1947 chateau pétrus, 1880 ferreira meneres reserve (madeira)... vinseans på högbo bruk

Vinseans på Högbo Bruk. Smaka på det... Känns som kandelabrar och dammiga flaskor? Helt rätt! Och en middag som få i det här landet kan efterlikna eller komma i närheten av. En helt otrolig kväll i fantastiskt sällskap, kompetent och vällagad mat som omsorgsfullt utformats för vinerna och så viner som höll en oerhört hög nivå såväl rent kvalitetsmässigt som "anekdotiskt"; de bar alla på en historia...

 

Det kommer omöjligt att gå att ge alla vinerna tillräcklig uppmärksamhet här. Och det är väl den enda nackdelen med en så mastodontisk sittning som den vi upplevde i den oerhört gammeldagscharmiga sidobyggnaden till bruket: den att till slut blir det svårt att förmå uppskatta allt som ställs fram efter förtjänst. Att ett DRC-vin framstår som det svaga i en flight säger en del...

Och jag märker när jag försöker beskriva dem att jag använder ungefär samma ord som om ett 100-kronors vin från SB. Det går bara att stapla superlativer till en viss gräns innan det blir fånigt, om ni förstår.

So, without further ado... the wines! Först ut, Krug 1998. Stor, nötig, kryddig doft med tydlig mineralitet, citrus, röda äpplen och en apeslinton som pendlade mellan grand marnier och nejlikeprydda julapelsiner i röda sidenband... Smaken är fyllig, krämig, maffig med bra syra, citrus och mineralitet - men inte lika komplex som doften. Fortfarande ung...?

Till Krug en mycket trevlig anrättning av lätt gravad lax med finsk, odlad störrom, krutonger m.m. Gott, snyggt och mycket passande; Krug har tillräcklig kropp för att stå upp mot det mesta...

En fantastiskt trevlig jordärtskocksoppa med svampduxelles i botten och en svampmacaron på confiterad purjolöksstubbe följde. Snyggt och gott!

Till det en av kvällens riktiga höjdare: A. Ferreira Meneres Reserve 1880. Oerhört stor doft av brûlée, russintoner, bra aceton och ändå något som liknar druvfrukt där också. Smaken har bränt socker, klistrig, brända mandlar, nötter... underbar längd och balans! Otroligt kontemplativt vin som man aldrig vill ska ta slut. Järvsömannen - väl bevandrad i gammal madeira - är mycket nöjd med buteljen, "...och då har jag faktiskt råkat prova 14 stycken 1800-talsmadeiror, den senaste veckan..." som han nämner i en bisats. Aldrig för att skryta, utan rent upplysningsvis! Vilka vänner man har...

Inga torra, vita viner den här gången så vi går direkt över till rött. Äldst går först i de här sammanhangen, och den första duon har sannerligen åldern inne...

En Chateau Tertre Daugauy 1900, St Emilion GCC var fantastiskt välbehållen. Underbar mogen och fruktorienterad doft med söta körsbär, kryddigt trä, lite svamp och murken stubbe. Smaken var rödbärig men utan den syrlighet som jag finner störande i övermogna viner. Den är oerhört mjuk, sammetslen, lätt, elegant och med ett lite udda rökigt inslag i eftersmaken.

Glasfklaskorna hade för övrigt djupare tumgrepp förr i tiden...

Ett fjorton år yngre vin ställdes bredvid. Chateau La Lagune 1914 var avsevärt ljusare än sin äldre kollega.

Både doft- och smakmässigt stod det snabbt klart att det yngre vinet faktiskt var det äldre den här kvällen. Dammig, lite unken och volatil doft. Mycket lätt i kroppen, med ton av björnbär/hallon-MER och vingummi.

De här vinerna får sällskapa husets gås, med en bit anklever, isterband på gås och diverse andra tillbehör. Svårt att överhuvudtaget matcha så delikata viner med någon mat, men faktiskt tog sig La Lagune något till maten.

Så var det dags för kvällens Mystery Bottle - ett blint bonusvin som Vinmannen närmast sprack av förväntan av att få öppna. I ivern råkade han dock nämna att det var från 1947. Och att det inte skulle gå att ersätta med annt vin om det var defekt. Och att det tillhör ikonerna...

Det snävade in gissningsutrymmet tämligen avsevärt. Och även om doften inledningsvis var återhållen (flaskan dekanterades inte förrän i serveringsögonblicket) så växte snart upp en egenartad symfoni av tryffel, moreller, kryddor... Mouton och några till på vänstra stranden gjorde bra saker 1947, men det här måste vara högra stranden. Och i så fall...:

"Det är en av två möjliga, eller hur?" frågar jag Vinmannen på ett självbespeglande sätt. Naturligtvis förstår han frågan och bekräftar flinande att så är det. Alltså Cheval Blanc eller Pétrus. Och Cheval Blanc har jag provat, men det här är något helt annat. Och om inte Vinmannen har gått och vunnit en miljard så finns det en smal chans att en belgisk buteljering passerat hans känsliga auktionsfingrar till ett fortfarande hutlöst men inte astronomiskt pris...

Så är det. En Vandermeulenbuteljerad Chateau Pétrus 1947. Så att... så att... 1947 alltså. Pétrus. Som bonusvin. Två nyp i armen. Fokus.

Låt oss med en gång konstatera att det inte är det för mig bästa vin jag någonsin druckit. Men det är ett i all avseenden sinnesutvidgande vin som flyttar ramarna för vad vin handlar om...! Det är tätt, komplext och ändå slankt på något sätt; kryddiga träslag, tryffel, elegans och en helt sinnessjuk längd! Mycket olikt allt annat jag smakat i vinväg. För att behålla fötterna på jorden så kan jag ändå konstatera att det är doftens inslag av lite jordgubbsyoghurtaktiga toner jag inte riktigt kommer överens med. I någon mån är det här vinet lite acquired taste. Frågan är hur man ska ha råd att acquire en sån smak...

Så matas det på med fler röda: En DRC Romanée-St-Vivant 1986 fastnar inte på bild och underpresterar tyvärr. Doften är frisk med inslag av hallon, kryddor, söt frukt, pomerans medan smaken är lätt, slank, lång men syrlig och lite "dammig". Den påminner faktiskt lite om riojan från 1950 på the Sampler häromsistens, och Järvsömannen tycker sig mycket riktigt hitta dill här. Något av en besvikelse.

 

Ermitage Le Pavillion 1989 från Chapoutier är en 100-poängare enligt Parker.



 

Doften är köttig, fet, stor äch ändå örtigt elegant. Fruktig smak med inslag av örter och en lätt bitterhet. Parker och jag är fortfarande inte överens...

 



 

Då är det här mer min stil! Chateaux Margaux 1989 har oerhört fokuserad, fruktren, balanserad och mineraltonad doft. Smaken är underbar, finsträv med inslag av tobak och söt frukt. Har noterat i blocket att "Ingen kan göra söt frukt som fransoser!". Det här vinet hade jag velat dricka i djupa klunkar ur stora glas till mat!

 

Maten, ja. Rådjuret är naturligtvis en perfekt smakpartner till alla dessa viner!

En Parker 99-poängare i Dal Forno Romano 1996 är dessvärre gravt korkdefekt. Nyfiken som man är kan jag ändå inte låta bli en smak för att få munkänslan. Påminner om ung vintage port utan sötman... inte min kopp té. 17,5% alkohol...! I stället får Serego Alighieri Vaio Armaron 1990 rycka ut, vilket det gör med den äran. Söt - utan att vara för söt - frukt med toner av körsbärslikör. Mogen amarone har betydligt mer elegans än yngre exemplar; det här är inget undantag.

 

En "fläsksmörgås" är ett utmärkt litet tillbehör till det här smakintensiva vinet!

 



 

Så över till sött och återigen två viner på bordet. Clos Haut Peyraguey 1918 (sauternes) har en illavarslande endimensionell, lite bränd doft, och överraskar därför positivt med sin mångfacetterade smak; mycket mer komplex och mycket bättre än doften lovade! Såväl saffran som aprikoskärnor hittar jag till min förnöjelse, och det funkar för mig alldeles utmärkt till efterrättens alla inslag (utom kylan i sorbeten, såklart). Vitchokladbrûléen är löjligt bra till vinet! Järvsömannen dissar det och förstår inte alls min uppskattning...

 

 

Ett litet unikum är Chapoutiers Vin de Paille 2003 som görs i mycket begränsad upplaga. Oerhört sött, närmast visköst med blommig (vita blommor), lite muskattonad doft och smak. Intressant, men ronden utan tvekan till sauternes...

 

Som sagt; vitchokladbrûlée, sockerstekta äppelbitar, gula russin i sockerlag (?) och en söt äppelsorbet funkar huvudsakligen fantastiskt bra till vinerna...

...liksom kvällens urval av ostar gör till de allra, allra sista vinerna. Också de två till antalet, såklart.

En Maury 1928 Vin Doux Naturel är fruktigt, sött - lite som marmeladgodis - med inslag av plommon, socker och kryddor. Gott!

Det bättre vinet för mig blir i avslutande ronden ändå Charles Ladin vintage port 1935. Troligen Buteljerad i England, men informationen är knapphändig.  Kan vara en Warre´s enligt vissa källor. Bränt socker/muscovado, torkad frukt, fikonkärnor i doften och en behaglig viskositet i munkänslan. Mycket bra utan att vara outstanding på något vis.

Ett par chokladbitar får sällskap med kaffe och en liten skvätt konjak av allra bästa sort:

Delamain Réserve de la Familie! Just den här buteljen "hittades" på Högbo bruk inför den första vinseansen här. Ingen visste när den köpts in och hur gammal den var. Troligen första halvan av 1990-talet. Mycket god var den som vanligt...

Och så här kan det se ut efter förrättat värv. Kvällens viner för mig var Pétrus för sin förskjutning av mina ramar om vin (och vinet utvecklades flera timmar i glaset och blev bättre och bättre!), och madeiran för sin fantastiska rikedom, vitalitet och komplexitet.

Tack Vinmannen för en sinnesjukt galen och alldeles fantastisk kväll!