restaurang dryck - mitt andra vardagrsum

Restaurant Taillevent i Paris har - om jag inte missminner mig - sedan länge haft devisen a home away from home. Låt vara hur det vill med den saken, men om någon restaurang i Uppsala just nu skulle anamma det uttrycket så skulle det tveklöst vara Dryck. Ingen annan restaurang i den här staden har samma genuina känsla av ett trivsamt vardagsrum, där umgänget med den tvåhövdade personalskaran blir till just ett avslappnat umgänge; inte en kund-säljarrelation.

 

Till viss del har det att göra med utrymmet. 12 sittplatser eller så skapar en intimitet svår att efterlikna på större ställen. Men viktigare törs jag hävda är den sköna atmosfär av genuint mat- och vinintresse som herrarna skapar i salen, kombinerat med den precis lagom avspända - utan att bli det minsta slarvig eller ofokuserade - servicen. Det här är Uppsalas trevligaste restaurang. Och då har jag inte kommit till mat och dryck än...

 

För utan leverans på det området kan ett ställe vara hur trevligt som helst; bra mat och dryck är ändå viktigast. Och även här ligger Dryck i det ledande segmentet i stan.

 

Dryck heter som den gör för att man utgår från drycken och skapar en meny som passar. Menyn är begränsad till en trerättersmiddag (tre varmrätter; inte dessert), alternativt några rätter enklare "pubmat" för den som vill. Det har jag testat tidigare och fick mersmak, men ikväll tillsammans med hustrun ville jag ha mer...

Först ut: Chateau Le Sartre 2010, Péssac-Léognan (80% SB, 20% Sem.). Tydligt nässlig, trevligt vin med citrus och fat. Inget vin som nödvändigtvis vill spela huvudrollen, men som fungerade utmärkt till den ljuvliga jordärtskocksoppan med grillat fiskspett.

Intresset för dryck avspeglas också i de alkholfria alternativen. Hustrun - kvällens chaufför - fick sig därför en spännande rabarberdryck med honung i första glaset. Lite för mycket honung för hennes smak, men ett mycket roligt alternativ till Loka citron...

Servicegraden visades också i hur tillmötesgående man var att lösa hennes överkänslighet mot lax och skaldjur; ett alternativt spett gick snabbt att lösa trots de små lokalerna man förfogar över.

 

Nästa vin - till en god quiche med bl a brillat-savarin! - blev en meursault. Bara en sådan sak; kvällens två vita viner var en vit bordeaux och en meursault. Händer inte så ofta, om man frågar mig. Domaine de Chateau de Choreys Meursault Les Pellans 2009 var lite återhållen i doften inledningsvis (för kall?), men kom efterhand mer och mer med en förvånansvärt frisk och lätt doft helt utan ekiga smörtoner. Även smak var nästan mer åt chablishållet med citrus och mineral men ändå en viss fetma i anslaget och en lite otippad ton av pinjenötter! Gott!

 

Hustrun fick en druvjuice som hon tyckte bättre om än rabarberdrickan!

Tredje vinet blev ett återseende av producenten Sokol Blosser. Deras Pinot Noir 2009 var ganska typisk Nya Världen-pinotiserad men i en positiv bemärkelse. Hårda, syrliga hallonpastiller, jordgubbar som drar åt sylt, fat, kryddor... Lite fylligare och något sötare än jag skulle ha önskat, men absolut ett jättetrevligt vin som funkade utmärkt till långkoket på närproducerat Highland cattle (var det ryggbiff?). Den serverades bland annat med hasselbackspotatis och en fantastisk rotsellerikräm med citron. Hustrun, som inte gillar rotselleri, kände inte smaken av den medan jag, som gillar den, gjorde det. Att laga mat som anpassar sig i munnen efter den ätandes smakpreferenser är smått magiskt...!

Hustrun fick först en svartvinbärsdryck i glaset, men bytte till blåbär som föll henne mer på läppen. Ingen jolmig blåbärssoppa utan en frisk och bärig dryck!

Jag avrundade med kaffe och en cognac från det som en gång hette Gabriel & Andreau men som numera lystrar till Gabriel & Associes. Huset hör ihop med Pierre Ferrand och den här skulle vara i en lite råare stil. Visst gick det att känna råheten någonstans, men jag tyckte att den var riktigt elegant med viss russinton, fat och en rejäl dos mandelmassa.

Några handgjorda praliner från unga Sara - en underleverantör som nyss fyllt 20 - förtjänar ett särskilt omnämnande. Jag har ätit chokladpraliner på trestjärniga krogar som inte skulle haft en chans bredvid Saras hantverk. Pistage och strega, calvados och äpple, rom och choklad... Fantastiska alla tre!

Lysande avslutning på en alltigenom urtrevlig och god kväll!

1986 opus one, 1982 mas de daumas gassac

Något av det roligaste man kan göra som vinnörd är en BYOB (Bring Your Own Bottle) med andra nördar... Så när Järvsömannen (nu med egen blogg - check it out!) bokade in sig och en flaska när han "ändå var på genomresa" så var det lätt att tacka ja trots att det var måndag.

 

The usual suspects (Vinmannen, Pokermannen, Korkdragaren och dennes Kollega J) samlades till vad som skulle visa sig bli en av de i mitt tycke trevligaste vinkvällarna på riktigt länge. Både viner - som såklart serverades blint - och gäster var i fin form, och en del överraskningar bjöds det sannerligen på. Det har konstaterats förr att bättre ödmjukhetsträning inte står att få, och vi var alla ute och cyklade emellanåt...

 

Vinerna serveras i två flighter om tre. Först ut ett vin som är klart, gnistrande rött och bjuder på en hel del solmogna jordgubbar och hallon, men också en örtighet som vilseleder mig mot grenache och rhone... Smaken är slank men ändå fyllig på något sätt med ett lätt örtbittert slut. "Bra längd, hög kvalitet" står i blocket, men såklart är det inte grenache utan pinot noir...

 

Och inte vilken pinot som helst! En Échezaux Grand Cru 2007 från Daniel Rion & Fils, minsann... Grand Cru Bourgogne står inte tillräckligt ofta på bordet av förklarliga skäl - tack kollega J!

Nästa vin har ålder och mognad, det är vi alla överens om. Märklig - ytterst märklig! - doft med inblandning av melass och frystorkat pulverkaffe. Off-bottle? Mycket elegant smak, silkig munkänsla, mogen med ett lätt rödbärigt slut. Pokermannen avslöjar att hans flaska kanske inte lagrats helt enligt boken, vilket kan förklara en del. Gott, men vad tusan ÄR det? En 80-talsbordeaux från östra stranden...?

Vi behövde ordentligt med hjälp för att hitta till Spätburgunder... Och året var vi inte i närheten av. En 1999 från Meyer-Näkel och Ahr. Omöjligt att gissa!

Nästa vin är i alla fall tydligt yngre. Färgen är tät, mörkröd utan blåstick. Doften har blåbär och vanilj i sig vilket får mig att tveka lite, men här finns också en blommig lavendelton. I munnen är det ingen syltighet utan en fyllig, björnbärstonad smak med fatkrydda och bra strävhet. Det är gott, men inget jag dricker ofta. Syrah?

Jodå; en Côte-Rôtie 2000 från Jamet! Spännande och gott, men inte min favorit i flighten.

Nya karaffer på bordet, och nya gissningar. Första vinet är en klockren bordeaux, och vi gissar kommuner på vänstra stranden redan vid andra sniffen. Jag är inne på St Julien, mest på uteslutningsmetoden. Sedan börjar tvekan smyga sig på. Doften har klassiska svartvinbärs-/cedertoner och smaken är frukttinad, ganska mjuk med en lätt blyertston, ceder och en liten rökighet... Något får oss att vandra runt en stund i alternativa gissningar men vi är egentligen alla överens med Vinmannens kategoriska: "Frankrike, end of story!".

Nix. Men en riktigt fransk amerikan...! Opus One 1986 - ett ytterst vällagrat exemplar - visar sig från sin allra bästa sida. Otroligt gott och kvällens vin!

Nästa flaska är min. En liten överraskningsbutelj köpt på the Sampler i London... Ganska mörkt i färgen tycker jag som känner åldern, även om en liten tegelkant anas. Doften är först en smula återhållen men sedan kommer en klassisk, elegant och mogen, tydligt cassistonad doft med bra djup. Smaken är också den frukttonad med jättefina tanniner och bra balans. Fantstiskt fint och väldigt klassisk. Gissningarna är också här snabbt i Bordeaux (Pichon-Baron 1990?), men vandrar över till USA när jag avslöjar att det inte är därifrån. Att vinet är från 1982 gör det inte lättare för dem. Och när jag sedan berättar att det trots allt är franskt är förvirringen ett tag tämligen stor, men rutinerade rävar hittar snart fram till det enda tänkbara alternativet...

Mas de Daumas Gassac 1982; gården planterades i början 1970-talet och skördades första gången 1978. Ganska tidigt fick det rykte om sig som "Lafite of Languedoc" och senare också för god lagringsduglighet.

75% CS, 20% Malbec, Merlot, CF och resten okänt...! Ovanligt detaljerad baksidesetikett för att vara från 1982.

Och bra fyllhöjd för ett 30-årigt vin!

Sista vinet var ungt i sammanhanget. Yoghurt, björnbär och vanilj i doften, frukt och mycket fat i smaken. Mnja... jag är chanslös.

Och det visar sig vara kvällens andra Côte-Rôtie - den här gången från Guigal och det varma året 2003 som antagligen ställde till det lite. Inte min kopp té. Men kul att få två CR i samma provning - det fanns definitivt likheter.

Mina foton på mat blir aldrig särskilt bra och gör inte smaken rättvisa, men den här rådjurssadeln med sin lingonbaserade sås, mos på rostade palsternackor, mandelpotatis och västerbottenost och slutligen smörkokta småmorötter med örtsalt... det satt som en smäck! Skålarna slickades och benen gnagdes rena under trivsamt småprat... fler sådana måndagar, tack!

1947 chateau pétrus, 1880 ferreira meneres reserve (madeira)... vinseans på högbo bruk

Vinseans på Högbo Bruk. Smaka på det... Känns som kandelabrar och dammiga flaskor? Helt rätt! Och en middag som få i det här landet kan efterlikna eller komma i närheten av. En helt otrolig kväll i fantastiskt sällskap, kompetent och vällagad mat som omsorgsfullt utformats för vinerna och så viner som höll en oerhört hög nivå såväl rent kvalitetsmässigt som "anekdotiskt"; de bar alla på en historia...

 

Det kommer omöjligt att gå att ge alla vinerna tillräcklig uppmärksamhet här. Och det är väl den enda nackdelen med en så mastodontisk sittning som den vi upplevde i den oerhört gammeldagscharmiga sidobyggnaden till bruket: den att till slut blir det svårt att förmå uppskatta allt som ställs fram efter förtjänst. Att ett DRC-vin framstår som det svaga i en flight säger en del...

Och jag märker när jag försöker beskriva dem att jag använder ungefär samma ord som om ett 100-kronors vin från SB. Det går bara att stapla superlativer till en viss gräns innan det blir fånigt, om ni förstår.

So, without further ado... the wines! Först ut, Krug 1998. Stor, nötig, kryddig doft med tydlig mineralitet, citrus, röda äpplen och en apeslinton som pendlade mellan grand marnier och nejlikeprydda julapelsiner i röda sidenband... Smaken är fyllig, krämig, maffig med bra syra, citrus och mineralitet - men inte lika komplex som doften. Fortfarande ung...?

Till Krug en mycket trevlig anrättning av lätt gravad lax med finsk, odlad störrom, krutonger m.m. Gott, snyggt och mycket passande; Krug har tillräcklig kropp för att stå upp mot det mesta...

En fantastiskt trevlig jordärtskocksoppa med svampduxelles i botten och en svampmacaron på confiterad purjolöksstubbe följde. Snyggt och gott!

Till det en av kvällens riktiga höjdare: A. Ferreira Meneres Reserve 1880. Oerhört stor doft av brûlée, russintoner, bra aceton och ändå något som liknar druvfrukt där också. Smaken har bränt socker, klistrig, brända mandlar, nötter... underbar längd och balans! Otroligt kontemplativt vin som man aldrig vill ska ta slut. Järvsömannen - väl bevandrad i gammal madeira - är mycket nöjd med buteljen, "...och då har jag faktiskt råkat prova 14 stycken 1800-talsmadeiror, den senaste veckan..." som han nämner i en bisats. Aldrig för att skryta, utan rent upplysningsvis! Vilka vänner man har...

Inga torra, vita viner den här gången så vi går direkt över till rött. Äldst går först i de här sammanhangen, och den första duon har sannerligen åldern inne...

En Chateau Tertre Daugauy 1900, St Emilion GCC var fantastiskt välbehållen. Underbar mogen och fruktorienterad doft med söta körsbär, kryddigt trä, lite svamp och murken stubbe. Smaken var rödbärig men utan den syrlighet som jag finner störande i övermogna viner. Den är oerhört mjuk, sammetslen, lätt, elegant och med ett lite udda rökigt inslag i eftersmaken.

Glasfklaskorna hade för övrigt djupare tumgrepp förr i tiden...

Ett fjorton år yngre vin ställdes bredvid. Chateau La Lagune 1914 var avsevärt ljusare än sin äldre kollega.

Både doft- och smakmässigt stod det snabbt klart att det yngre vinet faktiskt var det äldre den här kvällen. Dammig, lite unken och volatil doft. Mycket lätt i kroppen, med ton av björnbär/hallon-MER och vingummi.

De här vinerna får sällskapa husets gås, med en bit anklever, isterband på gås och diverse andra tillbehör. Svårt att överhuvudtaget matcha så delikata viner med någon mat, men faktiskt tog sig La Lagune något till maten.

Så var det dags för kvällens Mystery Bottle - ett blint bonusvin som Vinmannen närmast sprack av förväntan av att få öppna. I ivern råkade han dock nämna att det var från 1947. Och att det inte skulle gå att ersätta med annt vin om det var defekt. Och att det tillhör ikonerna...

Det snävade in gissningsutrymmet tämligen avsevärt. Och även om doften inledningsvis var återhållen (flaskan dekanterades inte förrän i serveringsögonblicket) så växte snart upp en egenartad symfoni av tryffel, moreller, kryddor... Mouton och några till på vänstra stranden gjorde bra saker 1947, men det här måste vara högra stranden. Och i så fall...:

"Det är en av två möjliga, eller hur?" frågar jag Vinmannen på ett självbespeglande sätt. Naturligtvis förstår han frågan och bekräftar flinande att så är det. Alltså Cheval Blanc eller Pétrus. Och Cheval Blanc har jag provat, men det här är något helt annat. Och om inte Vinmannen har gått och vunnit en miljard så finns det en smal chans att en belgisk buteljering passerat hans känsliga auktionsfingrar till ett fortfarande hutlöst men inte astronomiskt pris...

Så är det. En Vandermeulenbuteljerad Chateau Pétrus 1947. Så att... så att... 1947 alltså. Pétrus. Som bonusvin. Två nyp i armen. Fokus.

Låt oss med en gång konstatera att det inte är det för mig bästa vin jag någonsin druckit. Men det är ett i all avseenden sinnesutvidgande vin som flyttar ramarna för vad vin handlar om...! Det är tätt, komplext och ändå slankt på något sätt; kryddiga träslag, tryffel, elegans och en helt sinnessjuk längd! Mycket olikt allt annat jag smakat i vinväg. För att behålla fötterna på jorden så kan jag ändå konstatera att det är doftens inslag av lite jordgubbsyoghurtaktiga toner jag inte riktigt kommer överens med. I någon mån är det här vinet lite acquired taste. Frågan är hur man ska ha råd att acquire en sån smak...

Så matas det på med fler röda: En DRC Romanée-St-Vivant 1986 fastnar inte på bild och underpresterar tyvärr. Doften är frisk med inslag av hallon, kryddor, söt frukt, pomerans medan smaken är lätt, slank, lång men syrlig och lite "dammig". Den påminner faktiskt lite om riojan från 1950 på the Sampler häromsistens, och Järvsömannen tycker sig mycket riktigt hitta dill här. Något av en besvikelse.

 

Ermitage Le Pavillion 1989 från Chapoutier är en 100-poängare enligt Parker.



 

Doften är köttig, fet, stor äch ändå örtigt elegant. Fruktig smak med inslag av örter och en lätt bitterhet. Parker och jag är fortfarande inte överens...

 



 

Då är det här mer min stil! Chateaux Margaux 1989 har oerhört fokuserad, fruktren, balanserad och mineraltonad doft. Smaken är underbar, finsträv med inslag av tobak och söt frukt. Har noterat i blocket att "Ingen kan göra söt frukt som fransoser!". Det här vinet hade jag velat dricka i djupa klunkar ur stora glas till mat!

 

Maten, ja. Rådjuret är naturligtvis en perfekt smakpartner till alla dessa viner!

En Parker 99-poängare i Dal Forno Romano 1996 är dessvärre gravt korkdefekt. Nyfiken som man är kan jag ändå inte låta bli en smak för att få munkänslan. Påminner om ung vintage port utan sötman... inte min kopp té. 17,5% alkohol...! I stället får Serego Alighieri Vaio Armaron 1990 rycka ut, vilket det gör med den äran. Söt - utan att vara för söt - frukt med toner av körsbärslikör. Mogen amarone har betydligt mer elegans än yngre exemplar; det här är inget undantag.

 

En "fläsksmörgås" är ett utmärkt litet tillbehör till det här smakintensiva vinet!

 



 

Så över till sött och återigen två viner på bordet. Clos Haut Peyraguey 1918 (sauternes) har en illavarslande endimensionell, lite bränd doft, och överraskar därför positivt med sin mångfacetterade smak; mycket mer komplex och mycket bättre än doften lovade! Såväl saffran som aprikoskärnor hittar jag till min förnöjelse, och det funkar för mig alldeles utmärkt till efterrättens alla inslag (utom kylan i sorbeten, såklart). Vitchokladbrûléen är löjligt bra till vinet! Järvsömannen dissar det och förstår inte alls min uppskattning...

 

 

Ett litet unikum är Chapoutiers Vin de Paille 2003 som görs i mycket begränsad upplaga. Oerhört sött, närmast visköst med blommig (vita blommor), lite muskattonad doft och smak. Intressant, men ronden utan tvekan till sauternes...

 

Som sagt; vitchokladbrûlée, sockerstekta äppelbitar, gula russin i sockerlag (?) och en söt äppelsorbet funkar huvudsakligen fantastiskt bra till vinerna...

...liksom kvällens urval av ostar gör till de allra, allra sista vinerna. Också de två till antalet, såklart.

En Maury 1928 Vin Doux Naturel är fruktigt, sött - lite som marmeladgodis - med inslag av plommon, socker och kryddor. Gott!

Det bättre vinet för mig blir i avslutande ronden ändå Charles Ladin vintage port 1935. Troligen Buteljerad i England, men informationen är knapphändig.  Kan vara en Warre´s enligt vissa källor. Bränt socker/muscovado, torkad frukt, fikonkärnor i doften och en behaglig viskositet i munkänslan. Mycket bra utan att vara outstanding på något vis.

Ett par chokladbitar får sällskap med kaffe och en liten skvätt konjak av allra bästa sort:

Delamain Réserve de la Familie! Just den här buteljen "hittades" på Högbo bruk inför den första vinseansen här. Ingen visste när den köpts in och hur gammal den var. Troligen första halvan av 1990-talet. Mycket god var den som vanligt...

Och så här kan det se ut efter förrättat värv. Kvällens viner för mig var Pétrus för sin förskjutning av mina ramar om vin (och vinet utvecklades flera timmar i glaset och blev bättre och bättre!), och madeiran för sin fantastiska rikedom, vitalitet och komplexitet.

Tack Vinmannen för en sinnesjukt galen och alldeles fantastisk kväll!

"jag är ju left bank-kille..."

"...men då och då slinker jag över till den andra sidan."

Så skrev jag (ungefär; citatet är inte helt korrekt återgivet) om en 1998 Chateau Laroze St Emilion GCC jag provade i september med stor behållning, och nyligen användes det av Mikael Mölstad, SvD, i sin blogg som exempel på hur "självsbespeglande herrar" skriver i sina anonyma vinbloggar:

http://www.svd.se/mat-och-vin/vinbloggare-utan-identitet_7655760.svd

"Inte för att bredda målgruppen" konstaterar Mölstad sakligt. Att slänga sig med underförstådda  referenser till Girondes stränder är inte för de stora massorna, tycks han anse. Och nej, det var nog inte tanken. Jag har aldrig haft som mål att skriva för en bred målgrupp. Om bred målgrupp vore något slags övergripande mått på kvalitet så skulle Stieg Larsson fått Nobelpris och inte Tomas Tranströmer; alla andra jämförelser lämnade därhän...

Jag vet inte hur Mölstad hittat just till mitt lilla hörn. Det finns de som bloggar oftare, bättre, sakligare och framför allt betydligt kunnigare än jag. Kanske hittade han mig för att jag faktiskt citerat honom såpass många gånger genom åren; framför allt den första tiden 2006-2009. Idag är mitt ex av "En Värld av Vin" tämligen daterat, och detaljuppgifterna tas numera med skopor med salt, men som snabbt överblicksverk tar jag fortfarande fram det ibland. Var ligger Lafon-Rochet nu igen...? Jag gillar fortfarande strukturen och överskådligheten i boken!

Mölstad funderar över anonymiteten. I mitt fall har den flera skäl. Jag har en hyfsat hög ställning i offentlig verksamhet, och även om mitt vinintresse naturligtvis är känt bland kollegor på min arbetsplats så vill jag inte att den som googlar mig av något skäl kommer hit. För mig är det skönt att ha en fristad som är min egen. En privat sfär som jag tycker om att dela med andra nördar; lite som att träffas på torsdagskvällarna i en källarlokal och köra modelljärnväg ihop... Konstigare än så behöver det inte vara.

"Självbespeglande"... tja, kanske det. Visst är det ett narcissistiskt drag i bloggandet. Men det är lite negativ klang över ordet "självbespeglande"... "Självbejakande" låter mycket trevligare. Och min vän Järvsömannen skulle nog skriva under på "Själbejakande" också!

Jag hoppas att alla som skriver om vin - som amatör eller professionell - känner lust till det dom gör. Och att den professionelle vinskribenten som bara går till ännu en dag på jobbet kanske har en källarlokal med en modelljärnväg någonstans...

Och det var väl ungefär vad jag ville säga i saken. I morgon väntar en i sanning själbejakande middag som jag säkert får all anledning att återkomma till...

underkänt, pierre gagnaire

Sista kvällen i London. Vi har tillbringat eftermiddagen utomhus på White Hart Lane och sett Tottenham få stryk av Wigan med 0-1 i en allt annat än underhållande match, full av bakåtpassningar och allmänna snedsparkar. Hustru och son - den senare med halsont och allmänt hängig - siktar in sig på ännu en lugn kväll på rummet. Låter frestande, men... Jag bläddrar lite i What's on och hittar restaurangsektionen. Som ensamätare kan man ju ha tur och få en överbliven plats med kort framförhållning. Pierre Gagnaires "Sketch" har jag läst om i Gourmet för ganska många år sedan, och en stund senare har jag bokat bord (eller snarare plats i baren) i Galleriet, deras brasserie/bakficka.

 

Huvudrestaurangen, The Lecture Room, har två stjärnor upplyses jag om vid ankomst av den vänlige, franskbrytande hovmästaren. Galleriet är enklare matlagning: "...not as... complicated! But it's all made according to monsieur Gagnaires ideas about food..."

Fair enough; jag har inget emot enklare matlagning så länge den är ärlig och på bra råvaror. Och det borde väl Gagnaires bakficka kunna ordna?

I baren får jag en något vinglig barstol och den vänliga uppmärksamheten av en bartender/servitör som såklart bryter på franska... Varför är det bara fransmän i servis/management på engelska restauranger!? Efter lite funderande satsar jag på burgundiska sniglar följt av rådjur. Känns som ganska säkra kort. Till det en karaff bourgogne: Joblot Givry 1er cru 2009. Hur fel kan det bli?

Vinet kommer in först. Det ser ungt ut, nästan blåtonat i färgen. Doften är helt fruktorienterad med massor av röda bär, jordgubbar och hallon. Frukten dominerar också smaken helt, och jag hade gärna sett åtminstone något mer karaktärsdrag för att vara helt nöjd. Var är kryddigheten? Munkänslan är fin med bra syra och överraskande stadigt grepp. Som matvin gör det ett fint jobb, men det tillför inte så mycket i sig.

 

Första rätten, sniglarna, kommer in snyggt upplagda under ett tunt brödlock och badandes i en tjock rödvinsås. Molluskerna är fina och spänstiga, men såsen... Allvarligt talat! Det här är underkänt på alla fronter! En fadd, mjölstinn, endimensionell kräm helt utan smakdjup eller lager. Som att de värmt upp en enkel beaujolais och vispat i ett rejält mått maizena. En misslyckad rödvinsredning som jag knappast skulle ha serverat själv... Förvånande!

Hovmästaren kommer förbi och frågar om allt är bra. Nej, det är det faktiskt inte. Jag framför mina synpunkter på såsen och han ger sken av att bli allvarligt bekymrad. "All feedback är viktig för oss" och "Jag ska framföra det till kockarna" och så en liten härskartekniksprojicering - "De flesta är vana vid sniglar i en rik vitlökssås och inte med så delikata smaker som här" (underförstått: det är inte vi; det är du!) följt av "Vill du pröva något annat, naturligtvis on the house...?"

 

Rimligt professionell hantering av klagomål behärskar de i alla fall. Har de möjligen fått gott om träning...!? Jag avböjer erbjudandet - jag har ju ändå i princip ätit upp - och säger att jag sätter mitt hopp till rådjuret. "Aahh, the venison is very rich!" säger han med extra bred, närmast John Cleese-artad (tänk hovmästaren som serverar Mr Creosote...), brytning, och skiner upp. Tydligen ska det mustiga rådjuret vara något alldeles extra, med långkok på bogen och varsamt tillagade bitar av filén...

 

Rådjuret, med side order i form av en potatisgratäng, kostar ändå £36 eller runt 400 kr, så visst kan man få ha vissa förväntningar?

Och jo.... ja... nja.... Det är inte ett magplask som förrätten, men inte tusan lyfter det. Bitarna av bogen ligger i en klistrig, smakrik sås, men precis som vid förrätten saknar den riktigt smakdjup; det där som bara långsam och metodisk ihopreduktion kan ge. Märkligt, för visst är det ändå ett långkok som ligger på tallriken? Bitarna av bogen har då kokat länge och faller sönder i trådar i munnen. Men... jag vet inte om det beror på att rådjuret är så magert kött, men grytbitarna blir riktigt torra och tråkiga i munnen. Trist. Inte alls smältande som t ex fläsksida... Och bitarna av jordärtskocka är krispiga i överkant. Nej, någon matlagning i världsklass är det inte fråga om.

En servitör som dukar av frågar hur det smakade, och jag fortsätter min gnälliga linje. Han svarar precis som hovmästaren mycket artigt och professionellt och ber mig skriva ned mina värdefulla synpunkter. Vilket jag gör. Men ingen kommer tillbaka och frågar efter dem.

 

Efterrätten är en mastig chokladbakelse med apelsinglass. Gott men inte extraordinärt på något sätt. Totalt med förrätt, varmrätt, dessert, kaffe, konjak (Ragnaud-Sabourin nr 10 är ett trevligt - men på alla sätt numret mindre - alternativ till nr 20 ett par kvällar före...) och en karaff (500 ml) hyfsad bourgogne går det loss på £160. Marginellt mindre än på Hedone, och så mycket sämre.

När hovmästaren avslutningsvis frågar om jag är nöjd svarar jag lite kort att jag nästa gång nog får boka bord i the Lecture Room.... Även bakfickan till en tvåstjärna och som bär en internationellt erkänd kocks namn måste leverera kvalitet och det gör man inte. Han beklagar att de inte levt upp till förväntningarna och ger mig sitt personliga visitkort med löfte om att ordna bord där så fort jag får tillfälle. Tja. Det finns nog annat som lockar mer i London. Ett eller två återbesök på Hedone står betydligt högre på önskelistan...