sortimenstprovning hos aeterno

Disclaimer: Jag har inga ekonomiska intressen i företaget Aeterno. Jag umgås däremot och dricker vin ihop med Vinmannen som är ansvarig för sortimentet, Pokermannen som frilansar (?) en del och Direktören som leder företaget. När jag skriver om Aeterno skriver jag därför också om vänner till mig. Nu vet du, och kan göra din egen tolkning.

Aeterno Vinhandel har efter en trevande inledning etablerat sig som en stabil leverantör av vin till restauranger. I inledningen av företagets bana var även privatpersoner målgruppen och man gjorde ansträngningar att ta sig in på Systembolagets hyllor med varierande framgång. Nu har man mer eller mindre släppt det spåret och alltså helt riktat in sig på krogar och då primärt i Gävle med omnejd. Lite synd, kan jag tycka; man är duktiga på att nosa upp intressanta saker som nu alltså går privatkonsumenten förbi…

En sortimentsprovning arrangerad i pampiga f d Börshuset i Gävle – stilfull inramning! – visade tydligt företagets bredd från enkla ”husviner” till fine wines. Och sällskap av mikrobryggeriet Jädraöl (spännande, personliga öl), chokladbutik, Épi bröd och en osthandel hade man också. Som sagt, ett riktigt trevligt arrangemang.

Jag har två timmar på mig, så det är bara att köra igång. Sägas kan på en gång att min beundran växer för mer professionella provare och minglare som kan fälla träffsäkra omdömen och ge detaljerade beskrivningar på en uppsjö viner på kort tid. Mina noter blir högst summariska. Låt oss börja med vitt!

El Rocallis 2007 görs på druvan Incrozzio Manzoni (flera olika stavningsvarianter verkar förekomma...). Inget man sätter blint. Jag har provat det en eller ett par gånger med gott resultat. Speciell stil, med mineral, honung, fat, citrus; viss fetma bra längd.

En Champault Le Clos du Roy Sancerre har druvtypisk Sauvignon Blanc-karaktär, men jag upplever en lite störande beska i eftersmaken.

Pinot Gris Kefferberg 2008 från Brand & Fils har diskret doft, och lite anonym, men bra smak; hyfsad längd och slut med citrustoner.

Jämför med Pinot Grigion del Armentalesso 2010 Russola så är den senare lite jordigare och mer karaktärsfull.

En Chablis Vielles Vignes 2009 från Ponnelle är ett snäpp upp igen: bra citrus- och mineralton och hyfsad längd.

Nästa Chablis är billigare men (ännu) bättre: Pommiers Petit Chablis 2010 är lite fylligare i sin karaktär; bra kropp.

Pike Riesling Clare Valley domineras hårt av skiffertonerna och en oljighet i doft, men kompletteras med citrus-/limetoner och mineralitet i smaken. Gott, men lite endimensionellt…? En riesling från Fritsch är mycket fruktigare. Jag kommenterar till Vinmannen att jag skulle vilja blanda de två och få en fruktigare variant av Pike…

Tamar Ridge 2008 Chardonnay, Tasmanien, har en tydlig fatton men är balanserad och god, medan Snowmountain 2009 Chardonnay, Sydafrika, störs av ett något beskt avslut.

 



När vi når Lindaflor 2009 Chardonnay växlar vi upp en kvalitets- och prisklass. Argentinsk chardonnay är inte min hemmaarena, men det här var trevligt: fatig doft och en lagom smörig, ekad smak med bra tryck och syra och längd.

Rutz 2004 Chardonnay, Russian River Valley, är också det ett gott chardonnayvin. Mer tropisk frukt, honung, fat. Tyngd och koncentration, syra, balans, längd. Pretty much vad jag vill ha!

Över till rött:

En vattendelare hittades direkt i spanska Gaba do Xil. Lätt kväljande doft av jord och söta bär gjorde det inte lätt att vilja prova, och i munnen var det ihåligt, svårplacerat och inte helt angenämt. Vem gillar det här?!

Callejo är en gammal bekant; deras 6 meses är sträv, fruktig och välgjord spanjor. Men spanska viner vinner inte alltid mitt hjärta. Så: Frankrike!

Några Rhôneviner, kanske? En Crôzes-Hermitage 2009 "Les Hautes Granites"från Boutin övertygar inte helt; lite konstig doft som jag inte blir riktigt klok på. Annat ljud i skällan hos Ferme du Mont. Deras Côtes-du-Rhône skulle ge vår husets röda CdR från Guigal en ordentlig match, med köttiga inslag i doften och bra örtighet i smaken.

Ett steg upp är samma firmas Chateauneuf-du-Pape med hallonfrisk örtighet i doften och god, balanserad, lite eldig och örtbitter smak.

Vinmannen påtalar att jag missat att prova deras nya champagne, en zero dosage från Christophe Mignon. Jag har begränsad erfarenhet av osockrad champagne (Ayala är väl den enda jag kommer på direkt), men det här är gott i sin stil. Extrem grönäpplefriskhet – som en Granny Smith-granité… Omöjligt till mat men utmärkt apéritif.

Vid fine wines bordet hittas det lite dyrare segmentet i portföljen. Bordeauxer med lite mognad lyser ju i princip alltid med sin frånvaro från alla restauranger utom de allra bästa (och ett fåtal där stort vinintresse gjort att man håller ett onaturlig djup och bredd – typ Järvsöbaden…). Att få träffa på en humant prissatt Sociando-Mallet 2001 på krogen, med sitt underbara, mognande, klassiska doft- och smakspektra skulle dock glädja denne bloggare! Eller en Latour-Carnet 2002 som trotsar årgången och visar en mycket fin, mer fruktig bordeaux än den nyss nämnda Sociandon. Camensac 2003 är också den fin med bra frukt och tannin, men är den inte liiite lös i hullet? Eller är det årgångsfördomar?

En sydafrkan av bästa snitt avslutar vinbonanzan. Columella 2006 görs av klassiska Rhônedruvor, och har en fruktig, fyllig, fatig smak med balanserad strävhet och syra. Kompetent, välgjort och gott. Ingen rökighet, men också lite anonymt om man ska vara petig.

Ett stopp hos Pokermannen som stod värd för avecbordet hanns med som avrundning. De årgångs- och ursprungsbetecknade armagnacerna var fantastiska, och armagnac/apelsinlikören strålande i sitt slag!

Stort tack för en fantastisk eftermiddag och ett bra arrangemang!