det skall sägas på en gång; det här kan vara den bästa budgetchampagne som någonsin gjorts! Min sista enkelflaska (som tur är ligger fyra magnumbuteljer kvar i källaren, och de går fortfarande att beställa) som jag börjar sippa på medan jag packar ned lunchattiraljerna bjuder på härliga brödiga och jästiga dofter, parat med väldigt mogna röda äpplen. I munnen är det fylligt, moussen bra och smaken blandar dofttonerna med inslag av lite champinjon. Mums!
Pokermannen har sabrerat champagne i den lokala TV4-sändningen, solen strålar och det är valborg!
onsdag, april 30, 2008
valborgstips...
Den som vill confitera oxsvans att ta med till picknicken i morgon har ganska bråttom... Att börja ca kl 20 var en inte helt genomtänkt utgångspunkt. Sex timmar senare står dock något som kan bli en rillette på avsvalning. *puh*
tisdag, april 29, 2008
2001 chateau giscours
En kortvecka var precis vad jag behövde. Kändes bitvis segt att vara på jobbet idag och jag längtade mest hem för att få ta helg igen. Då beredskapseländet avslutades igår var det dags för lite finvin att njuta. Enkelt men gott käk därtill. Entrecote, hemgjord klyftpotatis kompletterad med egna jordärtskockor (sant! fortfarande fina efter en vinter i marken bärgades de vid söndagens stora gräva-om-och-bygga-projekt i trädgården) och köpesås.
Till detta en Chateau Giscours 2001, Margaux. Vinet köptes in för två år sedan när SB sålde av en del gamla primörviner som inte hämtats ut. Då kunde man ju fortfarande boka primörviner genom SB, betala en handpenning (tror jag) och sedan vänta ett par år på leverans. Det som av olika skäl inte hämtades ut såldes dock för samma pris som primörpriset. I det här fallet innebar det att vinet antagligen bokades någon gång under 2002 till priset av 329:-/flaska. I maj 2006 kunde jag köpa en dryg låda för samma peng/flaska på SB i Mörby centrum, Danderyd. Det här var första smakprovet.
Färgen är mörkt röd, ganska tät men uttunnande mot kanterna. Varken tegel eller blåtoner. Doften är rik, klassisk med örter, mörka bär, lite mocka och ceder. Dock inte särskilt framträdande svarta vinbär eller blyerts. En påminnelse om skillnader mellan Margaux och Pauillac? Vingården är planterad enligt proportionerna 53% cabernet sauvignon, 42% merlot samt 5% cabernet franc och petit verdot.
I munnen är vinet medelfylligt, ganka friskt (om termen kan användas på ett rödvin), inte särskilt strävt men ändå med en tydlig ryggrad. Smakerna ligger i linje med doftspektrat; ganska fruktigt utan att vara dominerande och mocka, ceder och örter som går igen. Eftersmaken är medellång till lång. Balans.
Det här är åter ett vin helt i min smak, men om det här är typisk Margaux så förstår jag de som hävdar att där görs elegantare viner än i Pauillac, som i sin tur gör lite mer kraftfulla viner. Elegans snarare än tyngd sammanfattar i alla fall det här vinet bra. Nuvarande årgång (2003) säljs för i princip dubbla priset. Kanske är det värt det. Kanske inte. Den dryga trehundring per flaska jag lade ut för ett par år sedan är i alla fall sedan länge glömd, och kvar har jag tretton njutningsfyllda stunder framför mig...!
För övrigt fortsätter förberedelserna för siste april. Den som gissar rätt på vad som finns i grytan (och varför) vinner en anständig Bordeaux ur källaren. Pokermannen och Direktören äger ej tävlanderätt!
Till detta en Chateau Giscours 2001, Margaux. Vinet köptes in för två år sedan när SB sålde av en del gamla primörviner som inte hämtats ut. Då kunde man ju fortfarande boka primörviner genom SB, betala en handpenning (tror jag) och sedan vänta ett par år på leverans. Det som av olika skäl inte hämtades ut såldes dock för samma pris som primörpriset. I det här fallet innebar det att vinet antagligen bokades någon gång under 2002 till priset av 329:-/flaska. I maj 2006 kunde jag köpa en dryg låda för samma peng/flaska på SB i Mörby centrum, Danderyd. Det här var första smakprovet.
Färgen är mörkt röd, ganska tät men uttunnande mot kanterna. Varken tegel eller blåtoner. Doften är rik, klassisk med örter, mörka bär, lite mocka och ceder. Dock inte särskilt framträdande svarta vinbär eller blyerts. En påminnelse om skillnader mellan Margaux och Pauillac? Vingården är planterad enligt proportionerna 53% cabernet sauvignon, 42% merlot samt 5% cabernet franc och petit verdot.
I munnen är vinet medelfylligt, ganka friskt (om termen kan användas på ett rödvin), inte särskilt strävt men ändå med en tydlig ryggrad. Smakerna ligger i linje med doftspektrat; ganska fruktigt utan att vara dominerande och mocka, ceder och örter som går igen. Eftersmaken är medellång till lång. Balans.
Det här är åter ett vin helt i min smak, men om det här är typisk Margaux så förstår jag de som hävdar att där görs elegantare viner än i Pauillac, som i sin tur gör lite mer kraftfulla viner. Elegans snarare än tyngd sammanfattar i alla fall det här vinet bra. Nuvarande årgång (2003) säljs för i princip dubbla priset. Kanske är det värt det. Kanske inte. Den dryga trehundring per flaska jag lade ut för ett par år sedan är i alla fall sedan länge glömd, och kvar har jag tretton njutningsfyllda stunder framför mig...!
För övrigt fortsätter förberedelserna för siste april. Den som gissar rätt på vad som finns i grytan (och varför) vinner en anständig Bordeaux ur källaren. Pokermannen och Direktören äger ej tävlanderätt!
måndag, april 28, 2008
up and running!
Vinrumsagregatet skickades till Danmark på service i vintras. Antagligen ett läckage på köldmedium som behövde åtgärdas. Den vänliga firman lovade stå för reparationen trots att garantin egentligen löpt ut. Det som återvände var dock ett helt nytt aggregat - kanske enklare än att åtgärda felet? Hur som helst - som konsument blir man lycklig av sådant bemötande!
Med växande oro för ökade utsläpp och onödig energianvändning så verkade det ju lite korkat att ha ett elelement i förrådet för att värma upp det under vintern, och sedan ett kylaggregat för att kyla ned en liten del av utrymmet. Så; fram till nu har aggregatet fått stå ouppackat och elementet nedskruvat på en lagom låg nivå. Utan större åthävor har det på så sätt varit möjligt att hålla ca +11 grader i vinrummet, +/- 0,5 grader hela vintern.
Nu har dock våren börjat göra sitt återtåg och nätterna är inte längre lika kalla. IT-mannen hjälpte mig därför häromdagen att baxa spektaklet på plats, och i kväll isolerades det runt om och de sista skruvarna drogs fast. Aggregatet startade snällt, och nu ligger flaskorna rart omsvepta i konstant 12-gradig svalka. Skönt.
Rörande valborg har matbutikerna i närområdet visat sig ha skrämmande brister i ren elementaria. Mitt hopp står nu till Täby Centrum på väg hem från jobbet i morgon...
fredag, april 25, 2008
valborgsplaner smidas...
Nedräkningen har börjat inför den dag på året då det är silly season i Uppsala. Jag blir fortfarande förvånad när kollegor föreslår mötestider på valborg; "jag har en lucka kl 11 den 30:e - kan vi ta det då?". Det är verkligen ganska lokalt som Valborg har sådan impact factor. Inte ens Lund - där jag ju tillbringat några år - kommer i närheten.
Valborg ställer stan på ända för ett par dagar, och luttrade infödingar suckar åt eländet. Hustrun har inte deltagit i något firande de senaste femton åren eller så. Själv brukar jag numera sova bort frukosten, även om pokermannen har för vana att sabrera bortåt en låda enklare brukschampagne i samband med den. En heltidsarbetande småbarnsförälder kan faktiskt se större behov av en soft morgon hemma än att stressa för några glas Castellane. Dessutom brukar förmiddagen gå åt till lunchförberedelser.
Lunchen är numera den viktigaste ingrediensen på hela dagen, och planeras som regel noga men i ett visst mått av panik. Sektorsindelningen är dock numera ganska given. Raketingenjören och Direktören brukar ordna en del basvaror som sill och potatis. Whiskymannen förser oss med ett vanligtvis mycket väl tilltaget urval hemkryddade snapsar. Diverse ostar, pilsner, smör och bröd brukar dyka upp från höger och vänster. Olika snittar hör också till inslagen, och på min självpåtagna lott ligger att överraska.
Ett år blev det grodlår creole, serverat med en mogen tysk riesling. Förra året bjöds det på en tahitivaniljbavaroise med rabarbersoppa på egna primörer, tillsammas med en Moulin Touchais 1990. I år... Mja, pokermannen och jag smider vissa planer. Kanske blir det aktuellt att ta ut spritköket i slottsbacken för att kunna servera något á la minute. Med helgen torrlagd av beredskapsskäl så får man ännu ett incitament att planera och tänka igenom det hela extra noggrant, och skruva otåligt på någon väl vald flaska i vinkällaren...
Valborg ställer stan på ända för ett par dagar, och luttrade infödingar suckar åt eländet. Hustrun har inte deltagit i något firande de senaste femton åren eller så. Själv brukar jag numera sova bort frukosten, även om pokermannen har för vana att sabrera bortåt en låda enklare brukschampagne i samband med den. En heltidsarbetande småbarnsförälder kan faktiskt se större behov av en soft morgon hemma än att stressa för några glas Castellane. Dessutom brukar förmiddagen gå åt till lunchförberedelser.
Lunchen är numera den viktigaste ingrediensen på hela dagen, och planeras som regel noga men i ett visst mått av panik. Sektorsindelningen är dock numera ganska given. Raketingenjören och Direktören brukar ordna en del basvaror som sill och potatis. Whiskymannen förser oss med ett vanligtvis mycket väl tilltaget urval hemkryddade snapsar. Diverse ostar, pilsner, smör och bröd brukar dyka upp från höger och vänster. Olika snittar hör också till inslagen, och på min självpåtagna lott ligger att överraska.
Ett år blev det grodlår creole, serverat med en mogen tysk riesling. Förra året bjöds det på en tahitivaniljbavaroise med rabarbersoppa på egna primörer, tillsammas med en Moulin Touchais 1990. I år... Mja, pokermannen och jag smider vissa planer. Kanske blir det aktuellt att ta ut spritköket i slottsbacken för att kunna servera något á la minute. Med helgen torrlagd av beredskapsskäl så får man ännu ett incitament att planera och tänka igenom det hela extra noggrant, och skruva otåligt på någon väl vald flaska i vinkällaren...
onsdag, april 23, 2008
2007 chateau bonnet rosé
Det skall sägas på en gång; roséviner har aldrig hört till favoriterna hos konjären. Som läskande somardricka kan det dock försvara sinplats till lätta sommarsallader och småplock i bersån. Men när solens flödande strålar får en att tro att sommaren är inne, och ett par kvällars slit med träterassen resulterat i en nyblästrad, slipad och dubbelt inoljad sitthörna i lä som pockade på återinvigning fick vi lust att leka juli fast det var april...
Något rosévin fanns naturligtvis inte hemma, så en panikåtgärd blev att handla såväl ett par clubsteakskivor som några flaskor Chateau Bonnet på Täby Centrum, samt genom en generös donation till Ronald McDonalds hus få en kasse is med sig att köra ned en flaska i. Lagom dircktemperatur hade uppnåtts när bilen sladdade in på uppfarten hemma i Uppsala.
Husrtun hade tänt grillen enligt instruktion när jag hade en kvart kvar, och det var bara att dunka på köttskivor, portobellosvamp och tomater och tio minuter senare var det mat. Då hade solen nästan gått ned bakom garaget och det var inte längre T-shirtläge, men vi satt ute och det var riktigt skönt.
Vinet? Mja... Doft och smak av geléhallon, tuttifruttipastiller och nektarin. Inte sött och inte artificiellt, utan känns som "riktigt vin". Naturligtvis var inte mat-/vinmatchningen optimal, men den här gången var rosévin och grill de viktiga ingredienserna i sig. Vinet är alltså inte oävet, även om det kräver sitt sammanhang. Kommer att funka bra till lättare sommarmat, picknicks och leisure drinking.
söndag, april 20, 2008
en bra dag i stockholm och god 1996 sociando-mallet
Hustrun och jag fyller år med några veckors mellanrum. I stället för att ge varandra presenter som med åren riskerar att bli alltmer krystade ser vi till att få 24 timmar egentid tillsammans med bra mat och vin och en natt i andras sängar. Flera gånger har vi prövat olika konferensherrgårdars weekendpaket med varierande framgång, men den här gången längtade vi efter storstan!
Sonen installerades hos morföräldrarna strax innan lunch, och vi var incheckade på hotel Malmen på Götgatan omkring kl 13. Efter lite strosande i blåsigt men annars skönt aprilväder hamnade vi på en enkel men trevlig indisk restaurang som en kollega pratat om, och fick helt okej tandoori och inhemsk lager. Kingfisher vann äver Cobra i min mun.
Vi strosade vidare, fikade på Rival och hamnade till slut på Akkurat där jag fick några droppar Ardbeg 1973 (När jod börjar dra mot svavel är vi få som fortfarande följer med, men vi är hängivna! Trots detta ändå toner av torkad frukt och nötter - en njutning!) och hustrun återtsiftade bekantskapen med en Leffe Brune. Tillbaka till hotellet för ombyte och sedan ut igen för middag på Gondolen. Hustrun var mycket nöjd efter sitt senaste besök med systrarna, och det är ju en miljö man någon gång måste uppleva så...
För att göra en lång historia kort så motsvarade det tyvärr inte riktigt förväntningarna. Servicen var slarvig och ouppmärksam; det inledande glaset champagne glömdes helt enkelt bort och vi fick påminna om det efter ca 15 minuter, maten var knappt mer än ljummen när den kom in, såsen - som gjorde hela den i övrigt lite bleka rätten på gödkalv - var så snålt tilltagen att vi fick be om påfyllning, vinglasen fick vi fylla på själva och vattenglasen var tomma alldeles för länge. Skärpning! Det märkliga i sammanhanget är att White Guide hyllar just servicen på detta ställe...
Som vanligt när jag går på restaurang nuförtiden känns det som om förrätten är den bästa prestationen. Min hummersallad med krämig hummersoppa till var riktigt god, även om hummern knappast var nykokt. Huvudrätten som sagt lite blek och tråkig utan sin sås (på anklever, grönpeppar och korinter) - som det alltså var alldeles för snålt med. Ostarna dock goda och vältempererade, och espresson riktigt fin.
Vinerna var dock fina. Eriks egen champagne var av det grönäppliga, friska slaget (som att bita i ett Granny Smith-äpple!) och väckte aptiten bra när det väl kom in. Om jag minns rätt var det Diebolt-Vallois som producerade, men det verkar inte finnas på SB för tillfället (inte i Eriks tappning, alltså). Till huvudrätten valde vi ur den hyfsat väl tilltagna vinlistan och fastnade för en 1996 Sociando-Mallet. Ofta är ju endast de allra dyraste vinerna representerade på restaurangernas vinlistor i den mognadsklass jag vill ha, men en tio år gammal bra Bordeaux som inte krävde att man ställde sig i disken efteråt (1150:-) kändes som ett fungerande alternativ.
Egendomen hör till de mer välkände, icke-cru-classé-slotten i Médoc, och räknades till kategorin Cru Bourgeois vid denna årgångs produktion. Varför den inte längre hör till denna skara har jag ingen aning om, men i 2003 års total makeover av listan så finns det inte med. Att det skulle bero på kvalitetsskäl har jag extremt svårt att tro - då finns det nog ett gäng stolpskott som borde detroniseras först. Några förslag?
För det här är seriöst bra. Riktigt, riktigt gott och ett fantastiskt matvin som nu står i en mognadsfas som gör det mycket tilltalande utan att ha börjat övergå till mer läder och portello. Utan mat är det fortfarande strävt, men så fort den första tuggan landat i munnen smälter tanninerna ner till en mjuk silkesduk som sveper in tungan och munhålan i klassiska toner av plommon (snarare än sv vinbär), tobak, stall och tydlig mocka. Sällan jag fått sådana kaffevibbar av ett vin som av detta.
När maten är slut börrjar det bråka igen. En liten ostbricka med kittost, hårdost och en brillat-savarin tog hand om den saken, och snart sjöng vinet som förr! Otroligt tydligt matorienterat vin. Det här vinet förlåter mycket på Gondolen, men inte allt. Nästa gång blir det ett annat ställe.
Vill man ha utsikt över Stockholm by night rekommenderar jag i så fall hellre en drink i cocktailbaren på Och Himlen Därtill, 25 våningar upp i Skatteskrapan. Jag antar att coolt inte är ett modeord, men det är det bästa jag kan komma på. Skön musik, skön stämning och så utsikten... En avslutande campari rundade av kvällen på ett bra sätt.
Sonen installerades hos morföräldrarna strax innan lunch, och vi var incheckade på hotel Malmen på Götgatan omkring kl 13. Efter lite strosande i blåsigt men annars skönt aprilväder hamnade vi på en enkel men trevlig indisk restaurang som en kollega pratat om, och fick helt okej tandoori och inhemsk lager. Kingfisher vann äver Cobra i min mun.
Vi strosade vidare, fikade på Rival och hamnade till slut på Akkurat där jag fick några droppar Ardbeg 1973 (När jod börjar dra mot svavel är vi få som fortfarande följer med, men vi är hängivna! Trots detta ändå toner av torkad frukt och nötter - en njutning!) och hustrun återtsiftade bekantskapen med en Leffe Brune. Tillbaka till hotellet för ombyte och sedan ut igen för middag på Gondolen. Hustrun var mycket nöjd efter sitt senaste besök med systrarna, och det är ju en miljö man någon gång måste uppleva så...
För att göra en lång historia kort så motsvarade det tyvärr inte riktigt förväntningarna. Servicen var slarvig och ouppmärksam; det inledande glaset champagne glömdes helt enkelt bort och vi fick påminna om det efter ca 15 minuter, maten var knappt mer än ljummen när den kom in, såsen - som gjorde hela den i övrigt lite bleka rätten på gödkalv - var så snålt tilltagen att vi fick be om påfyllning, vinglasen fick vi fylla på själva och vattenglasen var tomma alldeles för länge. Skärpning! Det märkliga i sammanhanget är att White Guide hyllar just servicen på detta ställe...
Som vanligt när jag går på restaurang nuförtiden känns det som om förrätten är den bästa prestationen. Min hummersallad med krämig hummersoppa till var riktigt god, även om hummern knappast var nykokt. Huvudrätten som sagt lite blek och tråkig utan sin sås (på anklever, grönpeppar och korinter) - som det alltså var alldeles för snålt med. Ostarna dock goda och vältempererade, och espresson riktigt fin.
Vinerna var dock fina. Eriks egen champagne var av det grönäppliga, friska slaget (som att bita i ett Granny Smith-äpple!) och väckte aptiten bra när det väl kom in. Om jag minns rätt var det Diebolt-Vallois som producerade, men det verkar inte finnas på SB för tillfället (inte i Eriks tappning, alltså). Till huvudrätten valde vi ur den hyfsat väl tilltagna vinlistan och fastnade för en 1996 Sociando-Mallet. Ofta är ju endast de allra dyraste vinerna representerade på restaurangernas vinlistor i den mognadsklass jag vill ha, men en tio år gammal bra Bordeaux som inte krävde att man ställde sig i disken efteråt (1150:-) kändes som ett fungerande alternativ.
Egendomen hör till de mer välkände, icke-cru-classé-slotten i Médoc, och räknades till kategorin Cru Bourgeois vid denna årgångs produktion. Varför den inte längre hör till denna skara har jag ingen aning om, men i 2003 års total makeover av listan så finns det inte med. Att det skulle bero på kvalitetsskäl har jag extremt svårt att tro - då finns det nog ett gäng stolpskott som borde detroniseras först. Några förslag?
För det här är seriöst bra. Riktigt, riktigt gott och ett fantastiskt matvin som nu står i en mognadsfas som gör det mycket tilltalande utan att ha börjat övergå till mer läder och portello. Utan mat är det fortfarande strävt, men så fort den första tuggan landat i munnen smälter tanninerna ner till en mjuk silkesduk som sveper in tungan och munhålan i klassiska toner av plommon (snarare än sv vinbär), tobak, stall och tydlig mocka. Sällan jag fått sådana kaffevibbar av ett vin som av detta.
När maten är slut börrjar det bråka igen. En liten ostbricka med kittost, hårdost och en brillat-savarin tog hand om den saken, och snart sjöng vinet som förr! Otroligt tydligt matorienterat vin. Det här vinet förlåter mycket på Gondolen, men inte allt. Nästa gång blir det ett annat ställe.
Vill man ha utsikt över Stockholm by night rekommenderar jag i så fall hellre en drink i cocktailbaren på Och Himlen Därtill, 25 våningar upp i Skatteskrapan. Jag antar att coolt inte är ett modeord, men det är det bästa jag kan komma på. Skön musik, skön stämning och så utsikten... En avslutande campari rundade av kvällen på ett bra sätt.
torsdag, april 17, 2008
vinmannen bloggar!
...och för den som missat det har min vapenbroder i kampen för det röda guldet från Bordeaux, Bourgogne och övriga Terra Cognita, Vinmannen, startat sin egen bloggverksamhet. Vi hoppas på en del inside information från en vinimportörs vardag, spännande möten med ohyfsade demonproducenter, lismande negocianter och dråpliga äventyr i ett busstrejkernas Bordeaux... Naturligtvis kryddat med vin- och matupplevelser!
Titta in och döm själv!
Titta in och döm själv!
onsdag, april 16, 2008
2003 sfursat nino negri
Den alltid lika höviske pokermannen lämnade en hyra i form av Nino Negris Sfurzat vid lånet av lokaler och köksutsutning vid senaste konjärmiddagen. En för mig ny bekantskap, även om jag hört talas om dess mer namnkunnige bror 5 Stelle (som tydligen kommer i majsläppet i ny årgång).
För att prova på om huset Negris stil faller oss på läppen så korkades detta vin upp till en onsdagspasta med idel vinvänliga tillbehör. Sfurzat innebär att det handlar om ett starkare rödvin gjort på till hälften torkade druvor. Och druvan är Nebbiolo.
Vinet är klart genomskinligt med en tydlig dragning åt tegel. Doften är mäktig med inslag av kirsch, mörk frukt, torkad frukt och en del multnande vegetabilier. Viss amaronelikhet. Smaken är bäst till maten när vinet håller 16-18 grader; stramt men ändå nyanserat med längd, eld, mörka körsbär och något vi båda identifierade - lite överraskade! - som choklad. Om det var kombinationen med maten som gjorde det vet jag inte, men när jag nu provar ett par timmar senare är vinet för varmt och balansen har förvridits. Vinet är lite ogint sursträvt och nyanserna utsuddade. In med resten i kylen en stund!
Sammanfattningsvis så var det riktigt gott och passade väl till maten. Jag som tycker att amarone kan bli lite övermäktigt ibland uppskattade den lite mer strama, återhållsamma känslan (jämfört med amarone, that is), medan hustrun som är amaronefreak gillade vinet men ansåg att det inte nådde ända fram... Nå; tillräckligt intresse har väckts för att försöka oss på 5 Stelle vid tillfälle!
UPDATE: Efter en dag i kylen i täckt karaff har vinet knappt påverkats. Det är mycket gott även dag två, men det är helt uppenbart att det inte skall bli för varmt. Vid rätt serveringstemperatur är balansen tillbaka.
För att prova på om huset Negris stil faller oss på läppen så korkades detta vin upp till en onsdagspasta med idel vinvänliga tillbehör. Sfurzat innebär att det handlar om ett starkare rödvin gjort på till hälften torkade druvor. Och druvan är Nebbiolo.
Vinet är klart genomskinligt med en tydlig dragning åt tegel. Doften är mäktig med inslag av kirsch, mörk frukt, torkad frukt och en del multnande vegetabilier. Viss amaronelikhet. Smaken är bäst till maten när vinet håller 16-18 grader; stramt men ändå nyanserat med längd, eld, mörka körsbär och något vi båda identifierade - lite överraskade! - som choklad. Om det var kombinationen med maten som gjorde det vet jag inte, men när jag nu provar ett par timmar senare är vinet för varmt och balansen har förvridits. Vinet är lite ogint sursträvt och nyanserna utsuddade. In med resten i kylen en stund!
Sammanfattningsvis så var det riktigt gott och passade väl till maten. Jag som tycker att amarone kan bli lite övermäktigt ibland uppskattade den lite mer strama, återhållsamma känslan (jämfört med amarone, that is), medan hustrun som är amaronefreak gillade vinet men ansåg att det inte nådde ända fram... Nå; tillräckligt intresse har väckts för att försöka oss på 5 Stelle vid tillfälle!
UPDATE: Efter en dag i kylen i täckt karaff har vinet knappt påverkats. Det är mycket gott även dag två, men det är helt uppenbart att det inte skall bli för varmt. Vid rätt serveringstemperatur är balansen tillbaka.
måndag, april 14, 2008
albert ponnelle gevrey-chambertin 2003
Ännu ett av vinerna från vinmannen et al:s firma. Ibland blir min craving för ankbröst och bourgogne oöverstiglig - och varför skall sådana lustar bekämpas? Nej, det är roligare att säga ja, i alla fall om det innebär att man får sätta skruven i en Gevrey-Chambertin!
Såsen den här gången gjordes på bas av körsbärssaft och blodapelsinjuice som fick reducera ihop med rosépeppar och smakades av med lite av det ena, lite av det andra. Gott! Till det en rotsaksrösti och så ankbröst som halstrats i panna och efterstekt i ljummen ugn till 58 grader. Enkelt och busgott!
Om Gevrey-Chambertin kan jag inte så mycket. Generellt är ju Bourgogne aningen mindre "linjärt" än de strukturerade kusinerna i Bordeaux, och jag dricker det för sällan för att hinna bilda mig någon riktig uppfattning. Det här är alltså en generisk Gevrey-Chambertin av procucenten Albert Ponnelle. Så mycket mer infrmation finns inte på etikett, och inte heller på hemsidan...
Färgen är genomskinligt rubinröd, lite vattnig i kanten. Doften är inledningsvis ganska knuten och bjuder - trots karaffering en timme - inte på så staka intryck. Efterhand under kvällen utvecklas dock hela paletten: hallon, jordgubbar (små, sköljda, delade i halvor med snittytan upp - ner med näsan och andas!) och en del kryddor och en blommighet som antagligen är den där violen igen. I munnen kan det bäst beskrivas som "mjuksträvt"; alltså tanniner som ger stadga och grepp åt vinet men som fortfarande känns behagliga och mjuka. Smaken vinner också på luftningen (kan ha att göra med hur lukt- och smaksinne är intimt sammankoplade...!) och är mot slutet rejält lång med en fruktig början och ett mer kryddigt avslut.
Det är klart att det här är gott! Riktigt gott, till och med. Frågan är bara hur gott? Antagligen skulle det ha vunnit på ett par år till i flaskan, men så tycker jag i princip om det mesta... Och hur man än gör så är det ju inte billigt med viner från Bourgogne. Bra pinot noir görs ju dessutom på fler ställen i världen, hävdas det.
Innan jag uttalar mig om ett eventuellt prisvärde måsta jag nog ge mig på en liten pinotforskning - kanske redan i helgen när hustrun och jag skall på Gondolen!? I vinbaren där lär det väl gå att hitta studiematerial...
lördag, april 12, 2008
alsaceaftaon
Som födelsedagsgåva av svärföräldrarna fick vi en alsaceafton i medborgarskolans (!) regi. Några viner, lite mat, en del prat. Vi har prövat en gång tidigare för tre år sedan och var i stort nöjda den gången, så varför inte.
Nu var det alltså Alsace och viner på Riesling (2 st), Gewurztraminer (2 st) och Pinot gris. Ett ganska bra och representativt urval viner, om än lite enkla. Jag försöker dock medvetet motarbeta vinsnobbismen i mig och hellre se varje tillfälle att prova vin som en chans att lära mig något. Enkla viner på en provning behöver inte heller betyda tråkigt, men det ställer större krav på provningelsedaren när inte vinerna i sig gör själen lycklig. Provningsledaren den förra gången var kunnig och engagerad och sådant hjälper. Det visade sig dock att den här provningen tyvärr leddes av en annan man, som saknade en del av den förres entusiasmerande förmåga...
Vinerna presenterades ganska slarvigt och osammanhängande. De hälldes upp delvis innan vi kommit, och delvis inför våra ögon helt öppet. Det framgick aldrig om det var tänkt som en blindprovning eller ej. Ganska stora mängder hälldes upp och vinet låg redan vid inledningen av kvällen nära den högre gränsen av serveringstemperaturspannet. När det var dags att pröva dem mot mat var de rumstempererade. Hög jolmighetsfaktor.
Nåvä; kvällens viner var
2006 Gustave Lorentz Riesling Réserve
Frisk doft av gröna äpplen. Lite lättare, torrt och citrusfriskt i smaken.
Kommentar: Ung riesling som väcker aptit.
2002 Pierre Sparr Altenbourg Riesling
Klar doft av gammal riesling; petroleum, skiffer, bivax... Ganska lång smak, lite oljig med en hel del syra.
Kommentar: Lite endimensionell men ändå kvällens favorit för mig (så långt).
2005 Gustave Lorentz Pinot Gris Réserve
Fruktig doft av päron och färsk ananas. Snäll, lite tråkig smak av frukt och fruktgodis (gula bitarna i Gott&Blandat!). Tappade mest på temperaturstegringen.
Kommentar: Lätt att gilla, svår att älska...
2000 Cave Vinicole Hunawihr, Gewurztraminer Réserve
Blommig doft, men lite blyg. Ingen vanlig gewurz-attack. Smak av söta druvor, flädersaft och liten kryddighet.
Kommentar: Verkade lite trött; over the top?
Efter att vinerna grundligt provats på egen hand serverades alsacisk (?) mat; dvs choucroute garnier. Surkål som kokats i reisling i fyra timmar serverades med diverse stekt fläsk och korvar. Stadigt, men gott, och det hade varit roligt att testa vinerna till maten innan de blivit värmekvalmiga.
Avslutningsvis korkades en vendange tardive på gewurztraminer upp till ett par ostar (naturligtvis munster) och spröda kumminkex från Bornholm (goda!).
2002 Bestheim Gewurztraminer Vendange Tardive
Vinet hade en gyllengul färg, och blommig, söt doft med markerad litchifrukt. Smaken var söt men inte kladdig. Provingsledaren hävdade botrytis; jag var inte lika övertygad. Jag har i alla fall provat en del viner med tydligare botrytiston.
Sammanfattningsvis var det en trevlig kväll, men den hade med ganska enkla medel kunna ge en hel del mer. Och visst skulle lite mer högkvalitativa viner gjort det hela mer intressant i sig.
Nu var det alltså Alsace och viner på Riesling (2 st), Gewurztraminer (2 st) och Pinot gris. Ett ganska bra och representativt urval viner, om än lite enkla. Jag försöker dock medvetet motarbeta vinsnobbismen i mig och hellre se varje tillfälle att prova vin som en chans att lära mig något. Enkla viner på en provning behöver inte heller betyda tråkigt, men det ställer större krav på provningelsedaren när inte vinerna i sig gör själen lycklig. Provningsledaren den förra gången var kunnig och engagerad och sådant hjälper. Det visade sig dock att den här provningen tyvärr leddes av en annan man, som saknade en del av den förres entusiasmerande förmåga...
Vinerna presenterades ganska slarvigt och osammanhängande. De hälldes upp delvis innan vi kommit, och delvis inför våra ögon helt öppet. Det framgick aldrig om det var tänkt som en blindprovning eller ej. Ganska stora mängder hälldes upp och vinet låg redan vid inledningen av kvällen nära den högre gränsen av serveringstemperaturspannet. När det var dags att pröva dem mot mat var de rumstempererade. Hög jolmighetsfaktor.
Nåvä; kvällens viner var
2006 Gustave Lorentz Riesling Réserve
Frisk doft av gröna äpplen. Lite lättare, torrt och citrusfriskt i smaken.
Kommentar: Ung riesling som väcker aptit.
2002 Pierre Sparr Altenbourg Riesling
Klar doft av gammal riesling; petroleum, skiffer, bivax... Ganska lång smak, lite oljig med en hel del syra.
Kommentar: Lite endimensionell men ändå kvällens favorit för mig (så långt).
2005 Gustave Lorentz Pinot Gris Réserve
Fruktig doft av päron och färsk ananas. Snäll, lite tråkig smak av frukt och fruktgodis (gula bitarna i Gott&Blandat!). Tappade mest på temperaturstegringen.
Kommentar: Lätt att gilla, svår att älska...
2000 Cave Vinicole Hunawihr, Gewurztraminer Réserve
Blommig doft, men lite blyg. Ingen vanlig gewurz-attack. Smak av söta druvor, flädersaft och liten kryddighet.
Kommentar: Verkade lite trött; over the top?
Efter att vinerna grundligt provats på egen hand serverades alsacisk (?) mat; dvs choucroute garnier. Surkål som kokats i reisling i fyra timmar serverades med diverse stekt fläsk och korvar. Stadigt, men gott, och det hade varit roligt att testa vinerna till maten innan de blivit värmekvalmiga.
Avslutningsvis korkades en vendange tardive på gewurztraminer upp till ett par ostar (naturligtvis munster) och spröda kumminkex från Bornholm (goda!).
2002 Bestheim Gewurztraminer Vendange Tardive
Vinet hade en gyllengul färg, och blommig, söt doft med markerad litchifrukt. Smaken var söt men inte kladdig. Provingsledaren hävdade botrytis; jag var inte lika övertygad. Jag har i alla fall provat en del viner med tydligare botrytiston.
Sammanfattningsvis var det en trevlig kväll, men den hade med ganska enkla medel kunna ge en hel del mer. Och visst skulle lite mer högkvalitativa viner gjort det hela mer intressant i sig.
Eftersom barnvakt ingick i presenten fortsatte vi efter provningen till relativt nyöppnade Katalins vinbar i Godsmagasinet nära stationen. En vinbar med ambitioner behövs i den här stn, och här fanns en hel del godis på listan! Att ha fyra olika bubbel på glas (två vintagechampagner) och ett femtontal vita och röda på dito, samt ett försvarligt urval av söta viner och avecer per cl gjorde besöket till aftonens höjdpunkt.
Klockan var dock sen och det stannade vid ett glas av en ny champagnebekantskap för mig; Gatinois vintage 2000. En oerhört äpplemustig doft med lite champinjonanstrykning och en pigg mousse och syra - kvällens vinnare korades snabbt! Om jag skall jämföra med någon av mina senare champagner så var det närmast Jacques Selosse, och det är inget dåligt betyg.
Att man dessutom bjöds på en liten ankleverammis till skumpan gjorde inte saken sämre - stället kräver återbesök!
onsdag, april 09, 2008
moët&chandon RD-88
Tyvärr tom...Nej, jag har inte druckit detta vin i kväll. I en diskussion på ett vinforum kommenterade jag detta vin som ett av de bästa bubblen jag provat, vilket väckte en del nyfikenhet. Då jag sparat flaskan lägger jag ut ett par bilder för den intresserade. Inköpt på BBR i London för ett par år sedan för omkring 500:-, tror jag. Kanske något mer. Hittar ni den till det priset igen någonstans, meddela mig först - okej!?
Degorgerad augusti 2003måndag, april 07, 2008
2006 briccotondo, fomtanafredda
När två av mina inspirationskällor i vinbloggsfären, Finare & Vinare respektive Frankofilen, som omväxling bedömt ett 67-kronorsvin och gett det klart godkänt så är det klart att man blir nyfiken. Hur kommer det sig att man intresserar sig för den här modesta prisklassen? Svaret ligger i den smått osannolika 90-poängsbedömning som Wine Spectator (James Suckling) delat ut i ett ögonblick av svagsint inflationspolitik, alternativt som följd av grov bestickning och välplacerade hästhuvuden...
Vinet placerade sig på en hedrande 74:e plats i tidningens top 100-lista för 2007. Här gäller det dock att läsa det finstilta: top 100 är inte synonymt med de hundra bästa vinerna för året. Under 2007 delades 90p eller mer ut till 3500 viner. Av dessa har ett urval gjorts på basis av kvalitet, tillgång, prisvärdhet och X-factor som identifieras med "excitement". Så; 74:e-platsen är på grund av att det var så spännande att hitta ett så pass bra och tilltalande vin för så lite pengar med så hög tillgång. Men 90p är ändå 90p...
Som en jämförelse har motsvarande poäng (89-91p) delats ut till 2004 Chateau Léoville-Poyferré , ett vin jag provade förra helgen och som var på en helt annan nivå. Nå; jag har inte tänkt starta en ny debatt om poängskriverierna; den som vill starta en sådan ombedes först ta sig igenom t ex Frakofilens kommentarstråd på inlägget om detta vin. det mesta benades ut där.
Vinet, då? Jodå; ett riktigt bra vin efter förutsättningarna. Det har en hel del frukt (svartvinbärssaft! - men också björnbär) och vanilj i doften, och kanske en liten kryddighet? Det är inte utan att doften ger en Rhônsk association. I munnen är vinet lite vattnigt men inte utan smak, och överraskande bra längd för priset som övergår i en svagt eldig, lite kryddig avslutning(reservation för att dessa noteringar är från dag två efter öppnandet). Helt okej för 67 spänn, men har inget med 90-poängsskalan att göra! Jag köper det gärna igen som pasta/pizza/buffévin. Och inser just att jag ovetandes i princip lagt karbonpapper på Frankofilens slutord, men den här gången är vi rörande överens!
Vinet placerade sig på en hedrande 74:e plats i tidningens top 100-lista för 2007. Här gäller det dock att läsa det finstilta: top 100 är inte synonymt med de hundra bästa vinerna för året. Under 2007 delades 90p eller mer ut till 3500 viner. Av dessa har ett urval gjorts på basis av kvalitet, tillgång, prisvärdhet och X-factor som identifieras med "excitement". Så; 74:e-platsen är på grund av att det var så spännande att hitta ett så pass bra och tilltalande vin för så lite pengar med så hög tillgång. Men 90p är ändå 90p...
Som en jämförelse har motsvarande poäng (89-91p) delats ut till 2004 Chateau Léoville-Poyferré , ett vin jag provade förra helgen och som var på en helt annan nivå. Nå; jag har inte tänkt starta en ny debatt om poängskriverierna; den som vill starta en sådan ombedes först ta sig igenom t ex Frakofilens kommentarstråd på inlägget om detta vin. det mesta benades ut där.
Vinet, då? Jodå; ett riktigt bra vin efter förutsättningarna. Det har en hel del frukt (svartvinbärssaft! - men också björnbär) och vanilj i doften, och kanske en liten kryddighet? Det är inte utan att doften ger en Rhônsk association. I munnen är vinet lite vattnigt men inte utan smak, och överraskande bra längd för priset som övergår i en svagt eldig, lite kryddig avslutning(reservation för att dessa noteringar är från dag två efter öppnandet). Helt okej för 67 spänn, men har inget med 90-poängsskalan att göra! Jag köper det gärna igen som pasta/pizza/buffévin. Och inser just att jag ovetandes i princip lagt karbonpapper på Frankofilens slutord, men den här gången är vi rörande överens!
söndag, april 06, 2008
wermlandskällaren revisited
Med tanke på hur sällan det ändå är jag kommer iväg på restaurang (åtminstone i förhållande till hur ofta jag skulle vilja göra det), så blir det ju lite märkligt att besöka samma ställe två gånger inom tre veckor. En gratiskupong på middag för två som mors väninna fick av mäklaren efter ett lägenhetsköp och som hon inte hade möjlighet att nyttja, var dock skäl nog för mig och brorsan att leta oss dit.
Anklevern var lika fin som sist; provade den här gången att ta ett glas Bollinger till. Det inte bara funkade bra, utan fick mig också att fundera på om inte standardcuvéen till och med är bättre än den avart som marknadsförs under titeln 2003 by Bollinger. Något med den sköna nötigheten i standardcuvéen som saknades i vintagevarianten.
För att variera menyn sedan sist gick både brorsan och jag på hälleflundra till varmrätt. Jag antar att den här middagen inte plockar alltför många poäng i politisk korrekthet; hälleflundran är väl på någon lista för fiskar man borde undvika? Och anklever... tja. Hur som helst; på vitvinssidan erbjöds en Meursault från 2000 från Chanson Pere et Fils. Det som kom in var dock något helt annat. Visserligen Meursault, men en Antonin Rodet (stor negociantfirma) från 1998. När vi försynt undrade varför blev svaret lite av: "same, same, but different!". Och enligt Michael Broadbent är väl årgångarna i stort likvärdiga. Vi bråkade inte utan följde med.
Nåväl, inget fel på vinet som bjöd på en harmonisk upplevelse med lagom balanserade fat, smör, vanilj en del tropisk frukt (mango?) och lite citrus. Vid tio års ålder kändes vinet fullt av vitalitet, och det fungerade utmärkt till fisken med tillbehör i form av tryffelpotatispuré m.m.
Brorsan gjorde en reflektion lånad av Gordon Ramsay: "Ju mer balsamvinäger på tallriken, desto mer osäker kock!" Även om balsamvinägersträngarna låg där kändes de inte som avledare av uppmärksamhet utan maten var vällagad och god. Möjligen var portionsstorleken i minsta laget.
En smultronsufflé avrundade det hela bra innan jag fick ett par rara droppar A.E. Dor nr 9 till kaffet och chokladtryffeln. Sist jag provade den var på restaurang Noma i Köpenhamn innan de fick sin första stjärna... Det borde vara straffbart att så god konjak måste var så dyr! Förvånansvärt lite rancio, men en otrolig balans och längd i såväl doft som sak, med vanilj, lite bränt socker och nötter i tonerna. Sublimt!
Anklevern var lika fin som sist; provade den här gången att ta ett glas Bollinger till. Det inte bara funkade bra, utan fick mig också att fundera på om inte standardcuvéen till och med är bättre än den avart som marknadsförs under titeln 2003 by Bollinger. Något med den sköna nötigheten i standardcuvéen som saknades i vintagevarianten.
För att variera menyn sedan sist gick både brorsan och jag på hälleflundra till varmrätt. Jag antar att den här middagen inte plockar alltför många poäng i politisk korrekthet; hälleflundran är väl på någon lista för fiskar man borde undvika? Och anklever... tja. Hur som helst; på vitvinssidan erbjöds en Meursault från 2000 från Chanson Pere et Fils. Det som kom in var dock något helt annat. Visserligen Meursault, men en Antonin Rodet (stor negociantfirma) från 1998. När vi försynt undrade varför blev svaret lite av: "same, same, but different!". Och enligt Michael Broadbent är väl årgångarna i stort likvärdiga. Vi bråkade inte utan följde med.
Nåväl, inget fel på vinet som bjöd på en harmonisk upplevelse med lagom balanserade fat, smör, vanilj en del tropisk frukt (mango?) och lite citrus. Vid tio års ålder kändes vinet fullt av vitalitet, och det fungerade utmärkt till fisken med tillbehör i form av tryffelpotatispuré m.m.
Brorsan gjorde en reflektion lånad av Gordon Ramsay: "Ju mer balsamvinäger på tallriken, desto mer osäker kock!" Även om balsamvinägersträngarna låg där kändes de inte som avledare av uppmärksamhet utan maten var vällagad och god. Möjligen var portionsstorleken i minsta laget.
En smultronsufflé avrundade det hela bra innan jag fick ett par rara droppar A.E. Dor nr 9 till kaffet och chokladtryffeln. Sist jag provade den var på restaurang Noma i Köpenhamn innan de fick sin första stjärna... Det borde vara straffbart att så god konjak måste var så dyr! Förvånansvärt lite rancio, men en otrolig balans och längd i såväl doft som sak, med vanilj, lite bränt socker och nötter i tonerna. Sublimt!
fredag, april 04, 2008
barolo grimaldi 1985
Efter en halv veckas beredskap (visserligen lugn) och en födelsedag dämpad av 4-åringens night of the kräks from hell (tack hustrun för hundgörat) behövde vi en belöning en torsdagkväll. Sovmorgon i morgon gjorde sitt till.
En hyfsad deckare/drama/thriller (Michael Clayton) parades stilsäkert med några charkuterier, ett par ostbitar och en flaska barolo -85 från den okände producenten Grimaldi Eventuellt släktförhållande till furstehuset av Monaco är oklart. Vinet inhandlades i en liten vinbutik i Wien i januari i år och betingade någonstans melan 40-50 euro.
Det är inte utan viss vånda jag korkar upp. Jag har haft lite otur med defekta viner på sistone, och vill inte bli besviken igen. Så fort jag häller upp en skvätt skingras dock alla misstankar - aaaahh... Jag dekanterar bort en rejäl fällning och får ett fullständigt genomskinligt ljust tegelrött vin i karaffen; nästan med en något rosa ton. När vinet kommit upp från källartemperaturen och tilbringat en time i karaffen är doften fantastisk. I alla fall för oss. Roligt nog blir både hustrun och jag lika förtjusta i vinet. Doften påminner dels om den riktigt mogna bourgognen vi drack på restaurangen i Wien, dels om gammal Periquita reserva vi delade på på balkongen på Madeira i höstas. Sådant kanske spelar in. I näsan finns något som jag närmast liknar vid rödvinbärsgelé, parat med torkade frukter och portvinstoner och en liten skön unkenhet som av multna löv eller kanske till och med tryffel...
Smaken är otroligt lång. I munnen fyller vinet ut munnen ner mot svalget, tränger djupt in i gommen och ligger där och utsöndrar eftersmak i minuter. Trots sin smakintensitet är vinet slankt och nästan vattnigt i texturen. Det fins en del kärsbärsbitterhet där, lite kryddor och det som antagligen brukar klassas som viol. En antydan av en violpastill är i alla fall inte helt långt borta.
Ett vin som jag sammanfattningsvis är säker på inte faller alla i smaken, men som gillades skarpt av oss och om funkade ypperligt till en skinkbit eller en mild salamiskiva. Den äldsta barolo som finns på SB är för övrigt från 1998...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)