Moments är en av Katalanska stjärnkocken Carme Ruscalledas
restauranger. Huvudnumret är såklart den trestjärniga Sant Pau en bit utanför
Barcelona, men inne i staden driver hon tillsammans med sonen Raul Balam en
tvåstjärnig restaurang, belägen i lyxhotellet Mandarin Oriental.
Entrén är pampigt lyxig, och mottagandet varmt, personligt
och uppmärksamt. Jag har förvarnat om att en av gästerna i följet är ett barn,
vilket inte föranlett några som helst reaktioner. Tvärtom är personalen
genomgående duktiga på att ge sonen anpassad uppmärksamhet, och sommelieren
skojar med honom när han får sina fruktjuicecocktails.
"Double whisky on the rocks, Sir!" - eller passionsfruktjuice med kanel á 12 Euro glaset...
På det planet är det en
fantastisk upplevelse för killen som aldrig varit i närheten av den omsorg som
här uppvisas. Våt handduk innan maten. Linneservett på silverbricka. Brödsmulsspade. Handväskpall.
Handväskpall.
Med mina engelska restaurangbesök i färskt minne
så är det ett snäpp upp på det formella matsalsarbetet, utan att för den skull
kännas det minsta stelt och fisförnämt. Bra gjort!
När man är i Barcelona måste man ju inleda med cava. Husets
inhemska bubbel på ett sådant här ställe borde ju vara valt med omsorg och
kanske omvända en cava-skeptiker som undertecknad. Balma har visserligen legat
på ekfat en tid, men det vill sig inte ändå. Det engagerar inte, helt enkelt.
Mostly harmless.
Tre olika appetizers serveras – föredömligt presenterade i
en liten folder…
Autumn ”Nem” är en liten vårrulleliknande historia med
rårivna grönsaker och shiitake. Okej, men lite för mycket råkostsallad för mig.
…medan pilotan var som en lyxig kåldolme! Min favorit i
trion; övriga höll Nem högst.
Vinlistan innehöll inga halvflaskor. Sommelieren förklarade
artigt men tvärsäkert att halvflaskor har sämre kvalitet och att många
högkvalitetsproducenter inte ens gör halvflaskor. Oh, well… ge mig ditt
vinpaket, då.
Marques de Riscal 2013 Sauvignon Blanc hade en väldigt ren,
druvtypisk doft och karaktäristisk smak med inslag av svarta vinbärsblad och
lime. Bra längd och frisk. Men illusterar också risken med att köra vinpaket på finkrog - vinet är inte i närheten av maten i kvalitet.
Lobster ”coca” med bl a mozzarella – också en mycket god
rätt som jobbade med harmonier och inte kontraster.
Nästa vin var Ekam; riesling från Pyréneerna som var
frisk, ren, krispig med touch av tropisk frukt. Eftersom sommelieren valt detta
till anklevern undrade jag vid serveringen om det hade någon sötma i sig, men
fick klart för mig att det var trams det där med att servera sötare viner till
anklever. Syra och friskhet behövdes till det feta, förklarade han. Måste säga
att jag gillar när någon tänker själv och inte bara utgår från konventioner.
Och visst funkade det här bra till anklevern.
Foie gras med
kontraster – kvällens rätt för mig. Fantastisk lever som var smältade god och
med otroligt välplacerade smak- och texturbrytningar!
Nästa vin var en chardonnay från Castell de Raimat, som
enligt sommelieren fått viss fatkontakt. Viss…? Fatkaraktären var oerhört
framträdande, med vaniljomsvept tropisk frukt i doften liksom i smaken. Vilket
gjorde det en smula endimensionellt.
Marulk i sin fond med puré – alldeles för slätstruken rätt
som påminde om anonym fisk med potatismos. Kvällens besvikelse. Hör inte hemma
på en tvåstjärnig restaurang.
Redan till nästa rätt var man dock tillbaka i sadeln.
Iberiskt fläsk med äpple påminde om klassiska revbensspjäll med äpplemos och
var möjligen lite salt i överkant, men mycket bra! Ett vin jag inte hann fånga
namnet på (mer än att det var gjort på carignan/grenache) var helt okej till.
Ostarna presenterades väldigt pedagogiskt på en medföljande
liten broschyr, och hade sina individuella tillbehör.
Höga betyg för såväl
presentation, urval som tillbehör. Även ostskeptikern sonen gillade det…
Ett malagavin MIR från Rodriguez hade valts ut för att passa
till desserterna – vilket det gjorde. Även om den första väckte en del frågor.
Idén med en ”söt sallad” i form av en Autum Ikebana kanske var kul, men avocado hör faktiskt inte hemma på
efterrättsbordet. Väldigt blandade intryck – delvis bra, delvis mindre så…
Hyllningen till Patricia Urquiola – arkitekten m.m. som
designat det guldinfattade taket på restaurangen – riskerade att bli rent
skådebröd, men visade sig vara riktigt god!
Guldtak!
Den avslutande Gaudi’s dragon var dock skådebröd per
definition – ett slags kaksfigur gjord för att efterlikna Barcelonas husgudsarkitekt Gaudis drakstaty…
Men mer än ätbart, i det här fallet – riktigt bra till och med! Den här pretentiösa känslan av mat och konst i något slags förening känns väldigt osvensk och lite befriande... I grunden föredrar jag det nordiska kökets känsla för ursprung, råvarukvalitet, metod - men visst är det lite kul att på fullaste allvar får en pepparkaksödla till kaffet?
Som helhet – en mycket stabil tvåstjärna! Jag rankar nog det
här besöket högst av mina tre stjärnkrogar i höst. Även om det finns någon dip
så är det en hög nivå på det allra mesta. Hustrun är nöjd men inte överväldigad - Palais Coburg, Wien, ligger fortfarande högt på hennes lista... Sonen är imponerad över den bemannade garderoben som plockar fram hans jacka utan någon biljett eller annat (nå, så värst många hoodies i 11-årings storlek trängdes inte där...). Mätta och nöjda promenerade vi de fyra kvarteren hem i den ljumma höstnatten...
3 kommentarer:
Intressant och gott som det verkar! Men att servera Riscal & Raimat i ett 2-stjärnigt vinpaket är inte ok.
Rent av upprörande, om du frågar FV ;)
Upprörande var ordet, sa K... Vinnoteringarna är som synes av det summariska slaget. Ekam stack möjligen ut lite positivt. Och omdömet "stabil tvåstjärna" får i detta avseende endast ses i koppling till mat och service; inte vinpaketet.... 😊
Vinpaketen är alltid på en låg vinnivå, det har mycket med att göra att det är en ny företeelse i Spanien. Kollar man vad spanjorer, med undantag så klart, beställer så är det chockerande ofta den typen av vin.
Nog en återspegling av det.
Avokado i desserten är förmodligen en lek med idéer från västra sydamerika som är hett nu, framförallt Peru men även närliggande Ecuador där avokado är vanligt i desserter, tex som glass.
Skicka en kommentar