Inledningen är servicemässigt lite trevande. Många sällskap anländer mer eller mindre samtidigt och vi får vänta på att bestäla in ett glas champagne. På La Fleur har man frångått glasvarianten för praktisk småflaska om 20 cl - lagom för två... Lite flygplansvarning. Och Castellane är fortfarande ingen höjdare som husbubbel.
Att vi hamnat på La Fleur är huvudsakligen på grund av menyn. Den ser bitvis riktigt tilltalande ut och andas ambition. Fläsket är från Domta, lammet från Välnäs gård och tryffeln från Gotland. Vi låter därför köket ge oss sitt best effort och tar femrättersmenyn. Dock byter vi renen mot Tournedos Rossini. Servisen varnar oss artigt att då blir det en fullstor portion och inte den något mindre, anpassade för en flerrätterssittning, och att det blir 50 kr dyrare. Vi avskräcks inte, och glatt lägger hon till att de har serveringstillstånd till kl 01.00 så vi är välkomna att hålla på till dess! En artig, glad och uppmärksam service kännetecknar sedan resten av kvällen.
Första rätten, skaldjurssoppa med smak av krondill, sauterad purjolök och egenrökt röding, är dessvärre ingen lysande start. Den rökta smaken i fisken är alldeles för dominant och slår ut skaldjusstonerna i den annars tämligen koncentrerade soppan. Krämigheten hade mått bra av ett sting av något; chili, cayenne - eller kanske lite syra? Nu blev det mest en fet, kompakt smakmatta. Vitt vin på glas var inte så lätt. Jag hade helst sett ett vin med friskhet, mineralitet och syra men vi stannade för en pinot gris réserve från Gustav Lorentz, Alsace. Mnja. Lite kladdigt.
Vi fortsatte med anklever och Nederburg Noble Late Harvest. Bättre, men anklevern i sig så mild att den blev nästan menlös. Den behövde en nypa salt för att vakna till liv. När vi påpekade det fick vi en artig och informativ förklaring av tillverkningsproceduren, och en försäkran om att framföra synpunkterna till kocken. Detta sagt på ett så trevligt sätt att det faktiskt gick att tro på servitören när han försäkrade att "...de blir bara glada av att få synpunkter!".
Varmrättens Tournedos Rossini var riktigt god, och perfekt stekt rare. Bra tillbehör också, och i mitt tycke ett snäpp upp från Stationens version. Plus för naturlig anklever och inte paté... En habil köttpresentation ska inte underskattas.
Till detta landade vi efter viss debatt i en ... zinfandel. Ravenswood Lodi Zinfandel serverades i mitt tycke alldeles för varmt - vad är det med restauranger med ambition som serverar sina viner rumstempererade!? Väldigt få viner - och inga 100-kronorszinfandel! - mår bra av att serveras vid +23 grader... En ishink ordnades dock snabbt och fick vinet att tona ned den värsta vanilj-/björnbärssyltigheten och hitta lite balans. Inte mitt förstahandsval, men vinlistan är tunn i mellanregistret. Tolv röda viner under 400 kr, fyra i skiktet 400-700 kr och tre över 700 kr. Här finns utrymme att fördela om från billigare tjut till fler kvalitetsviner.
Middagen fortsatte med ostar (snyggt presenterade och goda!) och saffranspannacotta med blåbärsglass (god men utan wow-faktor).
Kvällens största wow kom i stället när vi ville ha cognac och det visade sig finnas Delamain Pale & Dry på menyn. Trevligt. Men då säger servitrisen: "Jag har en till, dyrare, Delamain som inte finns på listan..." Jag väntar mig en Vesper, men döm om min glädje och förvåning när en Réserve de la Familie kommer fram! Till i sammanhanget humana 75 kr/cl blev de avslutande 3 centilitrarna kvällens stora höjdpunkt.
La Fleur är en restaurang med ambitioner - det är tydligt. Lika tydligt är att man inte när riktigt ända fram i alla delar. Det spretar. Som bäst är man bra men topparna når inte till taket. Och lägstanivån är för låg. Ändå finns många delar där...!
Synd, för det behövs - och finns utrymme för - fler krogar med ambition i stan. Det känns som om La Fleur med ganska små ansträngningar skulle kunna få ihop sin akt och konkurrera om tredje/fjärdeplatsen i stan. Jag hoppas att de siktar ditåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar