2002 chateau pichon baron

Så har då sonens magsjuka kommit och gått även hos undertecknad. Idag var jag såpass återställd att det gick utmärkt att timmella ihop ett tillfälligt vedförråd i väntan på det nya, permanenta... Belöningen gavs på kvällen när jag öppnade en flaska Chateau Pichon-Baron 2002 för att hitta lite jämförelser med flaskan på Ågatan 11 häromsistens.

"Springare till b4 - vad säger du nurå, farsan!?"

Medan de hemskurna pommes fritesen sjöd i ankfettet passade sonen på att utmana sin far i schack. Partiet slutade - för allas bästa - med en klassisk matt av sonen: Dc2 - h7 garderad av springare på g5.

Vid dekanteringen var det första doftintrycket som slog emot mig ren svart vinbärsjuice, och jag blev orolig. Att det skulle vara skillnad i mognad på den -97:a jag provade före påsk och ett fem år yngre vin var ingen vågad gissning, men initialt framstod skillnaden som oväntat stor. Jag har hört talas om dem som dricker sin bordeaux ung på frukten, men jag vill fortfarande tro att det bara är onda sagor att skrämma barnen med...

Efterhand som kvällen går så kan jag dock bocka av mer önskade intryck; cederträ, ljus cigarr, plommon och också lite joridghet eller kompost. Ingen tydlig blyertskärna som i -97, dock. I munnen är det fruktorienterat; återigen är plommon mer framträdande än cassis. Munkänslan är mjukt sammetssträv med bra tanninstruktur för ganska tidig konsumtion. I avslutet hittar jag åter någa av örterna från doften, och så kommer en liten eldig skjuts som inte känns helt nödvändig och mer obalanserad än bra.

Det här var ett vin som jag inte riktigt visste vad jag skulle vänta mig av. Min tanke med att öppna det nu var att ha 1997 i såpass färskt minne att jämförelser blir meningsfulla. Också för att det är två årgångar som framstår som lite enklare och rent kvalitetsmässigt kanske kan sägas ligga i någon slags paritet (självklart kan två kvalitetsmässigt jämförbara årgångar ge vin med helt olika karaktär, men i alla fall...).

Så för att göra jämförelsen kort så kan man konstatera att jag föredrog -97, och att det berodde på två saker: nävaron av blyerts och den högre mognadsgraden. Huruvida blyertsdraget är någon som kan frammanas med tiden eller om det borde visat sig vid det här laget vet jag inte. Däremot känns 2002 lite för tunt - framför allt i tanninerna - för att ha potential till något riktigt stort. Frågan är om det hinner mogna ut innan det börjar säcka ihop? Tja, det här var min enda flaska, så det kanske jag aldrig får se. Ett lärde jag mig dock; mina 2004:or får ligga orörda i minst fem år till...!