the square (**) och pollen street social (*), london

 

Vi tar inte hela den där grejen om två månaders uppehåll från bloggen och alla goda viner jag druckit och borde ha bloggat (bl a en nyväckt kärlek till chablis grand cru), och inte minst en fantastisk (ännu en!) Drinking History i Gävle. Vi bara tuffar på som om ingenting hänt, okej?

 

Vi går alltså direkt till två riktigt bra restaurangbesök i London häromveckan. Och så accepterar vi att det blir lite speed-dating - för annars blir det inget alls?

 -o-o-o-o-o-o-

 

Först ut: The Square. Två stjärnor sedan 1998. Phil Howard vid rodret. Recenserats två gånger i generellt gillande ordalag av Korkdragaren här. Om något så har han anmärkt på att "fräschör inte är deras ledord"... något jag kan skriva under på.

 

Inledande ammisar var väldigt ... bruna. Lök, rotsaker och ganska dova smaker. Gott - men inte direkt uppiggande...

Rådjurstartar: balanserad tryffelsmak, bra texturblandning - men skippa green radish nästa gång.

Karamelliserad blomkål med trattkantarell - samma smakprofil som de inledande rätterna; ganska "brunt". Lite för mycket krämer av olika slag - och samma krisp som i ammisarna. Lite ospännande.

Jag dissade vinpaketet och tog två halvflaskor bourgogne i stället. Den franske sommelieren (ständigt fransk personal på engelska finkrogar!) gillade mig efter det. Chassagne-Montrachet 2010 från Thomas Morey hade stor, fyllig, lätt fatad doft med välbalanserad mineralitet och honungstoner. I smaken kom citrustoner fram, fattoner och en lång eftersmak. Gott!

Signature dish: lasagne på Dorsetkrabba - mycket god; bra koncentration i skaldjurscappuccinon utan att bli fet. Trevlig, mild smak på lasagnen och bra konsistens. Bäst hittills!

Sommelieren stack emellan med udda figur; Ximénez-Spínola Exceptional Harvest från Zarzana. Liten produktion av denna sherry, som doftade russin, oxidation, nötter, fikon och smakade torkad frukt och nötter... förvånansvärt lätt och elegant med tanke på doft/smakspektrat. Väldigt bra!

Sherryn gjorde den stadiga biten halstrad anklever med kanderad frukt sällskap på allra bästa sätt! Oerhört god rätt...!

Dover sole (sjötunga) med kastanj, pumpa, trumpetsvamp... - tyvärr överstekt, vilket jag påpekade. Torr fisk ska man väl inte ha på bordet på en tvåstjärnig restaurang? I övrigt god, med kompletterande  snarare än kontrasterande smaker.

Jag växlade till rött och en annan och bättre årgång än det vin Korkdragaren fick sist och inte hyllade... Min 2005:a (hlf) av Nuits-Saint-Georges Clos des Porrets, Gouges var dock balanserad, kryddig med sandelträ och mörk frukt i doften; ganska slank i munnen, bra syra, mer frukt än i doften, kryddor i eftersmaken och bra grepp - utmärkt till maten...

Yorkshire Grouse - tillagad perfekt rare och därmed smältande god - nära perfektion med mina smakpreferenser... sellerin som lätt kan ta över är krämigt nedtonad. Mums!



Beuvale - en engelsk blåmögelost med tillbehör fastnade inte i kameran men fick inte lysande omdömen.

Cheesecake på Brillat-Savarin var desto bättre ... men behövs verkligen två osträtter!?

Avslutande sufflén med darjeeling och bergamott var god och spännande - men alldeles för mastig så här på slutet...

...så efterrättsgodiset lämnades nästan orört. Oerhört mätt och på det hela taget nöjd!

-o-o-o-o-o-o-

Dagen efter - på't igen!


Fick tag på en riktigt sen bokning på Pollen Street Social; gå ut och äta 22:15 är inte standard för mig. Men lördagkväll i London är det trångt på finkogarna så man får ta vad som bjuds. Och jag ville gärna gå just hit; dels på grund av Korkdragarens rekommendationer, dels för att jag gillat Maze där Jason Atherton kockat tidigare.

Funderar ett tag på att inte ta avsmakningsmenyn på grund av den sena timmen, men ändrar mig. Det ser ju riktigt intressant ut….

Jag börjar med champagne medan jag funderar. Comtes 2004 på glas – jo, man tackar…! Frisk, mineralig doft med inslag av ostronskal. Lätt, och elegant men inte fullt så stram som jag väntat mig. Mycket god, i alla fall.

 

Ammisarna (”appetizers”) är snäppet roligare än på The Square. Man jobbar en del med umami, och churros med tryffelhonung är på en gång enkel och rasande god.

Första rätten lägger upp ribban högt. Pumpa och parmesansoppa med pilgrimsmussla från Orkney är mycket god, med balanserad tryffelsmak och en fräsch citruston. Pilgrimsmusslan är rätt och slätt fantastisk.

Pollen Street jobbar en del med fine wines på glas, med hjälp av Coravin. Det är visserligen ganska dyra glas, men det ger ändå chansen för en ensamätare att prova något lite mer avancerat.

En Weingut Robert Weil Riesling Spätleese Trocken 1999 är bra med oljig, petroleumtonad doft med inslag av citrus och mineral; citrustonerna dominerar mer i smaken och syran är frisk och pigg. Gott!

English breakfast är en dekonstruktion av de klasiska engelska frukostsmakerna serverad i ett äggskal. Lite som en 80-talsdrink är den byggd lager-på-lager. Ganska roligt, får erkännas, och oväntat gott med till och med någon tomatsås med överraskande djup.

Krabbsalladen är dock mer tveksam. Det tillhörande krabbskummet är lite mjäkigt och rätten i sig som helhet … mesig. Hade behövt något mer.

Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er cru le Clavoillon 2008 är dock en upplevelse utöver det vanliga. Bästa vinet från mina båda middagar. Med marginal. Fantastisk doft av honung, mineral, citrus, gula frukter… Utsökt, fyllig, balanserad smak med massor av honung, lime, gula plommon, mineral. Och en väldig längd!

Turbot (piggvar) från Cornwall är mycket god, och inte fullt så överstekt som på The Square (men ändå lite…). Mild, fin och bra i största allmänhet med hasselnötter som framträdande komplement.

Det röda vinet fick bli Beychevelle 1990. Jag har visserligen provat det en gång tidigare och var om än nöjd och glad väl inte helt begeistrad. Men det var det rimligaste alternativet för kvällen, givet att jag fortfarande arbetar med en budget och inte är ekonomiskt oberoende... Det fanns (ännu) dyrare alternativ.

Doften är riktigt bra på den här rackaren, med den klassiska blandningen av stall, läder och cassis. Fruktig smak med sammetstanniner; kryddigt trä, torkad frukt… Lite slank, kanske - precis som jag noterade för tre år sedan. Och inledningsvis faktiskt ett lite grönt inslag i smaken, som dock tonas ned efterhand. Inget riktigt grand vin, men gott ändå.

Roasted Highland venison med bland annat rödbetor saknade wow-faktor. Köttet var perfekt tillagat och mycket gott, men som helhet liknade det ändå för mycket något jag själv skulle ha kunnat svänga ihop.

Många efterrätter – inte mindre än tre stycken… Carrot cake sorbet hade en bra kryddighet och var mycket god.

Sommelierens vinval fungerade utmärkt; en söt pinot gris (Dom Bott-Geyl Sonnenglanz GC VT 2006) av hög kvalitet.

Caramel popcorn var gott och lite roligt, men egentligen inte nödvändigt just nu.

Granny Smith- parfait var den klart bästa efterrätten under kvällen. Frisk äpple-/blåbärssmak och crunchiga tillbehör som blev en lysande kombo i munnen!

-o-o-o-o-o-o-

Som helhet – två riktigt bra besök. The Square var väldigt konsekvent i sin bruna stil – som jag egentligen gillar men som kanske behövt något mer uppfräschande inslag här och var. Pollen Street kändes överlag lite lekfullare och mer inspirerat; höga toppar men hade också ett par dalar här och var. Svårt att säga något som tydligt skilde dem åt kvalitetsmässigt, men The Square var lite mer formellt i sin matsal.

Som tur är har jag chansen att få jämföra dem med en spansk tvåstjärna inom kort. Mer om det senare…