Bernkasteler Badstube Riesling Spätlese Trocken 2003

Åter i civilisationen efter ett par dagar och nätter i knottbesudlade skogsmarker nordväst om Gävle. Att leva primitivt skogsliv kallas rekreation och avkoppling, och visst fyller det en viktig funktion att återskapa njutningen av att kunna ta en dusch eller slå på spisen när man vill ha mat. Den småsura veden som stod till buds gjorde begäret av morgonkaffe till en riktig prövning...

Till hustruns snabba, goda fiskgratäng spädde jag på lyxkänslan av att ha återänt till ordnade förhållanden genom att korka upp en Bernkasteler Badstube Riesling Spätlese Trocken 2003. En gyllengul färg och skön, närmast söt, doft av tropisk frukt, kanske ananas och bakomliggande citrustoner (lime?) och mineral. Smaken är fruktig och om inte knastertorr så i alla fall klart torrare än doften antyder. Mer mineral än doften antyder, och bra längd och syra. Jag har ingen större erfarenhet av Spätlese Trocken, men jag antar att det är det här som avses. Utvecklade dofter och smaker men fortfarande den stramhet man vill ha i en riesling. Riktigt, riktigt gott tycker både hustrun och jag, och efter maten töms flaskan successivt på baksidesterrassen medan sonen streakar i vattenspridaren... Sommar!

ett gnälligt inlägg...

Jag har häromkvällen ätit på Sandhamns Värdshus i samband med en liten konferens som vi listigt nog placerade ute i havsbandet. Ett trevligt, anrikt etablissemang och ett kök som vill en del. Allt bra så långt.

Till middagen hänvisades till mig när det var dags för vinval. Jag häcklades i vanlig ordning av kollegorna för min frankofila hållning ("Är inte franska viner generellt för dyra?", "Jag gillar sydafrikaner, och titta där har de ett chilenskt vin!") samt för min avoghet mot boxviner ("Det är ju så praktiskt i båten!"). Eftersom jag inte fick med mig kamraterna på Ch Mont-Redon så fick vi nöja oss med en Côtes-du-Rhone. Producenten har jag glömt men årgången var 2004, och jag tänkte på Guigals CdR 2004 som vi druckit med god behållning flera gånger i vår (sist hos IT-mannen i söndags).

Och här kommer gnälligheten. Servitrisen kommer med flaskan och visar upp: "Det var den här ni beställde!?" Nja. Rätt vin, men fel årgång. Vinet är plötsligt från 2006. Jag har lite för dålig koll på de senaste åren i Rhône för att direkt avgöra om det är till det bättre eller sämre (eller likartat, vilket det förefaller), men det hör liksom inte hit. Om man som krog bryr sig om att skriva ut årgångarna i vinlistan så får man antingen:

a) uppdatera vinlistan så snart det sker ett årgångsbyte
eller
b) informera kunden att listad årgång tyvärr utgått och nyss ersatts av denna, och fråga om det går bra

Eller är jag gnällig i överkant?

2000 chateau tayac, margaux

När Finare&Vinare säger köp så lyder man. Dessa favoriter i bloggosfären befinner sig för tillfället på lustresa i Cateauneuf-du-Pape (vilket det bloggas insiktsfullt och entusiasmerande om!), men har tidigare tagit sig an ett av junisläppets höjdare.

Chateau Tayac är en Cru Bourgeois från Margaux - eller var i alla fall vid buteljeringen av årgång 2000. Efter de senaste legala turerna kring Cru Bourgeois-stämpeln är väl för tillfället ingen tillåten att använda beteckningen? Tja, enligt l'Alliance des Cru Bourgeois du Médoc så verkar ju något vara på gång. I stället för klassificering som gällde i tio år i stöten så verkar det bli ett årlig kval där man testar om vinet uppfyller kvalitetsnormen. Fortsättning lär följa...

Hur som helst så är det här något så ovanligt som ett hyfsat moget vin från Bordeaux i bra kvalitet till ett okej pris. Vad har hänt, Anitra? Vinet får av olika skäl en lite tuff matmatchning i form av fasan i mjöd och äpplen. Det polska mjödet Piastowsky med sin sötma och örtkryddning höll på att orsaka utrymning av köksregionen med ett gaslarms-VMA när det brässerade den stackars fasanen. Jag fick raskt rycka ut för att balansera upp det hela med diverse fonder och kryddor för att skapa viss rätsida åt det hela. serverat med en rösti gjorde ändå hustrun och brodern en försiktig, halvt förvånad tumme upp. Lite blekt, smakmässigt, men klart ätbart.

Vinet blir den lite klena rätten i det närmaste övermäktigt, trots att det är riktigt balanserat och ganska finstämt. I doften finns svarta vinbär, plommon, fat och mocka. Möjligen finns lite jord och tobak i bakgrunden. Mognaden är påtaglig men långt från övermogen. Inga lädertoner, och färgen är sammetsröd utan tegelinslag. I smaken kommer mer plommon och mocka; det känns medelfylligt, viss strävhet, bra eftersmak i hyfsad längd. Riktigt gott och "right up my alley".

Jag kommer inte att ha någon akut brådska att dricka kvarvarande flaskor, även om det var fullt njutbart nu. Jag dricker hellre vin i utförsbacken än uppförsbacken, och ett par år till tror jag det här kommer att hålla ihop utan bekymmer.

St Armand Mâcon Blanc-Villages 2006, Labouré-Roi

En söndagsutflykt till Furuviksparken, söder om Gävle. Vi har varit där en gång varje sommar de senaste fyra åren, och det brukar alltid vara trevligt. Det enda som har varit trist är det riktigt sunkiga snabbmatsutbudet som varit det enda som stått till buds.

I år har dock hustrun snappat upp att det öppnat en riktigt bra fiskrestaurang nere vid havet utanför själva parken. Mycket riktigt; där ligger sedan förra året (?) en systerkrog till sedan länge omhuldade Axmar brygga några mil norr om Gävle. White Guide avslöjar att menyerna t o m är de samma... Logiskt nog heter krogen Furuviks brygga, och samma guide delar ut hela 23 matpoäng för etablissemanget vilket placerar det en noslängd före sådana institutioner som Wermlandskällaren hemma i Uppsala.

Eftersom vi kommer fram till parken lagom för lunch så knallar vi dit direkt. Vi överraskas av en ambitiös och allt annat än överprissatt meny, och hugger glatt in på smörstekt rödtungafilé i riesling- och hummercrèmesås med svamp och räkor respektive hälleflundra med chablissås och ostronskivling för hustrun. Portionerna är väl tilltagna; extra plus från mig som annars ibland inte känner mig riktigt mätt efter en ensam fiskrätt.

Rödtungafilé med sås och räkor; pressad potatis hör till

Gossen är fullt nöjd med fiskpinnar, konstfullt upplagda, och hemgjort mos tillsammans med god sås (till ett pris i klar paritet med ett Happy Meal - 45:-!). Att servera barnvänlig mat med samma kvalitet och omsorg som vuxenmaten och ta sympatiskt lite betalt för den är något fler krogar borde ta efter.

Grillad färsk hälleflundrafilé i vispad chablissås med ostronskivling

Hustrun och jag tar varsitt glas vitt, och fastnar för en Mâcon Blanc-Villages 2006 från Labouré-Roi. Bourgogneproducenten (eg negocianten) är förstås välbekant, och vinet är 100% chardonnay, så hur fel kan det bli? Nej, fel blir det inte. Vinet är chablislikt i de flesta avseenden; frisk doft med en del citrus och mineral kombinerat med ett stråk av tropiska frukter. Smaken är medellång, frisk, lite rundad men absolut inte smörig - försiktig eller ingen fatanvändning? Läser senare i Mölstads En Värld av Vin att Mâcon-vinerna vanligen vinifieras i ståltankar och buteljeras tidigt för friskhet och fräschör. Låter rimligt med tanke på vad vi har i glasen.

Sammanfattningsvis: de bästa restaurangbesöken kommer när förväntningarna är låga eller besöket sker spontant. Det här var en riktigt bra start på dagen som höll oss mätta och nöjda resten av eftermiddagen. Ett besök rekommenderas!

2005 fontanafredda langhe nebbiolo

Bra basnebbiolo hör till livets nödvändigheter. Pio Cesare har levererat några gånger, men SB i Gottsunda har ett mycket begränsat utbud, så i brist på bättre prövas en Langhe Nebbiolo från storproducenten Fontanafredda.

(parentes: av Gottsundabutikens fem dyraste rödviner är - hur många amarone? Jo, just det: fem! Alltså, allvarligt talat herr/fru/frk butikschef - lite mer fantasi tål vi!)

Doften från detta vin är fylld av körsbärsfrukt, fat och kryddor. Bakom kommer någon blommighet eller örtighet. Jag har lärt mig att viol är en referensdoft på nebbioloviner, men det är kanske inte min första association... I munnen är vinet slankt, ganska läskande, inte det minsta sötkladdigt och med ett fast tanningrepp som kommer i andra vågen. Eftersmaken är medellång till lång. Körsbärsfrukten finns där tillsammans med torkade frukter (russin/plommon: mer uppenbara i smaken än i doften för mig). Fatkryddor hjälper till.

Gott vin, valuta för pengen, men någonstas i bakhuvudet signalerar minnet att Pio C nog upplevdes djupare och tätare. Aningen gles frukt drar ned betyget, även om jag minst av allt är någon fruit-junkie. Bra till färsk pasta med Karl-Johansvamp-fyllning och några salamiskivor.

firmafest och katalins vinbar

I går var det firmafest. Ett projekt avslutades och det bjöds på middag med delprojektledarna. Av någon för mig outgrundlig anledning hamnade vi på resturang Tirol, Gröna Lund, som excellerade i firmafesternas firmafest på två timmar. Enkel men korrekt meny (lätt att göra i stora kvantiteter), kort vinlista, mycket öl i kanna och coverband från Dalarna på scen. Bara en sådan sak som att sångaren ropade upp alla grupper som var där så de skulle jubla och vinka... Huga! "Supportteknik AB, tolv personer!" "Yohoo!" "Där satt ni ja, vid det bästa bordet minsann... Huddinge kommun, åtta personer!" "Yiipiee!" osv, osv... Att sedan folk dansade till coverbandet och stod och diggade vid scen redan efter förrätten var en annan märklighet i sammanhanget. Maten? Nja... Vinet? McPherson Chardonnay respektive Cabernet Sauvignon. Den senare överraskande kryddig. Annars en smått deprimerande kväll, gastronomiskt sett.

Firmafest. Farbor Fläsk spelar...

Därför var det desto trevligare att ta med familjen på restaurang i kväll. Lillprinsen är nu såpass stor och välartad (hu!) att det är tänkbart att gå på lokal med linneduk och Riedelglas. Efter lite överväganden kom vi fram till att Katalins vinbar förtjänade ett återbesök. Vid ett tidigare tillfälle stannade vi ju till bara för ett glas champagne, men nu ville vi äta. Att man har fyra-fem bubbel på glas, 18 vita resp 18 röda, samt bra ett urval stark- och sötviner också på glas bidrar. Runda av med stadens antagligen starkaste avec- och digestiflista så är man i hamn. Den restaurang vars fyra cognacs är tre varianter av Delamain samt en Ragnaud-Sabourin får automagiskt en särskild plats i Konjärens hjärta... Familjemiddagen innebär dock naturliga restriktioner i provningskoncentrationen, men vi är nöjda bara med att komma hemifrån.




Som tur var prickade vi en ovanligt lågmäld kväll. Bara två andra sällskap i restaurangen på hela kvällen. Vi inledde med ett glas bubbel; jag en Diebolt-Valois Tradition NV som var riktigt trevlig i den lite lättare, friska stilen. Bra syra. Hustrun tog en cava. Mnja. Det ÄR skillnad...

Hustrun och Diebolt-Valois

Till huvudrättens lamm valde jag två viner. Jag måste i det här sammanhanget skylla på att jag parallellt med vinvalen sysselsatte mig med Kalle Anka-läsning för sonen, för jag lyckades inte memorera producenterna. Det ena var i alla fall en Crozes-Hermitage från 2004 (mitt val) och det andra en 90% Syrah/10% Cabernet Suvignon-blend från Chile (sommelierens val). Efter lite efterforskningar är jag rätt säker på att det var Montes Alpha, troligen 2005 (enligt internetkällor har den 7% CS och 3 %Viognier).

Till lammet med bönsallad (nja, koriander blir aldrig min grej) och vårlöksrisotto (mums!) fyllde chilenaren faktiskt ut kostymen något bättre. Jag hade väntat mig att Crozes skulle tränga igenom bättre, men jag upplevde återigen vinerna som för varma (svårt när det är +25 i lokalerna) och tror att det missgynnade min favorit. Chilenarens ryggradsimplantat i form av CS bidrog kanske till att den undvek den värsta syltigheten, för det var ett för stilen hyfsat balanserat vin, om än fortfarande varmfruktigt och med (över-)tydlig fatkaraktär. Crozes sparades till osten, och jag upplevde att det blev bättre och mer öppet under kvällen. En Gruyere var en klockren kombo.

Lamm, röda viner och sonens middagslektyr (panikinhandlad på pressbyrån efter första beställningen...)

Avslutningsvis en bakad chokladtryffel med kokossorbet. Mycket god, rinnig sötstark choklad som sonen girigt petade i sig. Med en espresso och några droppar Ragnaud-Sabourin XO var kvällen fulländad.

Choklad!

Som helhet får Vinbaren riktigt gott omdöme. Sommelieriet är kunnigt och påläst (om än möjligen något mångordigt...) och vinlistan på glas är stans bästa. Maten vällagad och god; hustrun var lyrisk över såväl en smältande majskyckling som en nästan perfekt créme brûlée med mango- och myntasallad. Det man skulle önska sig är ett större urval av mer mogna viner och lite större andel gamla världen. Ytterst få viner (om något?) var äldre än fem år, och det borde det finnas utrymme för.

ingen lyckad vinauktion

Jag hann bara vara med ett par timmar på årets vinauktion. Jag kom ungefär vid den lite äldre Pauillacen och gick vid äldre S:t Emilion... Generellt var känslan att det mesta gick för utropspriset eller en bit däröver, och ganska få fynd gjordes.

Enda inköpet för egen räkning blev en låda Durfort-Vivens 2001 för 3600:- plus inrop 20%. Ett flaskpris på 360 :- således, att jämföras med årgång 2002 som kan köpas på SB idag för 282:-... Ja, kanske inte helt rationellt, men det är kul att få bjuda mot sådana som Andreas Larsson (även om han nog inte högg på den här lådan; han verkade mest köpa blandade lotter och lite udda flaskor från -80 och -90-tal)!

Mer roligt och intressant än givande ur vinsynpunkt, alltså. Jag hoppas Vinmannen och Pokermannen hade bättre tur med Bourgognerna...!

Pauillac 2001 - igen

Vilken sommar - och den har bara börjat! Grillen går bokstavligen varm och måltiderna avnjuts utomhus i parasollets skugga.

I lördags var vi dock så sent ute att grillmomenten hoppades över, och de färdigmarinerade lammracksen fick möta grillpanna och ugn i stället. Till detta min andra flaska av en tidigare besvikelse; Pauillac 2001. Vinet är alltså tredjevin till Ch Pichon-Longueville Comtesse de Lalande, och provades första gången för tre månader sedan. Då alltså något av en besvikelse med omdömen som "Sötare frukt än jag väntar mig..." och "...inte ett vin utan kvaliteter." Inga ovationer, således.

Med tanke på omgivningstemperaturen serveras vinet svalt, till gränsen på kallt. Jag skulle gissa att det ligger på kanske 15-16 grader när det ställs på bordet efter någon timmes luftning inne i vinkällaren. Efterhand som dofterna frigörs konstaterar jag förvånat att något hänt. Om det är temperaturen som gör sitt eller inte, men i näsan återfinns huvudsakligen klassisk Pauillac; svart vinbär, ceder, blyerts, kaffe... Ingen stor doft, men ganska balanserad och framför allt inte påträngande söt och klibbig. Även i munnen levererar denna flaska över förväntan. Smaken är meddellång, ganska fruktig men inte utan mognad och med lätta mockatoner. Sammantaget ett klart steg framåt, men fortfarande inte riktigt övertygande för prislappen.


Jag vet med mig att jag blivit känsligare för för varma röda viner, framför allt om de redan från början tenderar till (för) söt frukt. Kanske var temperaturen fel första gången? Kanske har vinet fått några månader på sig att stabiliseras i flaskan efter at ha burits, fraktats och skakats (en vetenskap som känns så diffus så jag vet inte vad man skall fästa för tilltro till den!)? Hur som helst är det alltid roligare att bli överraskad positivt, men det blir trots det inga fler inköp. Annat i samma prisklass lockar mer.

watermelon-frozen-daiquiri

Till söndagens hamburgergrill med IT-mannens familj serverades först en läskande pinot-gris courtesy of gästerna, följt av en watermelon-frozen-daiquiri som blev riktigt läskande och god. Tärna vattenmelon i kärnfria bitar. Frys. Kör de frysta melonbitarna i mixer med en klunk vit rom. Balansera med färskpressad lime och sockerlag. Enjoy. Till maten serverades Guigals Côtes-du-Rhône 2004 som skötte sig bra i vanlig ordning.



...och imorgon är det vinauktion! Vinmannen och Pokermannen är där, och taktiksnacket är klart. Får se vad de bärgar hem den här gången!

Nästan Château Pétrus 1947

Den här posten är inte så lätt att skriva. Hur förklarar man för någon hur det känns att hålla något man så högt åstundar i handen; något man knappt trodde existerade på riktigt? Och hur förklarar man sedan känslan när man långsamt inser att det inte kommer att bli ditt? Att det antagligen var den enda chans du hade i livet och hur den passerade dig så nära att du kunde ta på den, men du tog den inte?

Château Pétrus 1947 - Vandermuelenbuteljering

När jag skulle besöka Wine&View bar på Helsinki airport var jag beredd på att få betala dyrt för mina droppar Château Pétrus 1947. 140€ för 4 cl. Ungefär 1300:-, eller jämförbart med en flaska Château Haut-Brion 2001. För fyra (4) centiliter. Men då pratar vi alltså Château Pétrus, och vi pratar den legendariska årgången 1947. Vinmannen hävdar att han aldrig druckit ett dåligt vin från det året, och han har prövat några stycken...


Samtidigt är det ett vin som kommer att släppas som primör på SB i höst till det facila priset av ca 26000:- för årgång 2005. Fyra cl av det vinet blir alltså dyrare... Och på WineSearcher kan man hitta Pétrus -47 för 1400$; alltså klart under 10000:- med dagens låga dollar.


Nå; nog om kronor och dollar och tröttande matematik. Jag har inte provat vinet, och det är det viktigaste. Det som hände var följande:


Efter att ha tillbringat veckan i en kvav, finsk källarlokal omgiven av delvis inkompetenta, delvis bara korkade medarbetare av blandeurpoeisk härkomst, så såg jag verkligen fram emot en stunds lugn och ro på flygplatsen i Helsingfors och ett stopp på deras världsberömda (Decanter har i alla fall haft en notis om den) vinbar. Med lite trixande hade jag sett till så att jag släpptes i Helsingfors centrum strax efter lunchtid. Planet skulle lyfta 16.50. Gott om tid.


Jag passade på att ströva runt på finnarnas NK, Stockmanns, och letade lämplig present till hustrun. Ingen brådska. Gick runt bland delikatesserna och den välsorterade vin-Alkon. Hittade efter två varv på den mycket omfattande damklädesavdelningen - och efter en avstickare till damerna på kräm- och kostmetikavdelningen på bottenplanet - till slut ett snyggt och stilrent linne från Boss. Oj hoppsan; klockan är redan 14.30 - dags att ta sig ut.

Först en promenad till busstationen. Väntan på buss. Bussresan längre än jag trott. Framme kl 15.20. Hmm... Massor med folk. Kö till incheckningen. Kö till säkerhetskontrollen. Dyrbara minuter går till spillo - så här skulle det ju inte bli!?

Kommer ut på andra sidan ca 16.00. Nu börjar det bli bråttom. Tur att jag vet vad jag vill ha. Man kan ändå inte sitta så mycket mer än 20 minuter med ett fyra centiliter... Var ligger vinbaren? I helt motsatt riktning till gaten, naturligtvis. Vid det här laget börjar jag bete mig som någon som håller på att missa sitt plan; den stirrande blicken, tittarna på armbandsuret, de målmedvetna stegen...

Till slut hittar jag den! Och så blir jag lugn i hela kroppen - där ser jag på bardisken en flaska Château Pétrus 1947! Helt otroligt! Och den är oöppnad! Ända till denna stund hade jag fruktat att den skulle vara urdrucken. Nog nåste det passera fler vinnördar än jag som tycker det är helt naturligt att betala en flygbiljetts pris för en shot rödtjut innan take off?

Jag har - med lite god vilja - fortfarande en knapp halvtimme på mig. Jag kan alltså gott unna mig ett glas champagne också...! Bland trevligheterna som ligger där på kylning hittar jag efter en stunds letande en Mumm 1982. När jag ber vinkyparen hälla upp ett provglas av denna champagne lägger jag till - lite nonchalant - "...och ett glas Pétrus också, tack!"

Det är då blixten slår ner. På klingande finlandssvenska kommer dråpslaget:

"Jo, men då måste tjöpa minst 20 centiliter, för annars kan jag int' öppna flaskan."

Vafalls!? Ok, de har alltså en köpspärr för att öppna flaskan; för mindre än fem sålda glas vågar de inte ta risken att bli stående med världens dyraste vinslatt som till slut får gå ner i såsen. Förståeligt.

"Vänta lite," fortsätter hon "det var tre andra herrar här och frågade nyss, jag kan fråga om de vill tjöpa också!"

Hoppet tänds på nytt, men bara för att släckas snabbt igen. Nix, de var inte intresserade. I huvudet går räknesnurran. Fem glas á 140 euro... Det blir (mummel, mummel...) - fasen! Nej, det går faktiskt inte. Jag lägger inte 6000 spänn på ett stadigt glas vin som jag nästan måste svepa stående. Även jag har gränser.

Mumm 1982

Får mitt bubbel. Funderar på att ta ett annat rödvin i stället. Château Batailley 1975, föreslår en trevlig amerikan jag hamnar i samspråk med. Jag chansar desperat och undrar om han inte är intresserad av fyra glas Pétrus i stället. Han skrattar och beklagar, men han tycker Pétrus är överskattad. Däremot skall han pröva Château Gillette 1947 som finns öppnad för endast 20€.

Vi byter sniffar och smakprover. Mumm har dominerande champinjontoner med söta röda äpplen. Eftersmaken är mycket lång. Först när planet taxar ut på startbanan hittar jag referensen jag söker: fyllningen till McDonalds äppelpaj!

- Go to gate - blinkar ilsket från en tavla.

Chateau Gillette har lite blyg doft tycker amerikanen. Antagligen lite för svalt. Smaken är lång, välbalanserad och fylld av honung och aprikos. Kanske lite tunn? Inte som d´Yquem konstetrar han. Jag tyckte det var fantasiskt gott...

- Boarding. -

Aaargh! Mina minuter har runnit iväg! Plötsligt måste jag rusa, och jag hann aldrig få någon Batailley -75 eller Sassicaia -94 eller det där portvinet från -58... fiasko! Besvikelsen är tung när jag efter en lätt språngmarsch genom åttahundra meter flygplatshall sjunker ned i flygplansfåtöljen som en av de sista ombordstigande. Hur blev det så här?

Hustrun tyckte i alla fall mycket om sitt fina linne, och förstod ännu mer vilken kärlek som låg bakom när jag berättade om mitt öde. Och hur som helst så har jag något kvar att längta efter, och det skall man ha i livet. Livet är hårt, men ganska spännande. Den dagen man vet att man kan få allt man vill ha är det nog inte så intressant längre...

(fotnot: Den här bloggen i allmänhet och ovanstående post i synnerhet är skriven av en vinnörd för andra vinnördar. Jag har - for the record - andra intressen i livet och anser fortfarande att min familj är viktigare än en flaska Pétrus. OK?)

bloggtorka...

Visst kan man skriva ett och annat om luncherna på en finländsk millitärbas, men det skulle inte bli vidare trevlig läsning. Mer intressant skulle möjligen ett inlägg om letternas hemkonserverade rådjurs-rillette (?) och ett par snapsar av deras hemlagade plommonvodka färgsatt med jordnötter (!?) vara . Såg ut som konjak och smakade bättre än det låter.

Middagarna på hotellet består av några oinspirerade och överprissatta standardnummer och det chilenska cab-vinet smakar svartvinbärssaft.

Om inte jag får en stund på Wine & View och de åtminstone delvis motsvarar förväntningarna kommer den här resan att vara en gastronomisk katastrof.