onsdag, november 02, 2011

stationens brasserie - belgrave 2007

Den dominerande krogkungen i Uppsala, Lasse Svensson, fick möjligheten att etablera sig i den överblivna gamla centralstationen när Uppsala begåvades med ett resecentrum. Man har tagit i från fotknölarna och landat ett koncept med inte mindre än tre inspirationsstäder; ett café i Rom, en Londonsk pub och ett Parisiskt brasserie med lite historisk touch. Idén är bra och konsekvent genomförd till den nivå att jag hinner bli orolig att vinet faktiskt skall serveras i de vidöppna, slipade glasen som står på bordet. Som väl är finns dock andra glas att tillgå...

IT-mannen och jag tar bussen ned på stan och hamnar lite oplanerat alltså på Stationen. Det visar sig vara fullsatt, men den hjälpsamme hovmästaren tror att det skall finnas lediga platser inom en halvtimme. Med varsitt glas Pol Roger och ett par ostron tröstar vi oss i Rom innan vi promenerar över till Paris... Ostronen var fantastiskt goda, uppläggningen snygg och det kändes som ett snyggt, roligt och synnerligen prisvärt alternativ på snacksmenyn.


När vi får besked att vårt bord står klart och att man väntar oss tar vi oss alltså över till Parisdelen. Där visar det sig att det här med att "vara väntad" är något relativt. Ingen tilltalar oss på fem minuter vid "vänta-här-skylten", trots att flera i personalen springer förbi. Att man var underbemannad eller inte väntat sig så många gäster en tisdag kan jag ha all förståelse för, men inte att man inte bevärdigar oss ett enkelt "välkommen - ett ögonblick så är jag snart tillbaka!"...

Menyn och vinlista är traditionell, med tonvikt på franskt. Jag kan leva med det. Vinlistan har också fransk prägel, men italienarna är nog minst lika många. Tyvärr är listan - som på många halvambitiösa ställen - utan större djup. Det äldsta franska vinet är från 2005. Vi provar i stället att fråga efter en italienare - Gajas Sito Moresco var dock slut. Tillbaks till fransoserna; de enda bordeauxerna var Belgrave och le Pez; båda 2007... Föga inspirerande. Kunde man inte åtminstone ha olika årgångar!? Det blev en Belgrave till slut. Och Tournedos Rossini - bara en så'n sak!



Köttet var perfekt stekt inuti; möjligen lite bränt på ytan... Gratängen var god men lite mesig, och tryffelskyn hade för lite tryffel i sig. Men köttet i sig var mycket gott och som helhet får ändå rätten väl godkänt.


Vinet serverades klanderfritt karafferad och allt och i vinvänliga Spiegelauglas. Skönt att inte designhysterin tillåtits gå ut över smaken... Det är - naturligtvis - för ungt. Och av tvivelaktig årgång. Ganska söt, fruktig doft med tydliga inslag av smörkola inledningsvis men där plommontonerna blir mer framträdande efterhand. Smaken är fruktig, ung och med viss strävhet. Som IT-mannen välfunnet sammanfattade det: "Det funkade bra till maten, men det var ganska tråkigt i sig..."

Ett trevligt besök dit jag kan gå med min mamma och hon kommer att känna sig bekväm. Det dyker inte upp pulver, emulsioner, puréer och andra texturexperiment på tallrikarna utan klassiskt finkäk. Uppsala har fått ett nytt tillskott i segmentet "bra utan att vilja bli bäst-segmentet", där redan La Fleur och Peppar Peppar huserar. Frågan är hur många krogar på den nivån som behövs i den här staden...

Inga kommentarer: