Jag har redan ett par gånger på den här bloggen kommenterat att det var en flaska Glenmorangie som fick mig intresserad av bättre drycker... Maltwhisky följdes av cognac som följdes av vin. Idag för whiskyintresset en tämligen slumrande tillvaro, men då och då dyker det upp något som förtjänar en not.
Laphroaig fick mig tidigt på kroken. Inte minst genom sin för tiden geniala marknadsföring om "Friends of Laphroaig" som blev stilbildande. I mitten på 1990-talet var det fräckt och nyskapande; på den tiden kunde man inta lajka på fejjan utan man var tvungen att skicka in en kupong i ett frankerat kuvert, och så småningom kom det ett diplom på posten. Första eller andra julen kom det en videofilm som skickades ut till alla medlemmar - stort! Så bygger man brand loyalty!
Idag har maltwhiskyn blivit en djungel. Alla dessa olika fatlagringar och finishar hit och dit. Och gamla hederliga Ardbeg som gör så många olika varianter på sin whisky nuförtiden att man behöver produktblad till flaskorna för att hänga med. Och då har vi inte ens närmat oss Mackmyra...
Laphroaig har naturligtvis inte varit immuna, men inte fullt så nervösa som en del andra producenter. Deras Quarter Cask har funnits en god tid, och är ett bra komplement till 10-åringen, cask strength och de lite mer åldrade varianterna. Cairdeas är dock en relativt ny version som görs årligen och där "årgångarna" tillåts variera. Årets upplaga bär titeln Ileach edition, vilket anspelar på att den blandats av en infödd master blender (John Campbell).
Enligt uppgift är det särskilt utvalda fat, små och stora, som mixats till det färdiga resultatet. Åtminstone en del av faten kommer från Maker's Mark. Ingen åldersangivelse; 50,5 % ABV.
Doften bär på omisskännliga Laphroaigdrag, med en tämligen massiv attack av tjära, jod, havssalt.... men ändå lite lättare, friskare och mer balanserat än 10-åringen. I munnen förstärks doftintrycken, men kompletteras med saltlakrits och inledningsvis också friska, nästan citrusaktiga toner. Mot slutet kommer en sötma hämtad från gräddkolatoner (en styggelse i vin - kan vara gott i whisky!).
Hustrun bad för ovanlighets skull om en fredagswhisky, och jag rekommenderade henne den här. Hon som när vi träffades var en tänligen flitig whiskykonsument har helt tacklat av och det går nog månader mellan hennes försök på skotskt destillat. Många gånger upplever hon dem alldeles för starka och kraftfulla idag. Det här gillades dock, och jag tror hon faller för precis samma saker som jag: utan att ha övergett laphroaigs unika husstil har man lyckats skapa en whisky med avsvevärt mer balans och finess än den vanliga 10-åriga. Det här är ingen ruffig lägereldswhisky; den platsar i finare after dinner salonger... Mycket gott, och välförtjänt denna fredag kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar