2006 produttori del barbaresco

En schysst nebbiolo är en schysst nebbiolo är en schysst... En av vinvärldens mest facinerande druvor som spänner över vardaglig men karaktärsfull till storartad och komplex men aldrig - i min begränsade erfarenhet - är tråkig eller intetsägande. När man så får chansen att bunkra upp på en låda äkta barbaresco för priset till en langhe nebbiolo så slår man till. Årgång 2006 finns inte på SB ännu, men 2004 av samma producent kostar 235 kr...

Många har gillat det här vinet, och jag hör till kön i det här startfältet. Självklart är det inte utan ett visst mått av spänning jag ställer ned lådan med en duns på köksbordet och plockar upp den första flaskan omedelbart. I karaff och direkt i glas; middagen står på bordet (tack, älskling...!).

Inledningsvis är vinet för svalt för att släppa ifrån sig alltför mycket doft, och i början av kvällen är det mer ett mouth-wine än ett nose-ditto. För syror och tanniner påverkas inte på samma sätt av sval temp och kort om luft, och stramhet, syra och strävhet finns det i icke oansenliga mått här. Mums!

Efterhand öppnar det upp alltmer i takt med att syre och celsius stiger. Några timmar efter öppnandet har det underbara fruktaromer av hallon parat med kryddor, lakrits och blomster! Munkänslan är slank men ändå munfyllande, bettet är bra i slutet och eftersmaken lång och riktigt stram. Torr hallonsoda möter Islaywhisky men utan bubblorna...

Just vinets karaktär är värt en extra rad. Det görs inte den här sortens vin på så många ställen, känns det som. Stilen är inte anpassad efter moderna gommar; åtminstone inte för de som i de senaste 10-15 åren följt trenden mot mer alkoholstarka, sötare, kompakta viner. Det här vinet är torrt som krut, surt som rönnbär, skarpt som en katana - och alldeles underbart! Me like!

Det här var alltså riktigt gott nu, så klart prisvärt (stort tack till F&V som administrerat det hela!) och med en antagligen alldeles lysande lagringspotential. Bara elva flaskor kvar...

2005 chateau grand destieu (hlf)

Hustrun är på egna äventyr på en ny stjärna (?) på den Uppsaliensiska kroghimlen; Lafleur. Själv blir det lite laptopjobb i TV-soffan och avslutningen av en halvflaska 2005 Chateau Grand Destieu, S:t Emilion GC. Flaskan hamnade spontant i korgen vid ett besök på Regeringsgatan, eftersom jag generellt är för bättre vin på halvflaskstorlek. Vinet hör till garagisten Jonathan Maltus domäner och består av 74% Mt och 26% CF. Inte en droppe CS, alltså - hur skall det här gå?

Jovars - rätt så bra, ändå. Jag har ju haft en hel del tveksamheter till det moderna S:t Emilion, men det här är ett trevligt vin. Jag är fortfarande lite småtäppt efter förra veckans förkylning, men doften har öppnat upp fint under kvällen och bjuder på söt plommonfrukt, röda bär och fin kryddighet. Smaken är balanserad, trevligt uppstramande och med ett stramt, lite syrligt slut med fina tanniner. Eftersmaken är hyfsat lång. Bra!

Den eviga frågan om prisvärde förtjänar dock här ett omnämnande. Jag var på väg att konstatera något om ett bra vin för sin slant, när jag erinrade mig att det var en halvflaska jag lagt en tvåhundring för. Nu stannar betyget därför på med tvekan godkänt. På den prisnivån hade jag nog väntat mig lite mer struktur.

PS Hustrun var måttligt imponerad av Lafleur, och efter att ha läst på deras hemsida kan jag konstatera att det verkar vara ännu en restaurang i det där segmentet som kommer att få en 8:a i betyg av UNT:s krogguide och är nöjd med det, eftersom högre ambitioner än så aldrig behövs eller betalar sig i den här sta'n... Nå, jag får väl gå dit själv vid tillfälle innan jag dömer för hårt!

bordeaux 2009

Man har bävat och våndats. Man har haft den där märkliga, blandade känslan av att "måtte det bli bra vin" och "måtte det bli skräp så priserna hittar tillbaka till en pre-2005-nivå". Man har anat oråd. Man har räknat pengar...

Domen är inte glasklar och entydig, men ändå tillräckligt skarp. Bordeuax 2009 kommer att jämföras fullt ut med 2005, och det finns en uppenbar risk att det kommer att innebära även prismässigt. Noteringar från en-primeur-tastings signalerar att särskilt Left Bank har gjort bra ifrån sig; Pauillac, St Julien, Margaux...

2009 lacks the homogeneity and consistency of 2005, but it is nevertheless clear that some estates, notably in Pauillac, Margaux and St. Julien, have made dazzling wines which are marginally superior even to their justly-lauded 2005s.

Alun Griffiths MW, BBR Wine Director (12.04.2010)

Läser man sedan Decanter’s noteringar så är det idel lovord över vänstra stranden. Särskilt min favoritkommun Pauillac höstar in beröm. Inte mindre än sex viner därifrån får fem stjärnor (minst 18,5 p); Latour, Lafite, Mouton, Pichon-Baron, Pichon-Lalande och Pontet Canet.

Jag har inte tillgång till Robert Parker’s noteringar – någon som vet när de släpps och har han knystat något ännu…!?

inventering

Efter den senaste månadens ovanligt rika omsättning på källarviner - såväl insättning som uttag - var det dags att uppdatera inventarielistan. Jag för inte slavisk bok, men brukar någon gång per år se till att det excelark jag nyttjar stämmer med verkligheten i vinrummet. Om inte annat ger det en del utrymme för analys och eftertanke.


Jag tror att jag gjort det här förut någon gång, eller om det kanske var i en diskussionstråd hos Frankofilen eller något, men jag hittar det i alla fall inte nu. Well, here goes...:


Antal flaskor: 256 (omräknat i helflaskor; ligger ganska konstant, faktiskt... En del flaskor i "brukshyllan" oräknade.)
Därav rött: 77,3%
Därav vitt, torrt: 4,1%
Därav vitt, sött: 3,3%
Därav starkvin (inkl port): 10,3%
Därav champagne: 4,9%


Antal länder representerade: 8 (Frankrike, Italien, Kina, Portugal, Spanien, Sydafrika, Tyskland och Österrike)
Därav Frankrike: 74,4%
Därav Italien: 13,3%
Därav Kina: 0,4%
Därav Portugal: 10,7%
Därav Spanien: 0,2%
Därav Sydafrika: 0,4%

Därav Tyskland: 0,4%

Därav Österrike: 1,0%


Frankrike (rött) nedbrutet på region:
Rhône: 12,5% (av hela vinkällaren; 20,0% av franskt, rött)
Bourgogne: 1,6% (2,5%)
Sydfrankrike: 6,6% (10,6%)
Bordeaux: 41,8% (66,9%)


Vitt, torrt nedbrutet på ursprung:
Alsace, Frankrike: 3,5% (85,7%)
Österrike: 0,2% (4,8%)
Tyskland: 0,4% (9,5%)


Äldsta årgång: 1970

Yngsta årgång: 2007

Populäraste årgång: 2004

Alla representerade årgångar:
1970, 1975, 1982, 1983, 1988, 1989, 1995, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2001, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007

...och så kan man hålla på! Det som slår mig omedelbart (som jag redan visste men som blir smärtsamt tydligt så här) är att jag druckit upp all min vita bourgogne och inte alls ersatt i samma takt. Slarv! Att inte Spanien är representerat med något annat än en halv flaska sherry är också torftigt. Och utbudet av drickmogen bourgogne löjligt. Inget kaliforniskt eller australiensiskt whatsoever efter att jag bränt min enda Opus One i lördags. Däremot hade jag nog gissat på att bordeauxviner skulle ha stått för över hälften av totala innehavet; så insnöad är jag kanske inte trots allt!

Den mest talande statistiken är dock denna:
Andel Gamla världen: 99,2%
Andel Nya världen: 0,8%

Till Nya världens två flaskor räknas då en souvenirflaska från Kina; den som jag kommer att spara för alltid för devisen på etiketten: "Constantly drinking this wine is good to your health!"...

konjärens 40-årskalas

Jaha, så var man fyrtio... Som konstaterats tidigare så har jag ju förmånen att vara född ett år då det gjordes bra vin; i alla fall i Frankrike! De som följt den här bloggen har sett att det då och då ropats in auktionsviner från 1970, och detta har skett med den här middagen i åtanke. Min sjunde regelrätta konjärmiddag, tror jag bestämt (1998; 2000 (Bollinger 1990!); 2002 (Ferreira 1955!); 2005 (Krug 1988!); 2007 (Deutz 1990! Laroche chablis GC 1988 (mg)!).

Tyvärr var ett par av kamraterna förhindrade att delta, men med tanke på mängden buteljer som skulle sänkas under kvällen bjöd jag in ett par ersättare; IT-mannen och Brynäsmannen. Således åtta herrar bänkade sig för en resa tillbaka till sjuttiotalet... Den här gången hade jag skruvat ned ambitionen beträffande antal rätter, och dessutom förberett så mycket jag kunde så att jag skulle slippa tillbringa hela kvällen i köket. Inte mer än fem serveringar alltså. Eller, ja, kanske sju om man räknar granité och ostar... Som vanligt när jag står värd hinner jag sällan prova vinerna med den uppmärksamhet de förtjänar, och anteckningarna blir därför lite summariska. Det kommer därför att handla mer om helhetsintryck än om särskilt detaljerade noter.


Först ut; hummeraladåb med skummande vit sparrissoppa och torkad pancetta som konsistens- och smakbrytning. Aladåben gjordes i portionsformar och gelatiniserad, hårt reducerad hummerfond. Riktigt gott, om jag får säga det själv!




Till detta min enskilt dyraste flaska hittills. Den här babyn ropades in på auktionen i Stockholm i december 2007 och betingade en mindre förmögenhet. Skulle den ha varit i dåligt skick skulle jag minst sagt ha fällt ett par tårar. Bollinger Annèe Rare RD 1970 (mg) serveras öppet.Det låg alltså viss spänning i luften när Vinmannen försiktigt befriade flaskan från folien, vred bort grimman och lirkade upp korken... Ett lovande *pfsssscchhht!" hördes. Första glaset fram, och guldgul flödar vätskan ned och brusar upp i ett fantastiskt skumtäcke. Vilken mousse!

Vinet är fullständigt vitalt, men naturligtvis med en uttalad mognad. Det degorgerades i december 1989, och har alltså legat rejält länge på jästfällningen. 70% PN, 30% CH. Richard Juhlin hävdar att ju senare degorgerade flaskor desto kortare lagring därefter klarar de, men det här var underbart! Smaken domineras av övermogna äpplen men är helt fräsch, och utvecklar efterhand ett större mått av nötighet. Viss oxidation går kanske inte att bortse ifrån, men syran är fantastisk och helhetsintrycket fräscht. Det som inte dricks upp räddas åt eftervärlden och trots omild behandling så står vinet fortfarande upp dag 2, med en mer uttalad nötighet.

Det är inte den största eller mest perfekta champagne jag druckit; därtill är den alltför speciell i sin mogna - kanske något övermogna? - stil. Däremot är det en av mina största champagneupplevelser och det mest personliga vinet under kvällen. Tänk att vara 40 år gammal och ändå så sprudlande och pigg!


Ricard Juhlins omdöme (från mars 1994...): "Årgångens vin. Smaken är något mindre koncentrerad än både -73 och -75, men doften tillhör de skönaste jag upplevt. Aldrig tidigare har kaprifol dominerat ett vin så påtagligt. Husets typiska hasselnötsarom är här också en trogen följeslagare. Ett vin att försvinna in i. 94 (94)."


Queneller på gös (gädda gick inte att uppbringa) följde; dessvärre fastnade de inte på bild men de var klart bättre än mitt förra försök på denna rätt som bara smakade ost. Ett Mannerströmrecept visade sig bättre än det jag prövade förut. Till det två flaskor vitt, båda serverade blint.

Ett yngre vin och ett äldre, var det enda mina kamrater fick veta. Som om inte färgen redan talat om det... Gissningsleken började. "Jag tror det äldre vinet är en 1970..." hördes snart Direktörens fryntliga stämma, och överlät därefter rutinerat åt resten att spekulera. Han hade ju lämnat sitt bidrag, och snabbt förstått temat för kvällen...

Ganska snart - de visste ju i vems hus de var - snävade man in sig på vit bordeaux. Ett tag trodde man till och med på samma vin; dvs en vertikal med ett jättegap. Riktigt så roligt hade jag inte fått till det, tyvärr. Det äldre vinets mörka gulorange färg visade upp en mognad som inte var helt olik den vita rioja från 1976 vi provade i höstas, men då den mest var underlig tyckte jag nog att den här var riktigt bra, trots att epitet som "frysskadad vaniljglass" och "kittost" slungades efter den. Over the top, ja, men drick- och njutbar!

Det andra vinet var en veritabel ungdom i jämförelse. Fullpackad med fat och kraft men ändå i balans. Vid öppnandet ett par timmar tidigare hade den betett sig som ett av Whiskymannens mjödexperiment i alldeles för litet, nytt ekfat - ek, fat, trä, spån så lång näsborrarna nådde. Två timmars vädring i karaff hade gjort den gott, och i stället visade den upp den snyggaste sauvignon blanc-frukten parat med semillon-fetma och riktigt bra fatbehandling. Ett komplett vitt vin som är ett av de allra bästa jag provat och som bedömdes ha åtminstone 10-15 starka år framför sig. Lysande!


1970 Laville Haut Brion är i praktiken La Mission Haut Brions vita vin. Druvblandningen uppges i litteraturen till 27% SB, 70% Sémillon och 3 % Muscadelle. Slottet har anor från tidigt 1600-tal och skall ge långlivade viner.

2005 Pape Clément var ett reservvin som jag kallat in i fall LHB inte skulle vara drickbar. Nu blev det två vita i stället - dubbelt kul! 50% Sémillon, 40% SB och 105 Muscadelle. Finns på ett systembolag nära dig, även i praktisk halvflaska... Vinmannen gissade rätt slott men låg någon årgång fel.

Efter min patenterade, uppfriskande granité på blodgrape, rosé och sichuanpeppar var det dags för huvudrätten och det tunga artilleriet. Två magnumflaskor rött ställdes maskerade fram, och Vinmannen dekanterade och hällde upp.

"1970!" proklamerade Direktören stolt redan vid första sniffen. "Visst är det det!" svarade jag. IT-mannen ångrade att han inte hade fångat ögonblicket på sin iPhone och lagt ut den på YouTube direkt. För ett ögonblick, taget ur sin kontext, hade Direktören framstått som en bättre Broadbent...


Bordeaux, vänstra stranden, fyllde Vinman och Pokerman snart i. "Mellanklasslott" slog Vinmannen fast. Ja, jo... tyvärr hade min budget faktiskt hindrat mig från att införskaffa den magnum Latour som jag egentligen suktade efter. Så, nej, ingen premier cru...

Katt-och-råtta-leken förde oss genom Bordeaux's kommuner. Inte St Julien? Då måste det vara St Estephe! Och då måste det rimligen vara...? Till slut var båda buteljerna avslöjade och avtäckta:




1970 Chateau St Pierre (mg) är ett 4e cru från St Julien som uppges ha stor fruktighet och en dragning åt det rustika. 70% CS, 20% Mt, 10% CF. Vinet upplevdes också som relativt fruktigt och bärigt, efterhand med ett större mått av mognad. Riktigt bra, och en klart positiv överraskning för herrarna. "Det är märkligt hur bra 70-talsbordeauxer från mellanklasslott klarat sig väl, särskilt på magnum!" utbrast en förtjust Vinman.

Broadbent skriver så här: "I have several notes in the mid-70s to mid-80s, and, to my surprise, they read 'lovely, rich, biscuity', 'softness, ripeness, flesh, perfect now' ... **** Worth looking out for."

1970 Cos d'Estournel (mg) var min klara favorit och ett nummer större i allt utom just bärighet. 60% CS, 40% Mt. Mer mognad, läder och tobak, skön balans, harmoni och längd... Kvällens vin (dittills)!

Broadbent: "Bruno Prats' first vintage at Cos. A mass of notes, all good, though tannin much in evidence; several in the 1990s, most detailed at a Cos Master Class at Christie's: lovely rich colour; serenely mature bouquet, 'candlewax'; despite its self-evident tannin, gentle, lovely, crisp and no sign of decline ... **** "


Till detta åt vi - inspirerade av mitt besök på Spondi i höstas - vaktel fylld med en blandning av anklever och fräst kalvfärs tillsammans med en tryffel-/madeirasås och stekta svartrötter. En orgie i brunt. Jag måste säga att jag var riktigt nöjd med den här rätten; inte minst dess vinvänlighet var enastående. Till mognande bordeuaxer satt det som hand i handske!



Så här dags på kvällen var det dags för underhållningen. Tillsammans med påfyllningen på huvudrätten (tolv vaktlar till åtta herrar var ganska lagom - de är inte stora de där fåglarna...) kom en ny karaff på bordet. Ytterligare ett blint vin för herrarna att gissa på.

Direktören tänkte hojta "1970!", men svalde utropet. Även han anade ugglor i mossen. Det här såg yngre ut; mycket yngre... Vinmannen och Pokermannen skruvade betänkligt på sig, medan whiskymannen plötsligt sken upp: "Det här var mina grejer!" Ungt, fruktigt, balanserat och med drag av mynta... Redan där borde de ha anat oråd, men det irrades omkring en del i det "moderna St Emilion - men det är ju Cab...?" och "...atypiska årgångar - kanske 2003?". Men var kunde vi vara!? Då släppte jag bomben:
"Det här vinet är 22 år gammalt..."

Vinmannen ramlade bakåt, Whiskymannen log, Direktören kämpade för att behålla ett värdigt lugn, Brynäsmannen dolde förvirringen bakom en mask av självklarhet, Raketingenjören såg klentroget omväxlande på mig och vinet medan IT-mannen och Pokermannen simultant och koreograferat höjde varsitt förvånat ögonbryn.

Vinmannen fann sig först:
"En 1988, alltså!?"
"Korrekt."
"Sån't här vin gjordes inte i Bordeuax 1988!"
"Alltså är vi...?" *flämt* Det gick en susning runt bordet efterhand som det gick upp för var och en. Den outtalade frågan hängde där, nästan som om ingen vågade ställa den. Whiskymannen konstaterade till slut torrt och med frågande ton - och inte utan ett uns av förnöjsamhet:
"Kalifornien eller Australien?"
Gissningarna började hagla, och det gjordes utflykter till såväl Sydamerika som Sydafrika, men likt en Sten Broman i Kontrapunkt ledde jag dem mot målet. Ett av de få Nya Världen-viner som skulle finna plats på en frankofils bord måste ju ha tydlig inspiration av en fransos, eller hur...?





1988 Opus One lurade upp alla på läktaren en god stund, och det gav mig underhållning väl värd den slant det betingade på auktionen i höstas (där den gick under inropspris). 84% CS, 5% CF, 6% Mt, 2% PV och 3% Mc. För mig var det en spännande bekantskap och det bästa kaliforniska vin jag druckit. Förvånansvärt ungt, även om dess mer ålderstigna medkombattanter naturligtvis framhävde dess relativa ungdom. Riktigt gott, men en bit upp till Cos nivå. Visade att Bordeuaxskåpet ska stå i Frankrike...

Efter lite rödvinsvänliga ostar var det dags för dessert. Aprikossufflén var tyvärr lite för lös, men reste sig snyggt. Dessvärre var också det medföljande vinet en smula trött. Sauternes från 1970 ger inte riktigt lika många alternativ att gissa på, och vi stannade snabbt vid Rieussec 1970. Uttrokande sötma, nästan hjortronlika aromer med lite bränt socker i bakgrunden - märkligt nog bättre efter fyra dagar öppnad i kylen! Hustrun smackar belåtet i kväll: "Gott!" Broadbent har provat och noterar: "Good but lacking botrytis ... Most recently, having gained more colour, still sweet with a lovely flavour".



Så kom roquefort och st agur på bordet, och till det naturligtvis portvin. Och visst var det en 1970... Fonseca visade sig från sin allra bästa sida, med nedtonad eldighet, kraft och elegans i förfinad harmoni och drag av fikon, lakrits och finkonkärnor. Broadbent säger: "...sweet, full-bodied, rich, ripe, fleshy, with fruit and grip". Pokermannens mustasch krullade sig ett extra varv av förtjusning. Kanske kvällens vin? Definitivt med tid framför sig; min andra flaska får ligga i tio år...!


Vi vore ju inte en konjaksklubb om inte detta destillat avslutade middagarna. Efter idogt letande hade jag hittat en årgångskonjak från födelseåret. 1970 Maxime Trijol var en behaglig upplevelse och upplevdes som ovanligt sammansatt och komplex för att vara vintagekonjak. Dessa kan ju annars lätt bli lite ensidiga och tappa i finess. Ingen rancio, dock, och inget annat som avslöjade något exceptionellt. Good stuff, men föga originellt.

I goda vänners lag förflöt så kvällen och halva natten, och det var inte utan att ett visst mått av välbefinnande infann sig någonstans längs resan... Hur sammanfattar man då en sådan kväll och natt? Omöjligt, egentligen, mer än att jag är som helhet otroligt nöjd med tillställningen och de viner vi fick uppleva. Något vin var väl mer intressant än riktigt bra, men många levererade över förväntan.

Och den underliggande tanken bakom hela arrangemanget - att visa 40-åringars vitalitet och kraft - känns bevisad och fastslagen. Liksom att bordeuax görs bäst i Bordeuax; föga förvånande...

Tack goda vänner för gott sällskap och uppvaktningen (se post nedan) som säkerställer många njutningsfyllda stunder i framtiden!

sköna vänner...

Lätt utmattad efter en tredagarssittning är det alldeles för sent att skriva en vettig post om alla fantastiska och spännande viner gårdagen innehöll. Tredagars? Ja; en dag handla/laga, en dag laga/äta, en dag diska/städa... Så mycket kan jag i alla fall säga att jag är mycket nöjd med helheten, och att inget vin var defekt om än ett par hade mognat förbi sin peak.

Det är ett skönt gäng, konjärerna, även om vi saknade ett par kamrater och fick förstärkning av såväl IT-mannen (uppgraderad från hangaround till prospect under kvällen!) som Brynäsmannen. Inte minst den omsorgsfullt paketerade gåvan som jag uppvaktades med vittnar om deras stil.

En låda högklassig bordeaux, med någon hedersfransos (portvin) och en armagnac från födelseår och med namnad etikett! Vilka killar!

Trots mina ansträngningar lämnade de alltså huset mer välfyllt med bordeaux än när de kom; en bedrift i sig!

Mer info kommer...

2006 chateau haut canteloup

På jakt efter lite bruksviner häromsistens stannade mina ögon på chateau haut-canteloup. En 100-kronorsbordeuax som jag inte provat? Än mer intressant blev det när jag såg att årgångarna var blandade på hyllan; där fanns både 2006 och 2007... Dags att passa på; enligt principen "ett bättre år med mer mognad slår ett sämre och yngre år" kunde det ju inte bli helt galet...

Vinet har inte alls fått den uppmärksamhet även ett hundrakronorsvin förtjänar. Med krasslig hustru, sprallig sexåring och The Mother of all KonjärDinners coming up i morgon fanns lite tid till kontemplativt sniffande. Nu med en skvätt till läggdags hinns dock en sniffety-sniff med, och det är inte alls oävet. Ganska dov, fyllig doft av cassis, ceder, mörka bär och lite tobak. Munkänslan är lite gles, men eftersmaken relativt lång och behaglig. Det känns ganska så väl balanserat redan, och klart drickbart. För de som gillar mognadsuttryck kan man säkert vänta något år till.

I övrigt har förberedelserna för morgondagen löpt hyfsat hittills. Det lär bli matlagning från förmiddag till gästernas ankomst, men jag ser inga oöverstigliga hinder. Vinerna till middagen har köpts in under en period som är mer än tre år, så visst känns det lite speciellt. Håll tummarna för att korkdefekter och annat otyg håller sig borta i morgon... post kommer!

1995 chateau poujeaux och 2002 mailly grand cru

I födelsedagspresent av äldre bror fick jag häromveckan en flaska danmarksinhandlad Bordeaux. Vad passar bättre än att öppna den på den aktuella dagen? I sällskap av svärföräldrarna och lagom vitlöksspäckad lammstek, ugnsbakade rotsaker och en örtig skysås var det inte svårt att spela ut hela sitt register som Bra Matvin (TM), och här fanns verkligen inget att bli besviken på.

Jag provade en betydligt yngre upplaga (2002) sent i januari, och blev positivt överraskad då. Ett sju år äldre vin från en starkare årgång än -02 borde väl sitta som en smäck nu? Och jo; här är det instant Bordeaux-pleasure från första klunk till sista. Cassis, mogna lädertoner och en whiff av cigarrlåda i doften. Väl integrerad frukt i smaken, bra struktur, fina tanniner men möjligen ett lätt uttorkande drag i slutet som drar åt rödbärighet och syrlighet på ett i sammanhanget inte helt optimerat sätt. Det är ett drag jag helst skulle ha varit utan och som drar ned helheten något, men från en hög nivå! Gissningsvis har det här vinet peakat och är nu - femton år efter skörden - på väg att långsamt packa ihop. Jag anade att det här vinet inte skulle lagras särskilt mycket längre och jag tror att jag hade rätt.

Nu låter det som om jag är negativt inställd, vilket inte alls är avsikten. När det står total drinkability i blocket så kan det inte vara så tokigt... Ett genomgående riktigt gott vin som passade mycket bra till maten och bar fram och kompletterade den utan att pocka på förstafiolen. Tack, bror!

På tu man hand korkar sedan hustrun och jag upp den sista flaskan av champagneprovarlådan jag skaffade i höstas någon gång. Vilken underbar idé att plocka ihop några halvflaskor av för oss svenskar i alla fall mindre kända producenter och baka ihop i ett prova-på-paket! Behovet av halvflaskor champagne i ett hushåll skall inte underskattas...

Mailly Grand Cru Millésimé 2002 beskrivs på deras hemsida som packad med frukter som päron, nektariner, druvor, mandariner. Kanske är deras noter gamla och kanske spelar det roll att jag har en halvflaska. För mig dominerar gula plommon, hasselnöt, toast och ett med ökande temperatur allt tydligare drag av musselskal som till och med gränsar mot hummerkött! I munnen hittar jag gula äpplen, mer toast/brioche och nötter. Bra syra; bra längd. Riktigt gott!

Nu återstår bara att ändra min profil från "närmar sig 40" till "i 40-årsåldern" eller så...