1998 chateau grandis, cru bourgeois

Jag skannar förstrött "finvinshyllan" på SB i Boländerna och muttrar något om att de enda stackars bordeauxerna som ligger där är 2010:or... varför ska det vara så svårt att hitta ett vin med lite mognad!?

Tanken hinner knappt formuleras därinne förrän ögonen faller på en nykomling. Nämenvaf...!? En Cru Bourgeois, Haut-Médoc, 1998... för i sammanhanget oblodiga 175 kr! Det här kan jag ju helt enkelt inte låta passera, och jag stoppar en - nej, två... eller tre (de kan ju ta slut!) - flaskor Chateau Grandis 1998 i korgen.

Doften är fin utan att vara stor på något sätt. Klassisk bordeaux med mognadstoner; en del cassis, torkad frukt, plommon, tobak... Smaken är trevligt typisk med fortfarande tydligt fruktdrivna drag även om sekundärtonerna är framträdande. Mer plommon i smaken men också ett drag av läder och nötter. Dessvärre känns det alldeles för blygt och enkelt. Det saknar (minst) en dimension för att motivera prislappen. Det är helt enkelt ganska tunt och saknar också en del på tanninsidan. Det är möjligt att en luftning skulle kunna locka fram lite mer av vinet, men så här långt en besvikelse.

Och jag känner mig lite lurad av att gå igång så på en ensam stackars 15-årig cru bourgeois. Som om den skulle kunna vara svaret på mina cravings för mognande bordeaux. Och jag känner mig lite utnyttjad! Segmentet är så litet (obefintligt) att den som sitter på godset kan ta vad den vill i pris, väl medveten om att vi tobak-läder-junkies kommer att komma tillbaka för ännu en fix, även om det var skitigt fultjack förra gången... okej, det kanske var att ta i, men jag förösker illustrera en brusten förväntan här, ok?

Surt...

1975 chateau la croix st georges, pomerol

Sonen fixar hemgrillade hamburgare till middag (för att slippa pappans planer på en skön skiva entrecôte...), och jag känner behov av något litet extra i glaset. Vinmannen har rekommenderat den här buteljen särskilt, och så olika faller sällan våra smakpreferenser. Dags att korka upp Chateau La Croix St Georges 1975, med andra ord!

Vinet får en stund i karaff, och serveras i bourgognekupor vilket jag är övertygad om passade riktigt bra. För tydliga burgundiska vibbar bjuds redan från start!

Doften är absolut ren och fokuserad; inga störande drag av unken källare, lätt kork, stum platthet eller annat trams som de här lite äldre buteljerna ibland besväras av. En hel del bordeauxtypiska drag av cassis, plommon, stall och läder finns där - men det är kryddigheten som sticker ut tydligast. Oerhört vackra, tilltalande drag av främst sandelträ men också andra exotiska kryddor står som en kvast ur glaset. Och lite brända inslag som av en välstaplad pagodeld av ädel- och fruktträ... Förföriskt!

Smaken är också den ren, skarp och mångfacetterad. Tydligt mogen till sin karaktär med mjuka men ändå tydligt greppande tanniner. Först möts man av de fruktiga/bäriga inslagen, som dock ganska snabbt klingar över till ren kriyddighet med sandelträ som mest framträdande. Avslutet är sjukt långt!

I sin helhet ett fantastiskt vin. Lysande, helt enkelt, och ett skolboksexempel på en mognande pomerol, om jag får säga det själv med min begränsade kunskap. Släktskap fanns dock helt klart här med de gamla Gazin vi provade i somras, likväl som med den Pétrus -47:a som får tjäna som måttstock för all mogen pomerol som kommer i min väg ett tag till.

Men frågan är om jag inte hellre tar fyra lådor La Croix -75 än en enda Pétrus -47...?!

1997 jadot morey-saint-denis

Det är inte ofta det går att köpa mogen bourgogne på det statliga monopolet. Och nej, Vinmannen, det är inga obskyra 50-talare som landat på hyllorna... för de flesta av oss är ett kommunvin från 1997 och storproducenten Jadot fortfarande något som kan väcka lite intresse. Inte minst när pålitlige smakbrodern Järvsömannen rekommenderar det i sin genomgång av septembernytt.

Jag är sen från jobbet, sen med maten och löser krisen med att plocka på mig av de finaste charkuterierna City Gross kan erbjuda. Och om det låter som en självmotsägelse så är det inte så många manuella charker i Uppsala som erbjuder pata negra... Förutom skinka från svartfotsgrisen följer tryffel- respektive fänkålssalami, lite ost, ett gott bröd och en visserligen enkel men helt okej anklevermousse med hem. Plus lite annat. Ett fullvärdigt alternativ till middag!

Vinet då? Jo, det är ljust, klart och med tydligt begynnande mognad i de breda, orangemarkerade kanterna. Doften är inledningsvis lite återhållen men öppnar upp fint under kvällen. Som ofta är just doften min allra största behållning av pinotdominerade viner - inte för att det är något fel på smaken men jag upplever oftast fler dimensioner när jag sniffar än när jag smuttar.

Här doftar det hur som helst ljuvligt efter ett tag, med mogna jordgubbar, sandelträ och lite mineralitet. Munkänslan är lite för slank för sitt eget bästa, men eftersmaken är lång och elegant och inte utan tryck. Jordgubbar, hallon och lite örter, insvepta i kryddor och trä - inte helt fel! Samtidigt som prislappen naturligtvis förpliktar till viss leverans i alla fall.

Jag beställde fyra flaskor och behåller de tre jag har kvar, men kommer nog inte att beställa fler.

leclerc briant rubis de noirs och dom santa duc gigondas 2005

En torsdagkväll innan det är dags att gå på beredskapen över helgen igen så får man lyxa till det. Hustrun messade en inköpslista till mig på vägen hem och efter det vanliga "mjölk, juice, ost, bröd... etc" kom avslutningen: "...blommor, choklad, champagne." En sådan anmodan kan inte lämnas obesvarad, men champagne hade vi ju hemma så jag nöjde mig med blommorna och chokladen...

En glatt förvånad hustru ("...jag menade inte bokstavligt!") var inte nödbedd på ett glas rosébubbel innan matlagningen. En butelj ur champagneprovarlådan från i somras; den här gången från relativt namnkunniga Leclerc-Briant: Rubis de Noirs NV (På deras hemsida och hos Rickard hittar jag bara årgångs-rosé...?). Enligt importören är det här 100% PN och färgen har kommit genom skalkontakt ("saignée").

Färgen avslöjar att det är en lite annorlunda rosé, redan innan den första sniffen. Mer röd än rosa - sannolikt den mörkaste roséchampagne jag provat. I alla fall vad jag kan påminna mig om. Närmast burgundisk i sin kulör... spännande! Doften är packad med framförallt jordgubbsfrukt, med torkade jordgubbar och även det där lite dammiga, jordiga inslaget av jordgubbsland i stekande julisol...

Smaken är också den jordgubbssaftig, bärig med ett svårplacerat drag av något som vi till slut identifierar som - håll i er nu - grenadine! Efter lite googlande inser jag att grenadine ursprungligen baseras på granatäpplejuice, och ja, granatäpple är ju inte långt borta... Det är saftigt och ger en nästan sötaktig känsla av all frukt, trots att sockerhalten är tämligen normala 11,0 g/l.

Känslan är överlag att det är närmare ett bubblande rödvin. Det hade behövt mer syra för att strama upp sig och bli mer "champagnelikt". Enligt importörens faktablad ligger syran på 3690 mg/l - minst av de sex. Men gott och kanske mer en sällskapsdryck än renodlad apéritif. Hade funkat utmärkt som drink en sen kväll på en klubb...

Till lammfärsbiffar med rostad färskpotatis och tzatziki fick det bli en återkommande bekanting. Domaine Santa Duc Gigondas har jag en liten love-affair med sedan länge, men jag måste nog lära mig att sitta längre på dem. För även om det här bjuder på en härlig doft av mörka och röda bär (björnbär, körsbär, jordgubbar, hallon), kåda, tallbarr och örter så känns det oväntat ungt. Särskilt om jag jämför med senast jag provade för mer än två år sedan. Den gången kändes vinet närmast italienskt med dominerande körsbärstoner, men också mer moget än nu... eller var det bara på väg ut ur tunneln då och lite endimensionellt?

Smaken domineras också av samma bärpalett och örter, men jag lägger till en lite "köttig" känsla i inledningen. Avslutet är både syrligt och tanninrikt. Påbörjad mognad, men fortfarande ganska ungt... Hade varit roligt att följa med längre på resan, men nu är mina buteljer slut. Någon som sitter på en halvlåda till kompispris...?

drc grands echezaux 1984 - konjärmiddag hos vinmannen

Utan större förvarning kastade Vinmannen ur sig en fråga om vilka som skulle ha möjlighet att dyka upp på konjärmiddag hos honom en söndag eftermiddag i närtid. Överraskande nog svarade alla ja (även om Redaktörn senare fick förhinder) så inte långt senare samlas åtta mat- och vinglada herrar till en rejäl sittning i takvåningen i centrala Gävle.

Klassisk matlagning med franska förtoner och för ovanlighets skull serveras alla viner öppet.

Vi välkomnas med en champagne; trots att Vinmannen omedelbart erkänner att just champagne är något av hans blinda fläck på vinkartan. Detta sagt i en relativ mening. Han har antagligen druckit mer prestigechampagne än de flesta, men han lägger sällan större energi eller pengar på just bubbeldricka när det ju finns gammalt rödvin att handla…

2003 Gosset Celebris Rosé

F: Laxrosa med orangea inslag

D: Inslag av hallon, blodcitrus

S: Lång, överraskande frisk syra, blodapelsin. Gott! (3)

Ett jättetrevligt vin som överraskar främst med sin friska syra. Jag minns fortfarande Bollingers fadda 2003:a med viss avsmak… Andra söndagen i rad jag överraskas positivt av en -03:a!

Till första förrätten, en god laxrulle med löjrom, kommer en oerhört trevlig, österrikisk riesling!

2005 Weingut Knoll, Ried Schütt Dürnsteiner Riesling Smaragd

F: Blekt mässingsgul

D: Nästan helt petroleumfri, frisk, tropisk frukt, mogen lime…

S: Lång, lång väldigt ren, fokuserad smak. Fruktorienterad, fet munkänsla, päron, lite tropisk frukt med bl a ananasinslag (4)

Ett elegant, komplext, lite finstämt och samtidigt fylligt vin som var en av kvällens (många) höjdare!

Nästa rätt är lika enkel som fantastisk – en skål 36 månaders smältande och nötig pata negra-skinka med fettet drypande… Och till det kvällens vin:

1984 DRC Grands Échézaux

F: Mognande sammetsröd med bred orangetegelkant

D: Stor, fokuserad, varm, mångfacetterad doft av mogna, solvarma jordgubbar, förföriskt läcker, kryddig…

S: Sammetslen först, mycket jordgubbar, hallon, sandelträ, kryddor med överraskande bra grepp på slutet och bra syra. Otroligt fint, såklart… (4+)

Ett stort vin. Och då är 1984 ingen av de större årgångarna i bourgogne. Tvärtom delar Broadbent inte ens ut en enda stjärna till årgången, däremot 3 stjärnor till DRC GE - bättre än såväl La Tache som Romanée-St-Vivant från samma producent och år.

 

 

Till ankbröst med gräddig murkelsås och palsternackspuré kommer en parad av röda viner (valda ur Vinmannens "brukslager" i lägeheten) i en salig blandning. Äldst först:

1949 Chateau Brillette, Etablissements Schroder & de Constans

F: Varmt röd, lätt tegelkant

D: Lätt parfymerad, stor doft

S: Sötfruktig, lätt syrlig, mörk frukt… gott i en lättare stil! (3+)

Gott och väl sammanhållet. Svårt att tro att det är en 64-åring i glaset.

 

Maten var förstås mycket vinvänlig och passade till det mesta i röd väg som passerade glasen...

Napa Cab Clos Pegase 1995

F: ren, röd färg

D: fruktig, cassis, ren

S: Fruktig, hyfsat koncentrerad, ren… lite ospännande.   (3)

Valdes ut för att blidka IT-mannen, som också gillade vinet. Habilt, men som sagt lite opersonligt.

 

1989 Chateau La Louvière

F: lätt tegelröd kant

D: mycket grön, kartig, stjälkig doft.

S: Syrlig, grönsträv, lätt otrevlig – off bottle? (1)

Märkligt, då flera druckit det tidigare med bättre resultat… Så kartigt borde väl inte heller en -89:a bete sig?

Chateau La Tour Carnet 2001

F: Ung, nästan lite blåtonad

D: Läcker cassistonad doft med fatinslag

S: Cassis, hyfsad strävhet, bra balans – gott och bra matvin! (3+)

2001 har alltid varit en smygfavoritårgång för mig. Har många gånger levererat bra, drickbara viner utan att stjäla showen.

 

2003 Siro Pacenti Brunello di Montalcino
F: Klar röd och ganska genomskinlig

D: Söt, lite karamellig doft. Inte helt balanserad…?

S: Körsbär, plommon, bra strävhet, läskande (2+)

Sticker inte ut särskilt i det här sällskapet.

Dags för ostar, och såklart en vintage port. Och här blir det en udda fågel - jag gissar att inte så många har provat Hutcheson 1978...?

 

1978 Hutcheson vintage port

F: Klarröd

D: Ganska stor, sötfruktig, med inslag av torkad frukt

S: Söt, torkad frukt, fikon, fikonkärnor, lakrits, bra längd och concentration – riktigt bra! (4)

Ett obskyrt märke för mig, men i min bok "Port" av Neil Mathieson står att det är grundat som en "...port shipper rather than a vine grower...". Märket hör ihop med Barros, Feuerheerd och Souza, och det mesta av druvorna verkar köpas in. Vinmannen lanserar teorin att den här sortens märken kan vara värda att söka upp de år då inte de stora husen gör vintage port själva av allt material utan säljer av det...

Hos Vinmannen är crépes sûzette den stående efterrätten om det vankas sauternes. Så också nu... och det är ingen dålig sauternes som kommer på bordet:

2001 La Tour Blanche

F: Gyllengul

D: Söt, stor doft av saffran och tropisk frukt.

S: Färsk saffran, bra syra och sötma, söt tropisk frukt som mango, lite endimensionell…? Ung? (3+)

Känns som att det här vinet kan växa ett nummer till med lite tid (5-10 år sådär...)

 

Redan dags för cognac. Och här blir det först en riktig raritet av ca 100-årig konjak, dock buteljerad i betydligt yngre skick.

Cognac Barnett & Fils, troligen pre 1914, definitivt innan 1930 VVSOP

F: Mörk bruntonad

D: Stor, intensiv doft av bränt socker, lätt bittert drag, eldig

S: Rancio, fat, kryddor, eldig, intensiv, julkryddor, kryddnejlikor – mycket bra (4)

Oerhört spännande cognac och riktigt bra. VVSOP motsvarar ungefär XO. Såklart historiens vingslag är omöjliga att bortse från, men det var ett objektivt sett riktigt bra destillat som hölls som kvällens främsta glas av några.

 

Själv föll jag aningen hårdare för den här single vintage, single vineyard-cognacen från kvalitetsproducenten Pierre Ferrand.

1977 Pierre Ferrand

F: Koppargul

D: Eldig, intensive, söt, ovanligt sammansatt för en vintage

S: Rancio, nötter, ost, komplex sammansatt med lite sötma –fantastiskt bra! (4+)

Såklart gick diskussionens vågor höga om vilken som var den bästa cognacen av de två... Flera höll på Barnett men vi var ett par som framhöll Ferrand. Jag brukar oftast sakna något i vintage/vineyard-cognac, men den här var riktigt, riktigt fin!

 

Med välfyllda magar och otörstiga serverades smörad rom och cigarrer på verandan... en i många avseenden fulländad eftermiddag! Tack, Vinmannen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1952 giacomo conterno barolo riserva och andra italienska storheter i gävle

Efter succén för ett par veckor sedan med en eftermiddagsprovning av gammalt franskt och bring-your-own-food så upprepar Vinmannen konceptet med samma fina resultat. Det hela är skenbart enkelt, om än det ligger mängder med jobb att samla på sig vinerna. Nu omsätter Vinmannen så pass mycket gammalt vin att de här provningarna i någon mån mer har karaktären av garderobsstädningar. Det kan börja med att han av en slump (som det så självklart ofta gör) trillar ned en gammal Biondi-Santi eller en 80-tals Gaja i Vinmannens utsträckta händer. Eller en Giacomo Conterno Barolo Riserva från 1952. Och utifrån det hittas ett tema och komponeras en provning som få kan matcha. Och prismässigt - 900 kr per person då vi är dussinet fullt med Vinmannen inräknad -  är det naturligtvis ett klipp.

Lokal tillhandahölls generöst av en av Gävles många vinvänner i en våning nära stationen; bekvämt för oss tågburna som och Järvsömannen och undertecknad.

Efter en kort introduktion till Italien och italienska viner började Vinmannen utan större omsvep hälla upp i flighter om 3; var flight med ett eget undertema. Allt serverades öppet och med några välvalda ord om varje vin. Jag roade mig som jag ofta gör vid provningar att sätta något slags betyg på min femgradiga skala med + och - . De ska inte ses som absoluta utan relativa graderingar, dvs bör inte tas ur sitt sammanhang...

Flight 1 - Toscana Classico

Glas 1 - 1997 Vino Nobile di Montepulciano, Avignonesi

F: Mognande röd utan vare sig tegel eller blåstick

D: Sammetslen doft (om det nu går att beskriva så…), mörka söta körsbär, viss kryddighet och inslag av pomerans.

S: Frisk körsbärsfrukt, körsbärskärnor, fylliga drag av torkad frukt och en särskilt inledningsvis nästan aggressiv, fräsande syra som dock rätade upp sig efterhand.

Mycket gott som helhet. Blev kvällens vinnare – lite otippat för mig som hade det först på 4-5 plats. Bäst i flighten, dock…  (3+)

 Glas 2 – Brunello di Montalcino Caisano Colombaio 1990

F: Lätt rödbrun

D: Svårplacerad, inledningsvis med ett orent drag som dock vädrar ut efterhand. Hittar lite körsbär och en omisskännlig coca-cola-arom!

S: Tunn, lite syrlig, ganska fruktlös. Vaknar efterhand, men är otvetydigt en ”off-bottle” utan att vara tydligt korkdefekt.

Synd. Det kändes ändå att det fanns potential i vinet. (2-)

Glas 3 – Biondi-Santi 1980

F: Klar röd med orange kant

D: Lite muggighet inledningsvis som utvecklas negativt till ett defekt vin.

S: Det går att känna att såväl syra som kropp fanns på plats.

Ännu mer synd än vin 2…. hade gärna provat en korrekt, mogen Biondi-Santi. Damn! (0)

Flight : 2 - Toscana Moderno

Glas 1 - 1998 Castello Banfi Summus

F: Kompakt röd, djup färg med tegelkant

D: Söt, fruktig, russintonad

S: Fyllig, maffig smak, hyfsad syra men alldeles för mjuk och tanninfattig för att hålla ihop. Saknar ryggrad.

Ingen höjdare, men andra gillade. Blend på CS/Sangiovese/Syrah. En fråga om stilpreferens. Järvsömannen, Vinmannen och jag är dock överens i sakfrågan. (2-)

Glas 2 – Castelllo-Banfi Excelsus 2003

F: ”Yngre” röd färg, snudd på med blåaktiga inslag

D: Frisk, bärig doft av hallon och röda och blåa bär. Otippat.

S: Saftig, bärig, fruktig, med överraskande bra struktur, syra och balans. Jättegott!

Ett friskt, nästan slankt vin med hallontoner – inte långt från burgundiska vibbar… Och det från en italiensk Cab/Merlot-blend det kokheta året 2003 som jag i princip undvikit allt italienskt ifrån!? Världen är upp-och-ned och jag med den. Det här får bli kvällens vinnare för mig, i knivskarp konkurrens. (4)

Glas 3 – Ca’Marcanda Angelo Gaja 2005

F: Ren, röd färg

D: Rostade fat och mörk frukt

S: Betydligt mörkare i smaken; plommon, lite kryddighet, viss sötma...

Blend på CS/Mt/CF, med mer än 50% Merlot vilket kanske förklarar plommontonen. Gott och välgjort, men lite ungt och/eller karaktärsfattigt för att sticka ut i kväll. Men gärna till en biff vilken dag som helst! (3+)

Flight : 3 - Piemonte

Glas 1 - 2001 Barolo Vigneto Vürsù Campe Spinetta

F:

D: Stor, balanserad doft med körsbär och kryddor

S: Körsbärstonat, strävt och kärvt på ett bra sätt; oerhört munskrynklande vin som känns yngre än sina 12 år. Mycket gott!

En mycket trevlig barolo på alla sätt och vis. Imponerande drickbarhet trots ungdomen och som naturligtvis passade utmärkt till lite prosciutto och taleggio senare... (4)

Glas 2 - 1986 Gaja Darmagi Cabernet Sauvignon 1986 VdT

F:

D: Mycket grön doft, full med grön paprika, kartig frukt, stjälkar, gräs och hö som effektivt kväver små inslag av cassis.

S: Kartig/stjälkig med massor av störande gröna inslag. Omogen frukt? Bra struktur, dock.

Nja. En del gillade det här men jag kom aldrig förbi den gröna paprikan. Har inte stött på så mycket paprika sedan en Thelema 1994 för fem år sedan.... (2-)

Glas 3 - 1952 Barolo Riserva Giacomo Conterno

F: Genomskinlig orangebrun. Helt unik färg i provningen.

D: Fascinerande, fokuserad doft som dock rör sig i ett ganska snävt spektra av bränt socker och  fikonkärnor; senare börjar en del tjärtoner lockas fram. Fullständigt vital.

S: Sträv (!), balanserad, välintegrerade smaker med créme brûlée, nypon, rönnbärsgelé och en lätt tobaksaning.

Mycket, mycket gott men saknar möjligen en dimension för spetsbetyg. Hård konkurrent om kvällens vin för mig, och fick en del röster. (4)

vilken etikett!

Flight 4 - Bonusvin

Glas 1 - 1959 Amarone della Vapolicella, Bertrani (2cm)

F: Lätt bruntonad.

D: Stor, komplex, sötfruktig med inslag av julmust (!)

S: Mycket trevlig, välbalanserad; återigen välintegrerade smaker som bra, mogna viner ofta får i mitt tycke. Drag av torkade, söta röda bär (tranbär), frisk syra och balans. Åter ett toppvin! (4)

Hölls välförtjänt av flera som kvällens vin.


Efter provningen avslutades glasen till medhavda skinkor, ostar och annat gott - vilket ju skänker en annan dimension till vinerna då man märker hur väl de klarar av matsällskap. Oerhört trevligt och lärorikt i vanlig ordning, och om någon sagt till mig innan att mitt WOTN skulle bli en toscansk cab/merlot från 2003 hade jag hävdat att det var uteslutet...! Fantastiskt kul, sånt!

grinda wärdshus och framficka

Lite oförhappandes hamnade sonen och jag ensamma på Grinda, Stockholms skärgård, när hustrun jobbade i veckan. En ursprunglig tanke om båtluffande i skärgården bantades till ett par nätter på Grindas vandrarhem och uppgraderades därefter till två nätter på hotellet i stället när det visade sig att de hade bo-2-betala-för-1 under veckan... Så en ambition om lite naturnära upplevelser i skärgårdsmiljö byttes till Solsidan-sommar där helikoptrarna landade och släppte av jetset-gäster (?) med jämna mellanrum (till sonens förtjustning).

Vi kommer ut i strålande sol och värme på tisdagen, och intar en sen lunch på hamnkrogen Framfickan; värdshuset lite enklare servering alldeles intill småbåtshamnen. Idealiskt för skärgårdsseglare som vill kliva iland och få sig lite schysst käk.

Sonen har hamburgerförbud den här veckan, men kostaterar att fiskburgare inte omfattas... Och visst, den var ett riktigt bra val med sin västerbottenostcreme och färskpotatis! Till det ville jag dricka ett eller två glas enkelt men gott, friskt vitt vin. Jag siktade på en chardonnay som dock visade sig vara slut, varpå servisen erbjöd mig en chablis istället... Oklart om hon tänkte att "vi vet båda två att det också är en chardonnay; därför föreslår jag det!" eller om hon tänkte "chablis är ett lättutalat vin som brukar imponera!". Jag tror på det förra, eftersom man var så flexibel att chablisen (som inte fanns på glas) plötsligt kunde serveras i halvkaraff (som inte fanns på listan överhuvudtaget) om två glas. Sånt gillas!

Gott och efterlängtat efter några timmar på resande fot, och i den bästa av omgivningar! Utsikten över småbåtshamnen erbjuder många möjligheter till iakttagelser och ämnen att språka om...

På kvällen äter vi på värdshuset. Vi blir båda nyfikna på deras gårdsgris som verkligen är ett smältande mört stycke fläsksida, serverad med béarnaisesås, rostad potatis, tomater och - en smula svårmotiverat - kapris...? Det är en mäktig rätt som kräver sin utsvultna mage, tänker jag, fortfarande lite mätt efter den sena lunchen. Sonen slickar fatet och ber om efterrätt... Mycket gott, hur som helst (och kaprisen kan man ju peta bort...).

Vinet blir efter lite fundering en 2009 Mac Murray Pinot Noir från Sonoma. Tyvärr serverad för varmt, men när kvällen började sjunka lite i temperatur och vinet fick luft och svalka stramade det till sig på ett trevligt sätt. Kryddigt, sötfruktigt och inte utan styrsel. Funkar bra till grisen.

Sonen äter lavendelbrownie och är återigen mycket nöjd. Jag nöjer mig med espresso, konjak Delamain Pale & Dry och tryfflar. Här inträffar en liten fadäs där konjaken på notan tagits upp till ett betydligt högre cl-pris än på listan (50 kr/cl i st f listade 34 kr/cl). Och det var inte felslag på vilken sort, utan rätt konjak stod på kvittot men alltså till 50% högre pris än uppgivet. Och det fanns ingen annan konjak på listan som kostade 50 kr/cl heller. Även om fadäsen hanterades snabbt och proffsigt av flink och trevlig servis så gav det en lite småmuggig eftersmak.

Trots detta blir det värdshusmiddag även den andra kvällen. Liksom den första avnjuts den i strålande solnedgång över innerskärgården och det är verkligen svensk sommar de luxe.

Sonen kopierar menyn från kvällen innan, medan jag provar ny mark. Havsabborre med musselsmörsås och flugfiskrom låter spännande, och är en mild, harmonisk rätt där flugfiskrommen är pricken över i med en spännande havston. En 2009 Riesling Josmayer, Alsace, gör sitt jobb utan att lämna några bestående intryck.

 

Med en lättare huvudrätt går det att motivera sig för en dessert. Den avrunna vaniljyoghurten med bär, honung och valnötter är väl tänkt som någon svensk variant av den grekiska klassikern, och visst - det är inte oävet. Dock känns det på något sätt lite för enkelt i sammanhanget. En trevlig men lite anonym sauternes funkade bra till.

 

Sammanfattningsvis kanske inte ett besök att tälja ett jack i sängstolpen för, men varje prestation måste bedömas i sitt sammanhang. Givet _var_ man faktiskt kan äta såpass läcker mat och välja från en anständig vinlista så är det smått imponerande. Ambitionen är imponerande hög, och jag gissar att kökets utmaningar är högre än annars när man är på en ö och leveransmöjligheterna är strikt begränsade.

 

Så, bra jobbat, Grinda - hoppas vi ses igen!

 

 

lilbert & fils grand cru bdb (hlf)

Något av det roligaste man kan köpa på bolaget om man är lite lat, gillar champagne, är hyfsat nyfiken och inte värderar kron/kvalitet till sista millimetern - det är ett sexpack blandade halvflaskor. Ett ordstäv lyder ju att en magnumflaska champagne är alldeles lagom om bara en dricker. Jag går åt andra hållet; en halvflaska är perfekt för två. Att korka upp en helbutelj görs sällan när det handlar om "bara" hustrun och jag, men en halvflaska petar vi gärna i oss medan man småplockar med maten eller bara som en terassdrink i solen.

Med risk för att göra reklam så har Scandinavian Food & Wine fattat detta och plockar ihop olika mer eller mindre intressanta småflaskor och paketerar som "provningslådor". Och visst kan man riva av alla sex som en provning vid ett tillfälle, eller som vi gör: plocka en då och då för vardagslyxens skull. Ett annat tips är som bröllopspresent. Ett sexpack halvflaskor med två bättre champagneglas till blir något som håller romantiken uppe ett tag efter bröllopet och som samtidigt lämnar et bestående minne. Och nej, jag är fortfarande inte sponsrad.

Oh well... vinet var det. Jag fastnade den här gången för Champagneprovarlåda 9, och först ut blev en blancs de blanc grand cru från för mig hittills okände Lilbert & Fils. Utan att vänta sig något så blir man ju lättare positivt överraskad, och det blev vi båda av det här. Stor, relativt komplex doft av lite bokna vinteräpplen, nötter, toast, brynt smör och med drag av såväl lite champinjon som citrustoner i bakgrunden. Smaken är fyllig, nötig, toastig, lätt champinjonig utan att bli störande och med en välgörande men diskret blodgrapebeska i eftersmaken. Mycket god, blir det samlade omdömet, och något jag gärna skulle köpa igen även om jag kanska väntat mig en lite stramare och mer citrusmarkerad syra. Överlag kändes viner oväntat moget. Men, som sagt, gott!

3 semesterviner - pommard, corton och lagrange

Semestern har varit lite uppstyckad i år. En vecka återstår men nu är det beredskapstjänst igen. Då får man minnas vad man druckit i stället...

 

En Pommard 1998 från Olivier Leflaive, till exempel! Ett exemplar som dock inte riktigt nådde förväntningarna... Doften hade sin torkade jordgubbar och kryddor, men också plommonkompott och ett störande inslag av jordgubbsyoghurt. I munnen var det lite väl slankt, samtidigt som det hade bra strävhet och syra. Smaken hade jordgubbar, hallon och lite plommon men också lite opassande stick av russinsötma. Mnja. Tveksam flaska...?

Fortsatta exkursioner i bourgogneträsket bjöd på en 2002 Corton GC från Domaine Latour. Jämfört med pommarden var det här ett mörkare vin i många avseenden. Tung, lätt parfymerad doft med skogsbär, hallon och jordgubbar; lite murrig/jordig på ett bra sätt. Smaken är relativt fyllig med kryddor och mörka bär och en viss, mycket angenäm köttighet. Mer balanserad och "i fas" än den tidigare flaskan och blir bara bättre under kvällen. Samtidigt har jag tidigare varit mycket nöjd med samma vin från 2000, och någonstans gnager ändå misstanken att det var ett ännu bättre vin...

Hemma från stugan blir det grill och ung (nåja) bordeaux till sista grillen innan jobbet börjar. Chateau Lagrange 2004 har en härlig, intensiv, lätt mintig och nästan pepprig fräschör i doften, som annars är packad med cassistoner och lite plommon. Munkänslan är medelfyllig med ett nästan löjligt juiceigt slut - ett mycket saftigt vin med tydlig cassis men också lite cedertoner, bra tanniner och syra... perfekt grillvin, helt enkelt!

ny gammelvinsprovning i gävle: blandat franskt från 1961 - 1928!

Så var det dags att sätta sig på tåget igen för en tur upp till Gävle och gammelvinsprovning. Vinmannen råkade som av en händelse ligga på lite för mycket gammalt vin; enstaka udda flaskor utan - som han själv uttryckte det - någon annan inbördes ordning än att de har ropats in från vinauktioner huvudsakligen utomlands. Att de dessutom hade en och annan skadad etikett gör dem särskilt lämpliga som provningsobjekt för oss som bryr oss mer om innehållet!

Många av dem är buteljerade av negocianter eller av oberoende buteljerare och vinhandlare, vilket Vinmannen framhåller inte självklart betyder sämre än slottsbuteljering. I tider när vissa vinhandlare hade mer pengar än vissa slott kan det till och med vara av bättre kvalitet. Goda erfarenheter av t ex Vandermeulens efterkrigsbuteljeringar stödjer det påståendet... Påfallande ofta kan de dock betinga ett lägre marknadspris än slottsbuteljeringar vilket bidrar till att den här sortens övningar fortfarande går att göra utan att pantsätta villan.

Plats för provningen tillhandahölls välvilligt av Lektorn (i brist på bättre epitet - eller är det Adjunkten...?!) och alla hade med sig ett sexpack valfria glas. Provningen innehöll 12 viner och arrangerades i 3 x 1961, 3 x 1959 och 6 gamlingar.

De två första flighterna hade det gemensamt att de innehöll en bourgogne, en bordeaux och en chateauneuf-du-pape. Dessa serverades öppet. Jag försökte mig på något slags poängsystem, eftersom vi skulle avkrävas omdömen om favoritvin.

1. 1961 Savigny-les-Beaune, cuvée Huyer (negociant Huyer?)
Klar, lätt roströd färg. Uttrycksfull, komplex, "mörk" doft av mogna jordgubbar, kryddighet och sandelträ. Skolboksexempel på mogen bourgogne! Ganska lätt, frisk och komplex smak. Lite för gles för högsta poäng men mycket god. +++(+)

2. 1961 Chateau Giscours (Wolff vinhandel, Bryssel)
Klarröd med tegeltoner och en lätt, lätt grumlighet. Doften inte helt övertygande; inte TCA men ändå en smula unken källare och mögel... Doften blir dock bättre efterhand. Smaken är inte heller riktigt som jag vill ha den; lite stum. En off-bottle? ++ (?)

3. 1961 Chateauneuf-du-Pape, cuvée Avril (buteljerad av Boon Hecking?)
Klar, lätt roströd färg. Tydliga inslag av rostfritt stål, järn och rost i doften. Smaken ganska sammansatt med inslag av mörka, söta plommon och viss örtighet som övergår till friska jordgubbstoner mot slutet. Trevlig utan att övertyga helt. ++(+).

4. 1959 Chambolle-Musigny (negociant T. David & L. Foillard?)
Tegelröd i färgen med dragning åt orange; lätt grumlighet. Doft av aceton, bränt socker, madeira, russin. Inte ospännande men oxiderad och klart over-the-top. Påminner lite om den 1912 Clos du Roy vi provade häromsisten... +

5. 1959 Phélan-Segur (Wolff vinhandel, Bryssel)
Klar, ljust sammetsröd färg med tydlig tegelkant. Ren, frisk, lätt bordeauxnäsa utan alltför markerade drag. Tydliga cassistoner i smaken och bra struktur, grepp och balans. ++++

6. 1959 Chateauneuf-du-Pape (negociant Huyer?)
Klar orangetonad tegelfärg. Kryddig och frisk doft. Största munkänslan i flighten; maffig och fyllig inledningsvis för att i den långa eftersmaken klinga ut i mer burgundiska toner med kryddor och röda bär. +++(+)

Min favorit blev alltså 1959 Phélan-Segur, medan många höll 1959 Chateauneuf eller 1961 Savigny-les-Beaune som favoriter. Intressant att notera var hur bourgognelikt jag uppfattade båda Rhônevinernas eftersmak. Tillfällighet eller mönster?

---ooo---

Nu var det dags att växla upp ett snäpp... Sex halvblinda viner; dvs kända viner men inte i vilket glas. Fem av dem gamla bordeauxer, medan den sjätte var en så mystisk flaska att inte ens Vinmannen kunnat identifiera den. Det går inte ens att säga säkert att det är ett bordeauxvin. Den som till äventyrs sitter inne med upplysningar om 1949 La Tour de Guerrier ombedes därför höra av sig...

Listan vi hade att utgå från var:
1. 1953 Ch Léoville-Barton
2. 1949 La Tour de Guerrier
3. 1945 Ch Gazin
4. 1938 Ch Lynch Bages
5. 1937 Ch Gazin
6. 1928 Ch Malescot-St-Exupery

Inga viner man samlat på sig särskilt mycket referenskunskap omkring, men som det ändå skulle visa sig gick ganska väl att ringa in med lite uteslutningsmetod. Helblint skulle det varit en helt annan fråga, såklart... Jag avstod från betyg i den här flighten.

Glas 1.
Klar tegelröd färg. Doft av svarta Bassetts vingummi och sötaktig smak med lätt kryddighet och hyfsat grepp. Svårplacerad. Min gissning: 1949 La Tour de Guerrier

Facit: 1949 La Tour de Guerrier. Märkligt vin som en del höll som ett av de bästa; jag tyckte det var lite för anonymt för det.

Glas 2.
Brunröd, ganska mörk färg. Mogen doft med lite polish/lösningsmedel och inslag av hampsnöre (!). Smak av söta plommon, kryddor och "exotisk tobak" - vad nu det kan vara... Har i mitt tycke släktskap med vin 3 och 4 men känns äldre... Svårt. Min gissning: 1937 Ch Gazin

Facit: 1928 Ch Malescot-St-Exupery. Med facit i hand så var det här ganska tydligt kvällen äldsta vin, och inte så likt 4 som jag först tyckte...

Glas 3.
Kompakt rödbrun färg. Doft med volatila inslag, björnklister och plommon. Lite gles och mörkfruktig smak med toner av cassis. Velar mellan Pomerol och vänstra stranden, men cassistonen fäller avgörandet... Min gissning: 1928 Ch Malescot-St-Exupery

Facit: 1945 Ch Gazin. Trion 2 - 3 - 4 hade för mig - särskilt inledningsvis - stora likheter, främst doftmässigt.

Glas 4.
Kompakt brunröd färg; också här en smula volatil doft men renare. "Dammigt" i smaken, men silkeslent, mjukt, kryddigt... Måste vara Pomerol. Min gissning: 1945 Ch Gazin

Facit: 1937 Ch Gazin. Det är kanske lite elakt att ha Pétrus 1947 som måttstock när det gäller mogen pomerol, men faktum är att det fanns klart släktskap!

Glas 5.
Klar, tegelröd färg med tydliga cassistoner och left-bank-känsla i den mogna doften. Smaken fortsätter i samma linje med fin cassisfrukt, bra längd och struktur. Jättetrevligt moget vin. Min gissning: 1938 Ch Lynch Bages

Facit: 1938 Ch Lynch Bages. Riktigt bra för ett tveksamt år!

Glas 6.
Utseendemässigt yngre vin; sammetsröd färg med tegelkant och doft av cassis och tobak. Mycket len med bra längd, struktur och smak. Cabernetdominerat, elegant och yngst i flighten. Min gissning: 1953 Ch Léoville-Barton

Facit: 1953 Ch Léoville-Barton. Det vin i flighten jag helst hade sett till en måltid!

Även om ett par av vinerna kanske inte presterade på sin bästa nivå så får man vara mycket nöjd med att prova 12 viner med en snittålder på över 60 år och få det här utfallet. Särskilt som vinernas proveniens är svårkontrollerad under hela deras livstid...

Efter detta grillade de som ville och åt matsäck för de som ville, och samtalen om vin fortsatte. Värden bjöd på ännu en utmaning när grillvinet sinade, och jag får väl vara nöjd med att faktiskt pricka kommunen (Margaux) med enda ledtråd att det var en bordeaux. När vi senare fick decenniet (1980-tal) så gick det ganska lätt att gissa årtalet (1987).

Ett i mitt tycke drickvänligt vin i en lättare stil; som väntat från ett svagare år, men klart trevligt till en köttbit! Tack, Lektorn!


Och såklart stort tack Vinmannen som skramlar ihop dessa dammiga buteljer till sköna provningar emellanåt!