Knytkalas hos Raketingenjören! I
nyanskaffat hus och med flyttkartongerna nyligen uppackade erbjöds utrymme men inte fullt åtagande för mat och dryck - helt förståeligt!
Konjärerna var dock inte sena att nappa på
Whiskymannens förslag om en enkel
BYOBARAITMTD (
Bring Your Own Bottle And
Recipe And
Ingredients To Make
That Dish); det som i dagligt tal går under benämningen knytis...
Det här underbara gänget av blandade
vinnördar och allmänna
nördar vore ju inte de de vore om inte kvällen skulle innehålla en del surpriser,
avantgarde-cooking, gamla viner, franska viner, och
såklart cognac. Det var således inget vanligt knytkalas som dukades upp i Uppsalas norra utpost...
Först tog Direktören ton. Vid en av honom och Vinmannen arrangerad blindprovning med drygt 20-talet
destillat för idagrätt många år sedan visade vi på skrämmande dålig träffsäkerhet. Eller... jag, i alla fall. Sent kommen till den tillställningen
sniffade och smakade jag mig igenom alla glasen på en kvart och
spikade Rémy Martin
VSOP som bäst, trots att
Delamain Resérve de la
Familie fanns på bordet. Tror ni att jag påmints om detta?
Dags för returmatch. Sju blindglas radas upp, och det är bara att sätta igång.
Destillaten är ganska kalla, men det står klart efterhand att det är en hel del skillnader på det som finns i glasen. Glas nummer 5 dömer jag ut som "oren, klumpig, fruktsprit" och glas 7 får det ännu hårdare omdömet "rå,
fruktig, lätt oren -
slivovice?". Min röst hamnar på glas 4 med "god doft, balanserad smak, längd, rund, bra!" i det summariska protokollet.
Sanningen sved. Glas 5 var min tidigare omhuldade
Rémy Martin
VSOP, som jag fortfarande hävdar är en utmärkt
vardagscognac... Och Glas 7 var något HELT annat än jag trodde.
Glas 1 - Hennessy VSOP (överraskande bra)
Glas 6 - Du Peyrat VSOP Organic (njaej...)
Glas 7 - Viuex Marc de Bandol 1991, Chateau de Pibarnon (yeck!)
Marc, alltså... Jag var inne på
grappaspåret ett tag, och någon annan gissade faktiskt på
marc. 18 år på fat hade inte hjälpt - det här var näst intill
odrickbart. Prismässigt låg det väl på ungefär dubbla det näst dyraste
alternativet. Sorry, Vinmannen - men det var en intressant erfarenhet!
En
Vouvray från 1952 som jag försökta smyga fram som nästa vin blev dock ett misslyckande. Vinet hade efterjäst i butelj, var lätt
mousserande och helt trasigt.
SB tog dock tillbaka flaskan utan prut, trots åldern.
I stället tillbaka till kända
grejer. Ruinart 2002 har provats tidigare ett par gånger och gör mig inte besviken nu heller. Har en lite tyngre stil men passade ändå bra som inledning till kvällen...
Direktörens
snittar med forell- och
löjrom hade strykande åtgång. Växeltrafiken mellan kök och matsal tätnade, stämningen steg och snart nog kom första förrätten på bordet:
Whiskymannen excellerade med
Oeuf Perigord (?). Ägghalvor med
färserat ägg, anklever och
tryffel täckta av vispad äggvita och friterade i ankfett... Till det en
madeira/
kalvfondsky. Riktigt läckert!
Whiskymannen och Vinmannen bidrog med varsin flaska vit
bordeaux och så fick vi en liten vertikal på köpet.
Chateau de Fieuzal,
Pessac-Léognan, visade sig vara en riktigt trevlig bekantskap; kanske bäst i den yngre
2007:an som var frisk och ändå gott om
fruktiga toner.
1995:an var mer
äpplig och gränsande till
oxidativ - hade nog passerat toppen... "Något mitt emellan hade nog varit det bästa!" konstaterade
Pokermannen.Till en
krämig jordärtskockssoppa bjöd Raketingenjören
Cuco oloroso sherry. Man kan enkelt säga att
sherry är en
vattendelare i gruppen. Vinmannen är helt emot all
sherry (med
palo cortado som minst dålig...) - andra är mer förlåtande. Jag tycker att det definitivt försvarar sin plats - god
kombo!
Så kom
Pokermannens rätt på bordet;
Pommes Surpris - två varianter av små "kroppkakor" bakade i ugn och olika fyllning, tillsammans med en sås på öl och
lime (!). Till det ett par riktigt fina bourgogner.
En
Vosne-Romanée från 1970 var fantastiskt pigg och vital, men naturligtvis tydligt mogen. Den kom sig bättre och bättre under kvällen, dessutom. Återigen visar det sig att äldre bourgogne även från små/okända producenter kan hålla ihop
överraskande väl och ge fantastiskt spännande viner med tid!
Joseph Drouhins 1995 Romanée-Saint-Vivant upplevdes självklart som mycket yngre - till och med att det har framtiden för sig. Fantastiskt trevliga, båda två! Kolla för övrigt konditionen på det äldre vinets kork - hur spänstig som helst!
Dags därefter för IT-mannens och mitt bidrag; majsankbröst, karljohanrisotto och körbsärssås. Till det två viner var, som serverades blint. Inga längre gissningslekar hölls igång, men en kort diskussion om vart och ett och sedan avtäckning.
1996 Les Forts de Latour var ett fantastiskt vin, i alla avseenden. Stor, tydlig
Pauillacdoft, packad med ceder, blyerts, fina
tanniner, bra längd och balans... Med något större
koncentration kunde jag ha tagit det för slottets
Grand Vin. Inköpt på
Shanghais flygplats för några år sedan för omkring 1000 kr - kostar antagligen det dubbla idag...
2000 Clos de l'Oratoire hade en helt annan stil, men ändå omisskännlig bordaux. Bra mognad och balans, fruktigare men inget överdrivet. Gott!
2007 Seghesio Venom var stack minst sagt ut i flighten. Amerikansk Sangiovese hör inte till vanligheterna för mig, och omdömena var generellt ganska hårda runt bordet... Söt och påträngande doft, utan druvkaraktär. Hade krävt en blodig T-bone med fet sås... Ett - i likhet med Vinmannens Marc de Bandol - mycket intressant och lärorikt bidrag!
1975 Pichon-Lalande har jag provat en gång tidigare, vid vår stora Lalandevertikal i december för tre år sedan. Då hamnade den ganska lång ned i startfältet, men det här kändes bättre! Vinmannen har ytterligare referenser på vinet, och vi är snabbt överens om att det här är ett riktigt vitalt exemplar! Skönt mogen läder/tobak men ändå en hel del frukt och inte den rödvinbärssyrlighet jag kan vara lite känslig för i viner på utförsbacken.
Till osten öppnades en Fonseca 1966, auktionsfynd från i våras. Min andra flaska av tre, och den levererade precis lika bra som den första. Pokermannen höll den för kvällens vin, och för mig var det nog tvåan i alla fall. Med QdN Nacional-provningen i färskt minne så hade det lite svårt att hävda sig mot de absoluta topparna i minnets smakbank, men visst var det stor port i karaffen!
Efterrätt! Till Vinmannens patenterade Crêpes Suzette ställdes två buteljer fram:
En
Malmsey, troligen 1964, var mycket god med brända,
knäckiga toner men lite uttorkande.
Baksidesetiketten talar om en producent vid namn
Powers - nytt namn för mig.
Parallellt ställde
Whiskymannen fram en
Moulin Touchais från
1987, lagrad hemma i 7 år... Båda vinerna var naturligtvis goda och smaskiga, men ingen av dem egentligen
tillräckligt söt för efterrätten. Till och med
Malmseyn hade tappat i sötma och betedde sig snarare som en
Bual...
Avslutningsvis
destillaten, och jag passade på att prova
Whiskymannens armagnac från fredsåret 1945. Mer intressant än riktigt bra, och kanske en smula
endimensionellt som jag ofta kan uppleva
årgångsdestillat vara. Med detta sagt ändå en mycket god
armagnac och en värdig avslutning på kvällen. Det slår mig just att vi - utan samordning - lyckades ställa åtminstone någon butelj på bordet från 40-50-60-70-80-90- och 00-tal (låt vara att 50-talaren var defekt)... Ganska häftigt, i sig!
En kontrast- och lärorik kväll i goda vänners lag! Tack Raketingenjören för gästfriheten!