Nicolas Potel

Till kvällens middag av en långsamt hopputtrad Coq au Vin på kyckling prövades ett vin som bloggarna Drucket, Frankofilen och Finare&Vinare testade simultant för några veckor sedan. En bourgogne från Morey-Saint-Denise av producenten Nicolas Potel fick det bli, årgång 2005. Jag har ingen utpräglad bourgognenäsa och hemfaller oftast åt pinot noir-baserade viner endast för att jag inser att en Pauillac skulle bli för tuff för sammanhanget.

Tyvärr (?) läste jag inte på innan urkorkandet, och omständigheterna ledde till att ingen luftning hann genomföras. Trots detta upptäcktes inga av de unkna aromer som flera andra provare noterade för sex veckor sedan. Slump, utveckling, tidens tand, oskicklig provare - vem vet? Doften var i mitt tycke ganska ren och hallonfruktig med en del kryddor (t o m den där köttfonden skymtar förbi!) och i smaken stram, mera hallon och körsbär, lite kärv och med tilltagande strävhet under kvällen (eller när maten var slut - flera medbloggare har noterat vinet som matkrävande). Det är definitivt ett vin med både frukt och ryggrad, och det fungerade utmärkt till kycklinggrytan. Med tanke på hur det sista glaset beter sig nu, fem timmar efter öppnandet, har jag svårt att lita på SB:s omdöme att det inte vinner på lagring. Gott till mat, men inget fynd och ingen entydlig köprekommendation, blir slutomdömet.

Tillägg: När jag nu avslutar de sista dropparna i vinet kan jag konstatera att det är i det närmaste odrickbart i sin kärvhet. För ungt, javisst, men på något vis känns det mer vant att vinerna går mot ökad drickbarhet och nedtonad kärvhet under en kväll. Hur gick det här till?

Pokermannen tog hem potten

I morgon skall jag hämta min tilldelning från Bordeauxsläppet. Jag är nöjd, och har investerat mer än jag kanske borde... Nå, det reder sig! Värre är dock pokermannen, som med sin strategi av listigt utplacerade medhjälpare på flera olika bolag lyckades få in ett gäng tidiga beställningar. Bara premier cru. Och utfallet? Jo, tack; vad sägs om

Lafite - 8st
Latour - 6st
Margaux - 7st
Mouton - 16st
Haut-Brion - 18st
Haut-Brion blanc - 6 st

Inte illa, men killen har vanan inne. Han stod själv för ett par procent av Sveriges totala konsumtion av A E Dor No 6 för en tid sedan... Nu laddar han inför Bourgognesläppet och hoppas få med sig lite DRC hem!

en bra riesling är en bra riesling

Då och då kan man hitta udda flaskor till nedsatt pris på SB. Påfallande ofta tycks det mig vara tysk riesling med långa, krångliga namn och priser över 100:-strecket. Ytterligare en guldgruva som vi kanske är få att uppskatta?

Till lördagens enkla fiskrätt ryckte jag ett sådant uddafynd ur hyllan. Weingut Pfeffingen är en mindre, familjedrivet vingård om 11 ha i Pfalz. Man skördar sent men producerar torra viner som detta exemplar - vars fulla namn altså är Ungsteiner Weilberg Riesling Spätlese Trocken Grosses Gewächs 2003. Grosses Gewächs är en kvalitetsbeteckning som ännu inte skyddats av lagstiftning och alltså i dagsläget endast är godsets egna värdering.

Korken har vinstensfällningar vilket det var ett tag sedan jag stötte på. Vinet är blekgult och doftar av torkade aprikos, citrus och skiffer. Smaken är frisk, syrarik och lång, med en lätt dieseldimma som sveper över gommen inledningsvis för att sköljas bort av citron- och limetoner. Mycket delikat; både aptitretande och god följeslagare till maten.

Efter lite sökning hittar jag provningsnoteringar hos BK Wine som avslöjar att vinet släpptes i SB feb 2005 och då kostade 200:-. Jag har missat att notera nä jag själv köpte det, men tror att det kan ha varit sommar/höst 2005. Då var det prissänkt till 155:-. För det priset skulle jag vilja hävda lätt fyndstämpel, och hade det funnnits fler i förrådet hade jag inte tvekat att låta dem ligga längre...

hajpen har nått konjären

Så har jag äntligen lyckats hinna köpa in ett par flaskor Chateau La Tour de By 2004, som lovordats av flera andra vinbloggar. Läs Druckets poetiska beskrivning av vinet som ett praktexempel på hur kul det kan vara att förklara ett vin i fler än tre ord. "Massmord på bondgård" är nu för evigt en del av min vinvokabulär...

Och visst är det gott! Ett vin helt i min stil, som både lovar mycket redan i doften och håller vartenda ord i smaken. Det är inte ofta mungiporna åker upp redan när korken dras ur flaskan, men det var vad som skedde när den där stalldoften omedelbart slog emot mig. Doften är stor och utvecklas under kvällen utan att tappa kraft. Förutom stall finns det järn (blod/mineral?) och en liten del torkad frukt där. Annars är frukten - som Frankofilen redan påpekat - helt kuvad i detta för prislappen storartade vin. Även i smaken är det nämligen andra element som dominerar; saltlakrits, mera järn och en del fat. Även om jag kan längta efter den där blyertsudden och kanske ett lite större djup och längd så är det skönhetsfläckar i protokollet och kommer sig av att vinet automatiskt jämförs med minst dubbelt så dyra flaskor.

Behagligt att slippa fruktdrivna smakbomber och få lite skön, lagom stram old school claret! En stil som antagligen alltför få uppskattar, men som ju gör sig utmärkt till mat eller en ostbit. Till sonens och min latmans-ungkarls-fredagslyx med entrecote och klyftpotatis var det oerhört stabilt. Nå, jag är i gott sällskap av andra vinnördar på nätet när jag konstaterar att det här var ett av mina mer prisvärda inköp på länge. Att Allt om Vins stora test av Systembolagets hela sortiment ger detta vin beteckningen Prisvärt medan nyligen testade halvbesvikelsen och betydligt fruktigare Chateau Moulin de Cassy får Fynd är för mig en gåta.

"We few, we happy few, we band of brothers..." Henry V, Act 4, Scene 3

pol pop och bamse

Ibland får man fira. Och ibland får en ganska opersonlig blogg bli lite mer intim. När hustrun sedan helgen är cortisonfri för första gången på nästan två år, och dessutom i dag fått ta bort den picline (ventil för droppinförsel) hon haft i armen sedan april, då finns det anledning för familjen att festa till det på en onsdag.

En halvflaska Pol Roger, popcorn och Bamse i Trollskogen blev belöningen till familjen (mjölk till fyraåringen). Champagnen var mycket trevlig, och klasskillnaden mellan den och den iofs helt anständiga Jacob's Creek Chardonnay/Pinot Noir som provats tidigare tydlig. Äpplen, men också champinjoner tyckte jag mig finna i doften. Äpplen återkom i smaken, tillsammans med en del citrus. Nötter och choklad, hävdar SB. Okej för nötterna, men den där chokladen hittar jag sällan.

primörsläpp, tveksam bordeaux men fantastisk LBV

Så; idag skulle det ske! Primörvinerna (som strängt taget inte är primörer utan viner som köpts in som primörer av SB och som nu levereras ut i butik, långt efter att de tillgängliggjorts för övriga världen - läs Frankofilens indignerade krönika över denna den sista Sovjetstaten) släpptes idag kl 10.00 på de tre vinkällarbutikerna och för beställning på landets övriga bolag. Genom diverse trix lyckades jag avsluta morognens möte kl 09.30 och befann mig på Täby C kl 09.40 med listan i handen. Två före i kön - tusan! Genom lite förhandlingar med den trevliga butiksansvarige som kom ut och hälsade på oss innan öppning fick vi dem att öppna två kassor. Innebar att min beställning processades som nummer två i raden. Vad det betyder i långa loppet får framtiden utvisa.

Väl hemma fick jag fira den avslutade beredskapsveckan med ett glas vin. Den enda halvflaskan som stod till buds var en okänd Bordeaux, Chateau Moulin de Cassy. Må du förbli okänd. Frukt, med hårda, kartiga syror och lite ointegrerat fat på slutet. Och alldeles för hög merlothalt. Skulle inte förvåna om Mr Rolland varit där också. Nix, inte min likör.

Bättre var då att efter maten få njuta ett glas Churchill's LBV 2000. I går sade nämligen hustrun plötsligt: "Det vore gott med et glas portvin!", och vem är jag att neka henne om än jag inte själv fick njuta då? Nå, idag gick det bättre och det här var ett riktigt fynd. Inköpt någon gång i våras för att sparas till julen och den enda LBV som fanns i vinrummet (den enda drickfärdiga vintage porten var min Taylor's 1970 som sparas till ett annat tillfälle...). Mycket gott, med torkade frukter, nötter och choklad i såväl doft som smak. Förvånansvärt vintagelikt, vilket kanske förklaras av det starka året och att Churchill's buteljererar sin LBV ofiltrerad. Tyvärr har man hunnit byta årgång annars hade jag glatt proklamerat detta till julens mest prisvärda portvin redan nu!

hårt liv för en stackars konjär...

På måndag släpps Bordeaux 2004 - som alla med ett vinintresse strax över genomsnittet redan noterat. Jag närde länge ett hopp om att kunna ta del av detta historiska tillfälle genom att hänga på låset och slänga in en lista med blandade önskemål. Icke så. Jag hade lyckats byta bort jouren, men inte flyttat ledningsgruppen. Så visade det sig idag att om jag flyttar den till eftermiddagen kan inte produktionschefen vara med pga älgjakt! Hur gick det här till!? Var inte poängen med att vara chef att man skulle kunna få bestämma ett och annat?

Och som läget är för tillfället behöver han vara med - alltså ingen flytt (han hade redan senarelagt sin avresa för att kunna vara med på förmiddagen, som den vanliga tiden är). Och jag kommer att missa chansen att beställa mina -04:or.

Och, ja - jag har beredskap igen hela veckan och får inte ens ett glas vin förrän måndag. Om det märks att jag är kinkig.

uteäta på Prinsen

Avtackning av förra chefen skedde på restaurang Prinsen i Stockholm. Vi satt i vinkällaren vilket kändes onödigt passande... Prinsen har ffått goda omdömen i White Guide, och jag trodde att stället skulle passa mina kollegor med husmanskost i finkrogstappning. Så långt alla rätt.

Vi inledde med att dela en flaska husets champagne; Pierre Peters Blanc de Blanc som fick fart på munslemhinnorna med pigga syror. Till förrättens lödiga kräftsoppa och tartuffi fritti fick jag in ett glas chablis Saint Claire från JM Brocard. Enligt systembolagets hemsida finns det både en Vielles Vignes och en Petit Chablis med detta namn, och jag kommer inte att påstå att jag vet vilken det var. Utifrån priset per glas hoppas jag att det var det dyrare... Vinet var inte fullt så krispigt som jag förväntat mig - kanske serverat ett par grader för varmt? Gott, men inte anmärkningsvärt.

Varmrätten blev en långsambakad oxbringa "Rossini". Mycket gott med det trådiga köttet mot de mjuka, smältande tillbehören (potatispuré och halstrad anklever). Till detta en spännande italienre; Biondi Santis Sassoallorro 2003. Biondi Santi är ju annars kanske mest känt för Brunello di Montalcino - vin som sedan vår förlovningsresa alltid har en särskild plats i hjärtat... Det här vinet var en trevlig bekantaskap som passade utmärkt till mat. Strävheten fanns på plats, mycket fat liksom en del frukt. Hade jag gissat (vilket jag iofs kanske också gjorde) så hade jag trott på en blandning av inhemska och internationella druvor. Jag har inte hittat proportionerna, men enligt en källa så skall i alla fall sammamnsättningen vara Cab Sauv, Merlot och Sangiovese. Flaskan finns att beställa för 179:- vilket jag nog tycker att den är värd.

Kvällen fortsatte på samma trevliga sätt och tog slut alldeles för fort...

chateau belgrave -95 vs chateau belgrave -04

Om man som jag tycker att det är intressant att följ vinets utvecklingsfaser, och dessutom uppskattar ett moget vin, så blir man ju då och då tvungen att göra en del jämförande studier på årgångar. Så till söndagmiddagens älgstek med skysås (tack A-S i Malung!) korkades två Chateau Belgrave upp; den ena av årgång 1995 och den andra från 2004. 95:an har provats en gång tidigare, i februari i år, med godkänt resultat (inga överbetyg dock, och knappt prisvärt). 04:an är en ny bekantskap. Nio år i skillnad. 1995 ett bra år, 2004 ett okej till bra år. Hur stor skulle skillnaden vara i glaset?

Mycket stor, skulle det tyvärr visa sig. 2004:an luftades i karaff ett par timmar, medan 1995:an fick en halvtimme. Farhågorna kom dock redan vid dekanteringen av det äldre vinet, och när det fanns i glaset var det inget tvivel. Defekt. "Som om någon byggt en hundkoja av våta yllefiltar" löd IT-mannens omdöme. Synd, för genom det muggiga locket som lagts på vinet kunde ändå anas något som säkert skulle ha fallit mig i smaken. Nu var det inte odrickbart, men långt från njutbart.

Dessvärre imponerade inte 2004:an på mig riktigt heller. Jag kontrollerade inte druvsammansättningen förrän efteråt, och blev inte förvånad när jag fann hela 40% merlot. Mina seriösare bloggkompanjoner frankofilen och finare&vinare har en del positivt att säga om vinet, men jag tvekar. F&V berättar att slottet numera konsulteras av Michel Rolland, mannen med microoxygenisationsprocesserna, ni vet. Skall ge viner med mycket frukt, tillgängliga tidigt. Men nej tack, inte för mig.

Jag håller inte heller med om att doften var särskilt stor; min första tanke var att det var ett ganska blygt vin. Det är visserligen gott med plommon och svarta vinbär, och visst finns där några uppstramande tanniner om man letar. Men det är inte det här jag letar efter i en bra Bordeaux. Då uppskattade jag Batailley mer, och skillnaden i pris (ca 50:-) känns i sammanhanget inte så avgörande.

En poäng i eländet var att SB med visst motstånd ändå returnerade den defekta flaskan, och i utbyte ligger nu två Domaine Santa Duc Gigondas 2005 och bidar sin tid i källaren... Slutet gott!