Fokus på samvaro och inte på mat och vin, alltså. En kvarglömd Rotari får tjänstgöra som mingelbubbel (bra i sig, men med gårdagens champagner i färskt minne framstår den som tämligen andefattig) och till pastan med strimlad lövbiff, rödlök och kantareller en italienare som gör sitt jobb utan att påkalla en bloggnotis.
Till efterrättens äppelpaj med vaniljvisp (där jag gör tvärtom det brukliga och serverar köpt äppelpaj och hemgjord vaniljvisp i stället för tvärtom - gott hursomhelst) får jag tillfälle att plocka fram ett litet större nummer på vinsidan. Brorsans fäbless för mogen vintage port är ju omtalad, och ingen jul utan en 60-talare på bordet har varit devisen. Frågan är vad han skulle tycka om ett så ungt vin som en -91:a?
Året var ett gott portvinsår utan att vara stort. 1994 rankas väl högre av 90-talsårgångarna, och frågan är om inte 1997 också gör det?
Nervös efter lördagens korkfadäser får jag till slut upp buteljen och kan direkt andas ut. Inga avvikande dofter. Tvärtom en ren, frisk portvinsdoft av plommon i madeira, apelsinchoklad och inslag av lakrits. Munkänslan är det inget fel på; lagom viskös, söt utan att bli kladdig och med bra syra och efterbett. Apelsintonerna dominerar på ett lite oväntat sätt; lite som julens nejlikeprydda apelsiner i röda sidenband. Mognaden är relativt långt gången. Blint hade jag nog gissat på en tidig 80-talare.
Gott, och får tummen upp av såväl kräsne brorsan som svägerska och hustru. Skönt att få avsluta helgen med ett gott, moget vin. Jag ska inte säga att jag började tvivla, men självkänslan behövde en framgång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar