blindbock hos frankofilen

Genom märkliga sammanträffande och slumpens skördar träffades sex vinbloggare hemma hos Frankofilen i går (förutom värden och undertecknad även Mise en Bouteille, Nettare e Gioia, Vinovis och ja, Vinmannen får väl räknas dit trots att han - efter att ha satt förra årets bästa rubrik - prompt lade ner verksamheten; antagligen ett statement...). Temat var enkelt - ta med en hemlig, maskerad, intressant flaska och dyk upp. Mat löstes genom närliggande pizzeria. Enkelt och oprentetiöst och rasande trevligt!

Direkt innanför dörren stacks ett glas vitt i handen. Ett bonusvin som värden erbjöd som uppmjukning inför vad som stunda skulle. Inledningsvis doftade det friskt och mineraligt med klara citrustoner, men efterhand vecklade den ut mer och mer av sina druvtypiska petroleumtoner. Tydligt men inte dominerande. I munnen komplettera doftaromerna med lite mer tropisk frukt. Riesleing, alltså, och sannolikt inte purung. Inte heller lastgammal. Längre än så sträcker sig inte mina kunskaper på området. Vad som så säkert placerar denna i Tyskland kan jag inte sätta fingret på; än mindre om det är Pfalz, Mosel, Nahe... Problemet för mig är att vita viner tenderar att bli druckna och provade i så mycket mindre omfattning att jag aldrig hinner/orkar bygga upp ett referensmaterial. Vinmannen säger 2006, Niklas J säger Nahe. Båda har rätt, naturligtvis. 2006 Dönnhoff Felsenberg Riesling Spätlese Trocken väckte nyfikenheten, provningslusten och bröt den eventuella is som väl egentligen ändå aldrig fanns där mellan provarna?

Först ut av kvällens huvudnummer var ett vin som visade sig djupt mörkrött i färgen. Inga dragningar åt varken blått eller tegel. Doften är stor; mycket stor till och med. Det är sött, vanilj, frukt med betoning på björnbär. I munnen är det mycket tätt, fina tanniner, fruktigt... Gemensamma ansträngningar för oss mot Rhône och Niklas är ganska säker på att det är en Chteauneuf-du-Pape. Jag upplever det som varmt utan att vara bränt eller kokt. En 2003:a? Nehej, inte det. Det tilltar i längd efterhand och blir bättre - spontant var jag inte särskilt förtjust. Skulle antagligen fallit mig bättre i smaken med mer luft. Inte min kopp té, men ett välgjort bra vin. Parker ger 98p, avslöjar NeG innan täckelset faller. Det bekräftar i alla fall en del för egen del - vi är ju sällan på samma planhalva advokaten och jag. 2006 Clos des Papes var en rejäl överraskning för mig, som inte är så bevandrad i utvecklingen i CndP-området - heller!

Nummer två har en klar tegelkant och viss genomskinlighet. Här måste vi prata ålder! Kryddiga toner med lakrits ("kungen av Danmark" slår Frankofilen fast, och ja, det träffar riktigt bra!), en viss volatilitet och blommighet... Hmmm? Vad är nu detta? Gissningarna spretar och Vinovis myser med pokerfejset på. Det är rejält uppstramande i munnen med bra grepp i tanninerna. Mycket gott och mycket mer min stil! Efter lite famlande så leds vi mot Italien och Nebbiolo, men vi är många som får kvällens andra överraskning i 1998 Paolo Scavino Cannubi. Jag gissade på ett kanske tio år äldre vin. Vinet är inköpt i Italien och efter lite resonemang konstateras att viss butiksmognad inte kan uteslutas. Jag provade Scavinos Carobric 1998 för ett par år sedan och minns den som mycket yngre i sitt uttryck. Kan också ha att göra med skilda vinifikationer. Avdelningen snillen spekulerar...

Nummer tre var mitt vin. Jag hade haft svår vånda för att bestämma mig; de intressantaste vinerna i min källare är antagligen långt från drickmogna eller inköpta via Vinmannens firma. Han har nästan bättre koll på mina flaskor än jag, och jag ville naturligtvis överraska även honom. Det fick bli ett av mina sista Danmarksköp från förra året. Vinet kändes en smula unket när jag drog korken så jag karafferade det för säkerhets skull. Vid serveringen var det i kallaste laget, men vecklade sedan ut en doftpalett med tobak, plommon och mogen frukt. Någon jordighet fanns också kvar hela tiden. I mitt tycke ett gott och drickvänligt vin, om än inte något av kvällens större. Naturligtvis Bordeuax, men kamraterna bet sig kvar på vänstra stranden. St Emilion hade inte många trott. 1998 Chateau Trotte Vieille köptes in för omkring 400 SEK förra sommaren. "Atypiskt och en besvikelse!" löd Vinmannens summariska bedömning, och ja, jag vill minnas den förra flaskan som bättre...

- mellanspel -

Niklas sticker emellan med ett nyss öppnat vin som serveras med vis vördnad. En chansning, förstår vi alla. Gammalt vin som ... nix. Korkat. En 1958 Garrafeira Particule från Cavas Alianca förblev odrucken. En likadan flaska hade enligt Niklas leverart förträffligt vin häromkvällen. Jag tror honom.

Tvära kast; nummer fyra gjorde entré med buller och bång. Stor doft igen: "syltig (ej söt)" har jag noterat. Den har alltså lyckats balansera utan att trilla ned i syltburken, men gissningsvis har vi en del modernt vinmakeri här? Sen skörd, hård selektering, stor andel nya fat...? Relativt hög alkoholhalt? Vilket fick sällskapet att ägna en stund åt att diskutera verklig alkoholhalt och etiketterad dito... Björnbär igen, vanilj, kanske lakrits...? Kan vi utesluta Zinfandel!? Det är inget druvrent vin, får vi veta av värden, som nu är säker på sin flaska. Bra eftergrepp, lite eldigt... Hur är det med GSM-druvorna; någon av dem kanske...? Nehej. En Californisk CS-dominerad Bordeauxblend! 2004 Profile Merryvale var - förstås - en helt ny bekantskap för mig. 79% Cabernet Sauvignon - men var fanns mina svarta vinbär!? Tack för lektionen!

Vin fem - äntligen hemma! Här måste vi vara i mogen Bordeaux och trampa, gissningsvis 20 år eller så, och med tanke på hur det håller ihop är det inget skitvin i glaset. Mungiporna åker upp, och jag misstänker genast att det är Vinmannens flaska. Han har också haft beslutsvånda och anförtrott under tågresan att han valt mellan två olika 80-talsbordeauxer - det här måste vara en av dem! Niklas vill dock hävda att det här mycket väl kan vara hans vin! Spännande! Vinerna parallellserveras raskt för att tillåta jämförelser.

Femte vinet har nästan allt det jag önskar i en mogen Bordeaux; örter, cassis, tobak, lite läder, ett uns stall utan att bli skitigt. Slank, balanserad smak, lång eftersmak, frukten finns kvar om än tydligt nedtonad... Skulle vara lysande till mat! Inte så mycket blyerts vilket gör att jag vill utesluta Pauillac och de mest Cabernetdominerade kommunerna. Men visst är det vänstra stranden? Eller? Fel igen; 1988 Chateau Tertre Roteboeuf St Emilion GC (Vinmannens), 80% Merlot, 20%CF! Något av ett kultvin och en föregångare inom den moderna StEmilion-skolan. Jag har aldrig varit i närheten av det tidigare, och är förvånad och positivt överraskad över dess lagringsduglighet. Kul! Någon runt bordet hävdade att slottet är känt för att skicka hundarna efter Robert Parker om han närmar sig... Det får vara hur det vill med den saken; goda historier skall inte alltid synas i sömmarna och det är skönt när den sociala biten av vindrickandet också får utrymme en sådan här kväll!

Sjätte vinet är nog ett av kvällens svåraste att gissa, åtminstone inledningsvis. Jag får det i ett ISO-glas att jämföra med vinet ovan i en större kupa, kanske spelar det viss roll? Inledningsvis känns doften mest märklig, svårfångad och svårplacerad. Så småningom börjar det visa sig från en mer öppen sida. Det känns yngre, fruktigare och också med en kryddig ton. Smaken bjuder på mörk frukt åt björnbär/plommon-hållet, och det blir bättre och bättre i glaset. Visst är det Bordeaux även här, och det är riktigt bra, men visst måste det vara yngre? Och kan det verkligen vara ytterligare en från högra stranden? Nej, vi är i Graves och närmare bestämt hemma hos La Mission Haut-Brion, årgång 1999! 50% Merlot gjorde antagligen att StEmilion/Pomerol kanske kändes närmare tillhands. Fortfarande något ungt för min smak, men klar utmanare till kvällens vin! Andra höll det som det bättre just tack vare bevarad fräschör.

Efter detta vidtog ostar, sauternes och diskussioner som gärna hade fått pågå till sent på natten (vilket jag av övrigas poster förstör att den nästan gjorde...). En lysande trevlig kväll, lärorik, och bra träning i ödmjukhet. Hur en sådan kille som Andreas Larsson kan pricka enskilda slott OCH årgång utan att darra på manschetten framstår som ännu mer överjordiskt. Vi hoppas på fler återseenden, om inte annat för att ge lite tid åt Lundasnack med oss som låg där på 90-talet...

Stort tack till värden och hela sällskapet för en kanonkväll! Om ni orkar upp till Uppsala efter sommaren får Vinmannen och jag kanske snickra ihop en Bordeauxvertikal för lite gemensam allmänbildning?!

PS Läs gärna och jämför övrigas poster - följ länkarna i inledningen!