1986 chablis 1er cru fourchaume (mg), louis michel

Ganska ofta utgår jag från ett vin jag vill dricka när jag får gäster. Ibland kan vinet ge en association till en rätt jag är nyfiken på. Och sedan kan det spinna på...

Därav kom det sig att IT-mannen med strålningsexperten och resten av familjen trillade nedomkull ikväll och fick utstå en cook-along av sällan skådade proportioner!

Till slut stod på bordet inte mindre än åtta olika rätter:

smörstekt gösfiilé, kokt amandinepotatis, brynt smör

*

anklever på smörstekt surdegsbröd med syltade kantareller

*

fylld vaktel med murkelsås

*

halstrad tonfisk på blomkålspuré med tryffel

*

friterade grodlår (alt kycklingfilé) med grön ärtpuré

*

baconlindad haricots vert

*

chévre chaud

*

smörkokt primörmorot

Och vad dricker man då till detta... om inte mogen chablis!? Jag ropade in tre magnumbuteljer Chablis 1er Cru Fourchaume 1986 (mg) från Louis Michel häromsistens till ett i mitt tycke rimligt pris. Självklart finns det en mängd farhågor med ett såpass gammalt vitt vin, men jag har druckit åldrande chablis förut med förtjusning, och årgången är bra, och så dessutom magnum.... värt ett försök!

Och det ska sägas på en gång - det här är förbaskat bra! Gyllengul färg och en absolut ren, fokuserad doft utan oxidativa drag men en fräsch doft av röda äpplen med lätt bokna toner, nötter, söta citroner (lemon curd?) och mineralitet. Antydan till ett orientaliskt inslag av syltad ingefära, citrongräs och eventuellt koriander. Smaken är frisk, halvfet med dominans av citrus, mineral och mogna äpplen - och med flera dimensioner mer än hyll-chablis från SB kan erbjuda såklart. Rasande gott och en utmärkt match till den spretiga buffén.

Alltför mycket vin drick alltför ungt...

mogen, enkel bordeaux (bel-air lagrave 1985) och fylld vaktel

Fylld vaktel, stuffad med bland annat anklever, serverad med potatisbakelse, murklor och baconlindad haricots vert på en onsdag? Tja, varför inte...? Och med en anklever-tarte till förrätt? Son och hustru blir lite förvånade över ambitionsnivån, men förklaringen är enkel. Picard har öppnat i Uppsala. Fransk frysmat som aspirerar på något annat än Findus och Dafgårds.

 

Jag råkar snubbla över butiken i Kvarnen vid Vaksala torg i samband med ett lunchmöte, och åker tillbaka på väg hem från jobbet. Alla möjliga frysta delikatesser som lockar med enkelt tillagning. Och humana priser. Jag bestämmer mig för en kvalitetskontroll...

 

 

 

 

Den fyllda vakteln är helt okej och skäms inte för sig på ett festligare bord, men i något slags självhävdelse vill jag ändå tro att min egen variant som jag gjort ett par gånger haft mer smak. Men också mer ben - att få dem urbenade underlättar ätandet.... Hustrun är inte jätteimponerad medan sonen äter utan prut. Potatisbakelsen gillas dock av samtliga. Murkelsåsen kunde fått mer smak av murklorna, men det får skyllas på tillagningen. Bönorna gör jag själv och familjen gillar.

 

Och när jag famlar runt i vinrummet efter något relativt finstämt och moget men inte alltför exklusivt så snubblar jag över en bortglömd flaska Chateau Bel-Air Lagrave 1985!

 

Jag har turligt nog glömt bort vad det kostade, och det är ju bra i sig eftersom jag då kan prova det precis för vad det är och slippa alla termer av "prisvärt". Och ikväll är det ett fantastiskt trevligt vin!

Det doftar moget, djupt, rent och komplext samtidigt, med drag av tobak och torkad frukt. Smaken har balans och fokus, ganska lätt och dominerad av söt frukt och ett kryddigt slut. Det roliga är att hustrun också gillar vinet hårt - hon kan ju annars vara lite tveksam till åldersstigna fransoser. Men den totala avsaknaden av svettig häst bidrar säkert. Till maten är det ju öppet mål - såklart...

Hittar senare anteckningar som tyder på att vinet har kostat 349 kr vid släppet för ett par år sedan. Må de. Kanske en hundring mer än vad jag räknat med, men samtidigt är ju de där mognadsfixarna så svåra att få på annat sätt... så att... för samma pris idag hade jag köpt en låda!

2005 nuits-st-georges clos des porrets, dom henri gouges

Jag drack det här vinet på halvflaska i höstas i London, på the Square. Jag gillade det då och råkade snubbla över ett på buteljer här på hemmaplan strax därefter.

När hustrun önskar "ankbröst!" och kompletterar med "jordärtskockspuré!" till födelsedagsmiddag så låter det som ett läge att testa av vinet.

Förutom anka och skocka så blir det en sås på körsbärsvin, granatäpple och lite apelsinjuice. På purén hamnade lite krisp i form av knaperstekt pancetta och finriven ostronskivling. Helt okej för en onsdag.

Vinet utvecklas positivt under kvällen, vilket för mig är tecken på lagringspotential. Inledningsvis känns det väldigt fruktdominerat och syrligt och inte så komplext som jag mindes det. Men mot slutet av kvällen har det blommat ut i de kryddiga, sandelträiga drag jag uppskattade i höstas. Inte ett stort vin, men riktigt gott och kan definitivt utvecklas positivt ett bra tag till. Beståndsdelarna finns där...

2005 graillot crozes hermitage x 2

Om nu ett vin nödvändigtvis ska vara korkdefekt, så kan det ju vara ett som man inte köpt för alltför tokdyra pengar och som man dessutom har fler på lut av. Som t ex Graillots Crozes Hermitage 2005.

Efter en veckas beredskap fixas klassisk, vinvänlig mat i form av lammstek på benet, späckad med örter och vitlök, och till det en krämig potatisgratäng. Ni minns, en sån där som man fick på alla finare kalas och sittningar en bra bit in på 1990-talet?

Första korken åker upp och en slatt av vinet ned i karaff för vinifiering och sedan tillbaka till ett glas och en första sniff och .... damn. Den skymtar till. Inte jättetydligt, men tillräckligt. Så försvinner den där kartongfiltsdoften ett litet tag och jag hoppas - mot allt bättre vetande - på mirakel. Men när jag smakar är det ställt utom allt tvivel. Ingen frukt, ingen stuns, stumt och dött... Kork.

Ber hustrun prova av som sista instans. Hon rynkar på näsan. "Tyckte först jag kände lite våt yllevante, men nu... " Hon smakar och grinar illa. Vi är överens. Vinbyte.

Det är tur i oturen att få jämföra två identiska viner bredvid varandra, där det ena är defekt. Vin nummer två har en helt annan doft av mörka frukter, spritiga körsbär, örter, lite kött... inte så mycket mognadstoner ännu. Smaken är inledningsvis balanserad men med ganska stökigt, syrligt slut; plommon, örter lite kryddor. Av någon anledning känns det ändå inte helt fokuserat. Jag hade nog hoppats på mer mognadstoner och lite större komplexitet.

Korkdragaren har större tålamod och provade 1996:an nyligen. Tyder på att jag ska vänta några år på nästa kork...

vinmannens kalas - upprepad förnedring är karaktärsdanande!

För - om jag räknat rätt - femte året i rad är det kalas hos Vinmannen med sedvanlig utmaning i form av en blindprovning för oss vinnördar. Vi är bjudna dit till kl 17, och medan övriga gäster trillar in svettas vi i det anslutande konferensrummet med att artbestämma fem viner. Att det är vi som är underhållningen till fördrinken är liksom en del av konceptet som vi snällt vant oss vid.

Hittills har det ju handlat mer om lyteskomik än om beundran av vår precision och samlade förmåga. Men i år kändes det annorlunda. Revanschlusten var stor. Flera i laget utbytta mot nya förmågor - bland annat Korkdragaren som ju tillför seriös vinkunskap och runt 250 provade viner i veckan. Motsvarande min årsdos, kan jag tänka... IT-mannen var också med för första gången - ett välkommet tillskott ifall det skulle komma någon kalifornisk Zinfandel på bordet. Överlag kändes det som en bra blandning av rutin och nytt blod i laget.

Som ständig kapten gick jag runt och förbjöd medlemmarna att dricka negroni före provningen. Malört är inte bra för smaklökarna...

Reglerna är i princip desamma år för år, även om poängförutsättningarna varierat något. Fem viner serveras blint. Vi får i år poäng för kategorierna Land (1p), Region/distrikt (1p), Dominerande druva (1p), Årgång (5p), Årgång +/- 5 år (1p), Vin (5p), och måste upp i 15 poäng av 70 möjliga för godkänt. I potten ligger en uppgradering av kvällens middag vid lyckat resultat, och en straffshot av en isländsk likör (?) med en bit islandslav i... beskriven av Vinmannen som något av det styggaste han har provat. Och han har provat en del styggt. "Det får tequila att skina med stilistisk elegans i jämförelse!", utbrast han målande.

För att engagera publiken får de ställa varsin "ja/nej"-fråga som Vinmannen måste besvara. Vi får också tre sådana livlinor, och kan på så sätt lista ut att inte alla viner är från 1900-talet, att minst tre av dem är från Frankrike/Italien, att glas nummer 4 inte är spanskt, att inget vin är från 1991 osv... Busenkelt, eller hur? Here goes...

Glas 1

Relativt ung färg, tät, lite blå; vanilj och fat blandat med blå frukt i doften; relativt modernt intryck. Inte min gata alls. Lite profillöst för mig...

Gissning: Argentina, Mendoza, Malbec, 2010, 2008 +/-5, Lindaflor

Facit: Penfold´s Kalimna Bin 28 Shiraz, 2010. (6p)

Vinmannen är hygglig och börjar med att vi prickat årgången helt rätt! Med bonusgissningen +/- 5år ger det oss totalt 6 poäng på första vinet. Bra start, trots allt. Tänk positivt.... vem har enetligen koll på allt från Nya Världen!?

 

Glas 2

Mer mogen till färg och doft. Doften har järniga inslag som är svårplacerade, tillsammans med den torkade frukten. Jag tycker jag hittar såväl tobak som kryddor. Ganska slank. Vi vacklar fram och tillbaka... 50-60-tal? Men vad? Lite italienska vibbar diskuteras, men kan det verkligen vara en barolo?! Känns också fel. I sista stund ändrar vi till en 60-talsbordeaux...

Gissning: Frankrike, Bordeaux, Cab S, 1964, 1964 +/- 5, Leoville-Barton.

Facit: Nino Negri Sfursat 5 Stelle, 2001. (0p).

Jaha. Torkade druvor... ingen av oss såg det komma. Läktarplats...

Glas 3

Hmm... Får först Aussie-känsla. Men visst är det en shiraz/syrah? Örtig, saftig, hyfsad struktur... Vi stannar nog i Frankrike ändå. En Hermitage med viss mognad?

Gissning: Frankrike, Rhône, Syrah, 1996, 1993 +/- 5, Marquis de la Tourette.

Facit: Abadia Retuerta Pago Valdebellon (Cab S), 1998. (1p)

Alltså... jaha. Eller... va?! Tröstpinne för att vi fick in årgång +/- 5 år, stolpe in...

Glas 4

Men här är det ändå en barrskogskänsla av kåda och en del undervegetation bland frukten... ganska slank och balanserad. Vi famlar runt i Sydfrankrike utan att landa. Grenache och en nittiotals-Chateauneuf, möjligen tidigt 2000?

Gissning: Frankrike, Rhône, Grenache, 1999, 2001 +/- 5, Bosquet des Papes.

Facit: Domaine Gauby 2005 (Grenache/Carignan). (3p)

Ja, jo... inte helt galet ändå. Vi får poäng för Grenache även om det är nära 50/50 i blandningen. Nio poäng inför sista omgången. Det räcker att sätta årtalet för att vi ska vara hemma!

Glas 5

Viss mognad, men ändå ganska sträv och tanninrik. Vad är det här...? Vi har svår tidsbrist vid det här laget - allt sker ju med en begränsad tidsrymd till förfogande - och hasplar snabbt ur oss något till slut. En hyfsad Aussie-shiraz från 90-talet - why not?

Gissning: Australien, McLaren Vale, Shiraz, 1998, 1995 +/- 5, Cullen.

Facit: Agricola Punica Barrua Isola dei Nuraghi IGT 2002, dubbelmagnum (Carignan). (0p)

 

 

När krutröken lagt sig grinade sanningen mot oss från tavlan. 10 poäng av 70 möjliga. Och 5 poäng från godkänt. Eller "skamgränsen" som Vinmannen med ett brett leende kallade den. Och i år som det varit så lätt!?

Jag undrade förstås var alla mogna bordeauxer höll hus? Och inte en enda bourgogne? Rent handikappande förutsättningar, ju...!

Men som vi senare på kvällen konstaterade; den bästa födelsedagspresenten vi kan ge Vinmannen är nog att få klura ihop den här mariga prövningen och sedan att han får lyssna på våra famlande resonemang... och själva har vi fantastiskt roligt såklart!

När vi serverades de vanliga, rågade måtten med fulsprit - och den här islandslavshistorien var tamejtusan rejält vederstygglig! - brast vi samfällt ut i vårt nya stridsrop: "Nästa år i Gävle!"


Tack för ett som vanligt fantastiskt kalas, Vinmannen - we'll be back...!

2002 dom perignon och en rad andra besvikelser...

Ni har säkert varit med om det själva. Den där middagen när man vill göra något litet extra, och tar fram ett par, tre, fyra vällagrade buteljer som man hoppas lite extra på. Och så blir det precis tvärtom. Inga trasiga, korkade eller på annat sätt uppenbart förstörda viner. Bara... inte så bra.

 

Måste ha varit en rotdag.

 

Det handlade alltså om kalkonmiddagen för släkten i julas. Och i år var båda bröderna med och fruar och mor och stintan och all, så varför inte kräma på lite?

 

 

Ett tvärsäkert kort att inleda med till lite ankleversnittar. För ett år sedan var den här lysande på nyårsafton. Nu var 2002 Dom Perignon... helt ok. Ganska lång, välbyggd smak med inslag av brioche, nötter och en del röd grapefrukt - närmast ett roséinslag annars...? Inte den showstopper jag hoppats.

 

 

Mogna - ja, till och med gamla - viner står på repertoaren till mina kalkonmiddagar. Om inte annat är det en oslagbar conversation piece för damer och herrar som var med på den tiden vinerna gjordes. När den 1961 Chateau Robert som först hälldes upp gjordes var mor en pigg 25-åring, till exempel... Dessvärre var det här ett svårt övergånget exemplar med märklig mognad. Mörk i färgen; en massa järn och lera i doft och smak. Saknade frukt och charm - en besvikelse.

 

 

Något bättre klarade sig det äldre vinet. En 1955 Nuits-St-Georges från Moillard Grivot och Chevaliers du Tastevin uppskattades runt bordet, och blev också bättre och bättre under kvällen. Framför allt doftmässigt erbjöd det fina kvaliteter, om än inte lysande. Varma, kryddiga aromer med inslag av torkad frukt; ganska lätt i strukturen.

 

Lite desperat över så tveksamma recensioner paniköppnade jag ett stensäkert kort. Kanske är 2001 Cos d'Estournel inget vin av bibliska mått, men ändå av såpas kvalitet att det borde tillfredsställa bordeauxsuget hos gästerna som hade svårt för Robert -61...

Nämenvaf...

Mina noteringar är tämligen summariska. Svarta vinbär och en del blyertspenna, men för kort och lättviktig. Surt. Känslan alltså, inte vinet.

 

Som avslutning yngre broderns årliga önskning: en minst 40-årig vintage port. 1966 Warre's Vintage Port, buteljerad av V&S, dekanterades och placerades med löst liggande lock på karaffen i fyra timmar före servering. Och visst var den okej, men återigen utan att glimra. Lakrits och en del körsbärsaromer. Söt, lätt simmig smak av hårda hallonkarameller och kryddor. En anständig avslutning som uppskattades.

 

Men av fem potentiellt spännande viner var det inte ett enda som helt levde upp till förväntningarna, och bara två som kan sägas vara nära godkänt.

 

Förbaskade rotdag...



2010 manuel olivier vosne-romanée

Vosne-Romanée förpliktigar... Bästa kommunen i Bourgogne innebär att även generiska kommunviner från mindre kända producenter kostar en slant men levererar också hyfsat bra. Åtminstone i teorin. Jag vill minnas att jag var lite småbesviken på det här vinet första gången.

Men ikväll är det riktigt bra! Manuel Olivier Vosne-Romanée 2010 är lite knutet först, men öppnar upp sig fint med luft och lite temperatur. Frisk, fokuserad doft som domineras av röda bär (skogshallon, röda vinbär, en gnutta körsbär), en lätt jordighet och kryddor. Bra munkänsla, mjuk och behaglig men ändå med grepp i eftersmaken; fruktdominerad med lätt lakritston, silkeslen, balanserad, fokuserad, långsamt utklingande... ett riktigt bra exemplar!

Hustrun sniffar, smakar och säger med självklarhet: "Ung bourgogne!". Jag tror att hennes blindprovarskills efter drygt tio års äktenskap är betydligt bättre än hon själv anar...

God jul alla!

2007 roda 1 reserva

Roda I Reserva 2007 är ett sånt där spontant flygplatsköp när man inte hinner vrida alltför mycket på flaskorna i taxfreen och ändå tycker att det vore kul att ha med sig något spanskt som minne från Barcelona när den svenska vintern ter sig grå och mörk. Som nu.

Jag har tidigare köpt hem det enklare Roda II, men det var ågra år sedan. Omdömet då var väl inte översvallande, men kvalitetsskillnaden till den här nivån är tydlig. Hustrun märker direkt att det är något annorlunda i glaset och stirrar klentroget på mig över glaskanten.

"Det här är inte bordeaux. Inte ens franskt...?"
Hon tar sig, hustrun - man får ge henne det...
"Men det är väl inte Nya Världen... kan det vara spanskt - kanske en rioja?"
Imponerande!

Vinet är också ganska imponerande, utan att vara magnifikt eller ens stort. Men välgjort och balanserat, och bra det. Fruktig, varm doft; lätt volatila inslag men dominerat av blåbär, körsbär och vanilj. Mjuk munkänsla men ändå ett bra grepp om smaklökarna; fruktig, lätt kryddighet; fortfarande ung. Ett gott vin på det hela taget. Hustrun blir lite besviken när hon får höra det svenska priset - det här hade hon gärna druckit regelbundet. På Barcelonas flygplats gick det på knappt hundringen mindre, om jag minns rätt. Ett bra köp.

1914 lafite-rothschild, barroche fiancée 2007 et al - söndagmiddag hos vinmannen

Den första advent bjuder Vinmannen in till privat sittning. Han lockar med en hundraårig bordeaux 1er cru classé ("vaf-n, nästa år är den ju 101 och det är ju inte samma grej...!") och därmed sitter man ju på kroken, va.

 

Vi är ett sällskap om totalt åtta som ska få en sällsynt skön åktur bland mogna (de flesta ovanligt bra presterande!) viner och uppleva en hård taskspark mot en välrenommerad yngre förmåga... En intensiv och rolig kväll med Korkdragaren, Lokalredaktören (ej att förväxla med Redaktören) och ett par från det lokala Munskänkeriet som jag träffat flera gånger främst vid Vinmannens tillställningar. Som bonus dessutom några nya, trevliga bekantskaper - kul! Med vin som gemensam nämnare kommer samtalet snabbt igång, och vinerna står i fokus resten av kvällen. Mat och tilltugg är helt anpassat efter det.

Först kommer en skål med finhyvlad pata negra av bästa kvalitet på bordet. Bättre finger food är ju svårt att hitta, så varför krångla till det. Och det passar dessutom bra till mycket i vinväg...

 

 

Som till den här gynnaren... Krug 2000 får agera inledning på kvällen - första gången jag provar den årgången. Lite i kallaste laget inledningsvis, men blommar ut med högre temperatur och lite luft. Omisskännlig, fyllig, nötig doft som efterhand får mer och mer hasselnötstoner. Maffig munkänsla med bra syra; nötig smak med gula äpplen i den långa eftersmaken. Riktigt bra - förstås! (****).

 

 

Sedan är det dags för kvällens huvudnummer! Och det visar sig vara ett vin som jag kommer att beskriva som en "after-dinner-cocktail" - ett kontemplativt vin att njuta i ensamt majestät i stället för att blandas ut med mat...

 

Chateau Lafite-Rothschild 1914, alltså...För den som möjligen inte var med kan jag påminna om att det var en osedvanligt varm augusti och att skörden var liten men av bra kvalitet. Färgen är ljust tegelröd och helt genomskinlig. Doften osannolikt ren, vacker, elegant med varm, söt frukt och körsbärstobak. Smaken är mjuk, fullständigt integrerad, förvånansvärt fruktig med röda bär och kryddiga sandeltränoter. Fantastiskt! Inga murkna träplankor (som jag visserligen också uppskattar!) eller andra ålderskrämpor utan en slående renhet och elegans...! (****!)

 

 

 

Jag har ju haft förmånen att prova några hundraåriga bordeauxer vid det här laget (La Lagune 1914, Tertre Daugauy 1911, Cos d'Estournel 1911, Latour1874 ...) och det här är nog den allra bästa! Storartat - på ett finstämt sätt! Buteljerad av Eschenauer. Broadbent är inte lika imponerad och ger bara (**).

 

 

Som jämförande objekt kommer en annan åldring fram: Chateau Cadet-Fonroque 1929. Troligen ett andravin till Chateau Fonroque - men om någon vet bättre får den gärna meddela. Betydligt mörkare, tätare färg. Doften lätt oxiderad med lite volaila stick. Ganska fyllig, med viss frukt av det mörkare slaget. Rätt okej, och tar sig under kvällen, men betydligt mer i utförsbacken än Lafite! (**?)

 

Till maten - perfekt grillad och lågtempad entrecote med murkelsås och palsternackspuré, och en rosaröd älgstek på det! - är det dags att gå över på yngre förmågor!

 

 

Chateau Pavie 1961 har också en ganska tät, mörk färg, och känns förvånansvärt ung och fruktig på doften. Mognaden är mer framträdande i smaken, som domineras av plommoninslagen. Helt okej - men inte riktigt stort. Pavie var på 60-talet inte i närheten av sitt nuvarande renommé...

 

 

 

Nästa vin bröt av från samlingarna av bordeauxer, och var mitt bidrag till kvällen. Ett inrop från en av höstens auktioner i Stockholm, och lite av en chansning. Men Vinmannen har själv hävdat att även enklare bourgogner från 1959 generellt är överraskande bra, så jag vågade chansa.

 

Fixin Clos de la Perrière 1er cru 1959 Dom Joliet (distributed by Moillard-Grivot) visade sig också från sin allra bästa sida! Fantastisk doft - ren, frisk, varm och elegant med jordgubb och kryddor. Mogen, komplex, kryddig smak med inslag av torkade jordgubbar. Fokuserad och imponerande - precis där man vill ha sin mogna bourgogne! Stark konkurrent till kvällens vin... (****!)

 

- o - o - o -

Men jag var inte ensam om att ta med mig en bonusflaska... En av de nya vännerna fiskade fram något väl fördolt och bjöd på en blindprovning - kul!

Doften dominerades stort av svart vinbär/cassis med ett friskt inslag som kunde dra åt mint... min omedelbara tanke var att det här inte var bordeaux, utan snarare kaliforniskt. Smaken var elegant, fruktig, bra struktur, viss strävhet... saknar möjligen lite tyngd för att bära upp stilen. Alternativt spara 10+ år till för ökad komplexitet. Jättefint - men vad är det?

 

 

Chateau Trotanoy 1986 (***!) - minsann! Pomerol är ju ett minfält för mig...

 

Vinmannen känner plötsligt ett våldsamt behov av att ersätta den tänkta magnumflaskan mognande chiantin - tänkt mest som måltidsdryck - med något roligare....

 

 

Så hamnade också Chateau Canon 1er GCC 1964 på bordet! I likhet med Pavie gav också denna ett ungdomligt intryck på näsan, men behöll sedan mer av ungdomligheten i munnen. Frisk, mjuk, balanserad, "matig", jättefin, vital och ungdomlig, inslag av kaffe (****)! Broadbent är lyrisk i en not från 1995: a lovely wine ... richly coloured; harmonious, fragrant; a warm character, fullish, rich, lovely.

 

 

Någonstans här dyker generösa ostfat upp på bordet. Dags för söta, alkoholstarka saker...!?

 

 

Nästa vin då.... tja, ibland måste man ju stämma av referensramarna. Domaine la Barroche 2007 Cuvée Fiancée, Chateauneuf-du-Pape har en mörkröd, tät färg. Och doftar granskott. Och gin. Och smakar eldigt och syltigt och granbarr... (*?). Ej provat av Broadbent.

 

 

 

Till vinets positiva egenskaper är att det ger bra energi till den hopplösa men engagerande debatten om objektivt/subjektivt när det kommer till smak. Är det här vinet objektivt gott!?

 

Jag tror att jag tidigare här på bloggen refererat till mina studier i litteraturhistoria i Uppsala, tidigt 1990-tal. Det var en ganska befriande känsla när läraren - efter många månaders tragglande av antiken, Stiernhielm m fl kom fram till 1800-talet då det faktiskt skrevs riktigt bra böcker! - höll upp Brott och straff och sa att "Hittills har ni fått tycka vad ni vill om det vi läst - men det här är objektivt bra!".

 

 

Ett objektivt gott vin är i sammanhanget Taylor´s vintage port 1966. Buteljerad av the Wine Society - mogen doft med torkad frukt och elegant, balanserad smak. Inte fullt så stor som man hade kunnat hoppas med tanke på producent och årgång. Broadbent ger (*****), men jag stannar nog vid (****).

 

 

Till husets paradnummer - Crêpes Suzette - kommer en avslutande sauternes fram. Chateau de Rayne Vigneau 1982, 1er GC Sauternes  är saffranstonad med inslag av torkad aprikos. Något uttorkande och mindre söt än väntat, men ett gott vin (***!) och suveränt till desserten, såklart. Fler borde dricka sauternes oftare!

 

Tja, åtta personer och tio flaskor öppnade under en fyratimmarssittning... fantastiskt trevligt och en kväll när fler viner överraskade positivt än tvärtom - inte självklart när man ställer upp en såpass mogen line-up.

 

Tack för lysande trevligt, avslappnat arrangemang Vinmannen - dags för en sittning chéz moi snart?

 

 

1959 ch gombaude guillot pomerol

En fantastisk flaska drickbar historia från Vinmannens samlingar... Underbar, lätt stallig doft med söt, mörk och torkad frukt, djup och fokuserad, inslag av tobak. Fantastisk mjuk, sammetslen, plommontonad smak med tobak och ålderssötma; fin struktur med bra strävhet och fina tanniner. Ganska lätt och med en angenäm kryddighet. Elegant! Vad moget vin handlar om, i ett nötskal...

2003 pommard clos des epenaux, comte armand

Årgång 2003 har man ju lärt sig akta noga på. Jag undviker den generellt, även om jag vet att det finns bra och dåliga exempel. I Bordeaux tycks det mig lite enklare, medan det i Bourgogne är som vanligt en djungel och där producent och odlare förefaller ha (ännu) större betydelse. Så när Järvsömannen i utbyte mot något annat stack åt mig en Pommard från 2003 och bedyrade att det var bra grejer trots årets sötflabbiga rykte så förstod jag att det var att lita på. Om han säger att Comte Armand gjorde bra vin även detta år så är det från en trovärdig källa...

Och visst var Comte Armand Pommard Clos des Epenaux 2003 bra! Ja, jösses... Mörk, plommonfruktig, kryddig doft där inslagen av sandelträ växe under kvällen. Sötfruktig och arm smak men ändå balanserad och frisk. Köttiga toner och inslag av hallonfrukt i slutet. Kryddig, komplex, komplett...!

Serverad till en hjortskavsgryta med trattkantareller var det ren straffspark för det här vinet som gjorde både mig och hustrun på bra humör.

2000 la tour carnet och 2004 chablis 1er cru vaulorent

En beredskapsvecka avslutad, och då blir det finvin på en måndag. Ryggbiffarna som inhandlades i helgen har legat öppet i kylskåpet sedan söndagen, och sonen rings upp på em och beordras att ta ut dem för temperering. Tillagningen sker sedan "Blumenthal-style" med hastiga vändningar i het grillpanna. Även om jag vände en gång för mycket för min egen smak så är hustru och son mycket nöjda med stekgraden... Rostad potatis och en getostcréme med rostade pinjenötter är allt som behövs för vardagslyxen ska vara komplett.

 

 

Ja, och så vinet, såklart. Jag har länge hållit 1996 som min bästa bruksårgång i Bordeaux; viner som nått sådär en 15 års mognad från ett bra år utan att ha fallit offer för en galopperande prisstegring. En årgång där även enklare viner levererar bra. Men nu börjar 96-orna bli svårare att få tag på, och de närmar sig 20 årsstrecket. Dags att byta bruksårgång? 

 

Årgång 2000 är ju på många sätt lockande. Upphaussad när den kom, men med lite nyanserade omdömen därefter. Och följd av flera bättre (?) årgångar (2005, 2009, 2010...). Inte har det hunnit bli någon större brist på dem än heller.

 

Chateau La Tour Carnet 2000 skulle jag kunna vänja mig med att dricka. Fruktig, ren, fin doft med ceder och endast en lätt stallighet. Smaken är medelfyllig med plommonfrukt, örter, cederträ och blyertstoner i eftersmaken. Bra längd och balans. Fint vin utan att vara fine wine; bara bra bordeaux helt enkelt.

 

Onsdagkvällen livas upp med en majskyckling i ugn på en bädd av lök, svamp, fänkål, morötter, citron, smör och vin. En bulgursallad på salladslök och hackad ruccola på sidan och resten av getostkrämen från i måndags till det. En bättre chablis - La Chablisienne Chablis 1er cru Vaulorent 2004 (Fourchaume) - får det bli i glaset...

Kollektivet La Chablisienne har imponerat ett par gånger förut, och så också här. Jag kom över ett mindre parti chablis grand cru av blandade årgångar och producenter i somras och har nupit en flaska då och då, men det här känns kvalitetsmässigt i paritet. Lite mer mognad gör säkert till, men i alla fall. Doft av bivax, citrus, mineral och lite skog. Smaken är lång, intensiv, citrusfrisk, mineralig med inslag av tropisk frukt och honung. Och riktigt bra längd. Imponerande - synd att man inte köpte fler till det priset...

Tja - klassiska franska kvalitetsviner med lite mognad... inte mycket nytt under solen här, alltså. :-)

moments (**), barcelona

För första gången skulle sonen följa med på fine dining. Att ta med en 11-åring på stjärnkrog kan ju innebära sina utmaningar, men vi har ju ätit ute relativt ofta ändå och det brukar gå bra. Så också denna gång. Han visade stor nyfikenhet innan, och ställde många frågor på det där bra sättet då man märker att man faktiskt flyttar någons gränser.

Moments är en av Katalanska stjärnkocken Carme Ruscalledas restauranger. Huvudnumret är såklart den trestjärniga Sant Pau en bit utanför Barcelona, men inne i staden driver hon tillsammans med sonen Raul Balam en tvåstjärnig restaurang, belägen i lyxhotellet Mandarin Oriental.

Entrén är pampigt lyxig, och mottagandet varmt, personligt och uppmärksamt. Jag har förvarnat om att en av gästerna i följet är ett barn, vilket inte föranlett några som helst reaktioner. Tvärtom är personalen genomgående duktiga på att ge sonen anpassad uppmärksamhet, och sommelieren skojar med honom när han får sina fruktjuicecocktails.

"Double whisky on the rocks, Sir!" - eller passionsfruktjuice med kanel á 12 Euro glaset...

 

På det planet är det en fantastisk upplevelse för killen som aldrig varit i närheten av den omsorg som här uppvisas. Våt handduk innan maten. Linneservett på silverbricka. Brödsmulsspade. Handväskpall.

Handväskpall.

Med mina engelska restaurangbesök i färskt minne så är det ett snäpp upp på det formella matsalsarbetet, utan att för den skull kännas det minsta stelt och fisförnämt. Bra gjort!

När man är i Barcelona måste man ju inleda med cava. Husets inhemska bubbel på ett sådant här ställe borde ju vara valt med omsorg och kanske omvända en cava-skeptiker som undertecknad. Balma har visserligen legat på ekfat en tid, men det vill sig inte ändå. Det engagerar inte, helt enkelt. Mostly harmless.

Tre olika appetizers serveras – föredömligt presenterade i en liten folder…

Autumn ”Nem” är en liten vårrulleliknande historia med rårivna grönsaker och shiitake. Okej, men lite för mycket råkostsallad för mig.

 

Grape Harvest Cookie hade en god samling välbalanserade smaker…

 

…medan pilotan var som en lyxig kåldolme! Min favorit i trion; övriga höll Nem högst.

Vinlistan innehöll inga halvflaskor. Sommelieren förklarade artigt men tvärsäkert att halvflaskor har sämre kvalitet och att många högkvalitetsproducenter inte ens gör halvflaskor. Oh, well… ge mig ditt vinpaket, då.

Marques de Riscal 2013 Sauvignon Blanc hade en väldigt ren, druvtypisk doft och karaktäristisk smak med inslag av svarta vinbärsblad och lime. Bra längd och frisk. Men illusterar också risken med att köra vinpaket på finkrog - vinet är inte i närheten av maten i kvalitet.

 

Hasselnötskräm, kvitten, ål – mycket bra, fräsch rätt med bra texturblandning. Kvitten en positiv överraskning här; den gjorde helheten.

Lobster ”coca” med bl a mozzarella – också en mycket god rätt som jobbade med harmonier och inte kontraster.

Nästa vin var Ekam; riesling från Pyréneerna som var frisk, ren, krispig med touch av tropisk frukt. Eftersom sommelieren valt detta till anklevern undrade jag vid serveringen om det hade någon sötma i sig, men fick klart för mig att det var trams det där med att servera sötare viner till anklever. Syra och friskhet behövdes till det feta, förklarade han. Måste säga att jag gillar när någon tänker själv och inte bara utgår från konventioner. Och visst funkade det här bra till anklevern.

 

Foie gras  med kontraster – kvällens rätt för mig. Fantastisk lever som var smältade god och med otroligt välplacerade smak- och texturbrytningar!

Nästa vin var en chardonnay från Castell de Raimat, som enligt sommelieren fått viss fatkontakt. Viss…? Fatkaraktären var oerhört framträdande, med vaniljomsvept tropisk frukt i doften liksom i smaken. Vilket gjorde det en smula endimensionellt.

Marulk i sin fond med puré – alldeles för slätstruken rätt som påminde om anonym fisk med potatismos. Kvällens besvikelse. Hör inte hemma på en tvåstjärnig restaurang.

Redan till nästa rätt var man dock tillbaka i sadeln. Iberiskt fläsk med äpple påminde om klassiska revbensspjäll med äpplemos och var möjligen lite salt i överkant, men mycket bra! Ett vin jag inte hann fånga namnet på (mer än att det var gjort på carignan/grenache) var helt okej till.

Ostarna presenterades väldigt pedagogiskt på en medföljande liten broschyr, och hade sina individuella tillbehör.

 

Höga betyg för såväl presentation, urval som tillbehör. Även ostskeptikern sonen gillade det…

 

Ett malagavin MIR från Rodriguez hade valts ut för att passa till desserterna – vilket det gjorde. Även om den första väckte en del frågor. Idén med en ”söt sallad” i form av en Autum Ikebana kanske var kul, men avocado hör faktiskt inte hemma på efterrättsbordet. Väldigt blandade intryck – delvis bra, delvis mindre så…

Hyllningen till Patricia Urquiola – arkitekten m.m. som designat det guldinfattade taket på restaurangen – riskerade att bli rent skådebröd, men visade sig vara riktigt god!

Guldtak!

 

 

Den avslutande Gaudi’s dragon var dock skådebröd per definition – ett slags kaksfigur gjord för att efterlikna Barcelonas husgudsarkitekt Gaudis drakstaty… Men mer än ätbart, i det här fallet – riktigt bra till och med! Den här pretentiösa känslan av mat och konst i något slags förening känns väldigt osvensk och lite befriande... I grunden föredrar jag det nordiska kökets känsla för ursprung, råvarukvalitet, metod - men visst är det lite kul att på fullaste allvar får en pepparkaksödla till kaffet?

Som helhet – en mycket stabil tvåstjärna! Jag rankar nog det här besöket högst av mina tre stjärnkrogar i höst. Även om det finns någon dip så är det en hög nivå på det allra mesta. Hustrun är nöjd men inte överväldigad - Palais Coburg, Wien,  ligger fortfarande högt på hennes lista... Sonen är imponerad över den bemannade garderoben som plockar fram hans jacka utan någon biljett eller annat (nå, så värst många hoodies i 11-årings storlek trängdes inte där...). Mätta och nöjda promenerade vi de fyra kvarteren hem i den ljumma höstnatten...