restaurang hedone, london - ny stjärna...!

Vi är olika hustrun och jag. Efter en lång dag på Harry Potterstudion kommer vi hem till hotellet strax för kl 20. Mitt bord är reserverat till kl 21 och det är i princip i andra änden av stan... Hon glider i mysbyxorna, öppnar en flaska vitt från Marks&Spencers och beställer upp chicken korma från hotellrestaurangen till henne och sonen. Sedan ser de en film på den medhavda dvd-spelaren och softar. Själv kastar jag mig i duschen, slänger på mig skjortan och hastar ut i Londonkvällen. Det händer att man undrar vem av oss som är smartast...

Restaurang Hedone är – av det lilla jag läst – en inspirerande framgångssaga för alla oss vin- och matnördar.  Vi som drömt om att någon gång säga upp oss och ta över en vingård/starta en restaurang... Det gjorde Mikael Jönsson. Jurist till yrke men med ett stort matintresse; ett intresse som fick sitt uttryck i bloggen Gastroville under många år. Med Frankrike som bas hade han goda möjligheter att fördjupa sig i gastronomi i världsklass, men när han bestämde sig för att det var dags att sadla om fick London bli basen. Och på lite drygt ett år har han gått från matnörd till restauranginnehavare och självlärd kock med en första michelinstjärna… imponerande!  

Förväntningarna är minst sagt höga när jag med andan i halsen kommer in i den avskalade restaurangen. Lokalen är rå men charmig - grå betongytor och nakna tegelväggar, och i hörnet av det enda rummet ligger köket helt öppet. Inga gormande Ramsayfasoner eller lydiga "Yes, Chef!" hörs till mitt hörn av rummet, utan jag uppfattar bara ett idogt och intensivt arbete att betrakta mellan rätterna. Imponerande hur tyst ett kök kan vara!

 

Korkdragaren var här i höstas, och har förvarnat om avskalad matlagning men mycket, mycket hög råvarukvalitet. Låter högintressant! Och man kan inte låta bli att reflektera över att inredningen följt matlagningens stil...

Jag beställer ett glas champagne och sätter mig med vinlistan och menyn. Den senare nästan bara för syns skull: för att få så mycket som möjligt ut av besöket finns ju bara avsmakningsmenyn att välja. Dock byter jag ut en av förrätterna till Jonssons omskrivna Lök och päron.

 

 

En första ammis kommer på bordet; krabba som känns pinfärsk och spänstig i konsistensen i en enkel krustad och någon klick som jag inte riktigt uppfattar vad det är. Gott, enkelt utan att bli banalt och fina råvaror. Tydlig signal om fortsättningen. Passar dessutom bra till champagnen!

Champagne Drappier, Brut Nature, är mild, äppletonad (färskpressad äppelmust) men har lite märklig eftersmak…? God och lite annorlunda. 100% PN, bara första pressning, 2 g socker/liter och inget svavel, står det på hemsidan. Tja... gott, men inget som imponerar spontant i alla fall. 

Efter lite överläggningar med sommelieren avstår jag vinpaketet. Av de flaskor som inte är mogna och som det är lite omsättning på erbjuds alla på halvkaraff (375 ml) – ett mycket sympatiskt drag! – och jag bestämmer mig för en Meursault 2008 och en Barolo 2007 i detta trevliga format. Producenter läggs dessvärre inte på minnet; det är maten som är i fokus ikväll…

 

Ammis nummer två är någon slags äggstanning med japansk umamisoppa. Låter ju sådär och ser ärligt talat inget vidare ut, men var fantastiskt gott!

Söt lök från Cevennes med Williamspäron - att LÖK kan vara så gott! Bakad till perfekt konsistens: söt, smältande, al dente, mild med syrliga päron som accent. Lysande!

Vin: Meursault 2008  - fet men inte smörig, mycket frukt: mer citrus än väntat, mineralitet. Bra vin; långt från nidbilden av en smörig Meursault. Måste försöka kolla upp vilket vin det var. Det säger något om kvaliteten på mat att jag helt glömde teckna ned vinproducenterna!

 

Ankägg florentine med trumpetsvamp, spenat, rödbetsblad(?) och parmesankrisp - fantastiskt god; krämig, balanserad, fyllig, mångfacetterad utan att spreta.... Jag vet att vissa är less på dessa bakade äggulor men jag har inte sprungit lika mycket på stjärnkrogar för att hinna tröttna - jag tyckte att det var sublimt!

 

Piggvar med potatisskalsemulsion och "köttfond" (beef juices) - god emulsion (hög syra) men var inte fisken lite överstekt och osalt (?). Dessutom en svåräten rätt med för stor tallrik i förhållande till besticken som gled ned i tallriken hela tiden... Vinet lyfte verkligen maten här - som hand i handske!

 

Tagliatelle och ragu på bläckfisk med picklade morötter  - lite blekt... Inte min favorit. Ragun påminde om något jag för mitt liv inte kom på, men som inte precis var en madeleinekaka.

 

Vin Barolo 2007 - röda bär, kryddor, sandelträ, lite potpurrie, sura körsbär... Bra matvin och trevligt i största allmänhet!

 

 

 Hare "à la Royale"- raviolon skulle ätas i en tugga och var alldeles magis! Fyllig sås, läckert, mustigt! Bäst hittills?! Viltsmaken tydligast i den frästa "färsen".

 

 

Duva med rödbeta - duvan god - otroligt mör, fin, smakrik... - men rödbetan tar över lite too much om man inte doserar den försiktigt i tuggorna. Låret bäst är allra bäst med sitt krispiga skinn!

 

Lemon variation - maräng, sorbet, gelé - mycket frisk, god, vacker balanserad...

 

Chokladstång med mango(?)sorbet - god, snygg, riktigt bra smakmatchning och tydlig chokladarom.

 

En sådan här middag är ju inte komplett utan kaffe, cognac och friandiser. Ragnaud-Sabourin 20 var excellent - ett mycket pålitligt hus i en för mig perfekt stil! Nöt, lätt rancio, längd, smörkola, elegans... Mycket god!

 

  

Övrigt att notera är att vi är åtminstone fyra svenska sällskap den här kvällen. Uppmärksamheten i svensk media har tydligen gjort sitt... Vidare att servicen naturligtvis är riktigt bra men utan att vara outstanding. Uppmärksam, vänlig men saknar den där lilla extra värmen eller intresset som får mig att känna mig speciell.

 

Däremot tar sig gärna Mikael tid att talas vid en stund efter middagen. Han tycker att det är kul att svenskar hittar till hans restaurang, och vi pratar lite om bland annat hur media och matjournalister kan påverka restaurangscenen, och om hur få det är som egentligen har en egen stil ("...max 20 kockar i Europa!", enligt Mikael). Att han har rötterna i fransk gastronomi märks bland annat på att han tycker att många missar utvecklingen på den franska gastro-scenen - helt enkelt för att den inte är lika intressant att skriva om. Den kan också vara svårare att förstå sig på, menar Mikael: det finns restauranger där man kan behöva ett tiotal besök för att komma underfund med allt...

 

Tja, om det tar mig tio besök att komma underfund med Mikaels matlagning och Hedone så är jag lyckligt lottad! Även om jag noterade en liten svacka på fiskrätterna så är helheten lysande och det är dessutom ett enormt prisvärt alternativ! Jag kan bara jämföra med Fäviken som jag ändå upplevde som strået vassare, men enligt Mikael kör man bara på 65% av sin kapacitet ännu. Upp till 80% är målet i närtid, och då kommer den andra stjärnan som ett brev på posten - jag kan inte tänka mig annat. De sista 20% upp till 100% kommer dock att kräva otroligt mycket mer av investeringar, ökade kostnader över hela linjen och så vidare att det blir en senare fråga, menar Mikael. Kroglivet på trestjärnig nivå är inte att skära guld med täljkniv, anförtror han efter att ha god kontakt med flera av kollegorna i stan.

 

Sammanfattningsvis: om det inte framgått tillräckligt tydligt redan - är du det minsta intresserad av mat och är i London så har du ett givet mål nu. Är du passionerad matälskare så bör du boka en resa. Pronto. För många lär det ändå vara enklare och billigare att ta sig till London och Hedone än till just Fäviken... Jag vill tillbaka!