korkgudens förbannelse

Vissa kvällar är korkguden verkligen inte på din sida. Det här är en sådan kväll. Visserligen var ett par av vinerna något av chansningar, men ändå. Surt.

Hustrun har bjudit sina tre bästa vänner från doktorandtiden för att fira nya jobb m.m. och jag har lovat att stå för mat- och vinhanteringen. Det är ju kul! Enda nackdelen är att möjligheten till mer precisa doft- och smaknoteringar begränsas av att man har för mycket att stå i i köket för att hänga med.

Till blandat småplock och snittar (hemgjord ankleverterrin rullade i rostade hasselnötter, kungskrabba med tryffelmajonnäs och lättrimmad tonfisktartar med chili-/avocadokräm) serverades bästa bubblet just nu; Henriot 2002 är ett klart kvalitetssteg upp från NV-cuvéer och ändå en prismässig stor skillnad till mer namnkunniga systrar som till exempel Bollinger GA.



Fantastiskt god, gula äpplen och nöt/mandel dominerade. Till förrätten, ankrillette på rostat surdegsbröd och hemsyltade kantareller räckte inte Henriotbuteljen, och en halvflaska Billecart-Salmon 2000 fick rycka ut ör påfyllning i glasen.

Lite anonym efter Henriot, med mer citruston. Gott, men inte outstanding på något sätt i kväll. Så långt allt väl, men här började bekymren...

Till torskrygg med risotto på ostronskivling bunden med rostad oxmärg ville in Chateau La Louvière 1996 alls vara med. Oxiderat. Jag har en viss fördragsamhet med oxidativa drag i gamla, vita viner, men det här var för mycket. Hustrun rynkade på näsan och gjorde tummen ner. Vinbyte.

In från avbytarbänken kom en bekanting och betydligt yngre förmåga. Chateau Larrivet Haut-Brion 2007 levererade som vanligt bra kvalitet med sauvignon blanc-karaktären hållen lagom i schack av en balanserad dos fat. En klapp på axeln till mig själv för att jag tog hem en låda!

Över till rött: valet till det confiterade anklåret med ankleversås, potatis-/jordärtskockskroketter och ölkokta pärllökar (en orgie i brunt!) stod mellan yngre bourgogne eller mogen bordeaux. Varför inte båda?

En Pommard 1er cru Grands Epenots 2007 från Jadot var ung och fruktintensiv med jordgubbar, mosade hallon och kryddiga toner. Friskt och gott, men borde fått några år till.

Det kunde man dessvärre inte säga om den här gentlemannen. Chateau Batailley är ett favoritslott, och även om 33 år är mycket för ett vin från ett halvdant år så hoppas jag att det skall vara ett trevligt exempel på ett vin i utförsbacken. Många 70-talsviner har överraskat positivt på mig. Dessvärre skvallrade doften direkt om våta yllevantar och annat otäckt. Korkdefekt.

Efter maten erbjuder jag lite ostar innan vi går över på desserten, och - om intresse finns - ett nytt vin för att fylla på med. Flickorna/kvinnorna/tjejerna (vad använder man för term här om några femaler i 40-årsåldern?) är inte nödbedda, och idén om mogen bordeaux har fått fäste i mitt huvud. Varför inte en las-cases 1978? Flaskan som provades i somras antydde att den inte skulle vinna på vidare lagring, så...

Nähä. Tvärkorkat här också. Damn!

Men den här då? En Pagodes de Cos 1995 borde nått viss mognad och den kan väl ändå inte...

Den klarar sig lite bättre än sina bordeauxkollegor, och hinner i alla fall fram till bordet och ned i glasen. Men ju mer jag doftar och ju mer luft det får - där kom den förrädiska TCA-doften stickande igen. Och frukten är alldeles för kort. En smygkork, men en tydlig en.

Jag ger upp och serverar efterrätt: ingefärskokta päron med hemgjord vaniljvisp och kaksmulor. Sött och gott!

Avslutningsvinet hade i alla fall den goda smaken att leverera på topp. En Heimbourg VT 2002 från Zind Humbrecht var simmigt söt men med syra nog att hitta balansen och stå upp på ett utmärkt sätt mot desserten. Honung, gula plommon, exotisk frukt... Mums!

Som helhet en lyckad middag ändå, även om den här sortens cellar thinning är trist att uppleva. Nå, nu hoppas jag att korkguden ler hult mot mig året ut. Det har jag förtjänat!