middag hos konjären med pichon -66, dominus -97, solaia -90 m.m.

Jag har hyfsad simultankapacitet, tycker jag själv. Men att hålla en lite ambitiösare femrättersmiddag för sex personer, delta i konversationen och diskussionerna kring alla viner och sedan hinna sammanfatta intrycken av vart och ett - det blir lite för mycket. Och det är ju faktiskt roligare att njuta av stunden och ögonblicket än att fokusera på precisa smaknoteringar.

Så; mat på bordet och vin i glasen! Men först ställer Vinmannen oss på det hala med en liten inledande test... Två tämligen mogna viner, avslöjar han, inget mer. Såväl färg som doft skvallrade i och för sig redan tydligt om att det var gammalt. När Vinmannen använder termen "moget" kan man lämna 80-talet därhän.

Pokermannen säger ganska snart bordeaux, 60-tal eller äldre men att så mycket längre lär han inte komma. Vinerna är på en gång lite lika och ändå olika; främst i att det ena gkaset är så mycket större i sin doft och smakpalett jämfört med den betydligt blygare grannen i glas nr 2 som är mer sötfruktigt mjukt. Jag plockar upp nypon i båda exemplaren, vilket för mig tyder på ett vin i tydlig utförsbacke. Jag kan inte ens vara övertygad om bordeaux - och blir tydligt men vänligt uppläxad av Vinmannen för min felaktiga ståndpunkt att gammalt vin tendererar att likna varandra mer och mer...

Jaha, ja. Pichon Lalande 1966 (hlf) i båda glasen. Att man inte såg den komma...!? Skillnaden visade sig bero på att den öppnare vinet helt enkelt luftats en timme innan servering, och Vinmannen ville med sitt experiment visa att även mogna viner tål tämligen mycket luft. Särskilt om de beter sig lite mystiskt och luktar funkigt när man dragit korken ska man inte förhastat slå bort dem. Ställ dem åt sidan och vänta, råder Vinmannen. Under sker regelbundet. Och hans erfarenhet av riktigt mogna viner börjar snart närma sig någon slags nationell toppnivå, skulle jag tro.

Så blir det ljummen skaldjurscocktailsallad med tryffelmajonnäs och rostade pinjenötter. Till det en champagne och inte mindre än tre vita viner. Tre rieslings, visar det sig när täckelset fallit. Champagnen är urläcker med mogen frukt och en lätt svampighet men inga tydliga oxidationstoner. IT-mannen bidrar med en Pol Roger 1996 som knockade allt i första ronden!

Schloss Gobelsburg Riesling alte Reben har fin ton av skiffer, petroleum och tropisk frukt. A C Christmann Idig Pfalz 2005 är mindre riesling-typisk men ändå riesling... Lång, mjuk eftersmak som vinner på en. Mer återhållet som helhet. Elegantare än Gobelsburg. Pikes Riesling provades på Aeternos sortimentsprovning och dyker mer upp som referens. Den är god i sin stil, men fortfarande endimensionell och i en enklare klass än konkurrenterna.

Dags för fiskrätten, och det blir hel piggvar med färskpotatis, skirat smör och färskriven pepparrot... Riktigt gott, om jag får säga det själv!

Två vita viner på bordet; två bourgogner visar det sig. Domaine Meo-Camuzet Hautes-Côtes de Nuit Clos Saint Philibert 2008 är elegant, fin vit bourgogne med fruktighet och inslag av hummerskal. Gott! Domaine Comte Lafon Meursault Clos de la Barre 2003 är dock nivån större: balanserat, mineraligt med tropisk frukt. Fantastiskt trevligt vin som möjligen kunde haft en något högre syra... Men mycket gott!

Sedan rapphöna i calvadossås och ankfettsrostad klyftpotatis. Och fyra rödingar i glasen... Tre av dem har ett visst släktskap medan en sticker ut rejält. Den sistnämnda visar sig vara huset Callejos prestigevin Seleccion de la Familia 2005. Lustigt nog hittar jag ingen information om druvsammansättningen på hemsidan? Det är ungt, fruktigt, strävt, blommig med toner av vanilj, fat och viol. Förvånansvärt ungt med tanke på 7 år under korken. Gott men inte helt min stil...

Övriga tre är bordeauxliknande. Ett av dem, Pokermannens, hävdar jag är en bordeaux -98 från St Julien av god kvalitet, 2-4 cru, möjligen Léoville-Barton. Det visar sig vara Léoville-Poyferré -98... Fantastiskt fint i en perfekt drickfas där mognad och ungdom möts. Korkdragarens bidrag har tydliga bordeauxinfluenser men är annorlunda på något vist. Känns tämligen ungt, och jag förvånas och imponeras när Dominus 1997 dyker upp. Ett av mina bästa amerikanska viner någonsin! Mitt eget bidrag här förbryllade vännerna en stund men man sökte sig till slut mot Italien. Solaia 1990 hade i mitt tycke den allra bästa strukturen med sina finkorniga tanniner. Smakmässigt fanns ett russindrag som inte kändes helt positivt, men gott som tusan var det. Svårt för mig att välja en vinnare av de sista tre, men några höll på Poyferré.

En jordgubbstartelette på vaniljkräm följde för att matcha sauternesvinet... Ungt och gott med tydlig botrytis. Jättefin sauternes utan att vara absolut topp.

Chateau Suduiraut 2003 var jättefin och visade inga trötthetsspår av året. Korkdragaren hade dålig erfarenhet av en sauternes från det varma året häromsistens och ville göra ett provskott för att se om de började tröttna. Inga sådana spår här, alltså!

Sist ut - portvinet! Min auktionslycka har inte varit så stor på sistone så lagret av riktigt mogen port har tunnat ut. Men Graham's -83 torde väl fungera bra?

Mnja... Det övertygar inte med en lite eldig, nästan spritsig ton. Vinmannen är säker: defekt. Inte kork men något fel är det. Fram med den flaska till, och skillnaden är plötsligt smärtsamt tydlig. God, fortfarande fruktig och med lakritstoner gör den gott sällskap till osten utan att blända på något sätt.

Efter en sådan sittning flyttade sällskapet ut på terrassen för kaffe, avec, cigarrer och tryfflar... Länge sedan jag hade en liknande middag hemma, men det är alltid lika roligt och lärorikt!