2001 Tiglat Chardonnay från Weingut Velich köptes i november 2006 för 304 kr. En flaska provades för ett par år sedan med gott resultat, den sista har blivit liggande till nu. Ett gyllengult vin, verkligen skimrande i glaset och en näsa som fylls av tropisk frukt (aprikos), fat och ekkryddighet. I munnen är det mycket stort, fett, nästan oljigt, med fyllig, rund smak; kanel och sandelträ från faten (gissar jag), den tropiska frukten dinns kvar och kompletteras med lite citrustoner i efterbettet. Kanske saknas lite mineralitet för att komplettera smakpaletten, men visst är det gott som det är. Påminner om fatat honungsmjöd av bästa kvalitet, och det är inget dåligt riktmärke i mina ögon...
En annan middag beledsagades av två röda viner; dags att fördjupa utflykter och irrfärder i södra Rhônedalen. Att närma sig Domaine la Barroche och Julien Barrots viner känns lite som när vi började läsa Dostojevskij under litteraturstudierna i Uppsala, tidigt nittiotal. Efter att ha ägnat hösten och halva våren till antik, medeltid, 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal kom vi så äntligen till 1800-talet och den mängd fantastiska litteratur som då skrevs. Och när vi så skulle gå in på Dostojevskij fällde vår lärare ungefär följande omdöme:
"Hittills har ni fått tycka vad ni vill om det vi läst. Men nu kommer vi till Dostojevskij; honom skall ni tycka om, för det här är bra!"
Plötsligt fanns det en objektiv sanning om vad som var god smak i litteratur, och lite så känns det efter bloggosfärens unisona hissande av Barroches viner. Jag beöver inte länka; vid det här laget hittar ni till F&V, Frankofilen, Nettare e Gioia, etc, etc ad infinitum. Nåväl; jag gillade såväl Brott och Straff som Anteckningar från källarhålet, men kom aldrig igenom Bröderna Karamazov - vad sägs då om Domaine la Barroche CndP Reserve 2004? Något sydfranskt, vinvänligt till, kanske? Vitlöks-/timjan- och citrusmarinerade grillade lammkotletter, rostade rotsaker och en timjanssky visade sig göra jobbet nästan för bra...
För att ge chans till en rättvis bedömning krävdes dock en motpol från Girondes stränder. Men en Pauillac skulle nog kännas onödigt stram mot en sydröning... Lite frukt och yppighet kanske inte skulle skada - dags för en Pomerol? En Chateau Bourgneuf 2001 tronade i ensamt majestät på Pomerolhyllan; en tämligen outforskad del av Bordeaux för mig.
Båda flaskorna fick någon timme på sig i karaff och serverades en bit under rumstemperatur. Barroche var som mörk granatäppeljuice; genomskinlig och glänsande i färgen. Snabbt visar den också upp ett fullständigt fantastiskt doftspektra av björnbär, örter, hallon/jordgubb, lakrits. I munnen är det hyfsat slankt, sätter sig inte på tvären i munnen och måste tuggas utan rinner ned på ett riktigt bra sätt. Jämfört med den CndP -01 vi provade i Danmark har det här långt kvar till sin utförsbacke. Needless to say så gifter det sig otoligt bra med maten...
Kvällens vinnare
Bourgneuf kontrar med en djupare och faktiskt mer blåröd färg, trots tre års längre mognad. Också här är doften fantastisk men av ett helt annat slag. Djupa, översvallande aromer av mörka bär och plommon parat med en liten stallighet och en lätt mognad. I smaken överraskande mycket blyerts - hur kom den dit? Annars dominerar plommon med inslag av tobak och stall. Tanninerna är mjukt sammetssträva men ändå ganska krävande. Rasande gott och egentligen mer i min smak. En steak frites och fet sås hade mått bra av detta vin...
Värdig medtävlare (eller "second place is first loser...")
Till det som ligger på våra tallrikar är det dock inget snack. Barroches vin passar så löjligt bra till lammet och rotsakerna och timjan att allt annat hamnar i skuggan. Bror är lite inne på min linje att Bourgneuf är ett (minst) lika bra vin men i dåligt sällskap. Damernas dom är mer obarmhärtig. Nivån i Barroches karaff sjunker klart snabbare när det bjuds om.
Sammantaget en lärorik och intressant upplevelse. Lika rätt som min lärare hade om gamle Fjodor, lika rätt verkar medbloggarna ha om Barroche. Jag får alltså fortsätta mina strövtåg i södra Rhône; i vanlig ordning något år eller så efter hajpen, men var sak har sin tid. En Barroche 2006 Signature ligger också hemma i väntan på rätt tillfälle, men jag är rädd att den skall kännas väldigt ung ännu ett tag. Kanske man skulle ge Bröderna Karamazov en ny chans, förresten?
2 kommentarer:
Välkommen i kören! Fast lite synd, det hade kunnat bli en mer intressant debatt med en rejäl sågning ;)
Nä, men lamm och timjan låter ju som ett stort, öppet mål för en Barroche-CdP. Rent och snyggt, charmdoft och så den där salivframkallande lakritsen. Säkra källor berättar också att 2006 Signature inte är så dum efter en vecka öppen i kylen - jag är lite inne på ett sådant experiment framöver.
Lite svårt att jämnföra Ch9 de P med en bra Bordeaux anser jag. Ch9 brukar var mer lättillgängliga vid unga år. Jag skulle nog vilja påstå att dom är "lättare" överhuvudtaget. Sätt upp Leoville Las Cases och en bra Ch9 de Pape från "rätt" år så får du se vad som händer. Leoville kommer att slå ut Ch9 de Papen i kraft som att jämnföra en Trabant med en Ferrari. Här handlar det så klart om tycke och smak och jag tror du fattar vart jag vill komma. Nu har visserligen Ch9 ryckt upp sig de senare åren men en massa nya intressanta producenter men det hjälper inte vill man ha kraft och lagringspotetial så vinner Bordeaux.
Skicka en kommentar