måndag, april 13, 2009

2006 umathum frauenkirchner haideboden


Påskhelgen lider mot sitt slut, och jag kan bara konstatera att den inneburit ett riktigt bra urval av aktiviteter. en middag med direktören (se nedan), ett spa-dygn med hustrun (trevlkigt och bra på alla sätt och vis, men inget att blogga om mat- och vinmässigt) och ett par intensiva dagar med hustimring i Västergötland. Musklerna var inte pigga i kroppen efter att ha baxat de där stockarna i och ur sina spår för att hugga bort och jämna till tills passformen blev tillräckligt bra ("tillräckligt bra" being the keyword here...).
I dag blev det därför stilla trädgårdspysslande och en riktigt långsam löprunda för att i alla fall försöka mjuka igång kroppen något. Och så middag med lamm!
Till hustruns lammracks med saltpotatis, lök och paprikasås tänkte jag mig något något litet fylligare, kryddigare, rundare och med bredd i bettet. Ute i vinrummet är det dock lite tunnsätt med den sortens viner, men så föll mina ögon på en österrikare.
Josef Umathum är en av de ledande vinodlarna i Österrike, och i sin Frauenkircher Haideboden från regionen Burgenland, syd-sydost om Wien, blandar han druvorna Zweigelt och Blaufränkisch med Cabernet Sauvignon. Vinet inhandlades på plats i Österrike för ett drygt år sedan, och det här blir första smakprovet. 2006 är enligt källorna ett riktigt bra år i Österrike.
Vinet får en acklimatisationsperiod i karaff. Omedelbart vid karafferingen får jag en Rhôneassociation som håller sig hela kvällen. Det är någon med de nästan köttiga tonerna, mörka bär, lite lakrits, björnbär... och ett kryddigt inslag.
För att göra en halvlång historia kort så är det här ett vin som i dagsläget är betydligt mer intressant att lukta på än att dricka. I doften finns komplexitet, lager-på-lager, och en del oväntade inslag (var det där verkligen rönnbärsgelé jag kände nyss!?). Angenämt, om än åt det fruktigt nästan överlastade hållet.
I munnen uppvisar det tyvärr inte samma komplexitet. Det känns ganska rättframt med en bärig attack som långsamt klingar av i ett lätt kryddigt avslut. Smaken är visserligen lång och mina farhågor om ett jolmigt och ryggradslöst vin kommer åtminstone delvis på skam. Men helt balanserat känns det inte, och det funkar sådär till maten. I mitt tycke anonymiseras vinet av maten på ett sätt som det inte borde. förutom den föga vinvänliga paprikasåsen borde esten vara en busenkel match för vilket anständigt rött som helst.
Så; om det här vinet är på topp idag så är det något av en besvikelse. Om frukten kan tonas ned något med tiden och balasen komma tillbaka kan det bli något riktigt bra. Och hur den lilla glastoppen som ersatt korken i flaska skall klara tiden får vi då också ett svar på!

Inga kommentarer: