the loot

Så har bytet landat och packats in i lådor och hyllor. Pontet-Canet, Smith-Haut-Lafitte, Haut-Bages-Liberal, Larrivet-Haut-Brion och några halvor Talbot - SB i Täby knappade fort och allt trillade in (åtminstone från kassa 3... ) Tack för det!

Saknas väl egentligen bara Haut-Brion för att samlingen skulle ha blivit en riktig höjdare (sorry, allihopa...) :-)

2002 chateau d'angludet

I väntan på Bordeaux... Förhoppningsvis hämtas tilldelningen av 2005:or ut i början av veckan. Helst skall de väl inte röras på ett tag, om än nyfikna likasinnade tar initiativ för att få ett brett smakprov och göra nya bekantskaper. Spännande - ser fram emot detta!

Nå; under tiden får en udda flaska d'Angludet 2002 stryka på foten. Året är som bekant det antagligen svagaste av de släppta årgångarna från 2000-talet, men är inget totalt bottennapp och torde enligt den brittiska logiken kunna innebära nice claret for early drinking.

Chateau d'Angludet är en klassisk egendom med månghundraåriga anor. Tidigare klassad som Cru Bourgeois Exceptionnel; i 2003 års remake hamnade det i Cru Bourgeois Superieur, dvs en klass lägre. Idag omnämns det inte som medlem i Cru Bourgeois-syndikatet. Kanske blev de sura för nedgraderingen?

Slottets ägor om 32 ha är planterade med 55% CS, 35% Merlot och 10% PV. Man jäser i betongkar (enligt hemsidan; ståltankar enligt Mölstad) och lagrar i ekfat ca 12 månader (enligt hemsidan, 16-18 enligt Mölstad).

Vinet får en halvtimme på sig i karaff för att hämta andan något, men sedan bär det av. Det visar sig något mörkare än väntat i färgen. Inga tydliga mognadsnyanser utan en ganska kompakt djupröd färg med mer dragning åt blått än åt tegel. Doften är inledningsvis fuktdriven, lite kryddig och känns en smula atypisk. Efterhand - om kring två timmar efter öppnandet - har fler pusselbitar hittat på plats och det går att hitta såväl mocka som cassis och lite choklad. Möjligen också ett stråk grön paprika som inte känns helt bekvämt.

Smakmässigt följer det doftens utveckling. Till maten inledningsvis är det ganska fruktigt och bärigt, inte särskilt stramt och känns nästan en smula för lätt till den hängmörade entrecôten. Tanninerna är relativt snälla. Senare stramar den dock upp sig och får lite mer ryggrad. Ett tag blir svartvinbärssmaken närmast parodiskt framträdande för att sedan glida undan igen.

Mycket gott, åt det elegantare, finstämda hållet. Alla tecken tyder dock på att den här flaskan hade kunnat bli ännu bättre med ett par, tre år till på nacken. Så slutsatsen får bli; nice claret for mid-term drinking!

PS På SB finns årgång 2004 för 419 kr; den hör bör ha varit minst hundringen billigare... Vinmannen?

2007 a. christmann riesling pfalz

Det ska ju vara ekologiskt i år... Att ekologiskt odlade druvor har möjlighet att prestera bättre än de som mishandlats med diverse fungicider, pesticider och på andra sätt kemiskt manipulerats känns instinktivt rimligt. Samtidigt så måste ju svampangrepp och annat otyg hållas borta...? Är det så enkelt att kemilådan behövs bara för den late vinbonden ute efter maximal skörd, medan den ambitiöse dito med kvalitet i sikte i stället kan parera hoten med andra, naturligare metoder? Så länge det handlar om att undvika onödiga gifter och gödning så är jag med och tycker det är en i grunden sund inställning. Det är när ekologin det börjar slå över till biodynamikens nakendans i månsken med malda kohorn som skvätts i fyra väderstreck åkallandes Gaia som jag drar öronen åt mig.

En del i den riktningen verkar dessvärre Christmann ägna sig åt. Att plocka bort blad från rankorna för att druvorna skall torka upp och inte binda fukt och därmed minska risk för svampangrepp är en åtgärd som i ala fall gåtr att följa logiken i. Örtteer och månfaser... nja; där återstår en del att bevisa för min del. Att något som redan finns naturligt i naturen (t ex nässlor) skule kunna ge några mätbara effekter om det finfördelas och sprutas ut på en hektar mark känns fullständigt osannolikt. Som den ingenjör man är så krävs mer än att några individer intygar att det fungerar när de inte ens kan leda i bevis hur det fungerar...

I senaste Livets Goda (nr 35) står det en del intressant och nyktert ifrågasättande om biodynamiken. Närmast sanningen kommer kanske Joel Bergström Agerskov, Moestue Grape Selections:

De som väljer att arbeta biodynamiskt ... bryr sig väldigt mycket om det de gör över huvudtaget ... bryr man sig väldigt mycket om det man gör, ja då tenderar ju oftast också resultatet att bli bra.

Jag vet att jag varken först eller mest originellt kommenterar det biodynamiska tramset, men någon gång måste det göras...

Nå; hur var det då med vinet? Jodå, visst är det riktigt gott. Doften är inte så syrafrisk och mineralig som t ex Georg Breuers riesling sauvage utan mer åt det fruktiga hållet, med inslag av honung, omogen honungsmelon och citrus. I munnen känns den generösare och fylligare än GB, med fina, grapebittra syror som stramar upp på slutet. Något mer matorienterad än fördrinks- och matlagningsriesling, även om den säkert klarar det också. Gott, och en klar konkurrent till jämförelsevinet. När får vi den med skruvkork?

jackpot!?

Fick SMS från SB idag att beställda varor nu gick att hämta. När jag ringde upp fick jag bekräftat att hela beställningen såg ut att finnas där, inkl 6 flaskor Pontet-Canet! Återigen har SB Täby visat sig vara snabba på knappandet i detta egentligen ganska så fåniga race. Nu återstår att se om allt skall hämtas ut, men det lär väl sluta så kan jag tänka...

syrrmiddag "no holds barred"

Hustrun städslade mig som kock till lördagens syrrmiddag. Av olika skäl ville vi brassa på lite extra den här gången. Hustrun ville gärna ha samma älgfilé som jag lagade till för någr veckor sedan, och till det dricka den amarone riserva hon köpte på båten häromsistens. Amarone gillas av systrarna. En limit på tre viner infördes också; i övrigt hade jag fria händer.

Till inledande snittar på gåslever serverades champagne. Henriot Millésimé Brut 1996 är en av den krympande skaran champagner från detta snart legendariska år som fortfarande finns kvar på SB. Henriot är en ny bekantskap för mig. Huset är anrikt och äger stora arealer själva i högklassiga lägen. Vinet består av 48% Ch och 52% PN. Doften är urläcker med toner av bröd, nötter, gula äpplen och en lätt champinjonsniff. I munnen signalerar den mognad med en ganska rund men mycet vital smak; återigen med nötter, äpplen och svamp. Förvånande lite citrus med tanke på chardonnayinnehållet som jag ofta förknippar med högre friskhet. Rasande gott; klar köprekommendation med tanke på priset!

Samma champagne ackompanjerade marulkskinder med grönsaks-beurre-blanc. Kinderna fick ersätta de ursprungliga pilgrimsmusslorna pga allergier, och gjorde det med bravur. Snabbt halstrade och bakade i ugn til 53 gader var de naturligtvis mer kompakta än musslorna men nästan lika smältande!


Till varmrättens älgfilé med puré på potatis och palsternacka (med en del västerbottenost...), trattkantarellsås m.m. kom så hustruns amarone. Masi Costasera Amarone 2003 Riserva har en delvis annan druvsammanstättning än den vanliga amaronen; man har dragit ned på Rondinella och lagt till 10% Oseleta - en antik druva som man hävdar sig ha återupptäckt. Förutom att druvurvalet är annorlunda lagras också riservan avsvevärt längre på fat (38-40 mån att jämföra med normalcuvéens 24 mån), och man använder också en större andel mindre fat. Vinet luftas i karaff cirka två timmar före serveringen.

Färgen är tät och kompakt precis som doften. Doften är fylld av plommon, körsbär och fat. Munkänslan är tät och tanninrik, alkholen (15.84%) inte så framträdande som jag fruktat. Det har längd och kraft (naturligtvis), och faktiskt fortfarande hyfsad balans. Smaken dominras av samma körsbär och plommon (både färska och katrinplommon) som i doften. Jag kan dock inte låta bli att hela tiden tänka på vad detta vin hade kunnat bli om tio år sådär... Det är gott nu, men inte vidöppet. Känslan är att det trots luftning fortfarande är en smula knutet. Det undviker dock starkvinsfällan och funkar bra ihop med maten, men är lite endimensionellt. Det är inget vin att sitta och sniffa på med ett fånigt leende; då sticker det till i näsan av alkoholångorna...

Till Andreas Larssons mandelkaka (någon gång skall han få förklara för mig hur han får glasyren att bli fast - för mig blir den en sås!) öppnar vi sedan en Chateau d'Yquem 1997. En av de två halvflaskor vi investerade i på Silja Line blir alltså inte långlivad. Vinet är precis så magiskt som man vill att det skall vara. Vanilj, aprikos, honung och torkade tropiska frukter väller ur glaset som ur en vulkan. Syran finns där och längden och balansen och elegansen och... ja, ni fattar. Vore det inte för priset hade jag haft ett husets vita söta, och jag hade gärna provat det till såväl gåslever som pölsa som ostar!

IT-mannen med hustru bjuds på rester av såväl kaka som vin dagen efter. De kan bara nicka instämmande. Sublimt.

mastroberardinoprovning

Tryffelsvinet är en importör som enligt de själva nischat in sig på små till medelstora producenter av kvalitetsviner, huvudsakligen från gamla världen. Genom ett smart och aktivt nyttjande av internet och epostlistor som marknadsföringsinstrument, och den känsla av exklusivitet som medlemmarna får genom att kunna köpa viner som är "dolda" för andra i SB:s sortiment så har de lyckats väl med att slå sig fram till en stark plats i vinnördarnas kollektiva medvetande. Listiga killar och tjejer, alltså. Att då och då erbjuda exklusiva provningar med gästande producenter är förstås också ett ba trick, men det som skiljer ut Tryffelsvinet från andra firmor är att det bemödar sig om att lämna huvudstaden. Det är faktiskt mycket enklare att gå på provning i Uppsala för oss Uppsalabor...

När sedan F&V berömmer ett vin i en vertikal och man får chansen att prova några själv för en rimlig peng och måttlig ansträngning så är det bara att tacka och ta emot (och om F&V läser detta och Martin har pratat med er så är det jag som är jag... Men vi låter det stanna därvid, okej? Jag har inget behov av att outa i något större sammanhang ;-) ). Tyvärr gör min envisa förkylningsplåga ett återbesök med lätt huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Inga ideala förutsättningar, således.

Mastroberardino är en italiensk producent från Kampanien (i höjd med Neapel). Deras specialitet ligger i att odla traditionella druvor som i några fall har månghundraårig eller mer historia i trakten. Hä vankas ingen slätstruken cabernet sauvignon eller lagom fatad chardonnay, med andra ord. Så; fem glas på bordet och den livlige italienaren Dario på podiet. Ett drygt trettiotal Munskänkar och Tryffelsvinsmedlemmar runt borden. Domtrappkällaren är scenen. Spelet kan börja.

Först ut är 2007 Mastro Bianco. Enligt Dario en blend på fyra druvor; SB listar tre: falanghina, fiano och greco. Vinet har fått 90 p i WS berättar Dario stolt och framröstades i samma tidning som 2nd best European white! Bäst i klassen var tydligen någon österrikare som Dario naturligtvis glömt namnet på och som ändå inte finns i Sverige... Jag tycker doften är återhållen, med drag av mineral, ananas och tropisk frukt. Munkänslan är fet, liksom oljig. Hyfsad längd, mer tropisk frukt och inte så hög syra som dario fått mig att vänta. Mnja...

Sedan kommer kvällens andra vita: 2006 Radici Fiano de Avellino. Det här är ett vin som enligt Dario åldras riktigt bra - han har provat 15 år gamla viner som varit riktigt bra försäkrar han. Det här är ett endruvsvin på Fiano, som enligt Dario skall ge en omisskänlig doft av hasselnöt ("ezelnatt"), eftersom det växer så mycket hasselnöt om kring odlingarna... Nåja; nöttonen går faktiskt att hitta, även om doften även här känns blyg. Smaken är snäppet bättre än första vinet: mycket speciell, bätre längd, också något oljig, omogna päron, stendamm (!) och så tropisk frukt.

Så kommer huvudnumren; tre årgångar av det röda flaggskeppet Radici Taurasi Riserva. Detta vin görs på 100% Aglianico.

2004 har stått upphälld i glasen sedan vi kom. Det doftar söt frukt, plommon och kryddor. I munnen är det extremt stramt och har mycket hög syra. Jord, kryddor och tobak dominerar, men den känns spretig, vass och på tok för ung. Överensstämmelsen mellan doft och smak är sådär. Blir dock bättre under kvällen och kan kanske med flera timmars luftning bli njutbar redan nu.

1999 har mer framträdande doft och klart fruktigare. Smaken är fortfarande stram men mycket mer utvecklad och harmonisk. Inte lika syrlig vilket kändes positivt. Mer cigarr än tobaki denna, hävdar Dario, och tja, det kan det ligga något i. Här finns också plommon och lingon/vinbär men avslutet går mot tobak/läder. Kvällens bästa vin!

1997 har mer av mognadstoner, läder, tobak men också syrliga bär i doften. Smaken känns enklare och lite slankare, smalare. Frukten är mer uttorkad, men ändå med hyfsad balans och längd. Tobak, katrinplommon, fikon men också syrlighet. Kommer på mig själv med att associera till lingondricka och en Periquita Classico 1994 på en balkong på Madeira. Kvällens mest intressanta vin!

Sammanfattningsvis var jag inte helt imponerad av detta. Jag var dock långt ifrån i toppform, och kan gärna prova om en del om någon vill försöka övertyga mig om hur fel jag har. De vita vinerna lämnade mig dock tämligen oberörd, och jag tvivlar på att bättre allmäntillstånd skulle ändra detta...

alla dessa val...

En beredskapshelg går mot sitt slut. I stället för att dricka vin får man kompensera genom att läsa om vin och planera kommande inköp. Det senare är just nu svårare än någonsin.

Skall man lägga tid och pengar på att hitta guldkornen bland de Bordeaux 2005 som släpps för beställning på onsdag? Nog för att alla dessa viner mer eller mindre är guldkorn, men det känns viktigare än någonsin att välja efter prestation och inte etikett. Etiketterna är dyra i Bordeuax nuförtiden... Och hur förklarar man att La Lagune toppar Decanters test när Andreas Larsson sågar det längs fotknölarna i Livets Goda?

Eller skall man strunta i det och koncentrera sig på fynden i novembersläppet? Barolo, Bourgogne, Guigals La-La-La 2004 och självaste DRC!?

Eller fokusera på drickfärdiga buteljer; chansningar på udda flaskor med tvivelaktig härkomst som säljs på vinauktionen för enstaka flaskor i december?

Alldeles för många flaskor, alldeles för lite tid (och pengar).

2004 nino negri sfursat 5 stelle

Efter en tung dag på jobbet och inför fyra dagars beredskap och avhållsamhet fick det bli något litet extra på onsdagskvällen. Till pasta med smakrika tillbehör plockades den första av mina Nino Negris 2004 Sfursat 5 Stelle upp. Vi hade ju goda erfarenheter av den lite enklare Sfursat 2003 trots varmt år, så förväntningar fanns där.

inet görs på 100% Nebbiolo som fått torka något, macererat 12 dagar och sedan vilat 16 månader på små fat och 6 månader på stora (om jag kan min flasketikettsitalienska rätt). Det är med andra ord ingen blyg duva i glaset.

Med lite ont om tid störthälls vinet i karaff och ruskas omilt. Doften är nästan stickande intensiv av sötlakritsmed ett mintigt stråk ("skolkritor!" säger hustrun), körsbär, torkad frukt och en kärnbitterhet. En riktig bihålerensare! Dag två när jag doftar på det slås jag dessutom av tydliga chokladtoner.

I munnen är vinet fylligt, tätt, med bra struktur, längd och bara delvis framtungt. Smaken domineras av körsbär/kirsch, fat, torkade fikon (med mycket kärnor som man tuggar sönder så det blir lite strävbittert och tanninrikt). Det är gott till mat, kraftigt och omedelbart men ändå inte utan finess. I det här skedet dominerar dock kraft, frukt och tanniner. Det bör vinna en hel del för min finkänsliga gom när det fått ligga till sig lite, fila ned kantigheten och integrera en del av det som spretar idag. Ett riktigt bra vin med potential att bli fantastiskt!

PS Det är lite roligt att i efterhand konstatera provningsnoteringarna från 2003 Sfursat, och se så många liknande referenser vi fann. Även en sådan sak som vinets serveringstemperatur stämde extremt bra. Efter att det stått framme och nått rumstemperatur var det här vinet nästan odrickbart precis som 2003 Sursat. Intressant.

2001 chateau bel air haut médoc

Ett semesterfynd från Bornholm får pigga upp en grådassig och regnig söndag. den här sortens vin och till det här priset ser vi gärna mer av i Sverige, tack så mycket!



Chateau Bel Air har altså inget att göra med Chateau Belair i St Emilion eller Chateau Bel-Air i Lalande-Pomerol eller Chateau Bel Air i St Estephe... Man kan tycka att fantasin borde ha fått lite friare tyglar här, va? Slottet var i alla fall klassat som Cru Bourgeois när vinet gjordes, och har samma ägare som Chateau Gloria, St Julien. Man makar på 65% CS och 35% Merlot, och vinet får tolv månader på fat om min franska tolkar den informatova men ack så franskspråkiga hemsidan rätt.

Eftersom jag ibland tvekat lite på prisvärdet på Batailley ville jag plocka upp en enklare men klart godkänd bordeaux med den förra i färskt minne. Jämförelsen är naturligtvis inte rättvis på flera plan, men ändå intressant för mig. Jag vet vad jag vill ha i en bordeaux från vänstra stranden.

Mycket av det hittas också här. Doften domineras av mocka, cassis, lite tobak och fat. Mognadstoner utan att frukten tacklat av. Även ett örtigt inslag finns där som jag inte fångade förra gången. I munnen är det medelfylligt med hyfsad längd och ganska snälla men tydligt närvarande tanniner. Good drinkability, skulle Broadbent ha sagt! Smaken blandar frukt, läder och mocka på ett bra sätt. Inget stall, och inte så mycket ceder och blyerts.

Sammanfattningsvis ett bra vin, strålande för prislappen, men lite för kort och enkelt för att hävda sig mot mer än tre gånger dyrare Batailley. Vad som är prisvärt är som vanligt en fråga om plånbok, tillfälle och humör, men det här är i alla fall ett vin som inte skäms för sig och som jag gärna skulle köpa i Sverige. Sju år gammal bordeaux för runt hundringen hittas inte så lätt
på SB. Vinmannen hävdar att marknaden är för liten; ett svårt segment att komma in på; SB:s snåriga inköpsregler... Kom igen nu - så svårt kan det inte vara att förse oss med drickmogen bruks-bordeaux!?

1999 chateau batailley

Chateau Batailley har ju blilvit lite av husets Pauillac, och sämre kan man ha det! Vi har ju nyligen knäckt locket på vår låda 2001:or, så det kan vara dags att ta en tjuvtitt ett par år in i framtiden med hjälp av årgång 1999. Självklart ett vanskligt företag, eftersom årgångarnas förutsättningar att mogna och utvecklas kan skilja sig mycket åt. Jag har dock fått intrycket att 1999 och 2001 kan ha vissa likheter kvalitetsmässigt, och att jämförelsen därmed inte skulle behöva halta alltför mycket.

Redan i färgen antyds mognaden i form av en nyans som börjat dra mot det brunröda. Doften är - efter en halvtimmes karaffering - stor och öppen, och har en tydlig prägel av stall, ceder, lite mocka, läder, höstlöv och en blyertston. Frukten är riktigt nedtonad. Samma intryck fortsätter i munnen. Frukten är om inte helt frånvarande så åtminstone ganska blyg. En frisk syrlighet men inte särskilt tanninrikt. Det är gott för mig med präglad gom, men det känns lite löst och inte tillräckligt uppstramande. Doften är bättre, mer intressant, än smaken. Frukten är på uttorkande men mognadstonerna har inte riktigt blommat ut ännu, och kommer kanske inte heller att göra det?

Sammantaget upplevde jag nog 2001 som ett bättre vin. Jag skall se om jag får chans att ställa dem emot varandra vid tillfälle.

1997 chateau d'yquem

Jodå, så att så är det... En måndag kväll i slutet av september kan ju behövas livas upp lite, och vad passar bättre en lite flytande guld i form av Chateau d'Yquem?

Frekventa läsare av denna blogg vet dock att det inte dricks Premier Cru Supérieur sauternes till måndagspölsan sådär regelbundet som man kanske skulle kunna önska. Faktum är att det var första gången för både hustrun och mig. Men vi tar det från början.

I stort behov av lite kvalitetsid-för-vuxna lämnade vi plikter därhän och son till morföräldrar och kastade oss ut på en 36-timmarskryss till Helsingfors. Silja Line trafikerar sträckan med sina flytande shopping- och nöjesgallerior som har ganska lite med båtar att göra längre, men som överraskade mig med hög ambition på såväl mat som vin.

Första kvällen ombord åt vi på gourmetrestaurangen Bon Vivant. Maten var som sagt ambitiös och vällagad, men kanske utan det där extra måttet av inspiration. Vinlistan på glas imponerade dock, och hade - för ovanlighets skull - stark slagsida mot gamla världen. Frankrike och Italien dominerade kraftfullt.

Min vana trogen började jag leta intressanta viner och sedan fundera ut vilken mat som skulle passa. Med det rika utbudet på glas gick det utmärkt att hålla sig till dessa. Det var där jag alltså till min förvåning hittade Chateau d'Yquem 1997 på glas. För 4 cl ville de ha 175 SEK, vilket i sammanhanget kändes fullt hanterbart. Och den mängden torde ändå räcka utmärkt till förrätten.

Tyvärr, tyvärr hade inte min efterhängsna förkylning återkommit något, och att prova ett vin med lock för örat, rosslig hals och lite halvtäppt är inte särskilt bra förutsättningar. Det var därför med viss bävan som vinet kom på bordet. Det enda jag förväntadde mig var egentligen att bli besviken. Jag tycker mig ha provat en hel del bra sauternes (mogen Rieussec, Suduiraut m.m.), och hade innan den här dagen svårt att tro att jag skulle kunna uppfatta något vin som så markant, entydigt bättre än dessa. Särskilt som jag var i så dassig kondis själv. Men det kunde det. Jösses vad det kunde det.

Redan vid första sniffen var jag såld. Den intensitet som flödade upp ur glaset hade kunnat skölja bihålorna rena hos ett sjölik! Aprikos, honung, tropiska frukter, mango, och ett drag av bittermandel. Och i munnen - en sådan längd och intensitet! Som Vinmannen skrev i ett sms senare när jag meddelade honom tilldragelsen:

"Lysande, så nu har du blivit av med oskulden alltså ... Välkommen i klubben, har man väl prövat så finns ingen återvändo."

Helt riktigt.

En Pomerol 1999 från Chateu Pomeaux hade toner av björnbärssylt, vanilj, kaffe, tobak och mörk choklad och var tätt och nästan lite åt det viskösa hållet. Gott, men inte fullträff i Konjärens Bordeauxtavla. Mycket passande till utmärkt lamm, dock.

På hemresan tilbringades en god stund i den till samma restaruang hörande mycket trevliga vinbaren, där jag testade Ermitage, Corton, Brunello dock fortfarande hämmad av en förkylningsbubbla runt huvudet. Rasande trevligt, hur som helst. Att vinerna som serverades dessutom samtlia fanns till avsalu i den lilla, exklusiva vinshoppen gjorde det hela inte sämre. Den avslutande shoppingen gjorde att det vilar ett och annat godis i vinrummet numera...!