blandade småskott

Helgen har inneburit en del trevliga viner, men jag har inte känt så stort analysbehov. Det finns ju en risk - som ni säkert känner igen - att man blir isolerad i sitt vinintresse när man umgås med de som inte fullt ut delar samma fascination. När man har brorsan med flickvän på middag är det inte särskilt artigt att fokusera mer på vinet med anteckningsblocket i högsta hugg än att intressera sig för gästerna.

Några korta noter, dock:

Taittinger NV på halvflaska var en perfekt inledning på helgen. Ganska äppelmustig till sin karaktär; kändes något nummer större än sin prislapp. Bra baschampagne är alltid intressant, och den här överraskade positivt.

2004 Chateau La Nerthe - första försöket för mig på den här årgången. Antagligen för ung ännu. Den fick stå i karaff ca 1,5 timme - svårt att bedöma om det är lagom. Skön doft med fokus på hallon, körsbär, plommon, örter och inslag av bittermandel (?). Smaken ganska slank, hyfsad längd, bra struktur. Helt okej, men var det inte mer än så här, liksom? Kommentarerna på Cellartracker går i samma anda. Jag får vänta lite på resterande buteljer...

1988 Taylor's Quinta de Vargellas Vintage Port - Fick ingen luftningstid utan rätt ned i karaffen och fram på bordet. Trots det fantastisk doft med urtydliga toner av framför allt fikon och andra torkade frukter. Även en del bränt socker. Riktigt läcker doft! Smaken når inte fullt samma höjd. Det är tydligt att det inte är vintage port från ett deklarerat år, men det är ändå mycket gott. Till och med brorsan - känd för att inte dricka port yngre än 40 år - tar påtår, och sitter så länge på karaffen att jag får fråga om hans bekantskap med biskopen av Norwich ett antal gånger...

2004 Guigal Côtes du Rhône - Till kvällens köttfondue. Är det bara jag som fattat hur mycket bättre Guigals 2004 CdR är jämfört med upphaussade 2005!? Och vem har en låda 2004 att sälja till mig? Balanserat, fruktigt, viss stramhet och ett kryddigt slut - mums!

Ny vecka - nya möjligheter!

2001 chateau cos d'estournel

Det var en sådan där fredag då det behövdes något extra. Fyra dagars beredskap var avslutade, och det fanns också andra skäl att gräva lite djupare i källaren. Upp kom en 2001 Chateau Cos d'Estournel, inköpt som "ej uthämtad primör" i september 2006. Redan då låg det ca 300 kr under listpris. Idag finns det i BS för ganska exakt dubbla priset mot då... Bra förräntning på insatt kapital!

Bordeaux 2001 har druckit bra på sistone, och det känns som om de är i en trevlig fas för stunden. Öppna, harmoniska och med bra balans mellan mognad och ungdom. Hur skall det stämma på Cos d'Estournel som betecknas av Mölstad som "utpräglat lagringsvin"?

Det här blir första smakprovet sedan inköp. Flaskan karafferas ca 1,5 timme innan middagen, och alla hästar verkar vara i stallet! När det är dags för mat sitter hustrun och jag och sniffar och luktar, sniffar och luktar... Vad är det som sticker ut sådär? Något alldeles eget... Bröd - eller jäst, försöker hon. Kanske korinter, prövar jag. Det luktar som i ett odlingsrum, säger hon. Hmm...

Lite senare känns det som om allt har satt sig, och dofterna hittat på plats. Doften växer ut till något komplext, yppigt, strålande balanserat! Här finns en begynnande mognad som dämpat eventuella tidiga fruktdominanser; här finns såväl blyerts som stall (i tyglade doser), här finns en fruktighet med mest drag åt svarta vinbär och så mer av mognadens signum i form av läder och tobak. I munnen beter det sig som ett rasrent bordeauxvin av bästa märke! Det är balanserat, har bra längd, mycket finkorniga tanniner ("som att slicka sammet!") och lyckas vara munfyllande och läskande på samma gång. Respect!

Mognadsmässigt har det här vinet naturligtvis mycket kvar att ge. Säkert är tio år till inga problem. Samtidigt tycker jag att min utgångspunkt fortfarande stämmer bra: Bordeaux 2001 är i en mycket trevlig fas nu. Även om jag gillar riktigt mogna viner så är perioden när den nyskördade fruktens intensitet lagt sig och de första avrundade aromerna av mognad börjar framträda något alldeles speciellt.

Hustrun gillar det skarpt. It-mannen med hustru som jag besöker senare under kvällen med det som är kvar i karaffen är mer avvaktande. IT-hustrun (kärnkraftsexperten) konstaterar dock att den brie de meaux vi provar till vinet slår ut deras egen 7 Deadly Zins helt, medan Cos står sig mycket bra ihop med osten...

En alltigenom mycket angenäm vinupplevelse och antagligen in på Bordeaux Top 10-listan - om jag hade någon!

2001 chateau durfort-vivens

Höstens ciderförsök börjar vara aktuelt för avsmakning. Jag gjorde två satser med lite olika lång utjäsning, och det känns som den senast buteljerade kan ha bäst potential. Tyvärr följde jag receptet för noga och tillsatte mer vinsyra än min sura ursprungsmust behövde. Resultatet är en riktigt syrlig historia i grundutförande. Jag har därför sötat upp det hela något vid buteljeringen och resultatet är fortfarande torrt och syrligt men fullt njutbart.

Jag satsar dock på bubblor i min cider, helt enligt champagnemetoden med efterjäsning på flaska. Tyvärr håller inte riktigt korkarna emot trycket som byggs upp, och jag har blivit tvungen att säkra dem med egenkonstruerade grimmor av buntband... Det funkar, men från en flaska har ett ohejdbart läckage pågått senaste veckan. Dags att göra något av den - varför inte en cidersås?

Hitter ett recept på fläskfilérulader i cidersås och fixar till det lite för att få en fylligare smak på såse. Det blir riktigt gott, till och med så att sonen tar om av enbart sås och potatis! Alla cideransträngningarna i hösts var alltså inte helt förgäves - kul!

Till detta känns en Bordeaux rätt. Husets Margaux, 2001 Chateau Durfort-Vivens får rycka ut igen. Provades första gången för snart ett halvår sedan, och jag måste säga att jag är fortsatt nöjd. Mocka, örter/gräs och svarta vinbär dominerar fortfarande, mognadstonerna finns där och fortfarande ett litet stjälkigt inslag. Det är faktiskt ganska så koncentrerat men ändå slankt; framför allt eftersmaken ger en fyllig och behaglig "efterskjuts" till vinet. Till maten passar det som hand i handske.

Som jag konstaterade redan i november; ett perfekt vin att ha en låda av och plocka fram en flaska då och då under de närmaste åren...!

2001 la magia brunello di montalcino

Montalcino i augusti 2001... En liten silvrig Renault Clio letar sig fram på slingriga italienska småvägar. Vi är på förlovningsresa i Toscana, och har letat oss från Florens ned mot Montalcino. På vägen passerar vi Siena, och jag får minnen från mina gamla litteraturstudier i början av 90-talet. Siena mi fe, disfecemi Maremma (-Dante, Divina Comedia, Purg V 134). Siena mig livet gav, Maremma tog det. Ett levnadsöde inrymt i några få rader. Det är kulturbygder vi färdas i, och vinodlingarna avlöser varandra omkring oss.

Någonstans i närheten växer också de Brunellodruvor som så småningom La Magia skördar, vinifierar, fatlagrar och buteljerar.


Hösten 2008. En Helsingforskryssning för två nätter på egen hand och lite kvalificerad vuxentid. I utmärkta vinbaren på färjan finns också en rad intressanta viner för inköp. Det är där jag köper min första d'Yquem, och där följer också ett par flaskor Brunello med i korgen.

Till en fredagsmiddag på fläskytterfilé och krämig sås med funghi porcini sätter vi skruven i den första. Det blir karaffering precis före serveringen, dvs ingen större luftning. Jag är lite osäker på hur mognadsgraden är på vinet. Färgen avslöjar dock att det är ett relativt moget vin i glaset; det är ganska genomskinligt och bleknande, uttunnande i kanterna utan att riktigt nått tegelstadiet.

Inledningsvis upplever vi doften som lite återhållen. Sedan kommer syrliga toner, körsbärskärnor, men också tydliga mognadstoner åt läder/tobak-hållet. En jordighet uppfattas först av hustrun som lite tveksam i sammanhanget, men jag känner mig trygg med hela doftpaletten, även om den inte är så stor som jag kanske väntat mig. Efterhand under kvällen upplever jag dock att det öppnar upp, och i skrivande stund - efter 15 timmar i täckt karaff i kylskåp - är doften underbart sammansatt och mer komplex (plommon, läder, syrlighet men också örter), men fortfarande inte något som direkt väller fram ur glaset och hoppar över kanten.

I munnen är det inledningsvist tufft och tanninsträvt; frukten är ganska återhållen men körsbär finns där tillsammans med några röda bär, örter och tobak. Längden är hyfsad, men inte extrem. Det fungerar som helhet mycket bra till maten, men någonstans gnager ändå tanken att vi nog väntat oss lite mer av detta vin som ändå gick på omkring 500 kr/flaskan. Kanske kan det bli någon föränding med ytterligare lagring; vi låter den andra flaskan vila.

...fler tankar från teneriffa

Man gör en del iakttagelser och reflektioner på semester. En del bekräftar redan bestämda uppfattningar, annat ger nya insikter. Bland det jag lärde mig eller fick vidimerat under en vecka på Teneriffa fanns - förutom betraktelsen i posten nedan - också följande:

- Det finns drickbar, ja nästan njutbar spansk brandy. Carlos I smakade visserligen mest bränt socker, men det var bra bränt socker!

- Det finns till och med cava med karaktär. Tyvärr fångade jag inte märket på de glas med inhemskt bubbel vi beställde in som aperitif på en bättre "italiensk" restaurang.

- Övrig cava som kom i min väg var besvikelser

- Champagne är ändå champagne. Till och med en standardskumpa som Pommery - serverat i duralexglas på terrassen - var överlägset allt annat bubbel under veckan.

- Namntorkan på italienskinspirerade restauranger var i det närmaste parodisk. Vi tappade räkningen efter ett tag, men minimum sex olika Little Italys inom en kvadratkilometer blir löjligt!

- Det är inte nödvändigt för en italiensk restaurang att ha italienskt vin. Inte i Spanien.

- Det här med hummer är svårt. Jag försökte förklara för servitören att jag ville ha en hummer, inte languster. In kom en hårdgrillad - languster. Båda sorterna fanns såväl på menuyn som i de stora akvarierna inne på restaurangen. Jag har provat förr och även om langustern är god så minns jag den som underlägsen hummern. Så även denna gång, då det också sannolikt var den till partiell förkolning gränsande grillningen som bidrog till en lätt oangenäm beska i skaldjuret.

- Efter fem dagar längtade jag mig sjuk efter kött och potatis. Lyckligtvis kunde en närbelägen italiensk restaurang förse mig med en medium rare oxfilé med stekt potatis och en nice chianti. Jo, den här restaurangen hade faktiskt italienska viner! Ingen sås, dock...

- Chianti serverad vid +24 grader är inte vad chianti serverad vid 17-18 grader kan vara. Lyckligtvis kunde en ishink snabbt frambringas.

- Davidoff Estremadura är en i många avseenden perfekt efter-maten-cigarr för en semesterblossare - lagom stor, relativt mild i smaken utan att bli mesig.

Se där några sammanfattande intryck med bäring på mat och vin från veckan. Nu känner jag suget efter att proväta något riktigt bra här hemma i Sverige! Efter att ha bläddrat i senaste Gourmet och läst i dagspressen om Mathias Dahlgrens andra stjärna tror jag att vi har en riktigt bra och prisvärd restaurangscen på hemmaplan. Synd bara att koncentrationen till Stockholm-Göteborg verkar bli starkare, med enstaka obskyra, lokala alternativ som undantag. Var ligger Dala-Husby!?

tankar från teneriffa

Så är vi åter hemma efter en fantastiskt skön vecka i värmen. Att det skulle vara fullt så varmt - svensk högsommarvärme - hade jag inte väntat mig, men berodde på vindar från Sahara som för tillfället svepte in ön i stoftdis och torr hetta. Timmarna på stranden blev många, med välkomna avbrott för dopp i svalkande böljor och/eller törstsläckande rosé, fatöl och sangria (i hustruns fall även en Bacardi breezer...). På många sätt banalt och trivialt - men för oss just nu var det fantastiskt skönt.

De kulinariska äventyren blev inte många. Restaurangutbudet i och kring Los Cristianos har en tydlig turistinriktning, och överraskningarna blir därmed få. Besöket på Meson Castellano, restaurangen med öns bästa vinlista, blev något av en antiklimax. Visserligen innehöll deras tapas-set-menu den kanske godaste pata negra-skinka jag någonsin ätit och resten var förvisso gott men lite oinspirerat. Men vid det här laget har jag börjat bli allergisk mot restauranger som låter påskina att de har vinambitioner men inte visar något vinintresse:

Kypare 1:

"House wine or wine list?"

Jag:

"Wine list!" (äntligen skulle jag få se något mer än sex spanska budgetklassiker där Sangre de Toro var toppnumret på en vinlista!)

1 minut senare

Kypare 2:

"You ready to order?"

Jag (har vid det laget hunnit till Ribera del Duerosektionen med Pingus, Aalto, Vega Sicilia Unico m fl, m fl - namn jag känner igen men aldrig provat. Konstaterar att årgångar inte är utskrivna):

"Not really..."

Kypare 2:

"Here!" tar fram en flaska från en hylla intill. "This is good rioja!"

Jag:

"Well, I'm not really into rioja."

Kypare 2:

"What you want?" (ser sidan uppslagen i listan) "Ribera del Duero?!"

Jag:

"Probably, yes. What can you tell me of this?" (peka på ett Aaltovin i 40 Euroklassen)

Kypare 2:

"Noo... not having." Hämtar annat vin från annan hylla. "Here! Good Ribera del Duero!"

Jag (känner inte igen något med flaskan, tittar efter namnet i vinlistan...):

"What wine is that - it's not on the list? Is it a Reserva or Crianza?"

Kypare 2 (sneglar lite över min axel):

"Noo... not on list. (tittar på flaskan) It's a Riserva. Good wine!" (är på väg att köra korkskruven i det)

Jag (snabbt):

"How much is it?"

Kypare 2:

"65 Euro"

Jag (kalkylerar den svaga kronan och den uttunnande semesterkassan...):

"Well, we were looking for something in the 30-40 Euro-range..."

Kypare 2 (suckar lätt, himlar knappt märkbart med ögonen):

"30-40 Euro... Hmm." (ropar på kollega)

Kypare 2 och kypare 3 för snabb dialog på spanska. Hittar en tredje flaska, en Reserva, som ställs på bordet.

Kypare 2 (med kypare 3 hängande bredvid):

"This wine, but Crianza. 38 Euro. Good wine."

Kypare 3:

"Crianza, not Reserva." (pekar mot etiketten)

Jag (efter en blick på etiketten och en blick i listan - vinet är inte med - är jag beredd på vad som helst för att få stopp på det hela):

"We'll take it!"

Vinet - en Pago de Carraovejas Crianza 2006 (80% Tempranillo och 20% CS) - var tungt, modernt, tydligt fatat, fruktigt, fylligt. Ändå ett av det godare vinerna under veckan - de mer ambitiösa vinmakningsmetoderna ger trots allt ett visst resultat, vilket härmed motvilligt erkännes...

Fler iakttagelser följer!

2005 chateau bouscassé

Sanningens ögonblick... Ett vin som sågats av vissa men hyllats av andra. Diskussionerna handlar om det kan vara vin från olika olika batcher och konspirationsteoretikerna kan få sitt lystmäte stillat! Härligt!

Mitt i packningen för en veckas vistelse på varmare breddgrader blir det inte läge att göra en medveten provning med alternativjämförelser. Vinet får dock bästa tänkbara sällskap i form av en helstekt, örtkryddad entrecôte med saltbakad potatis och dito rödlök och tomater. En ört-creme-fraiche rundar av det hela.

Redan klockan tre luftades vinet rejält med omhällning i karaff, skakning, tillbaka till flaska och tillbaka i karaff osv, osv. Var det inte Lars Torstensson som förordade omhällning mellan två kastruller? Vinet får sedan stå fyra timmar i karaff innan provning. Det hjälper mot ungdomlig vresighet, men kan inte göra vinet bättre i sig...

Hur gärna jag än vill så har jag svårt att förhålla mig neutral. Jag vet att vinet är ifrågasatt, och känner omedvetet att jag letar fel. Mitt bästa sanningsvittne blir därför hustrun; oförstörd i sitt omdöme av övriga vinbloggares inflytande.

"Det luktar... mandelmassa!? Nej, bittermandel! Hmm... Det smakar ... inte så mycket? Men rätt okej till maten!"

Jag skulle kanske kallat hustruns bittermandel för körsbärskärnor, men annars håller jag med. Doften känns mindre komplex än -04. Jag letar efter örter och lakrits som jag fann ganska lätt då, men kan endast med möda hitta dem. Ändå är doften kanske det bästa med vinet; åtminstone inledningsvis. Samtidigt finns det ett lite dovt, stalligt inslag. Smaken känns till en början lite innehållslös; mest sträv och viss rödfruktighet och mycket syror. Från början uppfattar jag den som lite kortare än -04, men mot slutet av kvällen suger det tag ganska rejält och länge i gom, kinder och tunga. Däremot är det ingen mångfacetterad smak som avslöjar nya dimensioner efterhand - det smakar liksom likadant från första papillkontakten tills det helt klingat av. Men att det funkar till maten är det inget snack om, även om det inte lyfter den till några nya höjder.

Jag blir inte klok på vinet. Jag kan ärligt inte säga att det är klart sämre än 2004, men det är åtminstone inte bättre. Tyvärr har jag ingen -03 att jämföra med, men jag tror jag får offra en till av mina -04:or att ställa bredvid varandra längre fram.

Ett tag är jag inne på om det skulle kunna vara ett fall av smyg-brett - skulle kanske kunna förklara att frukten upplevs som ganska nedtonad trots ett varmt år...? Problem i vineriet alltså som ett alternativ till sekunda batcher... Se där, så hade man sällat sig till konspiratörernas skara!

Nu åker konjären med familj på en veckas välförtjänt semetser på Teneriffa. Hög risk föreligger för enkel rioja, San Miguel vid poolkanten och en och annan GT på hotellrummet. Förhoppningsvis hittar jag något att blogga hem om också... Vi ses!

portvinsfynd på systemet

Fick ett tips av en kollega igår att Taylor's single quinta vintage port på halvflaska skulle reas ut. För bra för att missas; halvflaskor är en väldigt lämplig storlek för vintage port. Även om det rörde sig om Quinta de Vargellas (vingårdsbetecknat portvin som ges ut ibland de år som inte betecknas som tillräckligt bra för att deklarera en vintageårgång, men där ändå enskilda lägen kan ge riktigt bra viner) och inte Taylor's grand vin så var det nya priset, 149 kr/flaska, mycket tilltalande. Lite surfning ger snabbt vid handen att samma butelj vid lanseringen 2007 kostade 245 kr... Tydligen har den först prissänkts till 196 kr och sedan ytterligare ett steg. Det finns de som provat tidigare med gott resultat!

Tre flaskor vardera av sannolikt begynnande mognande 1988 och lite yngre men potentiellt starkare 1995 införskaffades för framtida njutning. Det finns flaskor kvar, så passa på. Har du 900 kr att lägga på vin den här månaden så tror jag inte många köp slår detta. Jag tror helt enkelt att de här vinerna till det här priset kan vara något av 2009 års bästa fynd på SB!

Hörde jag någon säga Prisvärt!?

vällagrad beaujolais royal

Kan inte undanhålla eventuella läsare en bild från en vinintresserad kollega som fått överta resterna från mosters (?) skåp. Viner inköpta på 80-talet, förvarade liggande i hyfsat jämn temperatur, men kanske inte tänkta för långlagring...

Till exempel överraskade inte en sannolikt 20 år gammal Beaujolais Royal positivt. "RIP long before 2009" löd det summariska omdömet som kom med bilden.

Bättre lycka nästa gång!

2004 chateau bouscassé

Beredskapsveckan är slut, och något gott och rött att sippa på efter maten vore inte helt fel. Tyvärr har det varit tunt med påfyllningar i drick-nu-segmentet den senaste tiden. Efter lite vånda fastnar jag för att ge Chateau Bouscassé 2004 en chans. Det har gått snart två år sedan inköp och vinet är dryga fyra år - samtidigt som det är känt som en långliggare. Hur mår det idag, tro?

Producenten Alain Brumont byggde upp verksamheten kring Chateau Montus och Bouscassé under 80- och 90-talet och visade att den mer eller mindre lokala druvan Tannat hade på vinhimlen att göra. Samma druva odlas numera också en del i bl a Uruguay. Tannat har alltså egenheten att vara extremt tanninrik och lagringskrävande, och blandas vanligen med andra druvor för att öka tillgängligheten. I Montus är det enligt Mölstad ca 20% CS och i denna Bouscassé 65% Tannat, 25% CS, 10% CF. Antagligen är det ett av de billigaste lagringsvinerna där man med tålamod kan få helt annat resultat än om man öppnar flaskan för tidigt.

Eftersom jag vet att jag är tidigt ute är jag beredd med stora luftpumpen. Vinet brutal-luftas några gånger genom att hällas fram och tillbaka mellan flaska och karaff och maximera ytan mot omgivningen i processen. En första provsmakning - innan luftningen - signalerade närmast odrickbarhet i snipig återhållsamhet, men luften och en halvtimme i karaffen att stilla nerverna verkar göra susen!

De första sniffarna drar åt Rhône till. Jag tycker mig hitta örter, lakrits, kryddor och en rödfruktighet. I munnen är det naturligtvis strävt och stramt, men inte längre elakt. I början av kvällen går dock associationerna först mot omogna hallon, röda vinbär och en syrlighet.

De Bordeauxlika dragen som vinet skall kunna erbjuda efterhand tycks svårfunna - plötsligt är jag i stället i Bourgogne! Javisst - doftintrycken har utvecklats under kvällen och nu känns den rödfruktiga, syrliga lite kryddiga doften inte helt olik en bra pinot. Märkligt... Kanske är det något i elegansen som saknas, dock, och i munnen är det aldrig någon tvekan om att det är något annat.

Sammanfattningsvis ett spännande smakprov på något som om det dricks idag vinner på rejäl luftning och något att äta till, men som med all säkerhet utvecklas positivt under flera år till. Ingen panik här inte.