Jag har haft en del bad wine encounters på sista tiden, och inte inspirerats till blogginlägg. Det är ju alltid roligare att skriva positivt än negativt... Och då menar jag inte lustmorden till ankelsågningar som kan vara riktigt uppfriskande att skriva, utan mer de där noteringarna där man bara upprepar sig och längtar efter slankare vin, mer syra, mindre sötma, mindre alkohol. Det blir till slut tröttande både för läsaren och en själv.
En Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2006 fick därför passera oanmäld. Antagligen ett bra vin, någonstans, men... nästan odrickbart i sin mäktighet. En Lindemans Bin 50 2009 som hustrun smugglat in i bruksvinshyllan och som till nåder plockades fram till grillning häromveckan borde renderat en sågning, men var för oengagerande i sin uselhet (sorry, darling...).
Samma öde höll på att möta den Kevin Arnold Shiraz 2007 som jag fick i senkommen present från ett par medarbetare. Mäktigt på-tvären-i-munnen-vin med vanilj, rostade fat och massor av mörk frukt parat med omisskänlig sydafrikansk rökighet. Nja, inte min kopp té. Halva flaska får stå i kylen, bortglömd över helgen, tills hustrun tar sig ett restglas framför datorn och jag tänker att jag kan ge det en andra chans. Tre dagar i öppnad flaska - hur funkar det?
Om det är luften eller temperaturen som bidrar mest vet jag inte, men nu är det klart drickbart; fortfarande kraftigt men ändå mer balanserat och nyanserat än tidigare. I eftersmaken går det till och med att plocka upp en del försonande drag av läder och tobak!
Ingen ny favorit, men sammantaget ändå en trevlig bekantskap.
Luftas och serveras svalt, lyder omdömet...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar