beredskapstorka och chilensk pinot noir

Hela veckan är förlagd i beredskap och följaktligen inget vin. Enda undantaget blev i onsdags när jag bytt bort beredksapen en natt för en ledningsgruppskonferens (och just den natten blev naturligtvis en hel del jobb för min stackars ersättare...) och vi besökte ytterligare en av dessa konferensgårdar i Stockholmstrakten. Den här, Såstaholm, är känd som gammalt skådespelarpang och alla rummen bär namn som Karl Gerhard, Zarah Leander, Nils Poppe...

Maten höll bra klass utan att nå några oväntade höjder, men vinerna kändes i sammanhanget lite - hur skall jag säga? - enkla, kanske. Till ankleverbrûlée serverades inte den sauternes som stod på hemsidan utan en muscat beaume de venice. Tja, muscatviner är ett fält jag avstått från att utforska. Lite för parfymerat för mig. Den pata-negra-svepta gösen på len potatispuré ledsagades av en chilensk pinot noir. Jag var tvungen att be henne kontrollera att det verkligen var en pinot noir - hade jag fått det blint hade jag aldrig gissat i den riktningen! Varmt, sötfruktigt och utan släktskap till den finlemmade, högsyrade, friska, hallonfruktiga drycken från t ex Bourgogne.

Nya världen har fortsatt uppförsbacke hos mig.

1996 henriot brut millésimé

Till melodifestival behövs det något engagerande för att härda ut. Om nu resten av familjen ändå kommer att se spektaklet är det bästa valet man kan göra att gå all in. En rik och varierad buffé av diverse snittar och tilltugg (schalottenlökgratinerad havskräfta, ostron, gåsleverpaté med äppelgelé och finhackad Granny Smith, taleggio med fikonmarmelad, chévre chaud, serranoskinka etc...) serverades alltså i TV-soffan, och till det en Henriot 1996.





Huset Henriot har anor. Enligt Juhlin odlade de vin i Champagne redan på 1640-talet och de startade sitt eget hus 1808. Man äger mycket mark, och är nästan självförsörjande på druvor (omkring 90% av behovet täcks från de egna gårdarna). Årgångschampagnerna ligger normalt kring 50-50 PN-CH, men jag har inte kunnat hitta någon uppgift för just detta vin (jo, nu hittade jag importörens hemsida med produktblad och allt... 1996 var blandningen 48% CH och 52% PN. Där kunde man också läsa att vinet lagrades åtta år på jästfällningen och har en dosage på 10g/l) Årgång 1996 är som bekant 90-talets antagligen bästa år och ett av de bättre överhuvudtaget i modern tid. Champagne från detta år har dock behövt lång tid på sig att mogna, men jag tycker att de -96:or jag provat på senare tid varit riktigt tillgängliga.


Det här är ett sådant exempel. Doften är rik, utvecklad, öppen och fylld av mogna gula äpplen och gula plommon. Rostat bröd och hasselnötter backar upp det hela och som helhet är doften åt det tyngre, mer mättade och fylliga hållet. Mognaden är påtaglig. I munnen utvecklas samma mogna äpplen på en skiva toast, strösslad med rostade nötter. Eftersmaken övergår efterhand i en angenäm citrusfrisk bitterhet med klara inslag av blodgrape.

Som helhet en riktigt bra champagne, väl komponerad och balanserad och som dricks med fördel nu men som säkert kan vänta ytterligare några år. Huruvida det kan utvecklas ytterligare eller snarare kommer att förbli på samma nivå har jag svårt att uttala mig om, men det är i vart fall ingen panik att dricka det omedelbart.


1996 Henriot Brut Millésimé finns fortfarande listat på SB, men om det finns för leverans vet jag inte. Jag milade inportären Mondo Wine så får vi se. Dags att lägga in en beställning i så fall, tror jag...!

1983 trimbach cuvée frédéric émile

Ibland behöver man spexa till det lite en vanlig onsdag när det gått lite trögt. Bra halvflaskor är perfekta vid sådana tillfällen. Tyvärr är möjligheterna att få tag på spännande, bra mindre flaskor - gärna med viss mognad - ganska begränsade i Sverige. Så när jag i London för några veckor sedan sprang på en halvflaska Trimbach Cuvée Frédéric Émile till överkomligt pris slog jag till snabbt. Vinet har jag provat ett antal gånger i senare tappningar, och gillat mycket. Spännande att se hur utvecklingspotentialen på lång sikt är.


Huset Trimbach behöver antagligen inte någon närmare presentation. En av Alsaces mer kvalitetsmedvetna, med prestigecuvéer för såväl pinot gris och gewurztraminer som för riesling. Deras toppriesling Clos St Hune anses av många som ett av de finaste uttrycken av riesling överhuvudtaget. 1983 var för övrigt ett riktigt bra år i Alsace enligt Broadbent, som delar ut frikostiga fem stjärnor.


Det drygt 25-åriga vinet har en fantastisk, gyllengul färg. Klar, skimrande metallisk som bladguld i sin lyster (ni som anar redan nu att detta blir en panegyrik av grekiskt gudamått - spänn fast er...)!

Doften... aaahh! Det är bara att inse att till den här doften har inte språket försett oss med tillräckliga uttrycksmedel! Den är sammansatt, komplex, otroligt vital, mångfacetterad.... Stor utan att vara påträngande, söt utan att bli tung, balanserad utan att bli neutral, personlig utan att bli egen. De tropiska frukterna samsas med delikata, lätt oljiga toner som om det hade vuxit aprikosträd på skifferslänten. Petroleumtonerna är närvarande, men tämligen diskreta och skapar mer en fond än tränger sig fram till scenkanten. Sublimt! Storartat! Lysande!


I munnen känns vinet visköst eller lite fett. Med tanke på doften är det lätt att förvänta sig ett uns sötma, men det är inget som går att upptäcka. Även här slingrar sig sensationerna om varandra i ett oseparerbart mönster. Honung går över i bivax som går över till aprikoser som följs av ett gram marsipan. Syran är fantastisk och skänker stadga och längd; som ett spjut som borrar sig genom smakpaletten och låter smakerna dansa runt dess axel... Och det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter! Längden på detta vin är smått otrolig och övergår efterhand till mer och mer mineraltoner, och det är frestande att gå till sängs utan att ta i tu med Karius och Baktus, bara för att se om inte smaken sitter klistrad i gommen i morgon med. Briljant!

Om någon till äventyrs missat det så var det här ett fantastiskt gott vin, helt löjligt bra - trots halvflaska! Som alltid måste man ju gilla stilen, men gör man det så har man en magisk högtidsstund med detta vin. Kostade £22 om jag minns rätt, och var värd varenda pence.

Och mot bakgrund av det här borde man naturligtvis glömma bort sina CFE från 2000-talet sådär en 15-20 år till... *suck*

2004 chateau la nerthe och 2003 la poja allegrini

Två korta noter om helgens viner i övrigt.

I lördags blev det fortsatt tema på lamm. Jag hittade billiga lammkotletter och det kändes som om jag skulle ge Wermlandskällaren en match. Vitlöksgnuggade, rosastekta kotletter; grönsaker i ugn med mycket vitlök och rosmarinkvistar; rosmarinsky som simmat ihop under lång tid... Hustrun gav mig tummen upp och klassade mig över WK - tack för det!

Till det en Chateau La Nerthe 2004. Vinet har recenserats vid släppet av mer namnkunniga bloggare som den här och den här och den här, men omdömena har gått något i sär. Hos oss fick vinet ett par timmar i karaff innan det hälldes upp i storkupade glas. Doften var otroligt fin och vid det laget tämligen öppen. En röd fruktighet av bland annat hallon parades där med mörkare björnbärstoner, lakrits och örter. I munnen var det relativt slankt; klart spensligare än vad doften antydde. Dok utan att vara glest på något sätt. Det här verkar vara en kommentar som flera har gjort. Är det årgången 2004 som levererat lite klassiska, slankare viner mellan varmare och antagligen generösare 2003 och 2005? Jag har ingen större vana av Chateauneuf-du-Pape i allmänhet och La Nerthe i synnerhet så det får lämnas åt spekulationskontot, men nog hade jag väntat mig lite mer "tjong" i vinet.

Smaken är hursomhelst lång och i lager-på-lager som det bästa damaskerade svärd. Mera lakrits, röda och mörka bär, örter och så en behgalig, kryddig vitpepparskjuts på slutet. Rasande gott, och till maten naturligtvis a perfect match. Mölstad anger 60% Grenache, 20% Mourvèdre, 18% Syrah och 2% Cinsault. Jag tror att andelen Grenache sjunkit något under 2000-talet? Även om vinet var gott nu så känns det ungt och med potential till något större. Vi får väl se hur starkt hänglås jag klarar att sätta på resterande flaskor...

Kuriosa: Enligt Mölstad var slottet Luftwaffes ledningscentral under ockupationen, och bombades följdriktigt till smul av britterna. Nu restaurerat.

Söndagmiddag med IT-mannen och familj. Hustruns cannelonis gör succé, och till det behövs väl en bättre italienare? Eftersom det är exil-amerikaner vi har på besök kan ju lite alkoholstyrka och maffig frukt inte vara fel? La Poja är ett vingårdsbetecknat vin från Allegrini, och som görs på ren corvina, om jag förstått det rätt. Doften leder delvis iväg åt amaronehållet, och jag undrar ett tag om det förekommer torkade druvor i musten? Inget på den informativa hemsidan pekar åt det hållet, men det konstateras dock att druvorna skördas sent för full mognad.

Näsan fylls av körsbär, körsbärskärnor, fat, mandelmassa, choklad och efterhand en tilltagande kryddighet. I munnen är det strävt och fylligt - mycket mer av en mouthfiller än La Nerthe kvällen innan. Strävheten är inte i mitt tycke alltför påträngande och gör sig bra med maen. Frukten är åt det söta hållet, men har inte tippat ned i syltburken tack vare strama tannintyglar och en fin syrlighet. Balansen finns där, men den är tilltvingad och inte naturlig som i La Nerthe.

Också det här ett gott vin, om än inte helt i min stil. Det är något med det där omedelbara, påträngande lite kladdiga som jag har svårt för. Jag vill upptäcka vinet själv, inte få det kastat i ansiktet. Även här blir det hänglås en stund för att se om det kan hitta ett mer avslappnat sätt att ta sig an världen...

Hustrun överraskar med att utnämna LaNerthe till helgens bästa vin. Jag är böjd att hålla med, även om den gamla St Emilionen i fredags på sätt och vis var mer intressant.

1995 chateau cardinal-villemaurine st emilion gcc

Wermlandskällaren re-revisited. Två gånger på kort tid besökte jag det här stället förra våren, och nu var det dags för hustrun att för första gången stiga ned i Uppsalas mest anrika matkällarvalv. Restaurangen recenserades i positiva ordalag i UNT härförleden och kammade hem 8 poäng av 10 möjliga. I recensionen framhölls bland annat att det för en gångs skull är billigare på en restaurang än man väntar sig. Det omvända torde vara vanligare...



Vi hade fått barnvakt och tog ut alla-hjärtans-dag en dag i förskott. Tyvärr var vi inte ensamma om idén. Lokalen var fylld till bristningsgränsen, och vi fick vänta en stund på vårt bord. Överlag märktes det under kvällen att servicen var underbemannad och lätt stressad. En del småmissar här och var drog ned helhetsintrycket av kvällen. Tråkigt.


Menyn har inte ändrats mycket - om alls - på ett år. Här finns också en del att jobba på; även om maten är vällagad, snyggt presenterad och absolut inte överprissatt så känns det lite fantasilöst. Samma anklever med fikonsufflé, samma lammrostbiff med getostvårrulle och rosmarinsky... Gott, men det känns som om jag kan det där nu.


Vinlistan är dock mumma för en gammal frankofil med föterna djupt planterade vid Girondes stränder. Till lammet kan man ju nästan inte gå fel - ta ett gott rödvin du gillar och njut! Krögaren har också vänligheten att upplysa oss om att flera viner är slut på listan, för de haft så fullt den sista tiden, men att de dyrare vinerna fins kvar... Snyggt! Som vanligt fastnar jag dock gärna för sådant jag kanske inte kan köpa på SB idag och helst med lite mognad. Sist drack jag en Fonroque -98 tillsammans med direktören med gott betyg. Just St Emilion hade de laddat lite extra ifrån, så varför inte en Ch BelAir 1GCC från goda året 2000 för under tusenlappen? Det måste ju vara ett ganska blygsamt påslag? (Efterkontroll: vinet finns på SB idag för 799:-).


Haken visar sig när man kommer tillbaka med flaskan för att visa att man bytt årgång; det är 2002 som finns nu. Jag får flashbacks från ett tidigare besök när man kom med en helt annan Mersault än den vi beställt; annan producent, annat år - same, same but different. Nå, även om krögaren försäkrar att det är ett bra vin så är inte en 2002 same, same som en 2000. Vi tittar vidare. Han rekommenderar då 1995 Chateau Cardinal-Villemaurine. Visserligen endast GCC men samtidigt från ett bra år och med rejäl mognad. Varför inte?


Vinet dekanteras i karaff. Det känns vidöppet redan i första sniffen, och bjuder på en lagom mognadshöljd palett av multna löv, plommonfrukt, läder, lite jordigt... I munnen beter det sig riktigt, riktigt bra. Det är mjukt och lent, men absolut inte mesigt. Ryggrad, struktur, balans och längd finns där. Frukten är närvarande och inte kuvad, men naturligtvis inte dominerande. Hustrun hittar något metalliskt, och jo - nog kan lite järn skönjas? Jämfört med bus-bordeauxn tidigare i veckan så finns väl även här misstankar om brett, men inte alls på samma framträdande sätt som där. Här har det i så fall bidragit just till lite karaktär utan att slå ihjäl resten. Ett alltigenom urtrevligt vin utan att några klockor stannar, änglakörer tar ton eller stråkkvartetten stämmer upp en smäktande adagio.


Till några avslutande ostar står det - inte oväntat - bäst upp mot mild kittost och brie, medan getosten blir för syrlig och St Agur lite för skarp trots sin krämighet.


Och Wermlandskällaren borde få konkurrens i sin genre - det skulle de må bra av. Det borde finnas utrymme i Uppsala för mer klassisk franskinspirerad fine-dining i skön miljö utan stjärnambitioner och löjligt höga notor. Man presterar fortfarande bra på WK, men skulle med lite skärpa kunna vara riktigt bra. Det är man inte idag.

1998 chateau haut-bellevue haut-médoc

Sista flaskan av denna mogna bus-bordeaux inköpt på Bornholm. Jag har recenserat den två gånger tidigare och hittat ett bra, moget, matvänligt vin med lite gles frukt. Den tredje flaskan skiljer sig en del från de tidigare.

Jag vet inte om det är att jag läst flera artiklar och krönikor om brett (brettanomyces) på sistone (såväl i Decanter som i Livets Goda), eller om det är så att den här flaskan helt enkelt rullat ett varv extra med merde-svamparna, men det här vinet känns plötsligt som ett skolboksexempel på något brett-anstruket.

Doften är stor, svettig, murrig, en del tobak, inoljade läderremmar, nästen lite stickande, skosula... Kanske går det att hitta lite plommonfrukt underst i högen, men det är knappt märkbart. Smaken är slank, medelfyllig, hyfsat lång, stjälkig, grön paprika och med en antydan till spritsighet (!) på tungan.

För många skulle nog det här vinet betraktats som mer eller mindre defekt. Men i sällskap med ett par tempererade kittostar kommer det märkligt nog perfekt till sin rätt, och såväl hustrun som jag smackar med tungan. Så fjärran från moderna sötfruktigheter som säkert är renare och bättre produkter rent vinmakningsmässigt, men som inte har samma personlighet som detta. Och jo, vi gillar Chateau Musar också, så... Though this be madness, yet there is method in't. (Hamlet Act 2, scene 2)

2005 nicolas potel morey-saint-denis vieilles vignes

Sista flaskan av ett vin jag hade tänkt spara på. Men vad gör man när förrådet är sorgligt tomt på lagom mognande burgunder? Det har i alla fall blivit någon spridning på konsumtionen; första flaskan provades för ett och ett halvt år sedan.

Till långsambakad fläskkarré med orientaliska inslag (tack, hustrun!) var dock vinmatchningen inte alldeles enkel. Antagligen hade ett halvtorrt vitt med hyfsad syra passat bra, men jag var så sugen på rött efter min konvalescens. Kanske en yngre bourgogne skulle kunna stå upp på ett bra sätt? Tänk canard à l'orange? Visst, vi prövar!

Så givet förutsättningarna var det nog ingen nackdel att vinet inte hunnit blomma ut fullständigt. Det fick dock en stadig omruskning i karaff och stå och lufta sig en 45 minuter innan det kom i glas, eftersom jag mindes det som synnerligen tanninrikt sist.

Min första tanke när jag doftar är att här har något hänt. Jag hör inte till dem som påstår sig ha absolut doftgehör (eller vad det kan tänkas heta), men vad jag väntade mig när jag drog in ångorna i näsan var inte vad som mötte mig. Visst var doften fortfarande frisk och full av såväl hallon som kryddor och lite blommor, men jordgubbarna var inte nyskördade och solvarma utan mer torkade; som från ett kvarglömt müslipaket i sommarstugans skafferi. Det fanns en antydan till mognad som börjat göra sitt antågande; ett par vissna löv som släppt från sina fästen för att singla till marken och ta en ny fas i kretsloppet - men fortfarande långt till hösten och frasande täcken av gulbrunt att traska omkring i. .... Aaaahhh!

Det är något med bourgogne som lockar fram skrivbordspoeten inom oss. Det är visserligen en uttjatad klyscha att bordeaux vänder sig till förnuftet medan bourgogne tilltalar hjärtat, men något ligger det kanske i det? På samma sätt skulle jag säga att champagne står närmare bourgogne och cognac närmare bordeaux. Men det där kan vi dryfta en annan kväll!

I munnen har det här vinet fortfarande ett riktigt stramt grepp, men mina tidigare noteringar gör gällande att det närmast blir odrickbart utan mat. Så inte ikväll. Krävande, ja, men inte odrickbart. Stramheten och syran framträder först och håller tillbaka frukten, som blommar ut efterhand. Mycket gott!

Sammanfattningsvis ett vin som antagligen börjar närma sig sitt drickfönster, och som nu är slut i källaren. Någon som har tips på 200-kronorsbourgogne från samma år att fylla på med?

misär...

En saftig körare av influensan golvade mig för tre dagar sedan. Sova 17 timmar/dygn, ingen matlust, helt matt och orkeslös, ont i kroppen och i huvudet, feber... Tja, vad säger man. Det är bara att vänta ut det hela. Något finvinsbloggande lär det inte bli i helgen i alla fall.

Eftersom jag idag i alla fall orkar bläddra i vintidningar för att bota tristessen hittar jag i senaste Fine Wine Magazine - tidningen som tar vid där Livets Goda slutar och skruvar det ett varv till - en vertikalprovning av Pichon-Lalande. Provning och provning, förresten: artikeln beskriver en middag på slottet med alla de viner som bjöds på där, men i spalten bredvid presenteras en vertikal från 1874-2003 sammanställd av upp till tio år gamla noteringar. Nå; hur som helst en imponerande lista på 36 viner - och visst vore det intressant att de hur mina egna bedömningar stämde med proffsens?

Totalt visade sig sju årgångar från vår provning finas med i deras. De som vi bedömde som de allra svagaste åren (1984 och 1992) var t ex inte med i Fine; knappast en slump. Jag försökte mig ju vid det tillfället för en gångs skull på någon slags poängsättning för att det annars blir så svårt att jämföra den mängden vin med varandra på ett rimligt sätt. En något glidande femgradig skala där 5 kanske är 98-100; 4,5 = 93-97; 4=88-92; 3,5=83-87 osv, osv. Det är ingen högre stringens bakom, som ni ser.

Resultatet blev i alla fall som nedan (tabeller visade sig omöjligt för mig, så ni får det radmatat):

1970 Fine: 84 Konjären: 4 Match: +
1975 Fine: 91 Konjären: 3 Match: -
1979 Fine: 86 Konjären: 4 Match: +
1983 Fine: 94 Konjären: 3,5 Match: -!
1985 Fine: 90 Konjären: 4,5 Match: +
1989 Fine: 93 Konjären: 3,5 Match: -
1996 Fine: 96 Konjären: 4,5 Match: =

Tredje kolumnen (Match) visar om jag ligger över (+) eller under (-) deras bedömning. Tja, vad är det dom brukar säga i filmerna...? Don't quit your daytime job, son!

Det som förvånar mig mest är -83:ans urstarka poäng. I deras provning är det bara 2000 (96p), 1996 (96p), 1982 (98p) och 1959 (95p) som bedöms högre. Hos oss var det ganska stor konsensus kring -85 och -96 som kvällens vinnare, med -70 och -79 och -83 som bubblare.

Vad den här lilla övningen lett till kan man väl fundera över, mer än att jag känner livsandarna återvända så smått och att jag orkar göra annat än att se gamla krigsfilmer från soffan. Efter både Das Boot Director's cut och Saving Private Ryan tror jag att jag skall försöka hitta något lite mer rosa och fluffigt. Finns inte My Little Pony som film?

cadenhead's caribbean rum (cask strength)

Efter en riktig vinterutflykt till stugan i södra Hälsingland vankades det rejäl pastamat och ett stadigt, fylligt och lagom moget rödtjut att fullända kvällen. Trodde jag. 1996 Raimat Vallcorba Reserva Cabernet Sauvignon skickade varningssignaler redan vid luftningen. Var det inte en ton av...? Hmm... Inget alltför uppenbart, men sensorerna var inställda på foul-play-detection-mode när det hälldes i glas efter en halvtimme.

Det nappade sådär. I bakgrunden mamman som mest dricker kaffe...

Vi luktade och smakade, smakade och luktade. Vinet var en besvikelse, så långt kunde jag konstatera ganska direkt. Det fanns egentligen varken mognadstoner eller fruktighet i det. Möjligen en mer rödbärig, lite syrlig ton, som jag förknippar med en del övermogna, uttorkade viner (tänk lingon, tranbär...). Men det var inte övermoget heller. Till slut yttrade jag för hustrun:

"Undrar om det här ändå inte är lite defekt?"

"Ja! Jag vågade inte säga något för jag var inte riktigt säker, men jag tyckte jag kände en yllevante nyss!"

Slutdomen blev alltså en smygkork som sugit frukt och kraft ur vinet men ännu inte lämnat sin tydligaste våta-hund-filt efter sig. Trist.

I stället fick kvällens dryckesbehållning bli julklappsrommen från storebror. Cadenhead, den stora oberoende buteljeraren i Skottland, sysslar också med rom. Man utger sig för att (antagligen) vara det enda företaget i världens som har stora kvantiteter gammal, fatlagrad Demerara-rom. Man buteljerar ett fat i taget, filtrerar inte och ofta i cask strength. Den här flaskan köptes på plats i Campbeltown, och fylldes och etiketterades vid beställning. Snyggt försäljningstrick, förstås, men samtidigt finns det naturligtvis något speciellt med att veta ett rommen i glaset kommit direkt från fatet, utan att passera gå.

Snöpulsarnas belöning!

Doften är i outspätt skick naturligtvis något eldig, men inte så mycket som 63.8 vol% skulle kunna få en att tro. Den mest framträdande doften är annars the, tillsammans med russin och choklad. Med vatten tonas the-doften ned och framför allt russin och arrack växer till sig. Och så torkade fikon, kokos, choklad, lakrits... aaahh! Hela Karibien har trängt sig ned i några gyllene droppar!

Det är klart drickbart direkt från flaskan, och bränner inte tungan på något vis. Den som serveras detta blint skulle knappast gissa på den stöddiga alkoholstyrkan. Men det vinner på lite vatten. Smakpaletten blommar ut på ett helt annat sätt och lindar in gom och tunga i essenser av varmare breddgrader. Perfekt att värma kropp och själ med an efter en skön vinterdag i snön! Tack, brorsan!