restaurang lafleur och valborg

Nya restauranger med ambition - det måste väl prövas? Lafleur slog upp portarna för ett par veckor sedan i helt nya restauranglokaler på östra sidan järnvägen. Men det där med ambition är ju ett tänjbart begrepp. Rafael Löfstedt uppmärksammas välförtjänt med ett fylligt reportage i senaste Gourmet, och uttalar sig om Uppsalabornas preferenser så här:

"Scampi, carpaccio på oxfilé, crème brûlée och panna cotta!" I den miljön är det inte så svårt att höja ribban ett snäpp. Frågan är hur långt det räcker?

Efter hustruns provtitt häromveckan har jag skruvat ned förväntningarna, vilket visar sig ganska lyckat. Det är alltid roligt att bli positivt överraskad än tvärtom. IT-mannen gör mig sällskap och jag inleder med ankleverterrin med kräm på rostade hasselnötter och rivet äpple.

Överraskande snyggt presenterat, och en habil prestation sammantaget. Terrinen mådde bra av några saltkorn; i övrigt klart godkänt. Husets champagne på glas, Castellane, lämnade dock inga märkbara spår. Ganska kort och innehållslös i smaken.

Oxkind med lök, pancetta, champinjoner är sönderfallande läcker i konsistensen med bra klistrighet i skyn. Mustigt och gott. Vinlistan är ju ett bekymmer, dock. Stor slagsida på nya världen och inga årgångar utskrivna. Jag hittar en côtes-du-rhône villages från Chapoutier, Valreas 2007, som får ackompanjera det hela. Servitören frågar om han skall öppna flaskan redan i samband med förrätten, och jag jakar och lägger till att den mår säkert bra av lite luft. Hemma hade jag säkert karafferat vinet en stund, men så dryg vill jag inte känna mig. Skriver man inte ut årgångar i vinlistan så lär man inte ha karaffer på lager... Till min förvåning får jag dock lära mig att:

"Nej, den här behöver ingen luft - den är så ung!"

Nehej... men då så, låt den bara vara...

Om man bortser från det faktum att man mer än fyrdubblar priset på en ganska standardiserad flaska rött tjut så var det helt okej. Vitpeppar och björnbärsaromer dominerar, och det är ett huvudsakligen felfritt vin i sin klass. Drickbarheten är god; det slinker ned utan motstånd och fungerar utmärkt till maten.

Desserter hoppar vi alltför mätta över. Kaffe och konjak avrundar kvällen och destillatlistan innehåller några nummer fler än det standardiserade basutbudet. Alla restauranger som har Léopold Gourmel på hyllan får plus i kanten, även om jag helst sett deras Age des Epices som jag har ett litet kärleksförhållande till. Det blir en Hine i stället.

Sammantaget en restaurang av bra kvalitet. Miljön är modern och lite spejsad, och jag har en känsla av att ljudnivån nog blir hög när det är fullsatt. En modernare och något vassare Peppar Peppar, kommer jag på mig själv att tänka. Hit kommer innefolk med uppknäppta skjortor och tribaltatuerade biceps; korta kjolar och Flustretfrisyrer. Svärföräldrar och 60-årsjubilarer stannar på Suttungs gränd. Det här stället aspirerar på en 8 i UNT:s skala.

Make no mistake, however. Lafleur är inte samma liga - ja, spelar knappt samma sport - som Villa Anna. Måste dit igen snart...

Hambergs är en annan stabil levarantör av kvalitetsmat. Valborg avnjöts traditionsenligt i Slottsbacken. Den här gången var vi bekväma och caterade allt från sagda fiskhandlare. Pokermannen och jag slog till på varsitt skaldjursfat Extravagant som serverades på ett brickliknande fat. Mätta och nöjda blev vi, och Ruinart 2002 sköljde ned hummer, havskräftor och kungskrabba föredömligt!

Glad vår!