ruinart -02 och drouhin chassagne-montrachet -04

Vid utflykten till sommarstugan förra helgen landade vår snart sexårige son sitt livs första gädda. Vi hade köpt ett enkelt kastspö i en fiskebutik vid avfärden, och han lärde sig förvånansvärt snabbt att hantera den inkapslade haspeln. Att se honom stå och torröva på gräsmattan med sin Abumatic och ett par muttrar som tyngd i linänden var nästan rörande att se...

Första kvällens kastandde vid bryggan gav inget, men den andra kvällen när vi rodde drag small det plötsligt till. Sonens lätta spö stod som en båge och det tog nog upp emot tio minuter innan den fina gäddan på 1,7 kg kom in till båtkanten. När han tillfrågades vad han ville göra med gäddan kom svaret självklart och direkt: "Den ska jag bjuda T på!"

T är hans jämgamla lekkamrat; en flicka som han gärna vill göra lite intryck på... Sagt och gjort, en vecka senare kommer IT-mannen med familj nedför kullen för gäddmiddag. Ett recept på franska gäddfärsbullar - queneller - har länge lockat mig, och en tanke på att de små kanske lättare skulle acceptera gädda om den inte var så ... hrm... gäddlik gjorde valet lätt. Receptet såg inte alltför komplicerat ut, men det är lätt att underskatta den tid det tar att filéa, mala i köttkvarn, köra i matberedare, vila i kylskåp, köra i matberedare igen tillsammans med ägg och grädde, forma till ägg med hjälp av två skedar och sjuda i lättsaltat vatten och därefter lägga dem i ugnsfast form och gratinera dem under ett täcke av en mornaysås.

Gästerna försågs med ett glas R de Ruinart 2002 i väntan. Måste erkänna att jag är lite förvirrad över husets beteckningar; det verkar finnas såväl NV som vintage R de Ruinart? Första gången för mig med det här vinet hur som helst, och ett hus jag inte alls har provat särskilt mycket. Att det är en kvalitetsproducent visste jag naturligtvis, och någonstans i bakhuvudet finns en förväntan om ett lite tyngre vin, pinot noir och Bollinger-like... En koll hos Juhlin ger följande fakta: Stor, kvalitetsmedveten producent, första champagnehuset (bildat 1729), en hög andel PN i blandningen 50-60% men kanske inte riktigt i mr Juhlins stil. Även prestige-blanc-de-blanc Dom Ruinart får förhållandevis snålt med poäng (med 1988 och 1979 som lysande undantag). Företagets hemsida är en besvikelse, med snygg och flashig design men mer inriktad på att sälja gift boxes än att upplysa om aktuella årgångar och druvor. Hur många gånger skall man behöva läsanonsens -texter om "pursuit of excellence", "an experience for the palate" osv, osv... *suck*

Vinet, då? Jo, det började lite trevande. De flesta av oss uppfattar det som lite återhållet och svårt att sätta fingret på. efterhand verkar det dock öppna upp sig och bli mer lättillgängligt. Den är inte alls lika äpplig som Grongnet -98 häromsistens, men de går att hitta och är mer åt det gula hållet. Jag noterar nöt och choklad och tycker ett tag att det dyker upp en champinjon. En stund senare är den borta. Även i munnen känns de första sipparna mest som frågetecken. Nu vid bloggdags är det ett vidöppet vin som levererar hög, torr syra, fruktiga äpplen med citrusstick och lite riven hasselnöt på toppen. Eftersmaken har blivit längre och längre under kvällen. Gott! Alla tecken pekar på att det här vinet kan läggas undan ett år eller två...

Till slut stod så maten på bordet... Det skall fransoser till att maskera en basingrediens så till fullständig oigenkännlighet - det är min fullständiga övertygelse att ingen hade gissat på gädda vid en blindprovning! En italienare hade aldrig kommit på något liknande. Det är i ala fall ganska gott, med en fluffig fiskbollskonsistens omgiven av ganska fet sås. Det smakar mest fett, ost, lite muskot och så i bakgrunden en diffus fisksmak. Enda skälet till att det är gädda som bas är tydligen att det är ett såpass magert kött i sig att det går att "mättaa" med grädde på ett annat sätt än en fetare fisk...

Till detta en vit bourgogne! Jag måste fylla på förrådet snart - sedan besöket på Hambergs för någon månad sedan har jag återupptäckt denna ljuvliga nektar och det redan ganska sparsmakade förrådet håller på att tunnas ut i oroväckande takt. Joseph Drouhin behöver ingen närmare presentation, och vinet är alltså husets generiska Chassagne-Montrachet år 2004. Inköpt för knappt 300 kr för drygt två år sedan. Vinet får en stund i karaff och visar sig direkt från sin bästa sida. Stor, vidöppen doft; mineraler, citrus, fat, nästan honungslika toner; friskt päron och en blomsterton (!?) ... Skönt doftvin!

I munnen tar rostade fat över mer även om mineraler och citrus spelar bra i bakgrunden. Lång smak i bra balans. Ett vin som jag tycker känns helt moget att dricka nu men som säkert klarar sig en stund till. Inte alls oävet, men det känns som det saknar det där lilla extra för att lyfta mot höjderna...