restaurang la fleur med it-mannen

För ett par 40+ familjefäder är en spontan middag på stan lika välkommet som ovanligt. Plötsligt händer det, och vi befinner oss på La Fleur för ett återbesök. I april 2010 var jag måttligt imponerad men inte direkt negativ. Intrycket är dessvärre detsamma i år.

Inledningen är servicemässigt lite trevande. Många sällskap anländer mer eller mindre samtidigt och vi får vänta på att bestäla in ett glas champagne. På La Fleur har man frångått glasvarianten för praktisk småflaska om 20 cl - lagom för två... Lite flygplansvarning. Och Castellane är fortfarande ingen höjdare som husbubbel.

Att vi hamnat på La Fleur är huvudsakligen på grund av menyn. Den ser bitvis riktigt tilltalande ut och andas ambition. Fläsket är från Domta, lammet från Välnäs gård och tryffeln från Gotland. Vi låter därför köket ge oss sitt best effort och tar femrättersmenyn. Dock byter vi renen mot Tournedos Rossini. Servisen varnar oss artigt att då blir det en fullstor portion och inte den något mindre, anpassade för en flerrätterssittning, och att det blir 50 kr dyrare. Vi avskräcks inte, och glatt lägger hon till att de har serveringstillstånd till kl 01.00 så vi är välkomna att hålla på till dess! En artig, glad och uppmärksam service kännetecknar sedan resten av kvällen.

Första rätten, skaldjurssoppa med smak av krondill, sauterad purjolök och egenrökt röding, är dessvärre ingen lysande start. Den rökta smaken i fisken är alldeles för dominant och slår ut skaldjusstonerna i den annars tämligen koncentrerade soppan. Krämigheten hade mått bra av ett sting av något; chili, cayenne - eller kanske lite syra? Nu blev det mest en fet, kompakt smakmatta. Vitt vin på glas var inte så lätt. Jag hade helst sett ett vin med friskhet, mineralitet och syra men vi stannade för en pinot gris réserve från Gustav Lorentz, Alsace. Mnja. Lite kladdigt.

Vi fortsatte med anklever och Nederburg Noble Late Harvest. Bättre, men anklevern i sig så mild att den blev nästan menlös. Den behövde en nypa salt för att vakna till liv. När vi påpekade det fick vi en artig och informativ förklaring av tillverkningsproceduren, och en försäkran om att framföra synpunkterna till kocken. Detta sagt på ett så trevligt sätt att det faktiskt gick att tro på servitören när han försäkrade att "...de blir bara glada av att få synpunkter!".

Varmrättens Tournedos Rossini var riktigt god, och perfekt stekt rare. Bra tillbehör också, och i mitt tycke ett snäpp upp från Stationens version. Plus för naturlig anklever och inte paté... En habil köttpresentation ska inte underskattas.

Till detta landade vi efter viss debatt i en ... zinfandel. Ravenswood Lodi Zinfandel serverades i mitt tycke alldeles för varmt - vad är det med restauranger med ambition som serverar sina viner rumstempererade!? Väldigt få viner - och inga 100-kronorszinfandel! - mår bra av att serveras vid +23 grader... En ishink ordnades dock snabbt och fick vinet att tona ned den värsta vanilj-/björnbärssyltigheten och hitta lite balans. Inte mitt förstahandsval, men vinlistan är tunn i mellanregistret. Tolv röda viner under 400 kr, fyra i skiktet 400-700 kr och tre över 700 kr. Här finns utrymme att fördela om från billigare tjut till fler kvalitetsviner.

Middagen fortsatte med ostar (snyggt presenterade och goda!) och saffranspannacotta med blåbärsglass (god men utan wow-faktor).

Kvällens största wow kom i stället när vi ville ha cognac och det visade sig finnas Delamain Pale & Dry på menyn. Trevligt. Men då säger servitrisen: "Jag har en till, dyrare, Delamain som inte finns på listan..." Jag väntar mig en Vesper, men döm om min glädje och förvåning när en Réserve de la Familie kommer fram! Till i sammanhanget humana 75 kr/cl blev de avslutande 3 centilitrarna kvällens stora höjdpunkt.

La Fleur är en restaurang med ambitioner - det är tydligt. Lika tydligt är att man inte när riktigt ända fram i alla delar. Det spretar. Som bäst är man bra men topparna når inte till taket. Och lägstanivån är för låg. Ändå finns många delar där...!

Synd, för det behövs - och finns utrymme för - fler krogar med ambition i stan. Det känns som om La Fleur med ganska små ansträngningar skulle kunna få ihop sin akt och konkurrera om tredje/fjärdeplatsen i stan. Jag hoppas att de siktar ditåt!

1991 quinta do noval vintage port

Intensiv helg, detta. Söndag kväll kom brorsan och fästmö/sambo på besök. Sedan en tid bor de också i Uppsala vilket vi hoppas ska leda till fler otvungna söndagmiddagar som den här...

Fokus på samvaro och inte på mat och vin, alltså. En kvarglömd Rotari får tjänstgöra som mingelbubbel (bra i sig, men med gårdagens champagner i färskt minne framstår den som tämligen andefattig) och till pastan med strimlad lövbiff, rödlök och kantareller en italienare som gör sitt jobb utan att påkalla en bloggnotis.

Till efterrättens äppelpaj med vaniljvisp (där jag gör tvärtom det brukliga och serverar köpt äppelpaj och hemgjord vaniljvisp i stället för tvärtom - gott hursomhelst) får jag tillfälle att plocka fram ett litet större nummer på vinsidan. Brorsans fäbless för mogen vintage port är ju omtalad, och ingen jul utan en 60-talare på bordet har varit devisen. Frågan är vad han skulle tycka om ett så ungt vin som en -91:a?

Året var ett gott portvinsår utan att vara stort. 1994 rankas väl högre av 90-talsårgångarna, och frågan är om inte 1997 också gör det?

Nervös efter lördagens korkfadäser får jag till slut upp buteljen och kan direkt andas ut. Inga avvikande dofter. Tvärtom en ren, frisk portvinsdoft av plommon i madeira, apelsinchoklad och inslag av lakrits. Munkänslan är det inget fel på; lagom viskös, söt utan att bli kladdig och med bra syra och efterbett. Apelsintonerna dominerar på ett lite oväntat sätt; lite som julens nejlikeprydda apelsiner i röda sidenband. Mognaden är relativt långt gången. Blint hade jag nog gissat på en tidig 80-talare.

Gott, och får tummen upp av såväl kräsne brorsan som svägerska och hustru. Skönt att få avsluta helgen med ett gott, moget vin. Jag ska inte säga att jag började tvivla, men självkänslan behövde en framgång!

korkgudens förbannelse

Vissa kvällar är korkguden verkligen inte på din sida. Det här är en sådan kväll. Visserligen var ett par av vinerna något av chansningar, men ändå. Surt.

Hustrun har bjudit sina tre bästa vänner från doktorandtiden för att fira nya jobb m.m. och jag har lovat att stå för mat- och vinhanteringen. Det är ju kul! Enda nackdelen är att möjligheten till mer precisa doft- och smaknoteringar begränsas av att man har för mycket att stå i i köket för att hänga med.

Till blandat småplock och snittar (hemgjord ankleverterrin rullade i rostade hasselnötter, kungskrabba med tryffelmajonnäs och lättrimmad tonfisktartar med chili-/avocadokräm) serverades bästa bubblet just nu; Henriot 2002 är ett klart kvalitetssteg upp från NV-cuvéer och ändå en prismässig stor skillnad till mer namnkunniga systrar som till exempel Bollinger GA.



Fantastiskt god, gula äpplen och nöt/mandel dominerade. Till förrätten, ankrillette på rostat surdegsbröd och hemsyltade kantareller räckte inte Henriotbuteljen, och en halvflaska Billecart-Salmon 2000 fick rycka ut ör påfyllning i glasen.

Lite anonym efter Henriot, med mer citruston. Gott, men inte outstanding på något sätt i kväll. Så långt allt väl, men här började bekymren...

Till torskrygg med risotto på ostronskivling bunden med rostad oxmärg ville in Chateau La Louvière 1996 alls vara med. Oxiderat. Jag har en viss fördragsamhet med oxidativa drag i gamla, vita viner, men det här var för mycket. Hustrun rynkade på näsan och gjorde tummen ner. Vinbyte.

In från avbytarbänken kom en bekanting och betydligt yngre förmåga. Chateau Larrivet Haut-Brion 2007 levererade som vanligt bra kvalitet med sauvignon blanc-karaktären hållen lagom i schack av en balanserad dos fat. En klapp på axeln till mig själv för att jag tog hem en låda!

Över till rött: valet till det confiterade anklåret med ankleversås, potatis-/jordärtskockskroketter och ölkokta pärllökar (en orgie i brunt!) stod mellan yngre bourgogne eller mogen bordeaux. Varför inte båda?

En Pommard 1er cru Grands Epenots 2007 från Jadot var ung och fruktintensiv med jordgubbar, mosade hallon och kryddiga toner. Friskt och gott, men borde fått några år till.

Det kunde man dessvärre inte säga om den här gentlemannen. Chateau Batailley är ett favoritslott, och även om 33 år är mycket för ett vin från ett halvdant år så hoppas jag att det skall vara ett trevligt exempel på ett vin i utförsbacken. Många 70-talsviner har överraskat positivt på mig. Dessvärre skvallrade doften direkt om våta yllevantar och annat otäckt. Korkdefekt.

Efter maten erbjuder jag lite ostar innan vi går över på desserten, och - om intresse finns - ett nytt vin för att fylla på med. Flickorna/kvinnorna/tjejerna (vad använder man för term här om några femaler i 40-årsåldern?) är inte nödbedda, och idén om mogen bordeaux har fått fäste i mitt huvud. Varför inte en las-cases 1978? Flaskan som provades i somras antydde att den inte skulle vinna på vidare lagring, så...

Nähä. Tvärkorkat här också. Damn!

Men den här då? En Pagodes de Cos 1995 borde nått viss mognad och den kan väl ändå inte...

Den klarar sig lite bättre än sina bordeauxkollegor, och hinner i alla fall fram till bordet och ned i glasen. Men ju mer jag doftar och ju mer luft det får - där kom den förrädiska TCA-doften stickande igen. Och frukten är alldeles för kort. En smygkork, men en tydlig en.

Jag ger upp och serverar efterrätt: ingefärskokta päron med hemgjord vaniljvisp och kaksmulor. Sött och gott!

Avslutningsvinet hade i alla fall den goda smaken att leverera på topp. En Heimbourg VT 2002 från Zind Humbrecht var simmigt söt men med syra nog att hitta balansen och stå upp på ett utmärkt sätt mot desserten. Honung, gula plommon, exotisk frukt... Mums!

Som helhet en lyckad middag ändå, även om den här sortens cellar thinning är trist att uppleva. Nå, nu hoppas jag att korkguden ler hult mot mig året ut. Det har jag förtjänat!

2005 cancamps pedradura

Ett så kallat "tack-för-kaffet"-inlägg... Det här vinet kommer från Vinmannen och säljer bra till restauranger för stunden, om jag förstått det rätt. Och vem är jag att säga nej till ett varuprov?

Det tar lite googlande innan jag hittar information på nätet. Can Camps är en vingård och producenten är Can Ràfols dels Caus. Gården är planterad med Marselan, som uppges vara en blandning av Cabernet Sauvignon och Grenache. Utöver Marselan (85%) ingår också Petit Verdot (15%).

Och vinet då? Jo, det här är ett riktigt bra vardagstjut i den högre skolan. Det är fylligt, nästan visköst; bra tanniner och syra men inte maffigt. Fruktigt med tydliga plommon/cassis-vibbar. Eftersmaken är lång och innehåller en del mognadstoner - vinet är ju bevars från 2005... Stabilt, på det hela taget!

Att jag lite vanvördigt kallar det vardagstjut är nog mer som tänkt användningsområde än som kvalitetsstämpel. Det saknar en del elegans och finess för att ställas på bordet till finmiddagen, men som fredagsvin till kvalitetspizzan torde det vara svårslaget. Lite italiensk känsla över syrorna, men frukten och munkänslan är större. Hustrun gillar hårt.

Jag har ingen aning om vad Vinmannen tar av restaurangerna, men på SB skulle jag leta i segmentet 130-150 kr....

2000 bosquet des papes

Vi fortsätter på temat "mogna viner från SB" med att prova årgång 2000 av Bosquet des Papes. Lite spännande med samma vin från två år - 2000 och 2009 - samtidigt listade och tillgängliga på hyllan bredvid varandra, med marginell prisskillnad. Inbjuder till minivertikal!

Vi nöjer oss dock med det äldre vinet i kväll. Och är väl inte sådär överförtjusta, egentligen. Åtminstone inte inledningsvis. Det är inget fel på vinet, men det känns återhållet, lite anonymt och färglöst. Doften är fin - mognadskomplexitet, lite svamp, jordighet, söta torkade fikona och vilda hallon. Men smaken lever inledningsvis inte alls upp till doftspektrat. Slankt, friskt, syrligt men tämligen menlöst. Hustrun dömer: "Jag tyckte bättre om vinet vi drack igår."

Jag karafferar vinet en bit in i middagen och med ett efterglas framför datorn såhär 1,5 timme senare har det utvecklats positivt. Mer av doftens sköna komplexitet återfinns i smaken, kanske mest framträdande hallon och lite mörka frukter, fikon(kärnor) och kanske lite buljong. Längden är bra och eftersmaken kanske den största positiva faktorn med vinet.

Men som helhet... nja. Jag hade nog förväntat mig lite mer ändå. Min dom sammanfaller med hustruns.

PS Samtidigt i Zürich... Vinmannen refererar från en middag där Latour -61 ställs mot Pétrus -61 till andra förrätten. #perspektiv

1996 chateau maucaillou

Det har gnällts rätt många gånger i den här spalten om bristen på mogen bordeaux i rimlig prisklass på det statliga monopolet. Så när det för en gångs skull dyker upp ett vin som matchar beskrivningen hyfsat går det ju inte att sitta still. Det är bara att handla in och prova.

Efter en niodagars beredskapsperiod som spänt över två helger kändes det verkligen som dags att unna sig ett gott vin, trots att det bara var tisdag. Och lite god mat. Ankbröst med karljohansvamprisotto och en tranbärs-/körsbärskaramell blev en utmärkt tisdagsmiddag. Och så mogen bordeaux på det.

Doften skvallrar tydligt om långt gången mognad. Läder och tobak samsas med torkade röda bär, en hint av ceder och lite kryddighet. Jag tycker att doften är förvänansvärt ren och inte så stallig men visst finns det lite stråk av skön hästsvett i bakgrunden.

Munkänslan är mjuk och behaglig, med mer syra än strävhet även om det stramar upp lite lätt på slutet. Smakmässigt finns det fortfarande lite cassisdrag men de är på väg att torka ut till röda vinbär. Läder, tobak, ceder och kryddiga toner samsas på ett skönt sätt. Det är inte särskilt kraftfullt, utan mer ett stiligt, värdigt åldrat vin med viss grace och elegans. Eftersmaken är faktiskt hyfsat långt.

Jag är - vilket torde framgå - positivt överraskad av det här. Vilket känns märkligt på ett sätt; det är ändå ett 300kr-vin vi pratar om... Det är nog mest förvåningen över att överhuvudtaget hitta en drickmogen bordeaux på SB av god kvalitet ståendes på en hylla på Gränby Centrum. Hustrun är positiv och gillar vinets "mildare" egenskaper; till mat funkar det klockrent. Bra grejer!

barntillåtet

Det har varit ovanligt tätt på beredskapspassen en tid. Vi går i omställningens tider, då äldre förmågor lämnar och nyare ska tillträda. Dessvärre med viss lucka emellan, så kvarvarande får ta en del extraveckor. Nå, från och med nästa vecka börjar förstärkningarna anlända.

Tillsvidare får fredagsmyset ackompanjeras av något så ovanligt som ett alkoholfritt vin som faktiskt har viss likhet kvar med riktigt vin. Loxton Cabernet Sauvignon har till och med en del druvtypisk karaktär av cassis, framför allt i doften. Kroppen är lätt till medelfyllig men i alla fall inte blaskig. Den vinösa karaktären är mer nedtonad i smaken och ren druvjuice framträder tydligare. Någon vidare strävhet och struktur finns ju inte alls, däremot en lätt syra på slutet som är tilltalande.

Tja, sånt här sysslar jag med medan ni andra kalasar på era Leflaive Clavoillon -83, Pape Clement -66 vs Ducru-Beaucaillou -66 och Le Montrachet -69:or och allt jag får glada SMS-hälsningar om... Men ja' ä' int' bitter. Näråsåatt... såäre.