2004 barolo gianni voerzio la serra

Så var beredskapen över för den här gången, och vi firar med ett bättre vardagsvin. Eftersom jag blev väckt ett par gånger på söndagsnatten - vilket innebar att hustrun också bryskt kastades ut ur sömnen - kan det vara läge att bjuda på något trevligt för att blidka henne...

Till hennes pasta med krämig sås på gorgonzola, champinjoner och fläsktärningar behövdes ett vin med lite stramhet; gärna italienskt. Valet förr på en ung barolo: 2004 Gianni Voerzio La Serra. F&V hade varnat den ekfatskänsliga allmänheten, men jag har inget emot att tugga planka emellanåt så länge resten finns där det ska.

En knapp timmes luftning hinns med (sträckan Norrtull - Uppsala). Vinet visar sig vara mörkrött och tätt; inga mognadstoner eller den mer tegelrödsskimrande klarhet som kan prägla barolo. Doften är stor, yppig; packad med mörk frukt, fat, choklad och något dovt, jordigt. Mandelkubb och körsbär/körsbärskärnor. Häftigt! Stor, maffig men ändå komplex och inte uppenbart obalanserad.

Hur smakar det då? Alldeles utmärkt till maten, tack. Det skär sig igenom gorgonzolafetman som en 65000-lagers damaskerad katana. Smaken är lång och omväxlande, mycket stram, frisk... Börjar i mörk frukt (plommon?), övergår till körsbär, följs av örter (kryddor?) och torkar ut i en saftig ekplanka. Tungan fastnar duktigt i gommen efteråt.

Det må vara modernt och kanske lite over the top för en klassiskt lagd profil, men samtidigt kan jag inte annat än att lita på mina smaklökar - jag gillar det här! Försiktigheten hade rått mig till endast en flaska till prov, men efter det här kan det definitivt bli fler. Även hustrun nickar instämmande - gott vin!