Anklevern var lika fin som sist; provade den här gången att ta ett glas Bollinger till. Det inte bara funkade bra, utan fick mig också att fundera på om inte standardcuvéen till och med är bättre än den avart som marknadsförs under titeln 2003 by Bollinger. Något med den sköna nötigheten i standardcuvéen som saknades i vintagevarianten.
För att variera menyn sedan sist gick både brorsan och jag på hälleflundra till varmrätt. Jag antar att den här middagen inte plockar alltför många poäng i politisk korrekthet; hälleflundran är väl på någon lista för fiskar man borde undvika? Och anklever... tja. Hur som helst; på vitvinssidan erbjöds en Meursault från 2000 från Chanson Pere et Fils. Det som kom in var dock något helt annat. Visserligen Meursault, men en Antonin Rodet (stor negociantfirma) från 1998. När vi försynt undrade varför blev svaret lite av: "same, same, but different!". Och enligt Michael Broadbent är väl årgångarna i stort likvärdiga. Vi bråkade inte utan följde med.
Nåväl, inget fel på vinet som bjöd på en harmonisk upplevelse med lagom balanserade fat, smör, vanilj en del tropisk frukt (mango?) och lite citrus. Vid tio års ålder kändes vinet fullt av vitalitet, och det fungerade utmärkt till fisken med tillbehör i form av tryffelpotatispuré m.m.
Brorsan gjorde en reflektion lånad av Gordon Ramsay: "Ju mer balsamvinäger på tallriken, desto mer osäker kock!" Även om balsamvinägersträngarna låg där kändes de inte som avledare av uppmärksamhet utan maten var vällagad och god. Möjligen var portionsstorleken i minsta laget.
En smultronsufflé avrundade det hela bra innan jag fick ett par rara droppar A.E. Dor nr 9 till kaffet och chokladtryffeln. Sist jag provade den var på restaurang Noma i Köpenhamn innan de fick sin första stjärna... Det borde vara straffbart att så god konjak måste var så dyr! Förvånansvärt lite rancio, men en otrolig balans och längd i såväl doft som sak, med vanilj, lite bränt socker och nötter i tonerna. Sublimt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar