måndag, september 05, 2011

laroze -59, las cases -94 m.m. - returmatch för järvsömannen

Efter Vinmannens och mitt genomtrevliga besök i Järvsö i somras har det känts som vår tur att bjuda igen. Och varför vänta onödigt länge på något så trevligt? Vi hittar ett datum då Järvsömannen passerar Uppsala och Vinmannen ger mig i uppdrag att "round up a couple of the usual suspects". Bland de mer inbitna finvinsdrinkarna finns Pokermannen och Korkdragaren, som båda ansluter.

Fem är ganska lagom antal; lätt att hålla ett samtal igång där alla kan delta. Och det gör att man kan öppna några fler flaskor än om vi bara var tre... Det blindas ibland och serveras öppet ibland. I vanlig ordning är mina noteringar lite mindre detaljerade när jag står värd och snurrar fram och tillbaka mellan kök och kamraterna till bords, som dock beredvilligt hjälper till med allt som åläggs dem. Jag trivs hur som helst i den rollen och klagar inte!

Först ut en aperitif i form av Bollinger Grand Année 2002; mitt första smakprov på det sexpack jag tog hem från England tidigare.
Frisk, citrustonad på ett icke hustypiskt sätt, vilket skvallrar om den ungdomliga karaktären. Efterhand kommer toner av oxiderade äpplen fram, och i munnen var det tydligt att vinet har en oförlöst potential utan att vara knutet; bara ungt... Ytterligare dimensioner väntar om hörnet!

En middag med besvikelser över flera viner skulle i vilket annat sammanhang som helst kännas misslyckad, men tillsammans med vinnördar kan även underpresterande flaskor bli ett intressant samtalsämne. För korkdefekter finns dock ingen förmildrande omständighet.

 Gosset Celebris 1988 visar sig dessvärre defekt. Inte mycket eller urtydligt, men såpass att det ändå bedöms inte leva upp till sin potential. Synd, för det finns tillräcklig struktur kvar för att avslöja att det här vinet kunde varit en av kvällens vinnare...


Jag rycker fram en ersättare till första rättens pancettalindade havskräftstjärt och halstrade pilgrimsmussla med hemslagen limemajonnäs; Francois Bedels Cuvée Robert Winer 1996. Det här vinet har jag varit nyfiken på sedan jag snubblade på det på Passagen för något år sedan; biodynamiskt ut i fingerspetsarna, med hög andel Pinot Meunier (88%) och ett toppår - vad månde bliva? Tyvärr inget stort... Vinet spelar i ett ganska tungt doft-/smakspektra med honung, bokna äpplen, lite svamp och nötter, men känns lite skevt på något sätt. Kanske en vanesak, men det här blir inte min huslikör.

Över till vitt! En halstrad gösfile serveras på enklaste sätt med smörfrästa kantareller, knaperstekt pancetta och en citronsmörsås. Två i sig extremt olika vit viner i glasen... spännande! Först ett vin som andas riesling från första sniffen till sista; lätta petroleumtoner paras med aprikos och ger ett ganska utvecklat intryck. "Vita blommor" hörs också i diskussionen runt bordet.

 Georg Breuer Berg Schlossberg 2004 visade sig yngre än jag gissat. Fantastiskt fint och gott vin!

I glaset bredvid finns något som först skickar mig ryggande tillbaka i stolen. Hua! Hårdrostade kaffebönor, krutrök och svavel - VAD är detta!? Vinet öppnar upp sig hyfsat med luft och smaken är inte lika rälig; till och med god efterhand när kryddiga fat och en del smöriga toner letar sig fram. Jag hugger till med Meursault mer på känsla än förnuft.

Meursault Les Tessons Pierre Morey 2004 är en spännande bekantskap, men jag kan inte säga att jag blir klok på det. Är det faten som ger den här karaktären? Enligt producentens hemsida är det ett vin de garde, och kanske kan en del av den spretiga karaktären integreras med tiden. Hade jag en flaska skulle jag låta den ligga 3-4 år minst...

Så; rött! Inte mindre än fyra glas står på bordet och vinerna serveras till confiterade anklår med jordärtskockspuré och smörvända bondbönor. I första glaset ett av mina bidrag, som faktiskt visar sig vara en positiv överraskning! Ett tydligt moget (övermoget?) vin, med doft av hamprep och en del syrliga röda bär i smaken. Gissningarna är spridda, men jag som vet vad det är tycker mig finna en del ursprungstypisk körsbärsbitterhet.

Villa La Pagliala Chianti Classico 1986 följde med hem från Florens i somras; ett spontaninköp för dryga 40€ från en vinbutik i staden. En tokchansning; ståendes på en hylla högt uppe i en varm butik - hur länge hade det stått där? Nå, med facit i hand kanske jag skulle ha vågat mig på den Biondi-Santi 1961 som låg bredvid... Det här var gammalt men gott!

Nästa vin är svårplacerat, åtminstone åldersmässigt. Att det är en bordeaux från högra stranden är vi ganska snart överens om. Men ålder? Jag tycker att det känns ganska fruktigt och fräscht trots tydlig mognad, och gissar på en bättre 80-talsårgång. Fruktig, mogen, cassis och ganska mjuk..

Det visar sig vara Chateau Laroze GCC 1959! Hoppla! Pokermannen och Järvsömannen ligger betydligt närmare i sina försök till åldersbestämning och jag är helt bortkollrad. Det är inte långt ifrån att en känd vinskribent skulle ha beskrivit det som "ungt, fräscht och fruktigt"...

I tredje glaset ett vin som jag gillar instinktivt, men jag har inte gjort några noteringar alls... Det visar sig vara ett vin jag provat nyligen:

Chateau Poujeaux 1998 är definitionen av drickvänlig bordaux för mig, och jag borde kanske ha tagit det här blint. Jag inbillar mig att det var ett lite mindre stalligt exemplar än det jag fick senast...

Fjärde vinet är ett seriöst, lite modernt vin. Strävt, fint men också lite gröna inslag...? Det är vänstra stranden, och det är inte Pauillac och inte Margaux... Då brukar det vara St Julien.

Chateau Léoville-las-Cases 1994 demonstrerar tesen om stort vin från mindre stort år... Gott, bra struktur och längd men något saknas för de riktiga höjderna. Korkdragaren är lite besviken på flaskan - tidigare exemplar har presterat bättre. Jag bygger vidare på mina erfarenheter från det här slottet som tillhör mina absoluta favoriter!

Pokermannen skickar in ett mellanvin, som kanske skulle mått bra av lite luft. Så här långt komna i middagen är vi tämligen frispråkiga lite till mans, och kvällens skönaste sågning levereras stilsäkert av Korkdragaren: "Det kan vara en Bruno Clair från en svag årgång; gröna toner och stjälkig - kan det vara Gamay...?"

Det visar sig i stället vara en Jadot Gevrey-Chambertin Clos St Jacques 2001, och alla är överens om att vinet tar sig under kvällen och blir riktigt bra!

Till Vinmannens Grand Dessert Surprise á la Tropique (eller så...) kommer två söta viner på bordet. Det första är ytterligare en besvikelse. Det är inte trasigt på något sätt, bara stumt, platt och ... tråkigt.

Chateau Guiraud 1997 borde kunna leverera riktigt bra, men gör det inte. Omdömet är unisont, och det är tveksamt om luft eller ålder skulle ha kunnat göra något åt den här buteljen. Botrytiskaraktären är i det närmaste obefintlig. Trist.

Desto roligare med en positiv överraskning i glaset bredvid. Hur ofta dricker ni Tasmanskt därhemma?

Tamar Ridge Kayena Vineyards Botrytis Riesling 2007 gör oss samtliga övertygade om att det är tyskt godis i glaset, bland annat på grund av mineraliteten. Frukten och sötman är på plats och balansen likaså. Otroligt gott och en riktig skräll runt bordet!

Sist ut det obligatoriska portvinet.

Offley Boa Vista Vintage Port 1970 är inte stort, men jag gillar den lite brända stilen med intorkad sötma och lite ruffighet. Jag har druckit elegantare portviner, men det här var helt okej. Andra är mer skeptiska och tycker att den är lite stum.

Inget har lämnats åt slumpen denna kväll, och Pokermannen halar fram det mest exklusiva kaffe jag någonsin druckit. Soltorkade bönor, rostade i Stockholm. Till ett kilopris som i det närmaste överträffar Löfbergs lila med en faktor hundra...

Don Pachi Naturalgeisha från Johan&Nyström har klart fruktiga toner, är mycket mjukt och gott, men lämnar ändå ett litet frågetecken efter sig... Jag menar, dryga 3000 kr kilot!? Tack ändå för smakprovet!

En kvällspromenad, en cigarr och en konjak så är kvällen fulländad, och dagen efter återstår endast resterna av en mycket trevlig kväll. De rester som bevaras i minnet försvinner tack och lov inte i disk och tvätt - det här var en kväll att minnas länge! Tack, vänner!


PS Korkdragaren delar med sig av sina intryck här...

4 kommentarer:

Vinmannen sa...

De två senaste inläggen ser lovande ut. Kan du inte fortsätta i den stilen nu!

konjären sa...

Du menar att jag ska sluta tipsa om bra grillviner på box och bli lite seriös i stället... ;-)

Anonym sa...

Servera Sauternes till tropisk dessert :-( inte konstigt att vinet inte beter sig bra.

Botrytis, fat och mognad är sällan nån höjdare undantaget, ost, ägg och mandelbaserade desserter utan för hög sötma.

A

konjären sa...

Nå; det var kanske jag som överdrev det tropiska inslaget i mitt försök att ge det ett namn... Bitar av banan och sockerkaka stekta i smör och socker med vaniljstång och lite kanel - nog borde vinet ha klarat den matchningen. Jag provade det igen dagen efter och intrycket kvarstod - tämligen "platt" vin.

Om du menar att botrytis, fat och mognad inte är någon höjdare överhuvudtaget så håller jag inte med, men menar du att det kan vara svårt att para ihop med något så är jag mer på din linje. Gärna ostar och mandeldesserter (mandelkaka, t ex).

Men ägg? Hur då?