Sonen fixar hemgrillade hamburgare till middag (för att slippa pappans planer på en skön skiva entrecôte...), och jag känner behov av något litet extra i glaset. Vinmannen har rekommenderat den här buteljen särskilt, och så olika faller sällan våra smakpreferenser. Dags att korka upp Chateau La Croix St Georges 1975, med andra ord!
Vinet får en stund i karaff, och serveras i bourgognekupor vilket jag är övertygad om passade riktigt bra. För tydliga burgundiska vibbar bjuds redan från start!
Doften är absolut ren och fokuserad; inga störande drag av unken källare, lätt kork, stum platthet eller annat trams som de här lite äldre buteljerna ibland besväras av. En hel del bordeauxtypiska drag av cassis, plommon, stall och läder finns där - men det är kryddigheten som sticker ut tydligast. Oerhört vackra, tilltalande drag av främst sandelträ men också andra exotiska kryddor står som en kvast ur glaset. Och lite brända inslag som av en välstaplad pagodeld av ädel- och fruktträ... Förföriskt!
Smaken är också den ren, skarp och mångfacetterad. Tydligt mogen till sin karaktär med mjuka men ändå tydligt greppande tanniner. Först möts man av de fruktiga/bäriga inslagen, som dock ganska snabbt klingar över till ren kriyddighet med sandelträ som mest framträdande. Avslutet är sjukt långt!
I sin helhet ett fantastiskt vin. Lysande, helt enkelt, och ett skolboksexempel på en mognande pomerol, om jag får säga det själv med min begränsade kunskap. Släktskap fanns dock helt klart här med de gamla Gazin vi provade i somras, likväl som med den Pétrus -47:a som får tjäna som måttstock för all mogen pomerol som kommer i min väg ett tag till.
Men frågan är om jag inte hellre tar fyra lådor La Croix -75 än en enda Pétrus -47...?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar