2010 manuel olivier vosne-romanée

Vosne-Romanée förpliktigar... Bästa kommunen i Bourgogne innebär att även generiska kommunviner från mindre kända producenter kostar en slant men levererar också hyfsat bra. Åtminstone i teorin. Jag vill minnas att jag var lite småbesviken på det här vinet första gången.

Men ikväll är det riktigt bra! Manuel Olivier Vosne-Romanée 2010 är lite knutet först, men öppnar upp sig fint med luft och lite temperatur. Frisk, fokuserad doft som domineras av röda bär (skogshallon, röda vinbär, en gnutta körsbär), en lätt jordighet och kryddor. Bra munkänsla, mjuk och behaglig men ändå med grepp i eftersmaken; fruktdominerad med lätt lakritston, silkeslen, balanserad, fokuserad, långsamt utklingande... ett riktigt bra exemplar!

Hustrun sniffar, smakar och säger med självklarhet: "Ung bourgogne!". Jag tror att hennes blindprovarskills efter drygt tio års äktenskap är betydligt bättre än hon själv anar...

God jul alla!

2007 roda 1 reserva

Roda I Reserva 2007 är ett sånt där spontant flygplatsköp när man inte hinner vrida alltför mycket på flaskorna i taxfreen och ändå tycker att det vore kul att ha med sig något spanskt som minne från Barcelona när den svenska vintern ter sig grå och mörk. Som nu.

Jag har tidigare köpt hem det enklare Roda II, men det var ågra år sedan. Omdömet då var väl inte översvallande, men kvalitetsskillnaden till den här nivån är tydlig. Hustrun märker direkt att det är något annorlunda i glaset och stirrar klentroget på mig över glaskanten.

"Det här är inte bordeaux. Inte ens franskt...?"
Hon tar sig, hustrun - man får ge henne det...
"Men det är väl inte Nya Världen... kan det vara spanskt - kanske en rioja?"
Imponerande!

Vinet är också ganska imponerande, utan att vara magnifikt eller ens stort. Men välgjort och balanserat, och bra det. Fruktig, varm doft; lätt volatila inslag men dominerat av blåbär, körsbär och vanilj. Mjuk munkänsla men ändå ett bra grepp om smaklökarna; fruktig, lätt kryddighet; fortfarande ung. Ett gott vin på det hela taget. Hustrun blir lite besviken när hon får höra det svenska priset - det här hade hon gärna druckit regelbundet. På Barcelonas flygplats gick det på knappt hundringen mindre, om jag minns rätt. Ett bra köp.

1914 lafite-rothschild, barroche fiancée 2007 et al - söndagmiddag hos vinmannen

Den första advent bjuder Vinmannen in till privat sittning. Han lockar med en hundraårig bordeaux 1er cru classé ("vaf-n, nästa år är den ju 101 och det är ju inte samma grej...!") och därmed sitter man ju på kroken, va.

 

Vi är ett sällskap om totalt åtta som ska få en sällsynt skön åktur bland mogna (de flesta ovanligt bra presterande!) viner och uppleva en hård taskspark mot en välrenommerad yngre förmåga... En intensiv och rolig kväll med Korkdragaren, Lokalredaktören (ej att förväxla med Redaktören) och ett par från det lokala Munskänkeriet som jag träffat flera gånger främst vid Vinmannens tillställningar. Som bonus dessutom några nya, trevliga bekantskaper - kul! Med vin som gemensam nämnare kommer samtalet snabbt igång, och vinerna står i fokus resten av kvällen. Mat och tilltugg är helt anpassat efter det.

Först kommer en skål med finhyvlad pata negra av bästa kvalitet på bordet. Bättre finger food är ju svårt att hitta, så varför krångla till det. Och det passar dessutom bra till mycket i vinväg...

 

 

Som till den här gynnaren... Krug 2000 får agera inledning på kvällen - första gången jag provar den årgången. Lite i kallaste laget inledningsvis, men blommar ut med högre temperatur och lite luft. Omisskännlig, fyllig, nötig doft som efterhand får mer och mer hasselnötstoner. Maffig munkänsla med bra syra; nötig smak med gula äpplen i den långa eftersmaken. Riktigt bra - förstås! (****).

 

 

Sedan är det dags för kvällens huvudnummer! Och det visar sig vara ett vin som jag kommer att beskriva som en "after-dinner-cocktail" - ett kontemplativt vin att njuta i ensamt majestät i stället för att blandas ut med mat...

 

Chateau Lafite-Rothschild 1914, alltså...För den som möjligen inte var med kan jag påminna om att det var en osedvanligt varm augusti och att skörden var liten men av bra kvalitet. Färgen är ljust tegelröd och helt genomskinlig. Doften osannolikt ren, vacker, elegant med varm, söt frukt och körsbärstobak. Smaken är mjuk, fullständigt integrerad, förvånansvärt fruktig med röda bär och kryddiga sandeltränoter. Fantastiskt! Inga murkna träplankor (som jag visserligen också uppskattar!) eller andra ålderskrämpor utan en slående renhet och elegans...! (****!)

 

 

 

Jag har ju haft förmånen att prova några hundraåriga bordeauxer vid det här laget (La Lagune 1914, Tertre Daugauy 1911, Cos d'Estournel 1911, Latour1874 ...) och det här är nog den allra bästa! Storartat - på ett finstämt sätt! Buteljerad av Eschenauer. Broadbent är inte lika imponerad och ger bara (**).

 

 

Som jämförande objekt kommer en annan åldring fram: Chateau Cadet-Fonroque 1929. Troligen ett andravin till Chateau Fonroque - men om någon vet bättre får den gärna meddela. Betydligt mörkare, tätare färg. Doften lätt oxiderad med lite volaila stick. Ganska fyllig, med viss frukt av det mörkare slaget. Rätt okej, och tar sig under kvällen, men betydligt mer i utförsbacken än Lafite! (**?)

 

Till maten - perfekt grillad och lågtempad entrecote med murkelsås och palsternackspuré, och en rosaröd älgstek på det! - är det dags att gå över på yngre förmågor!

 

 

Chateau Pavie 1961 har också en ganska tät, mörk färg, och känns förvånansvärt ung och fruktig på doften. Mognaden är mer framträdande i smaken, som domineras av plommoninslagen. Helt okej - men inte riktigt stort. Pavie var på 60-talet inte i närheten av sitt nuvarande renommé...

 

 

 

Nästa vin bröt av från samlingarna av bordeauxer, och var mitt bidrag till kvällen. Ett inrop från en av höstens auktioner i Stockholm, och lite av en chansning. Men Vinmannen har själv hävdat att även enklare bourgogner från 1959 generellt är överraskande bra, så jag vågade chansa.

 

Fixin Clos de la Perrière 1er cru 1959 Dom Joliet (distributed by Moillard-Grivot) visade sig också från sin allra bästa sida! Fantastisk doft - ren, frisk, varm och elegant med jordgubb och kryddor. Mogen, komplex, kryddig smak med inslag av torkade jordgubbar. Fokuserad och imponerande - precis där man vill ha sin mogna bourgogne! Stark konkurrent till kvällens vin... (****!)

 

- o - o - o -

Men jag var inte ensam om att ta med mig en bonusflaska... En av de nya vännerna fiskade fram något väl fördolt och bjöd på en blindprovning - kul!

Doften dominerades stort av svart vinbär/cassis med ett friskt inslag som kunde dra åt mint... min omedelbara tanke var att det här inte var bordeaux, utan snarare kaliforniskt. Smaken var elegant, fruktig, bra struktur, viss strävhet... saknar möjligen lite tyngd för att bära upp stilen. Alternativt spara 10+ år till för ökad komplexitet. Jättefint - men vad är det?

 

 

Chateau Trotanoy 1986 (***!) - minsann! Pomerol är ju ett minfält för mig...

 

Vinmannen känner plötsligt ett våldsamt behov av att ersätta den tänkta magnumflaskan mognande chiantin - tänkt mest som måltidsdryck - med något roligare....

 

 

Så hamnade också Chateau Canon 1er GCC 1964 på bordet! I likhet med Pavie gav också denna ett ungdomligt intryck på näsan, men behöll sedan mer av ungdomligheten i munnen. Frisk, mjuk, balanserad, "matig", jättefin, vital och ungdomlig, inslag av kaffe (****)! Broadbent är lyrisk i en not från 1995: a lovely wine ... richly coloured; harmonious, fragrant; a warm character, fullish, rich, lovely.

 

 

Någonstans här dyker generösa ostfat upp på bordet. Dags för söta, alkoholstarka saker...!?

 

 

Nästa vin då.... tja, ibland måste man ju stämma av referensramarna. Domaine la Barroche 2007 Cuvée Fiancée, Chateauneuf-du-Pape har en mörkröd, tät färg. Och doftar granskott. Och gin. Och smakar eldigt och syltigt och granbarr... (*?). Ej provat av Broadbent.

 

 

 

Till vinets positiva egenskaper är att det ger bra energi till den hopplösa men engagerande debatten om objektivt/subjektivt när det kommer till smak. Är det här vinet objektivt gott!?

 

Jag tror att jag tidigare här på bloggen refererat till mina studier i litteraturhistoria i Uppsala, tidigt 1990-tal. Det var en ganska befriande känsla när läraren - efter många månaders tragglande av antiken, Stiernhielm m fl kom fram till 1800-talet då det faktiskt skrevs riktigt bra böcker! - höll upp Brott och straff och sa att "Hittills har ni fått tycka vad ni vill om det vi läst - men det här är objektivt bra!".

 

 

Ett objektivt gott vin är i sammanhanget Taylor´s vintage port 1966. Buteljerad av the Wine Society - mogen doft med torkad frukt och elegant, balanserad smak. Inte fullt så stor som man hade kunnat hoppas med tanke på producent och årgång. Broadbent ger (*****), men jag stannar nog vid (****).

 

 

Till husets paradnummer - Crêpes Suzette - kommer en avslutande sauternes fram. Chateau de Rayne Vigneau 1982, 1er GC Sauternes  är saffranstonad med inslag av torkad aprikos. Något uttorkande och mindre söt än väntat, men ett gott vin (***!) och suveränt till desserten, såklart. Fler borde dricka sauternes oftare!

 

Tja, åtta personer och tio flaskor öppnade under en fyratimmarssittning... fantastiskt trevligt och en kväll när fler viner överraskade positivt än tvärtom - inte självklart när man ställer upp en såpass mogen line-up.

 

Tack för lysande trevligt, avslappnat arrangemang Vinmannen - dags för en sittning chéz moi snart?

 

 

1959 ch gombaude guillot pomerol

En fantastisk flaska drickbar historia från Vinmannens samlingar... Underbar, lätt stallig doft med söt, mörk och torkad frukt, djup och fokuserad, inslag av tobak. Fantastisk mjuk, sammetslen, plommontonad smak med tobak och ålderssötma; fin struktur med bra strävhet och fina tanniner. Ganska lätt och med en angenäm kryddighet. Elegant! Vad moget vin handlar om, i ett nötskal...

2003 pommard clos des epenaux, comte armand

Årgång 2003 har man ju lärt sig akta noga på. Jag undviker den generellt, även om jag vet att det finns bra och dåliga exempel. I Bordeaux tycks det mig lite enklare, medan det i Bourgogne är som vanligt en djungel och där producent och odlare förefaller ha (ännu) större betydelse. Så när Järvsömannen i utbyte mot något annat stack åt mig en Pommard från 2003 och bedyrade att det var bra grejer trots årets sötflabbiga rykte så förstod jag att det var att lita på. Om han säger att Comte Armand gjorde bra vin även detta år så är det från en trovärdig källa...

Och visst var Comte Armand Pommard Clos des Epenaux 2003 bra! Ja, jösses... Mörk, plommonfruktig, kryddig doft där inslagen av sandelträ växe under kvällen. Sötfruktig och arm smak men ändå balanserad och frisk. Köttiga toner och inslag av hallonfrukt i slutet. Kryddig, komplex, komplett...!

Serverad till en hjortskavsgryta med trattkantareller var det ren straffspark för det här vinet som gjorde både mig och hustrun på bra humör.

2000 la tour carnet och 2004 chablis 1er cru vaulorent

En beredskapsvecka avslutad, och då blir det finvin på en måndag. Ryggbiffarna som inhandlades i helgen har legat öppet i kylskåpet sedan söndagen, och sonen rings upp på em och beordras att ta ut dem för temperering. Tillagningen sker sedan "Blumenthal-style" med hastiga vändningar i het grillpanna. Även om jag vände en gång för mycket för min egen smak så är hustru och son mycket nöjda med stekgraden... Rostad potatis och en getostcréme med rostade pinjenötter är allt som behövs för vardagslyxen ska vara komplett.

 

 

Ja, och så vinet, såklart. Jag har länge hållit 1996 som min bästa bruksårgång i Bordeaux; viner som nått sådär en 15 års mognad från ett bra år utan att ha fallit offer för en galopperande prisstegring. En årgång där även enklare viner levererar bra. Men nu börjar 96-orna bli svårare att få tag på, och de närmar sig 20 årsstrecket. Dags att byta bruksårgång? 

 

Årgång 2000 är ju på många sätt lockande. Upphaussad när den kom, men med lite nyanserade omdömen därefter. Och följd av flera bättre (?) årgångar (2005, 2009, 2010...). Inte har det hunnit bli någon större brist på dem än heller.

 

Chateau La Tour Carnet 2000 skulle jag kunna vänja mig med att dricka. Fruktig, ren, fin doft med ceder och endast en lätt stallighet. Smaken är medelfyllig med plommonfrukt, örter, cederträ och blyertstoner i eftersmaken. Bra längd och balans. Fint vin utan att vara fine wine; bara bra bordeaux helt enkelt.

 

Onsdagkvällen livas upp med en majskyckling i ugn på en bädd av lök, svamp, fänkål, morötter, citron, smör och vin. En bulgursallad på salladslök och hackad ruccola på sidan och resten av getostkrämen från i måndags till det. En bättre chablis - La Chablisienne Chablis 1er cru Vaulorent 2004 (Fourchaume) - får det bli i glaset...

Kollektivet La Chablisienne har imponerat ett par gånger förut, och så också här. Jag kom över ett mindre parti chablis grand cru av blandade årgångar och producenter i somras och har nupit en flaska då och då, men det här känns kvalitetsmässigt i paritet. Lite mer mognad gör säkert till, men i alla fall. Doft av bivax, citrus, mineral och lite skog. Smaken är lång, intensiv, citrusfrisk, mineralig med inslag av tropisk frukt och honung. Och riktigt bra längd. Imponerande - synd att man inte köpte fler till det priset...

Tja - klassiska franska kvalitetsviner med lite mognad... inte mycket nytt under solen här, alltså. :-)

moments (**), barcelona

För första gången skulle sonen följa med på fine dining. Att ta med en 11-åring på stjärnkrog kan ju innebära sina utmaningar, men vi har ju ätit ute relativt ofta ändå och det brukar gå bra. Så också denna gång. Han visade stor nyfikenhet innan, och ställde många frågor på det där bra sättet då man märker att man faktiskt flyttar någons gränser.

Moments är en av Katalanska stjärnkocken Carme Ruscalledas restauranger. Huvudnumret är såklart den trestjärniga Sant Pau en bit utanför Barcelona, men inne i staden driver hon tillsammans med sonen Raul Balam en tvåstjärnig restaurang, belägen i lyxhotellet Mandarin Oriental.

Entrén är pampigt lyxig, och mottagandet varmt, personligt och uppmärksamt. Jag har förvarnat om att en av gästerna i följet är ett barn, vilket inte föranlett några som helst reaktioner. Tvärtom är personalen genomgående duktiga på att ge sonen anpassad uppmärksamhet, och sommelieren skojar med honom när han får sina fruktjuicecocktails.

"Double whisky on the rocks, Sir!" - eller passionsfruktjuice med kanel á 12 Euro glaset...

 

På det planet är det en fantastisk upplevelse för killen som aldrig varit i närheten av den omsorg som här uppvisas. Våt handduk innan maten. Linneservett på silverbricka. Brödsmulsspade. Handväskpall.

Handväskpall.

Med mina engelska restaurangbesök i färskt minne så är det ett snäpp upp på det formella matsalsarbetet, utan att för den skull kännas det minsta stelt och fisförnämt. Bra gjort!

När man är i Barcelona måste man ju inleda med cava. Husets inhemska bubbel på ett sådant här ställe borde ju vara valt med omsorg och kanske omvända en cava-skeptiker som undertecknad. Balma har visserligen legat på ekfat en tid, men det vill sig inte ändå. Det engagerar inte, helt enkelt. Mostly harmless.

Tre olika appetizers serveras – föredömligt presenterade i en liten folder…

Autumn ”Nem” är en liten vårrulleliknande historia med rårivna grönsaker och shiitake. Okej, men lite för mycket råkostsallad för mig.

 

Grape Harvest Cookie hade en god samling välbalanserade smaker…

 

…medan pilotan var som en lyxig kåldolme! Min favorit i trion; övriga höll Nem högst.

Vinlistan innehöll inga halvflaskor. Sommelieren förklarade artigt men tvärsäkert att halvflaskor har sämre kvalitet och att många högkvalitetsproducenter inte ens gör halvflaskor. Oh, well… ge mig ditt vinpaket, då.

Marques de Riscal 2013 Sauvignon Blanc hade en väldigt ren, druvtypisk doft och karaktäristisk smak med inslag av svarta vinbärsblad och lime. Bra längd och frisk. Men illusterar också risken med att köra vinpaket på finkrog - vinet är inte i närheten av maten i kvalitet.

 

Hasselnötskräm, kvitten, ål – mycket bra, fräsch rätt med bra texturblandning. Kvitten en positiv överraskning här; den gjorde helheten.

Lobster ”coca” med bl a mozzarella – också en mycket god rätt som jobbade med harmonier och inte kontraster.

Nästa vin var Ekam; riesling från Pyréneerna som var frisk, ren, krispig med touch av tropisk frukt. Eftersom sommelieren valt detta till anklevern undrade jag vid serveringen om det hade någon sötma i sig, men fick klart för mig att det var trams det där med att servera sötare viner till anklever. Syra och friskhet behövdes till det feta, förklarade han. Måste säga att jag gillar när någon tänker själv och inte bara utgår från konventioner. Och visst funkade det här bra till anklevern.

 

Foie gras  med kontraster – kvällens rätt för mig. Fantastisk lever som var smältade god och med otroligt välplacerade smak- och texturbrytningar!

Nästa vin var en chardonnay från Castell de Raimat, som enligt sommelieren fått viss fatkontakt. Viss…? Fatkaraktären var oerhört framträdande, med vaniljomsvept tropisk frukt i doften liksom i smaken. Vilket gjorde det en smula endimensionellt.

Marulk i sin fond med puré – alldeles för slätstruken rätt som påminde om anonym fisk med potatismos. Kvällens besvikelse. Hör inte hemma på en tvåstjärnig restaurang.

Redan till nästa rätt var man dock tillbaka i sadeln. Iberiskt fläsk med äpple påminde om klassiska revbensspjäll med äpplemos och var möjligen lite salt i överkant, men mycket bra! Ett vin jag inte hann fånga namnet på (mer än att det var gjort på carignan/grenache) var helt okej till.

Ostarna presenterades väldigt pedagogiskt på en medföljande liten broschyr, och hade sina individuella tillbehör.

 

Höga betyg för såväl presentation, urval som tillbehör. Även ostskeptikern sonen gillade det…

 

Ett malagavin MIR från Rodriguez hade valts ut för att passa till desserterna – vilket det gjorde. Även om den första väckte en del frågor. Idén med en ”söt sallad” i form av en Autum Ikebana kanske var kul, men avocado hör faktiskt inte hemma på efterrättsbordet. Väldigt blandade intryck – delvis bra, delvis mindre så…

Hyllningen till Patricia Urquiola – arkitekten m.m. som designat det guldinfattade taket på restaurangen – riskerade att bli rent skådebröd, men visade sig vara riktigt god!

Guldtak!

 

 

Den avslutande Gaudi’s dragon var dock skådebröd per definition – ett slags kaksfigur gjord för att efterlikna Barcelonas husgudsarkitekt Gaudis drakstaty… Men mer än ätbart, i det här fallet – riktigt bra till och med! Den här pretentiösa känslan av mat och konst i något slags förening känns väldigt osvensk och lite befriande... I grunden föredrar jag det nordiska kökets känsla för ursprung, råvarukvalitet, metod - men visst är det lite kul att på fullaste allvar får en pepparkaksödla till kaffet?

Som helhet – en mycket stabil tvåstjärna! Jag rankar nog det här besöket högst av mina tre stjärnkrogar i höst. Även om det finns någon dip så är det en hög nivå på det allra mesta. Hustrun är nöjd men inte överväldigad - Palais Coburg, Wien,  ligger fortfarande högt på hennes lista... Sonen är imponerad över den bemannade garderoben som plockar fram hans jacka utan någon biljett eller annat (nå, så värst många hoodies i 11-årings storlek trängdes inte där...). Mätta och nöjda promenerade vi de fyra kvarteren hem i den ljumma höstnatten...

the square (**) och pollen street social (*), london

 

Vi tar inte hela den där grejen om två månaders uppehåll från bloggen och alla goda viner jag druckit och borde ha bloggat (bl a en nyväckt kärlek till chablis grand cru), och inte minst en fantastisk (ännu en!) Drinking History i Gävle. Vi bara tuffar på som om ingenting hänt, okej?

 

Vi går alltså direkt till två riktigt bra restaurangbesök i London häromveckan. Och så accepterar vi att det blir lite speed-dating - för annars blir det inget alls?

 -o-o-o-o-o-o-

 

Först ut: The Square. Två stjärnor sedan 1998. Phil Howard vid rodret. Recenserats två gånger i generellt gillande ordalag av Korkdragaren här. Om något så har han anmärkt på att "fräschör inte är deras ledord"... något jag kan skriva under på.

 

Inledande ammisar var väldigt ... bruna. Lök, rotsaker och ganska dova smaker. Gott - men inte direkt uppiggande...

Rådjurstartar: balanserad tryffelsmak, bra texturblandning - men skippa green radish nästa gång.

Karamelliserad blomkål med trattkantarell - samma smakprofil som de inledande rätterna; ganska "brunt". Lite för mycket krämer av olika slag - och samma krisp som i ammisarna. Lite ospännande.

Jag dissade vinpaketet och tog två halvflaskor bourgogne i stället. Den franske sommelieren (ständigt fransk personal på engelska finkrogar!) gillade mig efter det. Chassagne-Montrachet 2010 från Thomas Morey hade stor, fyllig, lätt fatad doft med välbalanserad mineralitet och honungstoner. I smaken kom citrustoner fram, fattoner och en lång eftersmak. Gott!

Signature dish: lasagne på Dorsetkrabba - mycket god; bra koncentration i skaldjurscappuccinon utan att bli fet. Trevlig, mild smak på lasagnen och bra konsistens. Bäst hittills!

Sommelieren stack emellan med udda figur; Ximénez-Spínola Exceptional Harvest från Zarzana. Liten produktion av denna sherry, som doftade russin, oxidation, nötter, fikon och smakade torkad frukt och nötter... förvånansvärt lätt och elegant med tanke på doft/smakspektrat. Väldigt bra!

Sherryn gjorde den stadiga biten halstrad anklever med kanderad frukt sällskap på allra bästa sätt! Oerhört god rätt...!

Dover sole (sjötunga) med kastanj, pumpa, trumpetsvamp... - tyvärr överstekt, vilket jag påpekade. Torr fisk ska man väl inte ha på bordet på en tvåstjärnig restaurang? I övrigt god, med kompletterande  snarare än kontrasterande smaker.

Jag växlade till rött och en annan och bättre årgång än det vin Korkdragaren fick sist och inte hyllade... Min 2005:a (hlf) av Nuits-Saint-Georges Clos des Porrets, Gouges var dock balanserad, kryddig med sandelträ och mörk frukt i doften; ganska slank i munnen, bra syra, mer frukt än i doften, kryddor i eftersmaken och bra grepp - utmärkt till maten...

Yorkshire Grouse - tillagad perfekt rare och därmed smältande god - nära perfektion med mina smakpreferenser... sellerin som lätt kan ta över är krämigt nedtonad. Mums!



Beuvale - en engelsk blåmögelost med tillbehör fastnade inte i kameran men fick inte lysande omdömen.

Cheesecake på Brillat-Savarin var desto bättre ... men behövs verkligen två osträtter!?

Avslutande sufflén med darjeeling och bergamott var god och spännande - men alldeles för mastig så här på slutet...

...så efterrättsgodiset lämnades nästan orört. Oerhört mätt och på det hela taget nöjd!

-o-o-o-o-o-o-

Dagen efter - på't igen!


Fick tag på en riktigt sen bokning på Pollen Street Social; gå ut och äta 22:15 är inte standard för mig. Men lördagkväll i London är det trångt på finkogarna så man får ta vad som bjuds. Och jag ville gärna gå just hit; dels på grund av Korkdragarens rekommendationer, dels för att jag gillat Maze där Jason Atherton kockat tidigare.

Funderar ett tag på att inte ta avsmakningsmenyn på grund av den sena timmen, men ändrar mig. Det ser ju riktigt intressant ut….

Jag börjar med champagne medan jag funderar. Comtes 2004 på glas – jo, man tackar…! Frisk, mineralig doft med inslag av ostronskal. Lätt, och elegant men inte fullt så stram som jag väntat mig. Mycket god, i alla fall.

 

Ammisarna (”appetizers”) är snäppet roligare än på The Square. Man jobbar en del med umami, och churros med tryffelhonung är på en gång enkel och rasande god.

Första rätten lägger upp ribban högt. Pumpa och parmesansoppa med pilgrimsmussla från Orkney är mycket god, med balanserad tryffelsmak och en fräsch citruston. Pilgrimsmusslan är rätt och slätt fantastisk.

Pollen Street jobbar en del med fine wines på glas, med hjälp av Coravin. Det är visserligen ganska dyra glas, men det ger ändå chansen för en ensamätare att prova något lite mer avancerat.

En Weingut Robert Weil Riesling Spätleese Trocken 1999 är bra med oljig, petroleumtonad doft med inslag av citrus och mineral; citrustonerna dominerar mer i smaken och syran är frisk och pigg. Gott!

English breakfast är en dekonstruktion av de klasiska engelska frukostsmakerna serverad i ett äggskal. Lite som en 80-talsdrink är den byggd lager-på-lager. Ganska roligt, får erkännas, och oväntat gott med till och med någon tomatsås med överraskande djup.

Krabbsalladen är dock mer tveksam. Det tillhörande krabbskummet är lite mjäkigt och rätten i sig som helhet … mesig. Hade behövt något mer.

Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er cru le Clavoillon 2008 är dock en upplevelse utöver det vanliga. Bästa vinet från mina båda middagar. Med marginal. Fantastisk doft av honung, mineral, citrus, gula frukter… Utsökt, fyllig, balanserad smak med massor av honung, lime, gula plommon, mineral. Och en väldig längd!

Turbot (piggvar) från Cornwall är mycket god, och inte fullt så överstekt som på The Square (men ändå lite…). Mild, fin och bra i största allmänhet med hasselnötter som framträdande komplement.

Det röda vinet fick bli Beychevelle 1990. Jag har visserligen provat det en gång tidigare och var om än nöjd och glad väl inte helt begeistrad. Men det var det rimligaste alternativet för kvällen, givet att jag fortfarande arbetar med en budget och inte är ekonomiskt oberoende... Det fanns (ännu) dyrare alternativ.

Doften är riktigt bra på den här rackaren, med den klassiska blandningen av stall, läder och cassis. Fruktig smak med sammetstanniner; kryddigt trä, torkad frukt… Lite slank, kanske - precis som jag noterade för tre år sedan. Och inledningsvis faktiskt ett lite grönt inslag i smaken, som dock tonas ned efterhand. Inget riktigt grand vin, men gott ändå.

Roasted Highland venison med bland annat rödbetor saknade wow-faktor. Köttet var perfekt tillagat och mycket gott, men som helhet liknade det ändå för mycket något jag själv skulle ha kunnat svänga ihop.

Många efterrätter – inte mindre än tre stycken… Carrot cake sorbet hade en bra kryddighet och var mycket god.

Sommelierens vinval fungerade utmärkt; en söt pinot gris (Dom Bott-Geyl Sonnenglanz GC VT 2006) av hög kvalitet.

Caramel popcorn var gott och lite roligt, men egentligen inte nödvändigt just nu.

Granny Smith- parfait var den klart bästa efterrätten under kvällen. Frisk äpple-/blåbärssmak och crunchiga tillbehör som blev en lysande kombo i munnen!

-o-o-o-o-o-o-

Som helhet – två riktigt bra besök. The Square var väldigt konsekvent i sin bruna stil – som jag egentligen gillar men som kanske behövt något mer uppfräschande inslag här och var. Pollen Street kändes överlag lite lekfullare och mer inspirerat; höga toppar men hade också ett par dalar här och var. Svårt att säga något som tydligt skilde dem åt kvalitetsmässigt, men The Square var lite mer formellt i sin matsal.

Som tur är har jag chansen att få jämföra dem med en spansk tvåstjärna inom kort. Mer om det senare…