Tyvärr var ett par av kamraterna förhindrade att delta, men med tanke på mängden buteljer som skulle sänkas under kvällen bjöd jag in ett par ersättare; IT-mannen och Brynäsmannen. Således åtta herrar bänkade sig för en resa tillbaka till sjuttiotalet... Den här gången hade jag skruvat ned ambitionen beträffande antal rätter, och dessutom förberett så mycket jag kunde så att jag skulle slippa tillbringa hela kvällen i köket. Inte mer än fem serveringar alltså. Eller, ja, kanske sju om man räknar granité och ostar... Som vanligt när jag står värd hinner jag sällan prova vinerna med den uppmärksamhet de förtjänar, och anteckningarna blir därför lite summariska. Det kommer därför att handla mer om helhetsintryck än om särskilt detaljerade noter.
Först ut; hummeraladåb med skummande vit sparrissoppa och torkad pancetta som konsistens- och smakbrytning. Aladåben gjordes i portionsformar och gelatiniserad, hårt reducerad hummerfond. Riktigt gott, om jag får säga det själv!
Till detta min enskilt dyraste flaska hittills. Den här babyn ropades in på auktionen i Stockholm i december 2007 och betingade en mindre förmögenhet. Skulle den ha varit i dåligt skick skulle jag minst sagt ha fällt ett par tårar. Bollinger Annèe Rare RD 1970 (mg) serveras öppet.Det låg alltså viss spänning i luften när Vinmannen försiktigt befriade flaskan från folien, vred bort grimman och lirkade upp korken... Ett lovande *pfsssscchhht!" hördes. Första glaset fram, och guldgul flödar vätskan ned och brusar upp i ett fantastiskt skumtäcke. Vilken mousse!
Vinet är fullständigt vitalt, men naturligtvis med en uttalad mognad. Det degorgerades i december 1989, och har alltså legat rejält länge på jästfällningen. 70% PN, 30% CH. Richard Juhlin hävdar att ju senare degorgerade flaskor desto kortare lagring därefter klarar de, men det här var underbart! Smaken domineras av övermogna äpplen men är helt fräsch, och utvecklar efterhand ett större mått av nötighet. Viss oxidation går kanske inte att bortse ifrån, men syran är fantastisk och helhetsintrycket fräscht. Det som inte dricks upp räddas åt eftervärlden och trots omild behandling så står vinet fortfarande upp dag 2, med en mer uttalad nötighet.
Det är inte den största eller mest perfekta champagne jag druckit; därtill är den alltför speciell i sin mogna - kanske något övermogna? - stil. Däremot är det en av mina största champagneupplevelser och det mest personliga vinet under kvällen. Tänk att vara 40 år gammal och ändå så sprudlande och pigg!Ricard Juhlins omdöme (från mars 1994...): "Årgångens vin. Smaken är något mindre koncentrerad än både -73 och -75, men doften tillhör de skönaste jag upplevt. Aldrig tidigare har kaprifol dominerat ett vin så påtagligt. Husets typiska hasselnötsarom är här också en trogen följeslagare. Ett vin att försvinna in i. 94 (94)."
Queneller på gös (gädda gick inte att uppbringa) följde; dessvärre fastnade de inte på bild men de var klart bättre än mitt förra försök på denna rätt som bara smakade ost. Ett Mannerströmrecept visade sig bättre än det jag prövade förut. Till det två flaskor vitt, båda serverade blint.
Ett yngre vin och ett äldre, var det enda mina kamrater fick veta. Som om inte färgen redan talat om det... Gissningsleken började. "Jag tror det äldre vinet är en 1970..." hördes snart Direktörens fryntliga stämma, och överlät därefter rutinerat åt resten att spekulera. Han hade ju lämnat sitt bidrag, och snabbt förstått temat för kvällen...
Ganska snart - de visste ju i vems hus de var - snävade man in sig på vit bordeaux. Ett tag trodde man till och med på samma vin; dvs en vertikal med ett jättegap. Riktigt så roligt hade jag inte fått till det, tyvärr. Det äldre vinets mörka gulorange färg visade upp en mognad som inte var helt olik den vita rioja från 1976 vi provade i höstas, men då den mest var underlig tyckte jag nog att den här var riktigt bra, trots att epitet som "frysskadad vaniljglass" och "kittost" slungades efter den. Over the top, ja, men drick- och njutbar!
Det andra vinet var en veritabel ungdom i jämförelse. Fullpackad med fat och kraft men ändå i balans. Vid öppnandet ett par timmar tidigare hade den betett sig som ett av Whiskymannens mjödexperiment i alldeles för litet, nytt ekfat - ek, fat, trä, spån så lång näsborrarna nådde. Två timmars vädring i karaff hade gjort den gott, och i stället visade den upp den snyggaste sauvignon blanc-frukten parat med semillon-fetma och riktigt bra fatbehandling. Ett komplett vitt vin som är ett av de allra bästa jag provat och som bedömdes ha åtminstone 10-15 starka år framför sig. Lysande!
1970 Laville Haut Brion är i praktiken La Mission Haut Brions vita vin. Druvblandningen uppges i litteraturen till 27% SB, 70% Sémillon och 3 % Muscadelle. Slottet har anor från tidigt 1600-tal och skall ge långlivade viner.
2005 Pape Clément var ett reservvin som jag kallat in i fall LHB inte skulle vara drickbar. Nu blev det två vita i stället - dubbelt kul! 50% Sémillon, 40% SB och 105 Muscadelle. Finns på ett systembolag nära dig, även i praktisk halvflaska... Vinmannen gissade rätt slott men låg någon årgång fel.
Efter min patenterade, uppfriskande granité på blodgrape, rosé och sichuanpeppar var det dags för huvudrätten och det tunga artilleriet. Två magnumflaskor rött ställdes maskerade fram, och Vinmannen dekanterade och hällde upp.
"1970!" proklamerade Direktören stolt redan vid första sniffen. "Visst är det det!" svarade jag. IT-mannen ångrade att han inte hade fångat ögonblicket på sin iPhone och lagt ut den på YouTube direkt. För ett ögonblick, taget ur sin kontext, hade Direktören framstått som en bättre Broadbent...
Bordeaux, vänstra stranden, fyllde Vinman och Pokerman snart i. "Mellanklasslott" slog Vinmannen fast. Ja, jo... tyvärr hade min budget faktiskt hindrat mig från att införskaffa den magnum Latour som jag egentligen suktade efter. Så, nej, ingen premier cru...
Katt-och-råtta-leken förde oss genom Bordeaux's kommuner. Inte St Julien? Då måste det vara St Estephe! Och då måste det rimligen vara...? Till slut var båda buteljerna avslöjade och avtäckta:
1970 Chateau St Pierre (mg) är ett 4e cru från St Julien som uppges ha stor fruktighet och en dragning åt det rustika. 70% CS, 20% Mt, 10% CF. Vinet upplevdes också som relativt fruktigt och bärigt, efterhand med ett större mått av mognad. Riktigt bra, och en klart positiv överraskning för herrarna. "Det är märkligt hur bra 70-talsbordeauxer från mellanklasslott klarat sig väl, särskilt på magnum!" utbrast en förtjust Vinman.
Broadbent skriver så här: "I have several notes in the mid-70s to mid-80s, and, to my surprise, they read 'lovely, rich, biscuity', 'softness, ripeness, flesh, perfect now' ... **** Worth looking out for."
1970 Cos d'Estournel (mg) var min klara favorit och ett nummer större i allt utom just bärighet. 60% CS, 40% Mt. Mer mognad, läder och tobak, skön balans, harmoni och längd... Kvällens vin (dittills)!
Broadbent: "Bruno Prats' first vintage at Cos. A mass of notes, all good, though tannin much in evidence; several in the 1990s, most detailed at a Cos Master Class at Christie's: lovely rich colour; serenely mature bouquet, 'candlewax'; despite its self-evident tannin, gentle, lovely, crisp and no sign of decline ... **** "
Till detta åt vi - inspirerade av mitt besök på Spondi i höstas - vaktel fylld med en blandning av anklever och fräst kalvfärs tillsammans med en tryffel-/madeirasås och stekta svartrötter. En orgie i brunt. Jag måste säga att jag var riktigt nöjd med den här rätten; inte minst dess vinvänlighet var enastående. Till mognande bordeuaxer satt det som hand i handske!
Så här dags på kvällen var det dags för underhållningen. Tillsammans med påfyllningen på huvudrätten (tolv vaktlar till åtta herrar var ganska lagom - de är inte stora de där fåglarna...) kom en ny karaff på bordet. Ytterligare ett blint vin för herrarna att gissa på.
Direktören tänkte hojta "1970!", men svalde utropet. Även han anade ugglor i mossen. Det här såg yngre ut; mycket yngre... Vinmannen och Pokermannen skruvade betänkligt på sig, medan whiskymannen plötsligt sken upp: "Det här var mina grejer!" Ungt, fruktigt, balanserat och med drag av mynta... Redan där borde de ha anat oråd, men det irrades omkring en del i det "moderna St Emilion - men det är ju Cab...?" och "...atypiska årgångar - kanske 2003?". Men var kunde vi vara!? Då släppte jag bomben:
"Det här vinet är 22 år gammalt..."
Vinmannen ramlade bakåt, Whiskymannen log, Direktören kämpade för att behålla ett värdigt lugn, Brynäsmannen dolde förvirringen bakom en mask av självklarhet, Raketingenjören såg klentroget omväxlande på mig och vinet medan IT-mannen och Pokermannen simultant och koreograferat höjde varsitt förvånat ögonbryn.
Vinmannen fann sig först:
"En 1988, alltså!?"
"Korrekt."
"Sån't här vin gjordes inte i Bordeuax 1988!"
"Alltså är vi...?" *flämt* Det gick en susning runt bordet efterhand som det gick upp för var och en. Den outtalade frågan hängde där, nästan som om ingen vågade ställa den. Whiskymannen konstaterade till slut torrt och med frågande ton - och inte utan ett uns av förnöjsamhet:
"Kalifornien eller Australien?"
Gissningarna började hagla, och det gjordes utflykter till såväl Sydamerika som Sydafrika, men likt en Sten Broman i Kontrapunkt ledde jag dem mot målet. Ett av de få Nya Världen-viner som skulle finna plats på en frankofils bord måste ju ha tydlig inspiration av en fransos, eller hur...?
1988 Opus One lurade upp alla på läktaren en god stund, och det gav mig underhållning väl värd den slant det betingade på auktionen i höstas (där den gick under inropspris). 84% CS, 5% CF, 6% Mt, 2% PV och 3% Mc. För mig var det en spännande bekantskap och det bästa kaliforniska vin jag druckit. Förvånansvärt ungt, även om dess mer ålderstigna medkombattanter naturligtvis framhävde dess relativa ungdom. Riktigt gott, men en bit upp till Cos nivå. Visade att Bordeuaxskåpet ska stå i Frankrike...
Efter lite rödvinsvänliga ostar var det dags för dessert. Aprikossufflén var tyvärr lite för lös, men reste sig snyggt. Dessvärre var också det medföljande vinet en smula trött. Sauternes från 1970 ger inte riktigt lika många alternativ att gissa på, och vi stannade snabbt vid Rieussec 1970. Uttrokande sötma, nästan hjortronlika aromer med lite bränt socker i bakgrunden - märkligt nog bättre efter fyra dagar öppnad i kylen! Hustrun smackar belåtet i kväll: "Gott!" Broadbent har provat och noterar: "Good but lacking botrytis ... Most recently, having gained more colour, still sweet with a lovely flavour".
Så kom roquefort och st agur på bordet, och till det naturligtvis portvin. Och visst var det en 1970... Fonseca visade sig från sin allra bästa sida, med nedtonad eldighet, kraft och elegans i förfinad harmoni och drag av fikon, lakrits och finkonkärnor. Broadbent säger: "...sweet, full-bodied, rich, ripe, fleshy, with fruit and grip". Pokermannens mustasch krullade sig ett extra varv av förtjusning. Kanske kvällens vin? Definitivt med tid framför sig; min andra flaska får ligga i tio år...!
Vi vore ju inte en konjaksklubb om inte detta destillat avslutade middagarna. Efter idogt letande hade jag hittat en årgångskonjak från födelseåret. 1970 Maxime Trijol var en behaglig upplevelse och upplevdes som ovanligt sammansatt och komplex för att vara vintagekonjak. Dessa kan ju annars lätt bli lite ensidiga och tappa i finess. Ingen rancio, dock, och inget annat som avslöjade något exceptionellt. Good stuff, men föga originellt.
I goda vänners lag förflöt så kvällen och halva natten, och det var inte utan att ett visst mått av välbefinnande infann sig någonstans längs resan... Hur sammanfattar man då en sådan kväll och natt? Omöjligt, egentligen, mer än att jag är som helhet otroligt nöjd med tillställningen och de viner vi fick uppleva. Något vin var väl mer intressant än riktigt bra, men många levererade över förväntan.
Och den underliggande tanken bakom hela arrangemanget - att visa 40-åringars vitalitet och kraft - känns bevisad och fastslagen. Liksom att bordeuax görs bäst i Bordeuax; föga förvånande...
Tack goda vänner för gott sällskap och uppvaktningen (se post nedan) som säkerställer många njutningsfyllda stunder i framtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar