chateau trotte vieille 1998

Efter ännu en hård dag i karljohan skogen - den här gången i sällskap av IT-mannen med familj - var det dags för lite klassisk mat och klassiskt vin. Mina vänner i bloggosfären fortsätter sina botaniseringar i de senaste nyhetssläppen och jämför moderna italienare med varandra, så ibland känner jag mig lite ensam i min stilla Bordeauxlunk. Men jag har svårt att tänka mig något så gott och samtidigt matvänligt som en tioårig Bordeaux av åtminstone medelgod kvalitet! Ni får alltså stå ut med ytterligare ett av mina Bornholmsfynd - Chateau Trotte Vieille 1998; Saint Emilion Premier Grand Cru Classé B.

Slottet räknas normalt inte till de mest intressanta i St Emilions Premier GCC-skikt, och det fanns enligt uppgift de som förväntade sig att de skulle klassas ned vid den stora omklassningen i St Emilion för en tid sedan. Så blev dock inte fallet. Vingården är planterad med 50% Merlot, 45% CF och 5% CS, men i 1998 fanns det en övervikt av Merlot. Året var ju också - enligt Broadbent - något av en split-vintage där tidigt mognande Merlotdruvor klarade sig bättre än vänstra strandens Cabernet Sauvignon.

Vinet öppnas och dekanteras medan svampen rensas. Det får stå öppet i vinrummet kanske en halvtimme, men när middagen ser ut att bli senare än beräknat tillsluter jag karaffen. Jag vill inte överdosera luften och riskera att det blommar över för tidigt.


Redan den första doften i glaset, 1,5 timme efter dekanteringen, får ansiktet att spricka upp i ett stort leende. Hustrun ser också påtagligt nöjd ut. "Ååå, det luktar, det luktar... Vad är det det luktar!?" Tja, säg vad det inte doftar? Jag plockar upp en initial fruktighet som känns större, yngre än väntat. Sedan kommer det på rad intryck som läder, söt tobak, kryddigt trä... I munnen är först och främst balansen total. Så otroligt välpolerat, mjukt men ändå stramt; ingen blyklubba i sammetsfodral som drämmer till utan mer en bestämd smekning i gommen - lika välgörande som att få axlarna knådade med resoluta tag! Och så längden - vilken längd! Frukten finns kvar, men framför allt är harmonin så total.


Det här är löjligt gott just nu, och jag förstår inte varför jag skall hålla på min resterande flaska särskilt länge till. Till en tournedos med gräddig svampsås spetsad med lite konjak och sherry och rårakor satt det naturligtvis otroligt bra, och så här i augustis sista skälvande andetag utnämner jag det till sommarens bästa Bordeuax. Alla som tvivlar på vad mognad tillför ett vin borde tvingas i en flaska Trotte Vieille -98 pronto!

brolio chianti classico 2004

Befinner mig på kursgård i Stockholms kustband. Till middagens hjortfilé rekommenderas Big House Red; ett vin jag aldrig provat tidigare. Vinet består av en blandning av i stort sett alla kända röda druvor. Jag får chansen att smaka av, och känner direkt att det här är inte min likör. För mig kändes det alltför fruktdrivet, modernt och fatat. Inte onödigt sött, men ändå. Jag ber att få se vinlistan. Jo, jag är besvärlig när jag är på konferensanläggningar - jag vet vad de tar betalt och tycker att de kan leverera lite service också. Att alla skall ta deras utvalda vin känns inte självklart.

I listan hittar jag Brolio Chianti Classico 2004 för samma pris som Big House! Lätt val - hur det passar till hjortfilén är en annan fråga... Efter de senaste diskussionerna tänkte jag inte försitta chansen att prova en äldre Brolio.

Jag har dock lite svårt att vid en konferensmiddag sitta och fördjupa mig vid doft- och smakintryck. Låt oss bara konstatera att det är en milsvid skillnad mellan 2004 och 2006. Mörka körsbär, choklad, örter - kanske t o m lite mocka!? Det här vinet hade balans, struktur, ryggrad och en avslutande stramhet som bestående intryck. Rasande gott. Om det är så att två års lagring lockar fram samma egenskaper hos 2006:an kommer jag raskt att investera i en låda. Dessvärre tror jag inte det. Klasskillnad, helt enkelt. Och - behöver det sägas? - betydligt mer up my alley än något stort hus...

viña pomal 2002, chateau bernadotte 1998 m.m.

Hustrun och jag firade igår försenad bröllopsdag med att plocka och rensa 17 kg karljohanssvamp. En höst med Fungi Porcini på menyn är i annalkande... Den planerade bion får ställas in, men ut på restaurang skall vi i alla fall. Den här gången faller valet på den ambitiösa kvarterskrogen Peppar Peppar; ett stenkast från järnvägsstationen men i ett undanskymt läge.

Maten får med beröm godkänt och är klart prisvärd. Det är inte bara tråkiga krogklassiker på menyn utan lite mer uppdaterat käk. Hustrun är mer än nöjd med sitt ankbröst och jag njuter av en smältande, confiterad spädgris. Tyvärr har inte vinlistan samma ambition. Den vänliga servisen låter oss dock prova ett par öppnade flaskor för att bilda oss en uppfattning, och efter inledande skepsis faller faktiskt en rioja oss i smaken! Viña Pomal 2002 är en rioja reserva från Bodegas Bilbainas Jag har varit ganska skeptisk till rioja skall sägas, och minns dem som vaniljpumpade och ganska slätstrukna. Naturligtvis finns vanilj i doften även här, men även frukt (mörka bär), kryddor och framför allt har det en stramhet i avsluthet som jag uppskattar till mat. Gott; inget stort vin men väl anpassat till maten. Kul att få se sina fördomar komma på skam emellanåt!

Till efterrättens chokladbakelse med björnbär och vanilj rekommenderas jag först en Lenz Moser TBA när de inte har något hyfsat portvin, men sedan kommer det fram en Aleatico Candido från italienska Salice Salentino. Helt okänd mark för mig, men friskt vågat och så vidare... Jodå; inte pjåkigt. Lite brända toner av russin och nötter som för mig passar bättre till chokladen än en österrikisk TBA skulle ha gjort.

I kväll var det det middag med svärföräldrarna. De har i förväg lämnat in ett par flaskor Chateu Bernadotte 1998 som legat i deras matkällare sedan resan till Frankrike och Bordeaux 2003. Det här skall bli spännande!

Till förrätt serveras en blomkålssoppa med bresaolachips. Milt och krämigt möter krispigt och lite salt - mums! Efter lite beslutsvånda låter jag korken flyga på en Gonzales Byass Apóstoles Palo Cortado Muy Viejo. Vinet är lagrat minst 30 år i ett solerasystem som startade 1862 för att fira drottning Isabel II:s besök till vingården. En otroligt rik doft av nötter och torkade frukt som för ankarna till tawny port eller madeira, men ändå med den där omisskännliga sherrytonen som avslöjar dess ursprung. Otroligt gott vin, och med tanke på tillverkningstiden måsta man kalla det ett fynd! Finns i bland på flygplatser - håll utkik!

Så var det dags för Bordeaux. Jag korkar ur vid bordet för att lufta i karaff en halvtimme eller så och anta dricktemperatur i väntan på maten. Häller upp en skvätt i mitt glas och doftar - aj, aj...! Ingen bra start för Bernadotte. En svagt stickande doft slår emot mig. Det är inte yllevante och totalridå, men något är definitivt inte riktigt som det skall. Jag ger det en chans i karaffen en stund, men svärfar grinar illa och ber oss öppna den andra flaskan också. Hoppas, hoppas... Jodå - här känns det bättre! Vi får därmed alla chansen att prova två i övrigt identiska viner (samma slott, samma år, inköpta vid samma tillfälle, lagrade i fem år under identiska förhållanden) som beter sig väldigt olika.

Det första vinet känns surt, strävt och allmänt ogint och är nästan helt utan frukt. Det andra beter sig mer som en tio år gammal Haut-Medoc. Även här är frukten fortfarande lite blyg, och jag undrar om lagringen i svärfars matkällare farit riktigt varsamt framt med vinet... Det andra vinet är dock inte defekt på något sätt, och erbjuder bra längd i smaken och riktigt strama tanniner. Sammantaget känns det dock som om det varken erbjuder riktigt mognadstoner eller frukt. Lite stumt, helt enkelt, men fortfarande ett gott vin. Till rådjursstek med svamplasagne och madeirasky höll det riktigt bra!

Till hustruns snart berömda plommonkaka (eg. Karin Franssons...) plockade jag fram ett annat udda vin ur källaren; ett sött starkvin från Kanada! En gåva från en av Drucketkollegorna när vi höll vår Pichon-Lalande-provning här i vintras. Vinet heter Lakeview Starboard och är något så udda som ett "portvin" på Cabernet Sauvignon, gjort på Niagarahalvön i Kanada. Vinet var onekligen mycket spännande, och helt olikt det mesta jag prövat tidigare. Den tydliga svartvinbärstonen stack ut och gjorde det klart att det inte var ett vanligt portvinsförsök i glaset. Även körsbär, mörk choklad fanns där, och sammantaget matchade det efterrätten på bästa sätt. Tack för det, Drucket!

En lärorik helg med lite udda viner. Nu är jag redo att möta arbetsveckan...

chateau musar 2000

Det finns viner som når kultstatus av delvis oförklarliga skäl. Chateau Musar från Bekaadalen, Libanon, är ibland utskällt för att vara ett defekt, volatilt, grovt, klumpigt, surt och allmänt dåligt vin. Lika ofta kan det hyllas för sin egensinnighet, som min husguru Michael Broadbent gör i sin oundgängliga Vintage Wine. "...because the wine is excellent and distinctive, albeit idiosyncratic [ung. "eget"]".

Vad jag förstått av vad jag läst om Serge Hochar är inte kontinuitet och kontroll två av hans ledord. Han förefaller gå mer på magkänsla och anpassning efter årets väder och skörd. Årgångarna kan alltså skifta mycket väsentligt i stil, men utgångspunkten är i alla fall en blandning av CS, carignan och cinsault.

Hustrun och jag har en egen liten kärleksaffär till Musar. Vi drack det gemensamt vid några tillfällen i början av vår relation, särskilt på vår dåvarande kvarterskrog Alex Bakficka, som alltid hade ett föredömligt vinutbud. Innan i kväll var det antagligen mer än fem år sedan jag provade det, och naturligtvis är årgången ny för mig.

Jag skriver dock inget långt inlägg om detta. Gammal kärlek skall inte alltid synas alltför noga i sömmarna... Låt oss bara konstatera att det på ett märkligt sätt lyckas förena mogen Bordeaux med Barolo; torkad frukt, läder och tobak, syror, stramhet... inledningsvis en klister- eller acetonliknande doft som dock vädrar bort efterhand. Smaken är lång, avslutet kryddigt. Särskilt i början av kvällen fångar jag upp en artificiell svart-vinbärssmak; typ Läkerol Cassis eller gamla hederliga Nickel om någon minns den?

Till en entrecote med kantarellrisotto sitter det så bra så det sjunger om det! Jag förstår om det inte tilltalar alla, men jag gillar det. Nostalgifaktorn rubbar dock poäng- och prisvärdesskalan en del, så vi får se om det blir några fler flaskor eller om man skall vänta tills nostalgin kan hjälpa till nästa gång...

brolio 2006

Finare och Vinare konstaterar att vardagen är över oss, och går analogt med detta loss på vardagsvinernerna. Deras besvikelse över trotjänaren Brolio Chianti Classico 2006 gör mig lite fundersam. En halvflaska (det är ju ändå vardag...) plockas fram till en kyckling i ugn inspirerad av medbloggarna, men med den vinfientliga citronen utbytt mot lite annat. Efter att kycklingen brässerat färdigt reduceras vätsan ihop en stund, mixas och spetsas med en skvätt matlagningsgrädde. Tillsammans med couscous en ganska snabb och trevlig vardagsmiddag.



Men det var ju det här med vinet. Brolio har varit ett stående inslag hos oss tidigare. Om det börjar tappa så är det stor skada. Doften ger en del varningsvibbar. Är det egentligen så här Chianti Classico skall lukta? F&V skriver att vinet är 100% Sangiovese, men enligt Ricasolis hemsida är det Sangiovese and a small percentage of complementary grapes. How small?

Jag är ju som bekant känslig för söt frukt, och nog finns det en del sådant här. Söta plommon? Och inte är det lika stramt som tidigare? Körsbären finns där, och en del körsbärskärnor, tillsammans med örtkryddor. Det är inte dåligt, men kanske lite ... jolmigt?


Jag drar mig till minnes en nyligen publicerad artikel i Decanter. Gjorde inte de något om Chianti Classico nyss? Jodå, i augustinumret är det Tuscan special med en stor provning av de senaste årgångarna Chianti Classico. Där får Brolio 2006 hela fyra stjärnor och omdömet: Big, sweet fruit, pronouncedly black cherry. Great acid/tannin balance. A very nice wine indeed. 2008-2012. Huh? Inte känns just acid/tannin balance som det här vinets mest framträdande egenskap? Pratar vi verkligen om samma vin?


Kanske inte. Prislappen indikerar något annat. Enligt Decanter kostar vinet £10.49-£13.99 (motsv 127 - 169 SEK). Ett påslag på mellan 30-70% jämfört med det svenska priset. Castello di Brolio 2004 är med i samma test (som också får fyra stjärnor) och kostar £24.94 eller 302 SEK; nästan på kronan detsamma som i Sverige. En tredje Ricasoli, Rocca Giucciardia 2005 (även här fyra stjärnor), kostar £ 12.97 eller 157 SEK, lite drygt 20% över SB. Kan det vara så att det vin som säljs i Sverige är en enklare batch; att vinet korrekt gjort och bra år skulle kosta runt 150-lappen i stället för 99:-?


Vinmannen ringer påpassligt mitt i maten, och är direkt inne på den linjen. Han jobbade på SB när 2003:an såldes, och rekommenderade den till allt och alla. Nu har vinet rasat, menar han. I stället för ett lockpris som man sedan höjer kan det alltså handla om ett lockvin som man får in i folks medvetande och - inte minst viktigt - i SB:s ordinarie sortiment, och sedan kränger man bort några årgångar med lägre ambition för att hämta hem pengarna. I Decanterartikeln står om årgång 2006:


I found most of the 2006 Chiantis very enjoyable: mainly made in a more traditional style, showing lovely garnet colour, pretty black cherry aromas, and delicious black cherry fruit, with abundant acidity to structure and keep them supple. This is a vintage for Chianti fans to relish.


Låter inte som att man skulle behöva misslyckas...?


Sammanfattningsvis lite av en besvikelse. Kanske skall inte konspirationsteorin dras för långt, men ett sunt mått av skepsis och ifrågasättande är nyktert. Jag kommer dock att ge det någon mer chans och har inte dömt ut det helt ännu.

chateau la lagune 1995 och warre´s vintage port 1985

I helgen var bröderna och jag i vår stuga i Hälsingland för att fira störste brors 40-årsdag. Två nätter med lite skönt vildmarksliv, bra mat och vin och ett maratonparti RISK som i gamla tider...

Hela lördagen tillbringades i fält metandes bäcköring. En fantastisk dag som gav riktig försmak av höst. Kantarellerna var fler än öringen, men det gjorde inte mycket. Den viltskavsgryta med nyplockad svamp som tillreddes i gjutjärnspanna över öppen eld smakade minst dubbelt så bra som den skulle om den kommit på bordet hemma. Att jag som efterrätt flamberade ihop en Crêpes Suzette till kokkaffet gjorde inte saken sämre, särskilt som himlen just då sprack upp mer och mer och solen flödade resten av kvällen.

Sen middag med grillning och ännu ett Danmarksfynd; Chateau La Lagune 1995; 3e cru från Haut-Médoc. Egentligen dumt att släpa med vinet upp till en stuga med alldeles för små vinglas och drickas sent på kvällen av hungriga och törstiga karlar som ville ha käk i magen. Vinet kom inte till sin rätt. Min minnesbild är att det inte riktigt hade samma subtilitet som Potensac, men att det hade mer kraft och ett drag av färska, söta plommon. Fortfarande dock ett elegant vin. Enligt slottets hemsida var sammansättningen detta år 50% CS, 25% Merlot, 15% PV och 10% CF. Kan den förhållandevis låga CS-halten och mängden Merlot bidragit till plommondraget?

Till ostar och en nattmangling vid RISK-brädet serverades så Warre´s 1985. Helt oluftat och inte ens dekanterat... Ett rasande trevligt portvin trots detta, som hade fått en angenäm mognad men som fortfarande hade mycket att ge. En jämförelse med mitt senaste vintage port Graham's 1983 från i juli så var det senare mindre moget och utvecklat och det här vinet mer njutbart för stunden.

Framåt tvåtiden på natten vek vi ned oss, i ett läge där mitt amerikanska imperium börjat naggas i kanten av fullständigt omotiverade aggressioner från den afrikanska kontinenten...

chateau haut bellevue 1998

Vi kastar oss raskt över Bornholmsfynden! I lådan med "blandat franskt" från Rönne lades tre flaskor av Chateau Haut Bellevue 1998, Haut-Médoc Cru Artisan. Cru Artisan? Snäppet under Cru Bourgeois, enkelt uttryckt. Läs mer här for the full story. Slottet blev f ö uppklassat till Cru Bourgeois vid 2003 års omtvistade remake. Flaskorna gick på 98 dkk styck, och mitt mål var att få drickfärdig Bordeaux av anständig kvalitet, inget märkvärdigare än så.

Till rester från gårdagen levererades ett vin med klart mer funk i doften. Här finns animaliska toner, lite stall, örter. Naturligtvis mognadstoner av tobak och läder, men inte lika framträdande som gårdagens vin. Druvproportionerna visar sig vid efterstudier vara hela 55% Merlot, 3% Verdot (Petit Verdot?) och 42% CS.

Efterhand under kvällen kommer även mer kryddiga toner; de örtiga inslagen och sandelträ tilltar. I munnen får man ett ganska slankt vin med nedtonad frukt, tobak, lite stjälkigt, lagomt strävt och med hyfsad längd. Lite spretigt som helhet, men ändå ett riktigt bra matvin och klart värt sina ca 120 sek. Självklart saknar det en del i komplexiteten hos Potensac -96, men det är också en tredubbling på prislappen för att nå dit. Återigen ett bra vin i en klass, prisnivå och stil jag skulle vilja se mer av i Sverige!

För övrigt ägnades kvällen åt rominläggningar. Romtopf på plommon skall förhoppningsvis förgylla några höst- och julmiddagar!

chateau potensac 1996

När vi själva har semester och IT-mannens familj är inne i jobb- och dagiskarusellen igen tar vi på oss att erbjuda lite grillning. Vem vet hur länge till sommaren tilåter det? Det ostadiga vädret gör dock att middagen får avnjutas inomhus.

Ryggbiffar med en lätt improviserad potatissallad och lite sås blev en trevlig bakgrund till ett sponsorvin från Vinmannen. Chateau Potensac , Médoc, är en Cru Grand Bourgeois enligt Mölstad och i 2003 års inofficiella lista nådde det toppnivån Cru Bourgeois Exceptionell. Mölstad påstår att det borde ligga på en 4e eller 5e cru. Vingården är planterad med 60% CS, 25% Merlot och 15% CF och årgång 1996 är enligt Broadbent ett Médoc-år. Tolv års mognad borde vara rätt i fönstret för mig. Bra grejer att vänta sig, alltså.

Flaskan karafferas ca en timme innan maten står på bordet. Jag häller upp en liten provmängd, och letar förvånat efter dofter. Den känns oerhört tillbakahållen, till den grad att jag böjar undra vad som står på. Inget antyder dock någon korkdefekt eller liknande, men nog är det en mycket blyg viol i glaset. Vid middagsdags börjar dock sakerna falla på plats, och vinet växer under kvällen och vecklar ut sig i ett välkänt och av mig mycket uppskattat doft- och smakspektra.

Färgen är mörkt röd med tydligt uttunnande kant. Flaskmognaden har satt sina spår, men inte börjat tegla ännu. Doften - som inledningsvis alltså är i det närmaste obefintlig - kommer mer och mer och innehåller ett komplext, elegant och lätt kryddigt anslag. Det är nästan svårt att ta ut delar ur helheten; läder, tobak och frukt (plommon?) ligger tätt omslingrande om varandra. Hustrun hittar sötlakrits senare på kvällen, men hon är också slav under ammoniumkloriden (eller används det bara i saltlakrits?). Tidigare under kvällen känns faten mer närvarande än senare. Jag kommer på mig själv med att associera till en elegant Bourgogne när jag sitter och sniffar i den sista skvätten framför datorn. Inte för att doften är densamma utan mer för doftkänslan, om ni förstår...?

Det är inget kraftpaket i munnen heller. Mjukt, elegant, balanserat med endast en lättare uppstramning på slutet som för att signalera sitt ursprung. Ett vin som antagligen skulle mått bättre av längre luftning än vad vi gav det, men ändå känns väldigt färdigt och nog skall drickas inom något/ett par år, om man inte gillar medlut.

intryck från bornholm

Bornholm är en förbaskat trevlig ö. Lite blåsig, men på det hela taget charmig, överblickbar och ändå omväxlande. Här finns historia för pappan, konsthantverk och shopping för mamman samt stora stränder och lek- och vattenland för sonen. Men för att släppa den generella semesteralbumskänslan och gå på denna bloggs kärna så finns där också en hel del trevligt i mat- och vinväg.

Skall man försöka summera en veckas vistelse på Bornholm utifrån ett gastronomiskt perspektiv är det oundvikligt att inte kommentera den rökta fisken. Den finns överallt och smakar huvudsakligen rökt fisk. Nog om den.

Vi åt frukost och de flesta middagarna i vår hyrda stuga och lunch ute. Att handla till middagar och plocka upp intressanta viner för provning hemma var inga som helst problem - även de mista snabbköpen hade en ganska så anständig vinhylla. Framför allt i segmentet 100-150 kr så slog de med lätthet mitt stamlokus Systembolaget i Gottsunda. En av de första dagarna sprang jag på följande ensamma flaska och befriade den från ett sämre öde genom att ta hem och dricka upp omgående.

Av de tre Langhe-viner vi druckit den senaste tiden var detta det klart bästa. Det framgick inte någonstans på etiketterna, men jag utgår från att det är 100% Nebbiolo (vilket inte visade sig vara fallet; se kommentarsfältet). I alla fall fördes tankarna till ung barolo, med körsbärstoner, en liten bitterhet, drag av torkad frukt, strävhet och balans. För 120 dkk (ca 150 sek) ett mycket bra köp!

Langhe 2004 från Aldo Conterno

Ett mindre bra köp var 4 cl av Vingårdens Rondo 2006 för 20 dkk. Lite får man tåla i utforskandets tjänst, men det här var det räligaste jag haft i ett vinglas sedan jag var på Gute vingård 2005. Huva! Möjligen kan ett armeniskt (?) vin som direktören släpat med från någon resa och bjudit på ta upp striden, och jag drar mig till minnes ett par klart stygga kinesiska saker från resan dit för ett par år sedan, men på botten-fem-listan hamnar det här i alla fall.

Konjären provar danskt rödtjut. Foto: sonen

Att man sedan tar 199 dkk/flaska och fantasipriset 999 dkk för årgång 2003 gör det hela smått bisarrt. Mina kortfattade noteringar lyder: Syltig, något bränd (?) doft; sötfruktig, lite stickande smak. Sugen? Det fins mycket annat för ca 250 sek jag lägger pengarna på i vinväg...

Lokal mat, lokalt öl...

Vingården hade dock en trevlig servering och den goda smaken att också ha lokalproducerat öl att erbjuda gästerna. Till en Bornholmsk tapas-tallrik smakade Svanekes bryggeris Classic alldeles utmärkt, och deras Mörkt Guld gjorde hustrun så förtjust att vi fick bunkra upp en del innan hemfärd. Detta lilla bryggeri förtjänar en importör till Sverige!

Nästa glada överraskning kom när vi hade vår vackraste kväll på ön. Ursprungsplanen var att grilla, men ett sent omfall gjorde att vi klädde upp oss och strosade ned på byn. En trevlig uteservering av lite bättre slag med fokus på kötträtter blev valet, och vi blev inte besvikna. Flera intressanta viner att välja på, men jag fastnade ändå för en Guigals CdR 2003. Jag tyckte visserligen att 2004 var ett lyft från det varma året innan, men tänkte att det kunde vara intressant att göra ett återbesök och följa utvecklingen. Döm om min förvåning när flaskan som kommer på bordet är från 2000!

Guigals CdR 2000 imponerar inte en fyraåring

Jag är naturligtvis väl medveten om att jag tidigare haft synpunkter på restauranger som serverat annan årgång än de listat, men valde denna gång att bara glatt hålla god min... Att årgången inte var dålig hade jag i huvudet, men framför allt att få ytterligare tre års flaskmognad på ett sådant vin så att säga på köpet kändes som en mycket välkommen bonus.

Åter är noteringarna knapphändiga - vi njöt av den fantastiska kvällen, vinet, varandras sällskap, ett par schyssta bitar grillat kött och en nyanskaffad Musse Pigg-pocket som föräldrarna med varierande framgång försökte simultantolka till svenska. Jag har skrivit mognad, multna löv, frukt - riktigt gott! Och mina nollfyror här hemma flyttas från drick-hyllan till spara-hyllan...

Jag tycker att det ofta är lättare att äta lunch än middagar på restaurang när man är ute och reser med familj. Många gånger kan man ändå få en bra känsla för ambition, nivå, inriktning m.m. genom ett lunchbesök.

Gastronomens clubsandwich

Restaurang Gastronomen i centrala Rönne serverade en snygg club sandwich billigare än ett hamburgermål på Joboland. Och jo, visst är det öns eget öl i bakgrunden igen. En av öns mest ambitiösa restauranger - kadeau - låg precis vid havet på öns södra ände. Med fantastisk utsikt över stormigt hav gick det att få en halv hummer med ett glas champagne för i sammanhanget inte alltför vågade pengar.

Hummer på Kadeau

Ett riktigt snabbköpsklipp hittades också mot slutet av veckan. Chateau Bel Air Cru Bourgeois 2001 för 79:95 dkk (ca 100 sek) innehöll dubbelt så mycket vin för pengen . Jag prickade av hela batteriet av klassisk, mogen Bordeuax; tobak, läder, löven, fortfarande en del cassisfrukt, uppstramande slut, fina tanniner... Needless to say följde butikens sist fyra flaskor med hem til Sverige.

Veckans klipp - riktigt bra, mogen Bordeaux för ca hundringen

Resan avslutades med ytterligare lite trevlig shopping. Två bra vinbutiker hittade jag på ön; dels Bornholms Vinforsyning i Aakirkeby, som bl a hade ett bra Bourgogneutbud; dels Öens Vinagentur i Rönne med ett stabilt urval Bordeaux och Sauternes. Med telefonsupport av vinmannen flankerad av pokermannen inköptes en låda blandat franskt i Rönne med fokus på viner från sent nittiotal för konsumtion i relativ närtid (LaLagune -95, Batailly -99, Monier de la Sizeranne -99 m.m.).

The loot!

Dessutom såg jag - på pokermannens direkta order - till att i Aakirkeby lägga beslag på hela öns allokering av Jadots Chambertin Clos de Béze 2005 (2 flaskor). Sällan har en skatteåterbäring nyttjats så snabbt och framgångsrikt! En rolig detalj var att butiken hade kampanj på Jadots samtliga viner - 10% rabatt på alla. Jag tror inte att vinerna från Béze är vana att ligga med röd prislapp på hyllan...

Sammanfattningsvis en riktigt bra och lyckad resa. Hela familjen var nöjd och belåten när vi i går kväll omsider kom hem. Kylrumsaggregatet verkar ha klarat värmeböljan för ett par veckor sedan och allt såg bra ut när jag kånkade in mina senaste fynd. Varje gång ett av vinerna från Bornholm kommer på bordet så får jag en anledning att minnas ett par sköna semesterveckor - se där ytterligare en anledning att lagra vin!

foton från första veckan av vår roadtrip

Äntligen hemma! Det är svårt att avgöra vad som varit den allra bästa mat-/dryckesupplevelsen under resan, men en del har ni redan fått er till livs nedan. Jag kompletterar dock med några bilder på en del av det provade och redan beskrivna:





Karin Franssons mat på Hotel Borgholm. Lite plottrig, tyckte hustrun, och den där risonikakan förstod nog ingen av oss. Riktigt gott ändå, och som helhet lyckat. Att bo en trappa upp från matsalen är ingen nackdel när man försöker sig på lite fine dining med en fyraåring (snart fem!).



Fontanafreddas Barolo på det ovanliga - och underskattade! - 500 ml-formatet. Kanske lite enkelspårigt, men ändå så matvänligt och uppfriskande. Och kan man tåla en del torkad frukt i sitt vin så...!

Karuizawa 1988 - en ögonöppnande whisky! Japsarna kan mer än elektronik och bilar...

Langhe Nebbiolo från Elio Grassos vingård Gavarini. En ny, trevlig bekantskap. Den andra Nebbiolon från Langhe på kort tid, som skulle följas av en tredje - den bästa... Mer om det när rapport från andra veckan kommer!

PS Den sista Nebbiolon visade sig ju senare vara något annat än Nebbiolo (se ovan)...

på hemväg

Mellanlandning i södra Sverige. I bilens bagageutrymme en dryg låda spännande franska viner. Allt från riktigt, riktigt bra budget-Bordeaux till exklusivaste Bourgogne. I minnet några andra riktigt fina smakuppleveser: bl a en stackars ensam, kvarglömd flaska Aldo Conternos Langhe 2004 i ett snabbköp och en Guigals CdR 2000 på en liten lokal bygrill. En hummerlunch på kadeau och lite annat smått och gott hanns också med. En mycket lyckad resa, inte bara gastronomiskt. Fullständig rapport kommer.

2005 elio grasso gavarini langhe nebbiolo och karuizawa single cask 1988

Ett stopp på ett par dagar i Karlskrona hos Broder E gav ett par intressanta dryckesuppevelser som härmed snabbanmäles...

På fredagen provades en langhe nebbiolo av för mig hittills obekant producent; Elio Grasso. Jämfört med den Fontanafredda vi drack häromveckan uplevde jag denna som mer öppen och fruktig och inte lika stram. Dock - naturligtvis - med klart tillräcklig ryggrad för att stå stadigt på egna ben. Gott!

Whiskyintresserad som brorsan är så förvånades man inte över en parad intressanta destillat som passerade på kvällarna. Ardbeg Renaissance (fruktigare och lite lättare men fortfarande tydlig Islay), Mackmyra DFU (fortfarande mycket ung, lite spretig, mild, fruktig, vanilj...) och inte minst en slamkrypare i Karuizawa Single Cask 1988! Min första japanska whisky, som ledde tankarna till en artonårig Springbank - inget dåligt betyg! Rasande gott i den toffee/nöt/sherryfatade skolan.

Nu drar vi till Bornholm och kopplar ned tillfälligt - vi hörs om en dryg vecka!