konjärmiddag i regi av pokermannen

Som framgått av noterna nedan så avhölls alltså en reglementsenlig konjärmiddag i går. Den gode pokermannen leasade in sig hos oss för att få bättre utrymme att servera god mat och gott vin till nyfikna vänner (vinmannen, whiskymannen, direktören, servitören och raketingenjören). Som vanligt när pokermannen dealar så kan det bli spännande och oväntade matkombinationer och alltid minnesvärt dricka. Och som vanligt vid dessa tillfällen är det spännande diskussioner om livet i allmänhet och vin i synnerhet, och ingen regelrätt provning. Vinet njuts, analyseras och diskuteras, men dissekeras inte. Noteringarna är därför bitvis knapphändiga.

Medan gästerna anlände prövades först ett av mina senare inköp; 2003 by Bollinger. Maken till lyxförpackning har sällan skådats; den modernt designade boxen i vitt, silver och svart vägde nästa lika mycket som flaskan. Sådant gör att man börjar ana oråd... 2003 var inget lätt år i Champagne, och när man läser den lätt gnälliga texten på lådan så undrar man varför de brydde sig om att göra en champagne överhuvudtaget? Men, men; man ville naturligtvis fånga det udda uttrycket detta annorlunda år och ge oss konsumenter ytterligare en chans att upptäcka hur terroir och skicklig vinmakning ännu en gång... bla, bla, bla. Nå; vinet är faktiskt inte så tokigt. Smak av äpplen och citrus finns där. Det mest slående är dock vad många uppfattar som den låga syran. Och det känns ganska långt ifrån prisvärt. Antagligen betalar man en hundring extra för själva lådan...

Pokermannen fyller på med en Jacques Selosse Substance. Klasskillnad! Här sjunger det i glaset på ett helt anat sätt. Jacques Selosse är en ganska liten producent (40 000 fl/år, att jämföra med Moët & Chandons 26 milj/år...) som tillverkar champagne med metoder influerade av vinmakning i Bourgogne. Substance är en Blanc de Blanc gjord med solerasystem, och visade sig avsevärt fylligare än Bollingern, som plötsligt framstod som en lättviktare. Gula plommon övergick efterhand till mogna äpplen. Mycket gott!

Kvällens två vita viner var en minivertikal på slottet Langlois-Chateau Vielles Vignes 1990 och 1996. Slottet ligger i appellationen Saumur, inom den större appellationen Anjou, vilket i sin tur innebär Loire, Frankrike. Av logistiska skäl serverades vinerna tyvärr en aning för varma för min smak (vilket dock vinmannen antagligen inte tyckte - temperaturer på vitt vin är vi sällan överens om...). Ur glaset med det yngre vinet steg en så bekant men inte omedelbart igenkänningsbar doft att det var en befrielse att till slut komma på det - hjortron! Lite oväntat för mig, och därför svårt att identifiera. När jag väl kommit på det gick det inte att komma förbi det doftintrycket... Smaken var fyllig med honung, smör och fat, utan att vara sött.

Det äldre vinet var klart bättre, med doft som dominerades av honung och smak som nästan drog åt kåda och retsina kombinerat med torkade aprikoser. Den hade dessutom bättre längd än det yngre vinet. Senare antog den doftdrag av varm gummi, vilket inte alls var så oangenämnt som det låter... Till detta serverades halstrade pilgrimsmusslor med röra på svarta bönor och schalottenlök samt en blodapelsin och sichuanpepparsallad. Mumsigt!

Till varmrättens mer traditional cooking i form av en tjälknul, rostade rotsaker och rödvinreduktion var det dags för rödvinerna. Här var det dags att lämna Frankrike och till och med Terra Cognita och bege sig till Spanien och Californien. I Ribera del Duero finns producenten Felix Callejo vars 100% Tempranillo-vin (2004 Seleccion de Vinedos de la Familia) som lagrats på ny fransk ek vunnit bl a vinadvokatens gillande. Det här är ett av vinerna som vinmannen, direktören och pokermannen lanserar på tisdag, och nyfikenheten var naturligtvis stor. 98 Parkerpoäng förpliktar. Bredvid ställdes 2002 Ridge Santa Cruz. Båda vinerna hade luftats i karaff och sedan skickats tillbaka till flaskan ett par timmar.

Det var ingen tvekan om vilket som var det bättre vinet av de två; eller åtminstone det större. Båda var fruktsöta i doften men Callejo hade mer Bordeauxliknande drag trots att Ridge är en Bordeauxblend. Smakmässigt var Ridge balanserad, mjuk och rund och lite i lättaste laget, medan Callejo ångade på i en kompromisslös stramhet som sög tag i kinderna, samtidigt som sötman fanns kvar i drag av frukt och gräddkola. Förvisso gick det att hitta även en del blyertstoner Felix Callejo är tydligen skolad i Bordeaux), men de var inte påfallande. Läsare av dena blogg inser vid det här laget att inget av vinerna hamnar i min favoritkategori. Med pokermannens godkännande rycktes en 2004 Chateau Léoville-Poyférre fram som jämförelse. Även om den såklart var i yngsta laget så är det här jag hittar hem. Doften är mer uppstramad med cassi och en del fatvanilj, och i smaken samsas fat och frukt på ett harmoniskt sätt. Det är mer läskande och matvänligt än de båda andra alternativen, om än alla tre är bra viner i sig, och Callejo definitivt en upplevelse.

Till ostarna kom så nästa vertikal. Grabbarnas vinlista börjar växa sig lång, och en nisch som de identifierat som sorgligt eftersatt i det svenska vinutbudet är mogen budget-sauternes. Två flaskor Chateau Simon provades, varav 1983 med sina saffranstoner av de flesta bedömare hamnade snäppet före 1986 med mer torkad aprikos. Här kan vi dock prata prisvärde...!

Avslutningsvis landade en créme brûlée smaksatt med stjärnanis och tillbehör i form av en liten pendang till förrättens apelsinsallad, i och med att samma blodapelsin (inspiration till flitigt blodapelsninyttjande kom från en annan vinbloggare) återkom här med sällskap av rosépeppar. Elegant! Till detta en 1986 Quinta do Noval Colheita Tawny port, ett alldeles utmärkt vin med doft av bränt socker och katrinplommon. Smaken var förvånansvärt frisk och innehöll en hel del apeslinzest som matchade desserten förträffligt. Otroligt gott!

När vi var igenom detta återstod endast kaffe, cognac (A.E Dor 1975 - en single vintage cognac som var god men led lite av det som mycket årgångs- eller "vingårdscognac" lider av - bristande komplexitet. Killarna och tjejerna som normalt blandar de här dropparna vet vad de gör) och att plundra sonens förråd av hemgjord chokladkola. Frampå småtimmarna knäcktes en 1988 Veuve Clicquot Rare Vintage - ett i alla avseenden mer prisvärt vin än Bollinger. Då hade dock redan alla tågen gått och alla klockor stannat, och pennan låg orörd kvar på sin plats. Några notat står inte att finna, men ett fånigt leende följde mig i säng efter en lång och skön kväll...

summary...

Nja, en riktig sammanfattning får vänta, men veuve clicquot -88 var fantastisk och AE Dor 1975 en mycket trevlig cognac, om än något endimensionell. Återkommer...

follow up

Beträffande Sauternes så var vi flest som föredrog den saffransdoftande -83:an framför den mer aprikostonade -86:an. Båda passade utmärkt till diverse blåmögelostar...

1983 och 1986 Chateau Simon, Barsac

Till stjärnanis-créme-brûlée med apelsin och rosépeppar satt

1986 Quinta do Noval Colheita Tawny port

som en smäck!

update

Rödvinsrace:

2002 Ridge Santa Cruz

2004 Felix Callejo Selección de Viñedas de la Familia

2004 Leoville-Poyferre

Noter kommer, men jag är och förblir en sucker för Bordeaux...

teaser

Några rader mitt under brinnande konjärmiddag...

Hittills avverkade:

2003 by Bollinger - atypisk, låg syra men bra

Jacques Selosse Substance - lysande

1990 och 1996 Vielles Vignes du Domaine Langlois-Chateau, Saumur - 1990 det bättre med bra balans och tydlig honung.

Vi är nu på väg mot Spanien och Ribera del Duero... Mer rapporter kommer!

2002 val di suga; brunello di montalcino

Årgång 2002 i Italien har fått stora varningsflaggan. Decanter.com ger året två stjärnor av fem; sämst sedan 1992. Hugh Johson säger sämst sedan 1996 - vilket i och för sig Decanter.com hävdar var ett toppår och delar ut fem stjärnor (Forward, subtle, elegant wines)! SB:s notering stämmer bra med Decanter; en två på den femgradiga skalan. Som kuriosa kan nämnas att 1996 får en moderat trea i betyg av SB...

Det här med årgångstabeller skall definitivt tas med en nypa salt. Den enda beef jag haft med Den Stora Vinvärlden var när jag ifrågasatte Johan Magnussons bedömning av champagneåret 1996 i Vinauktionsboken 2005. Han listar året som ett av de sämsta på 90-talet - en bedömning han är ganska ensam om. Att ifrågasätta hans omdöme på den punkten uppskattades dock inte av hans förläggare, men det är en annan story.

Hur som helst - efter vår förlovningsresa i Toscana augusti 2001 har dock vinerna från regionen i allmänhet och Montalcino i synnerhet en särskild plats i våra hjärtan. Som en liten påminnelse från hustrun fick jag en flaska att avnjuta vid behov, och efter ett särskilt smårutten vecka på jobbet (vad sägs om 65 timmar i tjänst på 90 timmar, totalt 15 timmars sömn och - låt oss kalla det - sparsamt med beröm i samband med lönerevisionen under veckan) kändes det som om jag behövde något gott och nyttigt.

Till en pasta med lövbiff, lök och svamp korkades alltså ett av SB:s få BdM-viner upp. Ingen luftning hanns med, men vinet öppnade sig ganska bra i glaset. Färgen visar sig dra åt det tegelröda; nästan mer än väntat för ett sexårigt vin. Doften är angenäm med klara mognadstoner, katrinplommon, läder, kryddor, lite multna löv och en viss körsbärsbitterhet. Smaken är stram, lite eldig (14,5%) och med körsbär, lite kryddor och läder. Frukten är ganska blyg och det är inte riktigt så väl sammansatt som man skulle kunna begära. Lite spretigt. Men jag och husrtun gillar stilen och därmed vinet. Nu återstår ost-testet!

2000 chateau noaillac

Till påskafton i goda vänners lag i Oxelösund medfördes en magnum Chateau Noaillac av årgång 2000; en cru bourgeois från Médoc. Inte riktigt Pauillac, men på rätt strand i alla fall... Vinet har funnits på SB:s hyllor en längre tid, och den här buteljen inköptes för snart två år sedan.

Någon längre utläggning hinner jag inte med i kväll, men det kan konstateras att det här var ett vin klart i min smak. En bra balans mellan frukt (svart vinbär, kanske lite korint), viss örtighet, en hint av ceder och uppstramande tanniner. Inte stort, men gott, och ett mycket bra matvin vilket flera upptäckt innan mig.

Det finns åtskilliga buteljer kvar, och i det här formatet torde det gå att spara ytterligare någa år. Köp, drick och lägg undan!

middag med 2 x bubbel, pomerol och madeira

En påskmiddag med goda vänner inledde helgen. Medan barnen försvann till övervåningen och de sista grönsakerna hackades serverades en källarsval Rotari rosé 2002, som frestade med läckra solvarma jordgubbstoner; mer nyplockade direkt från plantan med lite jord kvar än sköljda och lagda på fat med socker på, om ni förstår skillnaden. Smaken var frisk och balanserad men lite kort. Ingen tvekan om att det är ett mycket prisvärt rosa bubbel; bättre än en del enklare roséchampagne jag provat (och minns).

Till förrätten - en créme ninon med saffranshalstrade pilgrimsmusslor - följde nästa champagnealternativ. Den här gången en österrikare, inhandlad på plats i Wien häromsistens. Att Österike som vinnation uppelever en verklig revival står klart, framför allt på vitvinssidan. Men hur är det inhemska bubblet? 2005 Steininger Burgunder Sekt görs i regionen Kamptal, ca 10 mil väst-nordväst om Wien (uppströms Donau). Druvorna är Chardonnay, Weisser Burgunder (pinot blanc) och Blauburgunder (pinot noir). Enligt etiketten vann det guldmedalj i Austrian Wine Challenge 2007, så det har ett rykte att försvara...

Vinet har blekt gul färg med små, pigga bubblor. Doften har ett kraftigt aromatiskt inslag, som för tankarna till gewurztraminer, litchiefrukt, päronsplitt och vita blommor. Smaken är fyllig, aromatisk och med en aning beska? Gott och intressant, men atypiskt för mousserande vin och kanske inte prisvärt (ca 17 euro). Vid provning idag (dagen efter) kommer gamla minnen av ungdomens Morio muskat upp; ett vin som vi bör lägga glömskans barmhärtiga slöja över.



Chateau Bourgneuf (ibland Bourgneuf Vayron) anges i litteraturen som ett enklare, lättare Pomerolvin med ganska snabb mognad. Två flaskor inköptes i juli -06 och det här var första provningen. Färgen antyder begynnande mognad och det finns tydlig fällning i flaskan. Doften bjuder en palett av mörka bär och frukter, med tydligt understöd av (rostade?) fat. Jag tycker också att jag hittar kaffetoner, vilket jag ofta har svårt att identifiera, samt någon örtighet. I munnen är det det lite mer kryddigt än i näsan; medellång till lång smak men lite gles. Viss strävhet utan att vara tufft och ingen tydlig profil. Det är bara att konstatera att man för drygt 400:- kan få klart bättre vin. Den här utflykten till högra stranden måste få ett slut - nästa gång blir det Pauillac!


Den avslutande madeiran var dock riktigt fin. En Malmsey Colheita från 1994 bärgad från resan dit i höstas. Stod sig bra mot efterrätten i form av dumlekolakladdkaka (kladdkaka där en påse dunlekolor smälts ned i smeten - ja, det är sött...). Colheitan var inte fullt så söt som en del annan malmsey vi prövade på ön. God, prisvärd efterrättsdricka med toner av nötter och bränt socker som funkar bra till tyngre desserter med just choklad eller nötter. Mums för sockergrisar!

chateau fonroque -98 på wermlandskällaren

Direktören och jag försöker någon gång per år ta en bättre middag och avhandla livets väsentligheter. Samtalet brukar röra sig fritt mellan ledarskap, pedagogik, jämställdhet, relationer, gemensamma vänner och bekanta samt en förening som direktören varit med i och som jag envist hänger mig kvar i...

Den här gången förlades besöket till Wermlandskällaren; en anrik Uppsalarestaurang med - vad det känns som - framtiden bakom sig. Entrén är kantad av diverse utmärkelser och diplom på ett närmast överlastat sätt, som om man måste övertyga sina gäster om att "Titta! Vi är faktiskt riktigt bra!" vilket dock mest ger ett osäkert intryck.

För några år sedan var det stadens finkrog nummer ett, men såväl Hambergs fisk som inte minst Guldkanten har tagit över det epitetet. Jag hade därför skruvat ned förväntningarna till en behaglig nivå, beredd på att hellre överraskas positivt än att gå hem besviken.

Och jodå, helhetskänslan blev faktiskt positiv! Vi valde att hoppa över det där med avsmakningsmenyer för att hellre låta vinvalet styra maten. Efter en stunds konfererande med vinlistan och ett glas champagne (av för mig okänd producent; gott men inget särskilt) i handen stannade vi för en Chateau Fonroque -98 som ett prisvärt alternativ och som skulle gå bra ihop med lamm.

Inledningsvis kom en krämig jordärtskocksoppa på bordet. God, smakrik, men i behov av något slags piff för att inte göra den fullt så slätstruken visuellt. Brungrå soppa är ju inte snygg i sig. En smakbrytning av något slag hade gjort det hela intressantare också. Halstrad anklever på olivbröd med fikonsufflé var dock såväl snyggt gott, och tillbehören matchade varandra mycket väl. Särskilt den lilla salladen med tryffelolja bröt av bra mot den precis lagom halstrade ankleverbiten. Till detta en enklare men felfri sauternes.

Lammet var rosastekt men kunde i min mening ha räddats ett par grader tidigare... Tillbehören - linser, getost- och timjanvårrulle samt rosmarinssås - matchade väl men kanske inte så nyskapande. Vinet var mjukt och lent, merlotdominerat men inte utan klassisk stramhet. Relativt fruktigt och balanserat med medellång eftersmak. Kanske lite glest, men samtidigt ett bra matvin och passande till lammet.

Vi avslutade vinet tillsammans med några ostbitar och fick därpå en munrensare i form av en sitrussorbetkula på rostade mandelspån och med svartpeppar på. Trevligt. Slutligen gick vi på en dessert i form av pecannötpaj med romrussinglass och en 15-årig El Dorado rom. Pajen kunde ha varit mer smakrik, men glassen var god. Tillsammans blev det dock en utmärkt kombination.

Som ofta så upplever jag att efterrätter och framför allt förrätter är det mest intressanta på många restauranger. Särsskilt förrätten var väl utförd och vittnade om både ambition och handlag över den gängse krognivån. Sammanfattningsvis levererar Wermlandskällaren klassisk matlagning i otroligt vackra valv utan att vara dyrare än många andra medelambitiösa krogar i staden (varmrätter för 190 - 250:-). Vinurvalet är begränsat men med klar betoning på klassiska nummer från gamla världen - något som inte ger minuspoäng i min bok...

vin - en materialsport

Jag har länge känt ett behov av att utvidga och uppgradera mitt glassortiment. Vardagsglasen är verkligen vardagsglas, och finglasen är inte optimala i formen (för små i volym och för vida i öppningen). Av en slump gick jag idag förbi en Cerverabutik som skulle upphöra. 50% rabatt på allt i butiken innebar även 50% rabatt på det begränsade urval av Riedelglas som fortfarande fanns kvar. Nej, jag föll inte för den handblåsta Sommelierserien om än det hade varit skönt, men åtta glas vardera av deras maskintillverkade Chablis respektive Burgundy följde lydigt med hem. Med den sinnrika tabellen som följde med kan man läsa ut att Chablis även med fördel används till Viognier och Sémillon, medan Burgundy är valet för bland annat Barbaresco och Barolo.

En smyginvigning fick kvällen bjuda på, och min enda bourgogne på halvflaska korkades upp. Labouré-Roi 2005 Bourgogne Rouge (för säkerhets skull med tillägget Pinot Noir tydligt tryckt på etiketten) har en oväntat stor och fin doft, som bjuder på hallon (-båtar?), kryddor och någon oidentifierad mörk blomma. I alla fall något inslag av flora; oklart vad. Smaken erbjuder dock inte lika mycket för fantasin. Lite gles och snipig, men med en trevlig, kryddig finish. Ett vin att lukta på hellre än dricka, om man vill vara elak.

En snabb jämförelse med vardagsvinglaset faller - inte oväntat - ut till Riedels övertydliga fördel. Lite som att jämföra en Bollinger Grande Année -95 med Åkessons vita på tetrapak blandat med Loka (ett test som t o m jujutsumannen klarade av på sin svensexa för ett par år sedan). Bra vin blir ännu bättre i bra glas, och halvbra vin i bra glas kan i alla fall erbjuda något att sniffa på i TV-soffan.

sometimes you win, sometimes you lose...

Till lördagsmiddagen - bestående av helstekt, hängmörad entrecote (vad gjorde man innan den digitala stektermometern - vinst varje gång!), svamprisotto och rostade svartrötter - behövdes ett par dl vitt vin till risotton. Det visade sig att vi var helt renons på vitt bruksvin, och "tvingade" därför oss själva att öppna en bättre riesling...



Balthasar Ress är en för mig okänd producent, vilket antagligen säger mest om mitt hittills alltför begränsade intag av bättre tysk riesling. Enligt litteraturen förfogar de över 36 ha och släpper ca 250.000 fl/år, så det är ingen liten producent. Odlingarna ligger utspridda i mindre lotter på flera ställen, och många viner är vingårdsbetecknade. Denna 2003 Rüdesheim Berg Rottland Rheingau Riesling Erstes Gewächs hittades på ett SB för 190:- för antagligen ett par år sedan. Troligen nedsatt pris; jag har då och då plockat på mig okänd tysk riesling på rea och sällan blivit besviken.


Så inte heller denna gång. Vinet är gyllengult, "metalliskt" i färgen och doftar underbart av tropisk frukt, mineral, citrus och en droppe diesel. Smaken innehåller också en del honung och bivax utan att vara söt. Balanserat och gott. Kanske hade man kunnat vänta sig lite skarpare syror, men det kan ju ha att göra med det varma året. Passar utmärkt som matlagningsvin både i risott och i kock...


Kvällens besvikelse blev dock 2001 Chateau du Tertre, en 5e cru från Margaux, Bordeaux. Redan vid första sniffen hittas en antydan, och efter en timme i karaff när det är dags för mat återstår inget tvivel. Hustrun rynkar på näsan och får associationer till någon labbvätska. Själv kan jag bara konstatera att korken har varit framme igen. Ingen brutaldefekt som vår nära-döden-upplevelse med 1982 Chateau Pape-Clément häromsistens, men ändå berövad på all frukt och en lätt stickande, unken ton. Trist. Flaskan inköpt på anrika Berry Bros & Rudd i London hösten 2005. På Cellartracker ges blandade omdömen mellan 87-94, med ett snitt på 90,5.


Som tur var sålde Olivia på mig några schyssta halvflaskor häromsistens, och en paniköppnad halva Domaine du Vieux Laxaret fick avsluta middagen. Tyckte inte den nådde upp till Chateau Mont Redon, men bättre en korrekt sydröning än en trasig bordelais...

chateau mont-redon 2004

Frankofilen undrar i en kommentar nedan vad som hände med "måndag är det nya lördag"? Tja, den här gången är det så enkelt som att helgens beredskap övergick raskt i ett jourpass på måndag natt... Olika faller ödets lotter. I kväll blev dock suget efter ett hyfsat vin alltför stort, och till en vardagslasagne plockades 2004 Chateau Mont-Redon fram.


Sent nittiotal var viner från Chateauneuf-du-Pape något som återkom med viss regelbundenhet på konjärmiddagar m.m. Jag tror att det i mitt fall helt enkelt hade att göra med att det gick att minnas ganska enkelt. Och - trots sitt franska namn - att uttala. Schattå-nöff-dy-Papp. Bra vin. Innan årgångar, druvsorter, domäner, producenter, negocianter osv började komplicera bilden. Håhå, jaja.



Så för någon månad sedan hittade alltså en flaska Chateau Mont-Redon ned i korgen. En flaska gör ju ingen källare, och för att avgöra vinets potential (och därmed om kompletterande inköp skulle göras) var det dags att rycka korken. Egendomen är familjeägt i tredje generationen, och egendomarna är planterade med the usual suspects: Grenache, Syrah, Cinsault, Mourvédre... Årgången 2004 hade goda växtförhållanden med svalare nätter än den varma 2003, vilket bör ha gett bättre balanserade viner. Speciellt lyckat anses Grenache ha varit enligt SB:s årgångstabell, vilken också är den dominerande druvan i detta vin.


Så; är det något bra då?


Ja, till att börja med doftar det riktigt, riktigt gott! Där finns mörka bär, fat, sötlakrits, örter... Munkänslan är medelfyllig med en behaglig efterbrännare som sätter in mot slutet. Alkoholen ligger på stadiga 14,5% vilket märks där men annars inte. Det är inget överladdat, klumpigt vin utan har balansen i behåll. Smaken är - med viss reservation för resterna av en efterhängsen förkylning - medellång till lång och med frukter som klingar ut i ett fatigt, kryddigt avslut. Den vitpeppar som SB hävdar och som jag minns väl från nittiotalets Schattå-nöff-dy-Papper känns dock inte så framträdande.


Det här är hursomhelst seriöst gott. På Cellartracker ligger poängen på 89-90. Jag har ingen kalibrerad skala för det där, men som sagt; gott är det. Och det är ett vin som går att kombinera med annan mat än mina älskade Bordeauxer; det fyller helt enkelt en lucka. Att vinet klarar viss lagring är ställt utom tvivel, men jag har druckit för lite mogen Chateauneuf-du-Pape för att gissa hur länge. Det blir till att fylla på med några flaskor och prova sig fram!

UPDATE: Efter en dag i karaff i kylskåp är vinet snarare bättre än sämre. Till och med vitpepparen tittar fram (eller om jag rensat bihålorna under kvällens volleybollmatch...). Det här kommer att gå alldeles utmärkt att lagra några år!

trist helg

Förkylningsläge för vilken helg i ordningen? Dessutom beredskap och inte ens en whisky att trösta sin tjocka hals med... *suck* Hämtade i alla fall ut min dubbelmagnum Castello di Brolio 2004, för konsumtion om 10 år kanske?

Pauillac 2001

Pauillac 2001 är något så märkligt som ett "hemligt" tredjevin till det kända 2 cru slottet Pichon Longueville Comtesse de Lalande (föremålet för vår vertikalprovning häromsistens...). Hemligt och hemligt; på SB:s hemsida går det lätt att se producentens namn, men flaskan är lite som ett frimurartempel - full av antydningar för den invigde men svårare att tolka för den okunnige. Jag förstår uppriktigt inte poängen med att skriva på baksidesetiketten "This Pauillac was made at a renowned second classed growth..." men inte nämna vilket. Etikettens design (guldramen!) i sig avslöjar sedan vilket slott det handla om.

Bra Pauillac till i sammanhanget överkomligt pris röner alltid ett stort intresse hos Konjären, så ett par flaskor slank hur som helst ned i lördagskorgen. Till färsbiffar med pinjenötter m.m., potatisklyftor och en röra med basilika och soltorkade tomater fick det träda i tjänst, trots matens kanske mer italienska prägel.

Varken färg eller doft avslöjade några klara mognadstoner, även om fägen kanske börjat tunna ut något i kanten. Doften var ganska sötfruktig (plommonsylt?) på ett sätt som jag inte normalt associerar med Pauillac. Samtidigt fanns där antydningar till det doftdjup som bättre Bordeaux i mitt tycke bör erbjuda, med svartvinbär, ceder och blyerts som främsta företrädare. En inte helt entydig doft, med andra ord, och jag kom på mig själv att tänka i banor som "hälften Bordeaux, hälften Rhône". I munnen känns vinet inledningsvis lite glest, men det vinner på luftning och upplevs som bättre dag två. Någon munfyllare är det dock inte, utan håller sig till mittregistret. Tanninerna är ganska milda. Smaken fortsätter att balansera mellan doftintryckens två läger. Sötare frukt än jag väntar mig och vill ha i en Pauillac, och ingen blydagg att klapp till på tungan med. Samtidigt är det hyfsat balanserat, eftersmaken ganska lång, och det är absolut inte ett vin utan kvaliteter.

Läser man SB:s smaknoteringar så låter det som en skolboks-Bordeaux. Jag är dock inte lika övertygad.

castello di brolio 2004

En av dagens nyheter på Systembolaget är en ny årgång (2004) av den gamla trotjänaren Castello di Brolio. Jag kommer inte ihåg på rak arm vilka årgångar jag provat tidigare, men i källaren finns i alla fall såväl 2001 som 2003. Det senare året anses väl generellt som något svagare i Italien och med en del viner märkta av hettan, medan 2004 och 2001 kanske kan anses som mer jämbördiga. Det här är hur som helst viner som vinner på lagring, men en halvflaska måste man ju unna sig för att få ett smakprov.

Till blandade charkuterier och en förutsägbar meloidifestival serverades vinet som bara fått en kort stund i karaff innan. Färgen var tät, blåröd, ungdomlig. Doften också den tät, mättad, dov men full av körsbärskärnor, mörk frukt, fat och kanske en del tobak. I munnen är vinet lagom strävt och medelfylligt med lång eftersmak (dämpad av en seg förkylning...). Inget mesvin men inget sandpapper heller. Smaken är frisk, lite syrlig med mer körsbär. Frukten är ganska framträdande och jag saknar lite den åtstramande elegansen hos ett litet mognare vin. Det som avslöjar vinet som klassen äver standardchiantin är framför allt längden och den mångfacetterade eftersmaken. Här kan man - trots lätt avdomnade papiller och snortäckta nässlemhinnor - kontemplera över nya, intressanta smakupplevelser långt efter att man svalt.

Ett riktigt bra vin som dock är i yngsta laget för mig ännu, och som kan (bör) vänta ett par,tre år innan det konsumeras. Återstår att se om jag får min dubbelmagnum som jag beställde idag och hur länge jag skall vänta med den... Tyvärr fick vi inte handla av vår champagneprovningsledare Olivia utan hänvisades till annan kassa, men hon vinkade i alla fall glatt (?) igenkännande. Vi ses en annan gång!