryddigt trä, längd och finess, inte så kraftigt och inte heller så rödbärigt. Bourgogne, Premier Cru, viss mognad?



Nå, en Charmes-Chambertin 2005 Grand Cru från Patrice Rion visade sig både av starkare ursprung och dessutom yngre än jag gissat. Mycket gott och ytterligare ett vin som utvecklades under kvällen (eller när vi fått se etiketten!?).

Det tredje var tvivelsutan fin, klassisk bordeaux från vänstra stranden och med viss mognad. Inget toppslott, men antagligen en klassad 4-5:e cru. Inte Pauillac eller Margaux; kanske St Julien? Eller oklassat, hintar Vinmannen, som ju hade med sig Poujeaux sist. Chasse-Spleen far genom huvudet men då har Vinmannen avtäckt buteljen och visat just det slottet och årgång 1998. Ytterligare ett exempel på att 98-orna är jättegoda nu utan att vara stora...

Härifrån är det lite fria kriget över karaffer och glas. Ytterligare en bordeaux i nästa glas, betydligt yngre. Faten har inte integrerats ännu, och den sötaktiga frukten och toffeetonerna är störande för mig. Det är tätt men har bra struktur och är trots invändningarna gott.


Chateau Larrivet Haut-Brion 2005 är ett vin att spara i minst fem år. Som kuriosa kan nämnas att flaskan levererats i en låda Larrivet-Haut-Brion Blanc - hur är kollen i källaren på sagda slott!?

Därnäst ett vin som sätter lite myror i huvudet på oss. Visst är det bordeaux igen... eller? Doft och smak stämmer inte riktigt överens först i min sinnevärld. Jag tror jag uttryckte det som att "näsan säger vänstra stranden, men munnen säger högra..." och drog därför slutsatsen att det kunde vara från Pomerol. Kanske tio år gammalt?

 Och inte vilken pomerol som helst; Chateau la Conseillante 2003 var inte bara ett av kvällens viner, det var också en knäpp på näsan på uppfattningen om värmeskadade 03:or. Friskt, gott, mjukt och behagligt med inte en tillstymmelse till stuvad frukt. Stort!

Pokermannen tar fram nästa butelj, och för en gångs skull är jag hyfsat säker på min sak när jag hävdar Italien som ursprung. Saftigt, kryddigt med nypon, körsbär och en del torkade blomtoner... nebbiolo? En bra Langhe? Det visar sig vara Prunotto Barolo 2004; inte massivt på något sätt, men gott och med några bra år framför sig. Jag drack 1999 av samma vin nyligen (fortfarande obloggat, men minst ett nummer större än 2004:an). Lagra.

Fler obskyriteter väntade. Korkdragaren har för vana att vidga referensramarna på oss, och åtminstone för mig är Sagrantino di Montefalco inte vardagsdricka. Här i Arnaldo-Caprais tappning; Collepiano 2001. Doften har en del mintiga inslag, och smaken känns yngre än väntat med betonad syra. Gott och spännande!

Nästa vin var mitt och jag överraskade med att ta fram något ungt, alkoholstarkt och relativt sötfruktigt! Efter lite letande hittade gruppen fram till Chateauneuf-du-Pape. Årgången var den blogghajpade 2007, men Cuvée du Vaticans Réserve Sixtine är inget syltigt starkvin utan har tillräcklig syra och struktur för att bära upp det hela snyggt. Sötfruktig, lakrits, struktur, sura körsbär, stringens står noterat. Ingen favorit ikväll men mer än godkänt; kan bara bli bättre.

Ytterligare ett vin från korkdragaren, och ännu en resa till läktarplats. Att det var amarone i glaset kunde ingen av oss överhuvudtaget tänka sig, och Vinmannen var beredd att byta yrkesbana när avtäckningen skedde...


Masis Seregho Alighieri Vaio Armaron 2001 uppvisade få eller inga amaroneliknande drag. Det var gott; inte särskilt massivt... Ingen torkad frukt. Chanslösa! Jag vet inte ens vad vi gissade på. Kul!

Ännu roligare var egentligen den karaff som kom på bordet tidigare under kvällen, och som vi alla gillade och kände igen som god pinot av hyfsad kvalitet utan att nå de högre topparna. Pinot är alltid svårbedömt prismässigt, men 100-200 kr?

Det är några tappade hakor på bordet när korkdragaren ställer en box på bordet. Att göra så bra pinot och sedan tappa den på box borde vara kriminellt! Jag hittar den inte på SB och skrev aldrig upp namnet, men jag lovar att äta upp min stolthet och fördom och rekommendera den första boxen på den här bloggen någonsin så fort jag får klarhet...

Vinmannen vill inte vara sämre, och mot slutet av kvällen kommer ett nytt vin fram.

En Montepulciano d'Abruzzo som levererar långt över sin prisnivå; i kategorin stabilt pizzavin kvalar det här in direkt. Som ni märker börjar det här bli svårt att överhuvudtaget hålla någon som helst form av kvalitet i omdömena, men inte på grund av berusning (tack och lov för spottkoppar!) utan mer på att intensiteten och tempot börjar ta ut sin rätt...


Kvällens sista röda är i alla fall en trevlig bekantskap från Coteaux du Languedoc...


Den avslutande sauternen förtjänar dock i alla fall två rader; ett mycket bra vin med tydlig sötma, viss viskositet, klara hjortrontoner, fat, aprikos och saffran. Fantastiskt gott vin som vi nog trodde var äldre...


Och som oftast efter en så här trevlig kväll är man både klokare och mer förvirrad än när man började. Vin är ett outtömligt ämne, men forskning i grupp en av de trevligaste sysslor man kan ägna sig åt!

4 kommentarer:

Finare Vinare sa...

Låter toppen, det hela.

Jo, Conseillante måste vara en av de bästa nolltreorna.

Boxen måste vara Leitz/Becker Spätburgunder. Den hyllades överallt när den kom.

http://www.livetsgoda.se/dryck/dryck.asp?Meny=Bransch&DryckId=4534

Becker har ju vunnit utmärkelsen "Tysklands bästa röda" sju gånger i rad så det är inte helt obegripligt att han kan göra anständigt boxvin ;-)

Ezra sa...

Hej och tack för senast.

Det var Peter Lehmann Semillon Reserve 1999 och sedan Te Kairanga Pinot Noir på 1,5 litersbox. Släpps i Oktober för 179 kr, bästa boxen någonsin?

konjären sa...

Tack själv - lysande trevligt men svårt att sammanfatta, som synes...

Såklart var det Peter Lehmann!

Och boxen ja; riktigt bra! Jag kommer nog att köpa en när den kommer för att kunna recensera "på riktigt" och äntligen få utbrista "Bästa boxen till din ankconfit!"...

anders wennerstrand sa...

Beckers Spätburgunder, instegsvinet (QbA), sliter hårt som huset röda i den lättare kategorin hemma hos oss. 139 spänn på SB, finns kvar i Stockholm; går förstås att hitta hos tyska näthandlare också. Sinnesvidgande gott för priset.