1998 billecart-salmon och 2001 roagna la rocca e la pira

Bror och flickvän tittade förbi igår för lite mer avslappnat umgänge. Till ett parti Den försvunna diamanten serverades ett litet glas bubbel... Frankofilen var lyrisk över den här champagnen för en tid sedan, och det räckte för att lägga undan några flaskor. Bra vintagechampagne på halvflaska är om inte ett absolut obligatorium så i alla fall någonting ditåt... Jag provade -96:an i ett starkt startfält för ett par år sedan, och den slog då i mitt tycke Pol Roger Winston Churchill -98 och Dom Perignon -99.

Det jag noterade den gången var en champagne med mörk färg; mogna äpplen, honung och bivax i doften och associationer till fino sherry?! Inte många saker stämmer med det här vinet; jag upplever 1998:an som en champagne i den friskare, skarpare skolan. Visst; här finns gul frukt (äpplen och plommon) men framför allt en framträdande mineralitet och kalkighet. I munnen är det knivskarpt i syran, citrusfrisk och med den där grapebitterheten som faktiskt fanns även i -96:an. Bra till mycket bra, men jag saknade ändå lite wow-känsla den här gången...

Roagna är en återkommande baroloproducent i bloggosfären. Deras Vigna Roanda var en snackis i höstas efter blandade erfarenheter... Det här vinet finns i beställningssortimentet nu, men jag sprang på en flaska av en slump på SB i Täby och den fick följa med hem för ett smakprov. Något att beställa?

Druvorna till La Rocca e la Pira växer i syd-/sydostliga lägen på 30-35-åriga stockar och vinifieras i traditionell stil. Det har en fantastisk, gammaldags doft och något surt, kärvt och grinigt över sig. Inget inställsamt charmtroll det här, inte! Samtidigt - om man en gång lärt sig uppskatta den här doften så är det oemotståndligt! Lätt parfymerade aromer av röda bär (i början av kvällen körsbär; senare mer lingon/tranbär), blomster, en vitlökssalami hittar hustrun och en lätt örtighet finner jag. Rödfruktigt och rönnbärssurt i munnen, med finkorniga tanniner och långt, syrligt uppstramande slut. Det här är acquired taste och inget att bjuda svärmor på. Mycket gott, men så kostar det också en slant. Köpläge, men inget kap. Jag håller i januariplånboken en stund till...

Två riktigt bra viner får avsluta julfirandet, men det där härliga pirret i magen har inte riktigt infunnit sig någon gång - har jag otur eller bara blivit kräsen? Nu väntar några dagar i samhällets tjänst igen innan långledigheten tar vid!

1982 chateau giscours vs 1999 JC Boisset CdlRoche GC

En hel eftermiddag vid spisen låter som ett straff för många - själv kan det vara den bästa av avkopplingar och själva essensen av jullov. Kalkon med brysselkål, sås som lagas från grunden á la Tom Aiken och en apelsin och blodgrapesallad i vanilj-/stjärnanissockerlag till dessert; inga konstigheter men en del hackande och ösande och skärande blir det... Mor och väninnan Dalstintan hör till gästerna, och att bjuda damer i sjuttio-plus-åldern på hederlig, vällagad mat är bland det tacksammaste man kan ta sig för. Mat de förstår sig på, kan relatera till och har lagat själva men som är för bökigt för dem att ordna i sina enpersonshushåll - det samlar pluspoäng hos damerna.


Två viner av dekanteras, och jag har sedan länge sett fram emot ett battle mellan Bordeaux och Bourgogne. Först ut; Bourgogne:






Jean-Claude Boisset är en familjeproducent i Bourgogne vars anor inte sträcker sig längre än till 1960-talet. Deras filosofi är varsam hantering, inga tillsatta jäststammar, ingen pumpning... De har inga egna odlingar vad jag kan utläsa, men arbetar i nära samarbete med de odlare de har kontrakterade. De buteljerar tre olika Grand Cru-lägen; Charmes-Chambertin, Mazis-Chambertin och så Clos de la Roche, ett Grand Cru-läge i Morey-Saint-Denis. Hmm, Bourgogne är fortfarande lite av djungel för mig... 1999 är ju i alla fall ett bra år för områdets röda viner, och efter tio år borde det väl vara redo för ett smakprov? Jag köpte ett par flaskor sommaren 2006 och det här blir första närmandet. Aktuell årgång är för övrigt just 2006.


Det är aldrig någon tvekan om att det är högklassig juice i glaset: doften, balansen, den återhållna intensiteten.... Det är lite svalt inledningsvis men öppnar upp efterhand som temperaturen ökar. Röda frukter, körsbär, hallon, kryddor såklart... Och så något som kanske kan liknas vid en rostig järnbalk!? Sanslöst bra i munnen med tanniner av finaste sammet som verkligen bredde ut sig i hela gommen, balans och otrolig längd i avslutet. Bra syror. Det man kan invända mot vinet är att det trots sin ålder förefaller alldeles för ungt fortfarande. Det känns som om det ligger en del sekundäraromer och lurar under ytan som inte riktigt kommit fram ännu och som skulle kunna göra det här ännu intressantare. Fantastiskt gott och trevligt redan och förstås en utmärkt match till maten, men nästa flaska får lås på korken i minst fem år!





Det andra vinet kan inte beskyllas för att vara för ungt: min andra flaska Giscours -82 får lyfta på hatten på juldagen! Med den första flaskans grava korkdefekt i minnet, och med gårdagens close-cork-encounter med Taylor's 1970 fortfarande i näsborrarna är jag mycket försiktigt inställd till vinet. Något är lite knas, väl? Unket...? Absolut inte som den första flaskan, men är det verkligen helt okej? Hustrun - som är en känslig TCA-sniffare - rynkar tvekande på näsan. Nja, lyder hennes dom. Samtidigt är den inte odrickbar på något sätt, möjligen lite dämpad. Den får i alla fall följa med ut på bordet.

Efterhand tonar källartonerna bort mer och mer och ersätts av skönt skitigt stall, samtidigt som mer och mer av cassisfrukten tittar fram i såväl doft som smak. Varm blyerts, ceder- och sandelträ och längre fram på kvällen även liten kryddighet och så mocka! Vinet växer och växer under hela kvällen. Underbar drickbarhet med fantastiska, runda mikrometertanniner. En prick bra nära mitt bullseye! Så här vid skrivdags det vin som levererar klart bäst, men det kan också ha att göra med bourgognens större temperaturkänslighet.

Dalstintan och jag gillar bordeauxen, övriga bordet bourgognen. Frågan är akademisk; båda vinerna var riktigt bra och stora var och en på sitt sätt. Julvinerna har varit synnerligen tillfredsställande hittills!

1970 taylor's vintage port

Julafton! Alla obligatoriska moment klaras av ett efter ett, och till slut sitter man däst i soffan och njuter en stilla stund med brorsan och ett mognande portvin. Han - som annars skyr söta viner som pesten - kom ju på för några år sedan att portvin som fått styvt 40 år under korken faktiskt var njutbara. Årets julport var därför i yngsta laget för honom, men fick passera...

Jag är inledningsvis inte helt övertygad om det här vinets fulla friskhet, och ett visst tvivel gnager i mig hela kvällen. Det är gott, absolut inte trasigt, men ändå hade jag väntat mig lite mer. Och så den där lätt unkna källardoften som det aldrig gör sig riktigt helt kvitt från, men som bara spelar svagt i bakgrunden; sådär så att man missar den ibland och kan skönja den ibland.

Doften rymmer annars så väl apelsin som mörk choklad, torkade frukter förstås och lite rostade hasselnötter. Smaken domineras av fikon, för att klinga ut i karamelliserade apelsinklyftor och olika julkryddor. Vinet har en bra intensitet med lite eldighet på slutet och bra längd. Det låter bra och det är bra, men min bedömning är fortfarande att det inte var en flaska i toppkondition. Bror och hustru, mor och låtsasmoster har inga invändningar och kanske är det jag som är lite hård i min dom. Tur att jag har en till på lut så jag får chans till jämförelse...!

nv pierre gimonnet cuis 1er cru blanc de blancs

En ny tradition infördes i går till klädandet av granen. Vem behöver kladdig glögg när det finns champagne? Vi tog en ny butelj ur vår provarlåda med halvflaskor; den här gången Pierre Gimonnet & Fils Cuis 1er cru Brut Blanc de Blancs. Ren Chardonnay alltså, från premier cru-läge i byn Cuis, söder om Epernay.

En riktigt trevlig och karaktärsfull champagne, med toner av gröna och gula äplen, gula plommon, viss brödighet och ett litet grapestick mitt i allt. Ibland dök ett litet "dammigt" inslag upp i doften - jag har hittat referenser till grönt té och det kan vara det jag far efter. Smaken är frisk med bra längd och syra. Riktigt trevlig munkänsla med bra balans och ett tydligt avtryck i gommen. För att vara en NV champagne av ett litet hus så måste jag erkänna mig positivt överraskad. Perfekt sällskap till glitter och kulor, och en härlig inledning till julen!

God Jul alla medbloggare och läsare! Snart dags att börja fila på årsbästalistorna, eller...?

2007 vignerons de caractere "collection du rhône" vacqueyras

När man besöker ett Systembolag man sällan går i är det kul att kika runt i deras standardhyllor för att se vilka eventuella guldkorn man kan hitta där. I Täby C var en udda flaska Smith Woodhouse LBV 1995 (dessutom prissänkt!) ett oväntat fynd. Köp den den som har chansen! Mörby C i Danderyd var dock en genuin besvikelse sist - där brukade det alltid gå att göra en del spännande upptäckter utanför mainstreamfåran. Så icke för någon vecka sedan. I andra änden av Uppsala finns SB i Stenhagen. Där hittade jag en mycket god 2006 Fonterutoli Chianti Classico på halvflaska (resonemanget ovan är ännu starkare för halvflaskor) och så kvällens vin från södra Rhône.

Den ofta förbisedda regionen Vacqueyras - inklämd i bilens baksäte mellan storebror Chateaunuef-du-pape och mellansyster Gigondas - levererar för mig ofta bra budgetvin i en stil som kanske inte når finess och höjd men som ändå känns genuin. Att vårt bröllopsvin var från regionen gör ju också att den har en särskild plats i hjärtat, eller hur älskling? ("Vacqu...? Vaqueyras - det har vi aldrig druckit förut, väl?"). Vignerons de Caractere är ett större kooperativ med anor från 1950-talet och som omfattar 120 producenter. Deras "Collection du Rhône" verkar inte finnas på deras hemsida och är gissningsvis någon specialtappning för att passa in i några av monopolet angivna kriterier...

Det är ett charmigt vin; varmt i doften, viss sötfruktighet men inget som stör, mörka bär, en fatton med vaniljstick som är mest framträdande tidigt under kvällen och så peppar på det. Riktigt bra munkänsla som inte går överstyr åt något håll. Bra längd och tydliga men ganska lätta tanniner. Känns som lite mer karaktär än Guigals CdR vilket det här väl närmast skulle kunna bli en mottävlare mot.

Vinet har funnits länge i butik och verkar ha bedömts positivt av recensenter då det kom. Jag har missat det helt tills nu... Nu är årgångsbyte på gång, och 2008 lär väl generellt få svårt att stå upp emot 2007 i södra Rhône. Kanske läge att stoppa undan några flaskor - jag är övertygad om att det här kan växla ut lite till med ett par år under korken!

vinauktion slutförd

Idag avslutades den auktion som påbörjades i förrgår men som på grund av tekniskt strul fick stänga när man bara hunnit igenom de inledande champagneposterna. Vinmannen och Pokermannen tvingades följa det hela online, medan jag hann dit en sväng precis i slutet på rödvinssegmentet. Jag gjorde ett par försök på några gamla Chateau Musar som dock gick överraskande högt de flesta. Lyckades dock köpa med mig en annan flaska rödvin av för mig ovanligt ursprung (dvs utanför Frankrike och Italien). Vad det var? Nja, det kan komma i en blindprovning nära dig någon gång så det håller jag för mig själv ett tag till... :-)

På portvinssidan blev det bättre utdelning. Jag bävar lite för att berätta vad och till vilket pris, eftersom det alltid tycks finnas de som beredvilligt upplyser om var man ute i Europa kan köpa samma vin till halva priset. Nu handlar jag aldrig i sådan mängd på auktion att några hundralappar blir avgörande. Samtidigt som jag på något sätt gillar det lite gammaldags av att faktiskt fysiskt sitta i en sal och vifta med en pappskylt, betala vid utgången och få med sig flaskorna direkt.

Jag har i alla fall ett par flaskor portvin för mer omedelbar njutning och ett par som kan ligga till sig några år. Bra så.

2005 chanson puligny-montrachet

Sista flaskan av ett vin som fungerat bra några gånger under året till olika ackompanjemang. Den här gången mötte Chanson Père et Fils 2005 Puligny-Montrachet en enklare panerad fisk, men vi var värda något gott i glaset.

Fortfarande en habil vit bourgogne av bra längd; fattoner, viss tropisk fruktighet, citrus och mineralitet. Bra, läskande syror; fin stramhet. Finns inga invändningar egentligen mot vinet annat än att det bara saknar den där wow-faktorn. Längden och eftersmaken är väl det som i första hand ger överbetyg.

I går fick två flaskor 2006 Beaune de Chateau från Bouchard P&F öppnas; en vag men ändå tydlig yllefilt låg över doften från den första, och när en andra flaska snabbt öppnades avslöjades obarmhärtigt defekten vid jämförelsen. Vi får se hur reklamationen går...

Vinauktionen i vecakn som gick var en bevikelse för Vinmannen. Det mesta såldes och till relativt höga priser. Whiskyauktionen tidigare lämnade i princip alla posterna med Mackmyra osålda (och de var många!). Vi får se hur Lilla Vinauktionen avlöper på tisdag - jag säger inte vad jag siktat in mig på!

2007 spinetta langhe nebbiolo

Precis när man trodde att man fattat. När det kändes som om nebbiolodruvan började bli greppbar och man fått lite baskoll. Då hittar man Spinettas 2007 Langhe nebbiolo på en hylla på Täby C, inser att nya leveranser måste ha kommit in, och plockar såklart en flaska. Eller ska jag köpa fler på en gång - det här ska ju vara bra!? Nja, jag fegar och stannar vid ett smakprov nu.

Det skall sägas på en gång att vinet inte får den mildaste av behandlingar. Skakar hem i kassar och bil och hälls direkt våldsamt i karaff för att gjuta lite syre i ungdomen. Men ändå. Den inledande doften gör mig helt förbryllad. Någon sötaktig, mandelmassetyngd doft som associerar till julgodis ligger som ett täcke över allt annat. Därunder spelar blommor. Torkade blommor. Blommor och mandelmassa. Borde det inte vara någon slags frukt eller bär här någonstans!? Mozartkulor fylld med potpourri i stället för nougat verkar ju fånigt.

Inte blir jag mycket klokare av att smaka det. Jag hade väntat mig en mycket högre täthet och koncentration. Tycker inte att varken syrlighet eller tanniner är där de ska. Knepigt.

Saker och ting ordnar dock gradvis upp sig. Efter fem timmar har tanninerna återtagit positionerna och syran biter till i kinderna. Det är fortfarande lite tunt, men jag har inga problem med viner som inte är kompakta så länge det är klätt i stram frack. Doftmässigt har det också shejpat upp sig. Såväl blommor som mandelmassa är kvar, men nu finns i alla fall hallonkarameller med i båten. Och den där lakritsen som flera har noterat! Jo, nu är det ett intressant och givande vin, med struktur, stringens och drickbarhet. Och frukt. Ungt, såklart, men all forskning tyder ju på att nebbiolo åldras med grace, så...

Från ett "avoid" till ett "good buy" under en kväll är inte dåligt. Men vad tusan hände i början!? Förbryllad får jag väl försöka ge mig ut efter några flaskor att stoppa undan för långsiktiga studier...

2007 cndp cuvée du vatican och 2001 ch durfort-vivens

I går blev det älgfärsbiffar till förkyld hustru. Något med tillräcklig kraft och koncentration för att slå igenom hennes igensatta bihålor men som ändå hade finess nog att passa till vilt? Valet var inte helt enkelt, men stannade vid en ung Chateauneuf-du-Pape; 2007 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine från Vignobles Diffonty. Naturligtvis ett lagringsvin, men jag har ett par flaskor och tycker att det är kul att följa utvecklingen.

Det hinner få ett par timmars välgörande luftning, men är fortfarande quite a noseful. Mandelmassa, solvarmt jordgubbsmos, lakrits och sura körsbär trängs i glasöppningen. Stora, varma, kompakta dofter. Så småningom öppnar det upp mot mer björnbär och vanilj. Faten är tydliga. I munnen beter det sig tack och lov inte fullt så brådmoget och bångstyrigt som doften antydde. Det är naturligtvis ett välpackat vin, och med 15,5% angiven alkoholhalt självklart ingen blyg viol, men jag hade väntat mig värre. "Lång, intensiv, packad utan att nå overload" noterar jag i anteckningarna. Röda bär, mörka bär och en örtighet på slutet. Gott, mäktigt, kraftfullt men med minst en dimension för lite. Hustruns bihålor är verkligen täppta inser jag, när hon i konstaterande ton frågar:

"Det smakar inte så mycket, det här va!?"

Dagen efter - den här gången faktiskt överhälld i liten, försluten flaska! - känns det mer obalanserat än kvällen innan. Faten upplevs mer påklistrade än integrerade, och hela bygget svajar. Resten av flaskorna får allt vila till sig ett tag...

Idag blev det i stället helstekt entrecôte med vitlökschampinjoner, potatis stekt i gåsflott och en rödvinsreduktion. Dags att go classic igen, och fram med en flaska husets Margaux 2001 Chateau Durfort-Vivens. Det här vinet har provats ett antal gånger sedan inköp på Systembolagets vinauktion i juni 2008. Det har alltid levererat hyfsat utan att stå ut; så också i kväll. Bland inledande cassis och därpå följande mockatoner finns ett inte helt snyggt inslag av grön paprika. Munkänslan är förstås slankare och alkoholen tre procentenheter lägre. Ett riktigt bra matvin är det hur som helst; det kan ingen antydan till grönhet ta ifrån det.

spänn bågen, villa anna!

Så var det dags för premiär på Uppsalas efterlängtade finkrog. Villa Anna har ambitioner att fylla den gapande stora luckan efter... ja, vadå? Grisen? Guldkanten? När hade stan en riktigt bra restaurang sist? Och det är Gukdkantens f d kock Rafael Löfstedt som slår upp portarna till en riktig nysatsning med hotell och finrestaurang i helt nya lokaler mitt i Odinslund - kan det bli annat än bra!?

Det riktiga svaret på den frågan lär nog vänta på sig. Premiärkvällen är tydligt märkt av nerver och viss orutin, och man har en bit kvar om man vill upp på den nationella arenan och tampas. Samtidigt finns definitivt potentialen att nå långt om man kan få sin act together. Lokalerna är fräscha och fina och lämnar egentligen inget övrigt att önska, även om vinkällaren är i svalaste laget...






Vi är ett ganska stort sällskap, vilket innebär att vi tvingas förvälja bland de tre speciella "julinspirerade menyerna". Synd, för det fanns mycket annat på den ordinarie menyn som såg mer spännande ut.



Nu blev det löjrom med rösti och syrad grädde till förrätt. Inget fel i det, men även för en traditionalist som jag så var det fantasilöst. Vill man sticka ut till och med i Uppsalas lilla krogdjungel krävs lite mer än så. Till det en 2008 Rosenberg Grüner Veltliner från Ott, Österrike. Doft av bivax, blandade frukter från grönt äpple och citrus till ananas och melon!? Hyfsad längd. Gott, men lite lågt i syran ändå för mig. Kändes inte som något som sög tag, direkt.




Till varmrätt serverades hjort med svartvinbärssås och potatiskaka. Återigen lite fantasilöst. Ingen twist som spetsade till det hela, utan lite "kött, sås och potatis" över det hela. Återigen vill jag poängtera att jag inte är ute efter onödiga gimmicks och egentligen uppskattar bra, klassisk matlagning, men det måste ändå finns något som står ut mer än så här på en bra restaurang.

Vi provade två viner till maten. 2006 Domaine Leon Barral Faugéres Cuvée Jadis har ju varit en bloggfavorit hos vissa, och den fick ställas mot en ung Nya Zeeländsk pinot noir; 2008 Felton Road. Spännande med så olika stilar bredvid varandra, och det var ganska jämnt runt bordet om vilken som var favorit. Felton Road bjöd på ren, ung frukt (inledningsvis också en köttig, nästan rökig ton) och öppnade sig alltmer under kvällen. Barral dominerades inledningsvis av kåda och kottar som badat i mörk frukt, och efterhand växte sig blomdofter (lilja, hävdade hustrun bestämt) allt starkare, tillsammans med cassis. För mig var Barral vinnare; inte minst på sina fina tanniner. Båda vinerna hade dock vunnit på mer luft och var som bäst på slutet.

En muscat de rivesaltes gjorde bärsorbet, skogsbär och chokladbrûlée sällskap på ett helt okej sätt. Efterrätten var riktigt bra, om än inte avantgarde. Kaffe och avec serverades i salongen, då flera i sällskapet börjat frysa så smått i det svala utrymmet. En fatlagrad rom av okänt ursprung var riktigt bra.

Sammanfattningsvis så var framförallt väntetiderna för långa. Det tog oss fyra timmar att komma igenom en trerätters med kaffe på slutet. Även om vi inte var fullständigt homogena som grupp och ställde till en del för köket så borde det gå snabbare. Där är jag dock inte så orolig; jag är övertygad om att man hittar formen så småningom.

Vinlistan är tungt överrepresenterad av biodynamiska och ekologiska viner. Kul i sig och jag förstår tanken, men man begränsar sig också. Listan är märkbart tunn på en del regioner, och den har inte heller det djup man förväntar sig på en bättre restaurang. Äldre årgångar var i princip helt frånvarande. Jag begär inga orimligheter, men någon hyfsad cinquième cru från vänstra stranden och sent nittiotal borde väl ändå platsa!?

Så vad jag kan sammanfatta det hela med är att restaurang Villa Anna är ett mycket välkommet och efterlängtat tillskott till Uppsalas krogscen, som dock antagligen behöver lite tid att hitta formen. Det finns också en tveksamhet inför om man spänt bågen tillräckligt högt för att lämna mellanskiktet efter sig och hitta en tydlig profil. Kommer man att leverera minnesvärda mat- och restaurangupplevelser som gör att man hellre stannar hemma i Uppsala och äter än att skaka ned till Stockholm på pendeln? Jag hoppas det, och jag kommer definitivt att vilja återbesöka dem för att ge Rafael mer fritt spelrum med den fulla sjurättersmenyn vid tillfälle. Direktören hade inte möjlighet att vara med i kväll, så det ligger i farans riktning att han och jag får ta oss en titt på tu man hand lite längre fram.

Kul att göra er bekantskap, Villa Anna, och var inte rädda för era egna ambitioner - vi klarar av dem och längtar efter dem!

*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*

PS I korrespondens med Redaktören har skillnader i menyer och ambitionsnivåer i efterhand klarats ut från ansvariga på Villa Anna. Matsalsmenyn och festvåningsmenyn är två separata spår och skall inte föväxlas. Synd att vi inte fick chansen att testa det mer högtflygande spåret på grund av kommunikationsstrul, men skit händer. Återstår alltså att upptäcka matsalsmenyn och den verkliga potentialen - I'll be back!