pichon-lalande 1975, quarles harris 1970 m.m.

Traditionsenlig annandagsmiddag med kalkon, många gäster och ett battle mellan bourgogne och bordeaux... Äntligen är beredskapsveckan avslutad och julmusten och lättölen kunde bytas mot lite mer potenta saker!

Först ut, till en fantastisk ankleverterrine med lite ankrillete på rostat surdegsbröd och med syltade kantareller: Henriot Millésimé 2002.

Husets 1996:a har ju under en tid fått tjänstgöra som husets bättre champagne; ett tydligt steg upp från de flesta NV-cuvéer. Jag vet inte om det släppts någon årgångscuvée från Henriot mellan dessa - i så fall har jag missat det - men det känns stabilt att växla från hajpade 1996 till likaledes väl ansedda 2002... Så; hur smakar det?

Jo, det här vinet har en bit kvar upp till sex år äldre storebror, men det känns som om byggstenarna är på plats och att det har en del oförlöst potential. Karaktären domineras av rostad mandel, gula äpplen, honung och ett drag av vita blommor! Mycket gott, och med framtiden för sig, som sagt.

Till kalkonen blir det alltså en showdown mellan Frankrikes två mest pretigetyngda (?) regioner. Någon verklig match blir det dock aldrig. Bourgognen - en Gevrey-Chambertin 1995 från Louis Philibert var alldeles för snipig, syrlig, slank och tunn för att ha något att sätta emot. Visserligen vaknade den till lite mot slutet och visade upp lite animaliska toner, men som helhet en besvikelse.

Pichon-Lalande 1975 har jag provat minst två gånger förut - lite ovanligt med så gamla viner. Det har dock varit positiva upplevelser, och den här flaskan gjorde mig inte alls besviken. Vital, frisk, medelfyllig, naturligtvis uttorkande men fortfarande fullt levande... Otroligt fin smak och munkänsla; sammetslena toner av tobak, läder och även här ett animaliskt inslag. Numret större än konkurrenten i alla avseenden. 1975 är en av de äldre årgångar i bordeaux jag har provat en hel del av nu, och jag har klart övervägande positiva intryck. Otroligt kul!

Desserten blir portionsäppelpaj med kanelmos i filodeg, vaniljglas och Ch de Malle -98 som fortfarande är stabil som husets sauternes. 

Till ostarna skickades portvinskaraffen fram till brorsan som luktade, smakade och nickade gillande...

"Det bör vara en -66:a eller -70:a..." konstaterade han ganska snabbt, efter att ha irrat något i icke deklarerade årgångar. Att det hade ca 40 års mognad var han dock klockren på. Hur han visste? Enkelt:

"Om jag gillar det är det ca 40 år..."

Quarles Harris 1970 var en positiv överaskning. Pris-prestandakvalitetsmätaren slog verkligen i botten på den här budget-porten! Vid öppnandet dominerades doft och smak fullständigt av slatlakrits på ett nästan löjligt sätt, men efter någon timme i karaff hade det lugnat ned sig och kunde serveras riktigt balanserat. Fortfarande med lakritstoner, men nu också med plommon och torkade fikon. Oväntat fruktigt, framför allt; bra längd och balans därtill. Komplexitet och koncentration saknas för riktigt höga betyg, men en bra, mogen vintage port är många gånger bra nog!

God fortsättning!